Sången om kvarnen Grotte (NFS)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 12. jan. 2013 kl. 13:06 av Jesper (diskusjon | bidrag) (Sången om kvarnen Grotte (NFS))
(diff) ← Eldre revisjon | Nåværende revisjon (diff) | Nyere revisjon → (diff)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif
Svensk.gif
Svensk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Sången om kvarnen Grotte



Fenja og Menja ved kværnen Grotte
(Carl Larsson, 1886)

Sköld hette den Odens son, från hvilken Sköldungarne räkna sin härkomst. Han hade sitt säte och välde i de land, som nu kallas Danmark men då kallades Gotland. Sköld hade den son, som nämnes Fridleif och som rådde öfver landen efter honom. Fridleifs son hette Frode; han tog konungadömet efter sin fader vid den tiden, då kejsar Augustus lade frid öfver all världen: då vardt ock Kristus född. Men af den orsak, att Frode var den mäktigaste af alla konungar i nordlanden, tillskrefs honom friden i all land med danskt tungomål, och kalla nordmän denna frid för Frodefriden. Ingen man gjorde då annan något men, äfven om han träffade sin faders eller broders baneman, lös eller bunden; då fanns icke heller någon tjuf eller rånsman, så att en guldring länge var liggande vid allfaren väg på Jalangers hed. Konung Frode for till gästabud i Svitjod hos den konung, som är nämnd Fjolner; då köpte han två trälkvinnor, som hette Fenja och Menja. De voro stora och starka. Vid den tiden funnos i Danmark två kvarnstenar så stora, att ingen var nog stark att kunna sätta dem i gång; och sådan egenskap följde den kvarnen åt, att på densamma vardt malet hvad han önskade, som mel. Denna kvarn hette Grotte. Hängekäft nämndes han, som åt konung Frode gaf kvarnen. Konung Frode lät leda trälkvinnorna till kvarnen och bad dem mala guld och frid och lycka åt honom. Därvid gaf han dem icke längre hvila eller sömn, än som göken tog eller han en sång måtte kväda. Då är sagdt, att de kvådo den sång, som är kallad Grottesången ; och innan de lyktade kvädet, molo de en här mot Frode, så att i den natten kom dit den sjökonung, som hette Mysing, dräpte Frode och tog där mycket byte. Då slöts Frodefriden.

Mysing förde med sig kvarnen Grotte som ock Fenja och Menja och bad dem mala salt. Vid midnatten sporde de, om han icke fått leda vid salt; men han bad dem mala än længre. Därpå molo de blott en liten stund, innan skeppen sjönko (i Petlandsfjorden); och vardt därefter ett svalg i hafvet, där sjön störtar in i kvarnögat. Sjön gnyr, när kvarnen gnyr, och då varder vattnet salt.

1.


Nu äro komna
till konungens hus
de framsynta två,
Fenja och Menja:
äro hos Frode,
Fridleifs son,
de mäktiga tärnor
i träldom hållna.

2.
Fram till kvarnbänk
förda de vordo
gråa stenen
i gång att sätta;
rast han ej gaf dem,
ro ej heller,
förrn trälinnornas
tramp han hörde.

3.
Sin tjutande sång,
som tystnaden bröt,
(de läto höras
och högt ljuda:)
"sänkom lår'n
och lättom för stenarna!"
— Än mera ville han,
att de mala skulle.

4.
De sjöngo och svängde
surrande stenen,
när Frodes mesta
folk hade somnat;
då kvad Menja,
till mälden kommen,
(hårdhugadt trälpar
allt högre talte:)

5.
"Gods mala vi Frode,
mala till lycka
rikedom fullt opp
å fägnadskvarnen:
han sitte på guld,
han sofve på dun,
att viljestark vaka! —
då är väl malet.

6.
Här skall ingen
den andre skada,
till arghet bringa,
ej egga till dråp
eller ens hugga
med hvässadt svärd,
om än broders bane
bunden han finner!"

7.
(Handen fick hvila,
hällen stanna,)
då gnolade han
sin gamla sorglåt:
”Sofven ej, I,
ej salens hanar,
eller längre än som
en sång jag kväder!”

8.
”Ej var du, Frode,
vis till fyllest,
talför bland män,
när du trälparet köpte;
valde efter styrkan
och ståtligt yttre,
men af hvad ätt
ej du sporde.

9.
Hård var Rungner,
hård hans fader,
dock var Tjasse
dem öfverlägsen;
Ide och Örner,
våra ättfäder,
bergresars bröder,
borna af dem vi.

10.
Ej Grotte kommit
ur gråa berget,
ej den hårda
hällen ur jorden,
ej mole så
bergresa-mön,
om något väsen
vetat hennes art.

11.
I nio vintrar
varade vår lektid,
och under mullen
mognade kraften;
till storverk stod
ständigt vår hug,
vi rubbade själfva
det rotfasta fjäll.

12.
Från resars vret
vi välte stenblock
att marken under
gaf efter och skalf;
så slängde vi ut
surrande stenen,
tunga hällen,
att tagas af männen.

13.
Allt sedermera
i Svitjods land
vi framsynta två
till folken oss sällat:
jagade björnar,
bräckte sköldar,
gingo igenom
gråsärkars led.

14.
Vi störtade en furste,
stödde en annan,
gåfvo den gode
Gotorm härhjälp;
ej kommo vi till ro,
förrn Knue stupat;
(då vordo vi hejdade
och härfångna).

15.
Sådan vår framfärd
i fordomtima,
att bland kämpar
kända vi vordo;
då med spetsade
spjut vi ristade
blod ur banesår
och med brand rödde.

16.
Nu vi kommit
till konungens hus,
motas i träldom,
miskund af ingen;
grus tär fötterna,
frost hvad ofvantill;
dolskt vi drogo fredskvarn,
dystert är hos Frode.

17.
Händer skola hvila,
hällen må stanna,
malit har jag för mig
mitt lefnadsmål;
dock må ej handen
än få hvila,
förrn fullmalet
Frode tör tyckas.

18.
Händer skola halla
hårda skaftträn,
blodstänkta vapen,
vaka du, Frode!
Vaka du, Frode,
om höra du vill
våra sånger
och sägner af forno!

19.
Eld ser jag brinna
östan för borgen,
stridsbuden vaka,
det må vårdkas kallas!
Härsmakt skall här
i hast framgå
och bränna bo
för Budlungen.

20.
Ej lär du behålla
Leires kungastol,
ringarna röda
och rikedomskvarnen.
Fattora i skaftet,
skarpare, syster!
Ej äro vi varma
af valens blod.

21.
Mol ju fader-mins
mö rätt mäktande,
för ty att hon män såg
i mängd gå mot döden;
frän kvarnen stora
stöttor brusto,
med järn beslagna —
vi molo ännu mera!

22.
Vi molo ännu mera!
Må Yrsas son,
Halfdans ättling,
hämnas Frode:
han må heta
hennes son
och broder tillika,
vi båda det veta.”

23.
Möarna molo
med mycken kraft,
unga de voro
i jättevrede;
bjälkarna skälfde,
sköts då lår’n ned,
med dån den stora
stenen brast i tu.

24.
(Föll så samman
den forna världen;)
då kvad bergresars
brud det ordet:
”Vi malit, Frode,
som fresta vi måste;
vid mälden kvinnan
stått kvar till slut!”