Qvarnsången (AU)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 13. jan. 2013 kl. 05:45 av Jesper (diskusjon | bidrag) (Qvarnsången (AU))
(diff) ← Eldre revisjon | Nåværende revisjon (diff) | Nyere revisjon → (diff)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif
Svensk.gif
Svensk.gif


Skáldskaparmála-quædi Snorra-Eddu


Öfversatta af:
Anders Uppström


Qvarnsången


1.


Nu äro komna
till konungshusen
spåvisa mör
Menja och Fenja.
De äro hos Frode,
Fridleifssonen,
de starka tärnor,
till träldom hållna.

2.
Fram till kupan
förda de blefvo,
af stenen gråa
gång de fordrade.
Ej Frode dem lofvar
lindring eller hvila
förr än han spörjer
slafvinnornas ljud.

3.
Ljud de bringa,
bragta från tystnad,
i kupans läggar,
de lätta stenar.
Bad han än de mör,
att mala de skulle.

4.
Sjöngo de och slängde
de snabba stenar,
att af Frodes trälar
de flesta somnade.
Då sjöng Menja,
till malnings hon kommit:

5.
”Malom gods åt Frode,
malom honom lycklig,
gods i mängd
å den glades qvarn!
Sitte han å skatter,
sofve han å dun,
vake han med glädje,
väl är då malet!

6.
Här skall ingen
den andra skada,
ej missdåd öfva,
ej mord begå,
ej hugga till
med hvassa svärdet,
om ock brodrens bane
bunden han funne.”

7.
Men Frode genast
genmälte då:
”ej längre I sofven
än salens gökar,
ej längre än sången
mig sjunga I hören!”

8.
”Du var ej, Frode!
vis fullkomligt,
du, vän till männer!
då mör du köpte.
Vår växt, vår styrka
ditt val bestämde,
men efter vår ätt
du icke sporde.

9.
Stark var Hrungner
som hans fader,
dock var Thjasse
än dessa starkare.
Idje och Örner
med oss äro slägt,
bergresars bröder
börd oss gifvit.

10.
Grotte ej kommit
ur gråa fjället,
och ej den hårda
hällen ur jorden,
bergresens mö
ej malde så,
om någon vetat
något om henne.

11.
Leksystrar vi voro
i vintrar nio,
i jordens skrymslor
starka uppfödda.
I spetsen vi stodo
for stora verk,
klippor vi flyttade
från deras plats.

12.
Stenar vi rullade
öfver resars gård,
att fältet i vågor
framför oss gick;
så slängde vi
snabba stenar,
tunga hällar,
som hjeltar dem fattat.

13.
Men vi sedan
i Svithjods land,
spåmör tvenne,
i striden gingo:
jagade björnar,
bröto sköldar,
gingo igenom
gråpansradt folk;
en konung vi fällde,
en annan vi stödde,
lemnade den gode
Guttorm hjelp;
förr’n Knue fallit,
fanns ingen hvila.

14.
Så höllo vi ut
i halfår dessa,
att bland kämpar
kända vi blefvo.
Der skuro vi
med skarpa spjuten
blod ur såren,
och svärden färgade

15.
Nu äro vi komna
till konungshusen,
ingen beklagar
oss trälande mör;
smuts förtär foten
och frusenhet kroppen;
en qvarn vi drage,
dystert är hos Frode.

16.
Händren borde hvila
och hällen stå:
malit har jag
hvad mig tillkommer.
Nu får ej hvila
åt händerna gifvas,
innan Frode
fullmalet tycker.

17.
Hårdna skola männers
händer som trynen,
och vapnen blodas.
Vakne du, Frode!
Vakne du, Frode!
om du höra vill
sånger våra
och sagor forna.

18.
Eld ser jag brinna
öster om borgen,
väktarnes tecken’,
vette lär det kallas.
Kommer en här
hit i blinken,
bränner för kungen
konungsgården.

19.
Ej du behåller
Hleidres kungsstol,
de röda ringar
och rika smycken.
Handtaget fattom
fastare, mö!
Oss icke sölar
de stridandes blod.

20.
Malde min faders
mö med kraft:
hon männers död
i mängd förutsåg.
Flögo de stora
stöden från kupan,
med jern beslagna.
Malom än längre!

21.
Malom än längre!
Lär Yrsas son,
sonson till Halfdan,
hämnas på Frode.
Han skall benämnas
hennes son
och broder tillika;
båda vi veta det.”

22.
Malde de mör,
sin makt de försökte,
grepos de unga
af jättemod:
handtagen skälfde,
sköts kupan omkull,
stenen. den tunga
i tu spräcktes.

23.
Men bergresens
brud så qvad:
”Frode! vi malit
måttet fullt;
mör nog länge
vid malningen stått.”