Forskjell mellom versjoner av «Sången om kvarnen Grotte (PAG)»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
m
 
(6 mellomliggende revisjoner av 3 brukere er ikke vist)
Linje 5: Linje 5:
 
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Gróttasöngr]] !!  !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link=Grottesongen]] !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Sangen om Grotte]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Grottesången]] !!  
 
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Gróttasöngr]] !!  !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link=Grottesongen]] !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Sangen om Grotte]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Grottesången]] !!  
 
|-
 
|-
!  !! !!  !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link= Grottesang (Grottasǫngr)]] !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Grottisangen]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Grottesången (Sånger ur den äldre Eddan)]] !!  
+
!  !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Gróttasǫngr]] !!  !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link= Grottesang (Grottasǫngr)]] !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Grottisangen]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Grottesången (Sånger ur den äldre Eddan)]] !!  
 
|-
 
|-
 
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Grottesangen (Olaf Hansen)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Sången om kvarnen Grotte (NFS)]] !!  
 
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Grottesangen (Olaf Hansen)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Sången om kvarnen Grotte (NFS)]] !!  
Linje 11: Linje 11:
 
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Grottesangen]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Sången om kvarnen Grotte (PAG)]] !!  
 
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Grottesangen]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Sången om kvarnen Grotte (PAG)]] !!  
 
|-
 
|-
!  !!  !!  !!  !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Grottesången (AC)]] !!  
+
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Sangen om Grotte (F.W.Horn)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Grottesången (AC)]] !!  
 
|-
 
|-
!  !!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Qvarnsången (AU)]] !!  
+
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Grottesangen (V.B.Hjort)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Qvarnsången (AU)]] !!
 +
|-
 +
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Grottisangen (1923)]]  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Sången om kvarnen Grotte (KL)]]!!  
 
|-
 
|-
 
|}
 
|}
Linje 26: Linje 28:
  
 
<center>[[Bilde:Bort.2.(PAG).jpg|600px]]</center>
 
<center>[[Bilde:Bort.2.(PAG).jpg|600px]]</center>
<blockquote><blockquote><br>Sköld hette den af Odins söner, från hvilken Sköldungarne härstamma. Han hade säte och makt i de land, som nu kallas Danmark, men som då kallades Gotland. Sköld hade en son, som hette Fridleif, och som rådde öfver landen efter honom. Fridliefs son hette Frode, och han tog konungadömet efter sin fader på den tiden, då käjsar Augustus lade frid öfver all verlden; då föddes också Kristus. Men emedan Frode var den mäktigaste af alla konungar i Nordlanden, så tillskrefs honom friden i alla land med dansk tunga, och vardt därför denna frid af alla Nordmän kallad Frodes frid. Ingen tillfogade annan man men, mötte han också, lös eller bunden, sin faders eller broders bane; då fans häller ingen tjuf eller rånsman, utan en gullring låg tre år vid allfar väg å Jalangersheden.
+
 
 +
 
 +
Sköld hette den af Odins söner, från hvilken Sköldungarne härstamma. Han hade säte och makt i de land, som nu kallas Danmark, men som då kallades Gotland. Sköld hade en son, som hette Fridleif, och som rådde öfver landen efter honom. Fridliefs son hette Frode, och han tog konungadömet efter sin fader på den tiden, då käjsar Augustus lade frid öfver all verlden; då föddes också Kristus. Men emedan Frode var den mäktigaste af alla konungar i Nordlanden, så tillskrefs honom friden i alla land med dansk tunga, och vardt därför denna frid af alla Nordmän kallad Frodes frid. Ingen tillfogade annan man men, mötte han också, lös eller bunden, sin faders eller broders bane; då fans häller ingen tjuf eller rånsman, utan en gullring låg tre år vid allfar väg å Jalangersheden.
 
<br>
 
<br>
 
<br>Konung Frode for till gästning hos den konung i Svitjod, som hette Fjölne. Då köpte han också två trälkvinnor, som hette Fänja och Mänja, och som voro stora och starka. På den tiden funnos i Danmark två kvarnstenar, så stora, att ingen var nog stark att draga dem; och så dan natur var i den kvarnen, att han mol det, som den malande tillsade. Denna kvarn hette Grotte, och Hängkäft hette den man, som gifvit konung Frode kvarnen.
 
<br>Konung Frode for till gästning hos den konung i Svitjod, som hette Fjölne. Då köpte han också två trälkvinnor, som hette Fänja och Mänja, och som voro stora och starka. På den tiden funnos i Danmark två kvarnstenar, så stora, att ingen var nog stark att draga dem; och så dan natur var i den kvarnen, att han mol det, som den malande tillsade. Denna kvarn hette Grotte, och Hängkäft hette den man, som gifvit konung Frode kvarnen.
Linje 33: Linje 37:
 
<br>
 
<br>
 
<br>Mysing tog Grotte med sig och därhos Fänja och Mänja och bad dem att mala salt. Vid midnatten sporde de Mysing, om han icke nu fått salt nog, men han bad dem att mala längre. Men sedan molo de blott en liten stund, innan skeppen sjönko i Petlandsfjärden. Där vardt sedan ett svalg i hafvet, där sjön störtar in i kvarnögat. Sjön gnyr, när kvarnen gnyr, och då varder hafvet salt.
 
<br>Mysing tog Grotte med sig och därhos Fänja och Mänja och bad dem att mala salt. Vid midnatten sporde de Mysing, om han icke nu fått salt nog, men han bad dem att mala längre. Men sedan molo de blott en liten stund, innan skeppen sjönko i Petlandsfjärden. Där vardt sedan ett svalg i hafvet, där sjön störtar in i kvarnögat. Sjön gnyr, när kvarnen gnyr, och då varder hafvet salt.
<br>
+
 
<blockquote>1.
+
 
 +
<blockquote>
 +
1.
 
<br>Nu äro komna  
 
<br>Nu äro komna  
 
<br>till konungens hus  
 
<br>till konungens hus  
Linje 272: Linje 278:
 
<br>sä mycket oss lyster;  
 
<br>sä mycket oss lyster;  
 
<br>möarna stått  
 
<br>möarna stått  
<br>vid stenen tillräckligt.”</blockquote>
+
<br>vid stenen tillräckligt.”
 +
</blockquote>
  
  
<br>
 
 
<center>[[Bilde:Deko.4.(PAG).jpg|500px]]</center>
 
<center>[[Bilde:Deko.4.(PAG).jpg|500px]]</center>
</blockquote></blockquote>
 
  
  
<br>
+
<big>'''Noter till Sången om kvarnen Grotte'''</big>
<blockquote><big>'''Noter till Sången om kvarnen Grotte'''</big>
 
 
<br>
 
<br>
 
<br>Denna till Frodesägnen hörande fornsång står i Eddan alldeles ensam och utan något samband med de öfriga hjältesångerna. Om sångens hjälte, Frode, säger Lüning: »I den något utförligare inledningen i Snorre-Eddan, pag. 78, kallas Frode en sonson till Sköld och är altså gjord till en af Leidrekonungarne. Under hans regering herskade en så djup fred, att ’ingen tillfogade annan man men, mötte han också, lös eller bunden, sin faders eller broders bane’. Denne Frode hörer dock icke till antalet af de egentlige Sköldungarne, utan han är en rent mytisk gestalt, enligt Munch identisk med Frö [Ynglingasagan bringar Frodefridens stiftande i samband med Frös herravälde i Upsala], dock alt från början stående i förbindelse med helgedomen vid Leidre och som sagogestalt äldre än Sköld. De tyska egennamnen Fanigolt och Manigolt (jämför Fänja och Mänja) antyda, att sagan om Frodes guld och altså väl också om hans fred, äfven varit bekant i Tyskland».
 
<br>Denna till Frodesägnen hörande fornsång står i Eddan alldeles ensam och utan något samband med de öfriga hjältesångerna. Om sångens hjälte, Frode, säger Lüning: »I den något utförligare inledningen i Snorre-Eddan, pag. 78, kallas Frode en sonson till Sköld och är altså gjord till en af Leidrekonungarne. Under hans regering herskade en så djup fred, att ’ingen tillfogade annan man men, mötte han också, lös eller bunden, sin faders eller broders bane’. Denne Frode hörer dock icke till antalet af de egentlige Sköldungarne, utan han är en rent mytisk gestalt, enligt Munch identisk med Frö [Ynglingasagan bringar Frodefridens stiftande i samband med Frös herravälde i Upsala], dock alt från början stående i förbindelse med helgedomen vid Leidre och som sagogestalt äldre än Sköld. De tyska egennamnen Fanigolt och Manigolt (jämför Fänja och Mänja) antyda, att sagan om Frodes guld och altså väl också om hans fred, äfven varit bekant i Tyskland».
Linje 287: Linje 291:
 
<br>'''''Visan 7.'''''
 
<br>'''''Visan 7.'''''
 
<br>'''Sofven ej längre än salens hanar'''. Detta ställe; må jämföras dels med uttrycket i Andra kvädet om Hälge Hundingsbane, visan 52: »Innan '''salens hane''' segerhjältarne väcker», dels med skildringen af de tre hanarna i Valans Visdom, visorna 45 och 46. Alla dessa ställen tyda på tuppens betydelse i det gammalnordiska hushållet, hvilken betydelse tyckes vara ett ej ens ännu i våra dagar fullständigt utdödt minne af en religionskult, äldre än åsaläran. Enligt denna äldre kult tyckes dyrkan hafva varit egnad åt solen, hvars bild, elden, ständigt skulle flamma på ättens heliga altare, den husliga härden. Tuppen var det af husdjuren, som till följd af sitt gälla skri vid solens uppgång ansågs framför andra varelser helig, och som därför i de gamles hus, efter dessa och andra ställen att döma, alltid synes hafva haft sin bestämda plats i salen, d. v. s. i huset. Ännu spelar tuppen nästan alldeles samma rol i folktron. Såsom solen själf är han mäktig gent emot alla nattliga ovättar. »Gastar, gengångare och spöken», säger Hyltén-Cavallius, »fly, enligt folktron, vid det första hanegället. Men för att hanen skall ega full makt emot gastar och spöken, må han icke till färgen vara hvit, utan röd, såsom solen och elden; ty
 
<br>'''Sofven ej längre än salens hanar'''. Detta ställe; må jämföras dels med uttrycket i Andra kvädet om Hälge Hundingsbane, visan 52: »Innan '''salens hane''' segerhjältarne väcker», dels med skildringen af de tre hanarna i Valans Visdom, visorna 45 och 46. Alla dessa ställen tyda på tuppens betydelse i det gammalnordiska hushållet, hvilken betydelse tyckes vara ett ej ens ännu i våra dagar fullständigt utdödt minne af en religionskult, äldre än åsaläran. Enligt denna äldre kult tyckes dyrkan hafva varit egnad åt solen, hvars bild, elden, ständigt skulle flamma på ättens heliga altare, den husliga härden. Tuppen var det af husdjuren, som till följd af sitt gälla skri vid solens uppgång ansågs framför andra varelser helig, och som därför i de gamles hus, efter dessa och andra ställen att döma, alltid synes hafva haft sin bestämda plats i salen, d. v. s. i huset. Ännu spelar tuppen nästan alldeles samma rol i folktron. Såsom solen själf är han mäktig gent emot alla nattliga ovättar. »Gastar, gengångare och spöken», säger Hyltén-Cavallius, »fly, enligt folktron, vid det första hanegället. Men för att hanen skall ega full makt emot gastar och spöken, må han icke till färgen vara hvit, utan röd, såsom solen och elden; ty
<br><blockquote>För tuppar röda  
+
<br><blockquote>
<br>springa de döda».</blockquote>
+
För tuppar röda  
 +
<br>springa de döda».
 +
</blockquote>
 
Märkas bör, att tuppen efter gammal sed ännu sättes högst på midsommarsstången och kyrktornets spira liksom på väderflöjeln öfver bondestugans gafvel, alt minnen af hans gamla betydelse. Äfven har han i gammaldags bygder ännu sin pinne innerst i förstugan, dels att väcka huset, dels att skydda det mot gastar och troll.
 
Märkas bör, att tuppen efter gammal sed ännu sättes högst på midsommarsstången och kyrktornets spira liksom på väderflöjeln öfver bondestugans gafvel, alt minnen af hans gamla betydelse. Äfven har han i gammaldags bygder ännu sin pinne innerst i förstugan, dels att väcka huset, dels att skydda det mot gastar och troll.
 
<br>
 
<br>
Linje 305: Linje 311:
 
<br>'''''Visan 22.'''''
 
<br>'''''Visan 22.'''''
 
<br>'''Yrsas son''' är Rolf krake. Om detta dunkla ställe skrifver Bugge: »Också Rolf krakes saga känner en Frode, som är (sin broder) Halfdans baneman, och som till hämd därför själf sedan varder innebränd. Frode, Fridleifs son (och enligt prosastycket Skölds sonson), hvilken egde Grotte, och efter hvilken Frodefriden har sitt namn, varder då här den samme som Halfdans baneman, utan att vi dock se, huru vida Grottesången känner Halfdan som Frodes broder. Och medan det i Rolf krakes saga är Halfdans söner, Roar och Hälge, som hämnas faderns död på Frode, så varder detta här Halfdans sonson, Rolf krake. Berättelserna om de olika sagokonungarne med namnet Frode gå öfver i hvar andra».
 
<br>'''Yrsas son''' är Rolf krake. Om detta dunkla ställe skrifver Bugge: »Också Rolf krakes saga känner en Frode, som är (sin broder) Halfdans baneman, och som till hämd därför själf sedan varder innebränd. Frode, Fridleifs son (och enligt prosastycket Skölds sonson), hvilken egde Grotte, och efter hvilken Frodefriden har sitt namn, varder då här den samme som Halfdans baneman, utan att vi dock se, huru vida Grottesången känner Halfdan som Frodes broder. Och medan det i Rolf krakes saga är Halfdans söner, Roar och Hälge, som hämnas faderns död på Frode, så varder detta här Halfdans sonson, Rolf krake. Berättelserna om de olika sagokonungarne med namnet Frode gå öfver i hvar andra».
 
</blockquote>
 
<br><br><br>
 
 
 
  
 
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
 
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]

Nåværende revisjon fra 18. jul. 2022 kl. 10:57

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif


EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar


Peter August Gödecke


Sången om kvarnen Grotte
Bort.2.(PAG).jpg


Sköld hette den af Odins söner, från hvilken Sköldungarne härstamma. Han hade säte och makt i de land, som nu kallas Danmark, men som då kallades Gotland. Sköld hade en son, som hette Fridleif, och som rådde öfver landen efter honom. Fridliefs son hette Frode, och han tog konungadömet efter sin fader på den tiden, då käjsar Augustus lade frid öfver all verlden; då föddes också Kristus. Men emedan Frode var den mäktigaste af alla konungar i Nordlanden, så tillskrefs honom friden i alla land med dansk tunga, och vardt därför denna frid af alla Nordmän kallad Frodes frid. Ingen tillfogade annan man men, mötte han också, lös eller bunden, sin faders eller broders bane; då fans häller ingen tjuf eller rånsman, utan en gullring låg tre år vid allfar väg å Jalangersheden.

Konung Frode for till gästning hos den konung i Svitjod, som hette Fjölne. Då köpte han också två trälkvinnor, som hette Fänja och Mänja, och som voro stora och starka. På den tiden funnos i Danmark två kvarnstenar, så stora, att ingen var nog stark att draga dem; och så dan natur var i den kvarnen, att han mol det, som den malande tillsade. Denna kvarn hette Grotte, och Hängkäft hette den man, som gifvit konung Frode kvarnen.

Konung Frode lät nu leda trälkvinnorna till kvarnen och bad dem mala gull och frid och lycka åt Frode. Men han gaf ,dem icke längre hvila eller sömn, än göken teg eller gol sina toner. Då säges det, att de kvådo den sång, som är kallad Grottesången, och innan de lyktade kvädet, molo de en här mot Frode, så att en sjökonung, som hette Mysing, samma natt kom dit och dräp Frode och tog stort byte. Då bröts Frodefriden.

Mysing tog Grotte med sig och därhos Fänja och Mänja och bad dem att mala salt. Vid midnatten sporde de Mysing, om han icke nu fått salt nog, men han bad dem att mala längre. Men sedan molo de blott en liten stund, innan skeppen sjönko i Petlandsfjärden. Där vardt sedan ett svalg i hafvet, där sjön störtar in i kvarnögat. Sjön gnyr, när kvarnen gnyr, och då varder hafvet salt.


1.
Nu äro komna
till konungens hus
tvä fintliga möar,
Fänja och Mänja;
där hos Frode,
Fridleifs son,
äro mäktiga tärnorna
i träldom hållna.

2.
Till kvarnstensbänken
bort de leddes
att gråa stenen
i gång sätta;
hvarken rast
eller ro han gaf dem,
ville jämt höra kvarnen
knarra för dem.

3.
I fridlös tjänst
ett tjut vardt sången,
de höra läto
och högt sjöngo:
“Lyftom på lår’n
och lättom på stenarna!”
Men än mer han möarna
att mala bjöd.

4.
De sungo och svungo
snurrande stenen,
att af Frodes tärnor
de flesta somnade.
Då kvad Mänja,
som mala börjat,
[hårdhugad mö,
med hög röst:]

5.
“Guld malom vi åt Frode,
många skatter
samt lust och sällhet
å lyckokvarnen!
Han sitte på guld,
han sofve på dun,
han vakne till glädje!
Då är väl målet.

6.
“Här må ingen
en annan skada,
honom ondt bygga
eller till bane varda,
ej häller med svärdsägg
hugga till,
om ock sin broders bane
han bunden funne!”

7.
[Nu de hvilade händer
och höllo med kvarnen,]
men han utbröt inom
ett ögonblick:
“Sofven ej längre
än salens hanar
och lätjens icke
längre, än jag talar!”

8.
“Ej var du, Frode!
till fullo vis,
du mannavän!
då du möar köpte.
Du valde efter styrka
och ståtligt yttre,
men sporde ej om
deras ättartal.

9.
“Hård var Rungne
och hård hans fader,
Tjasse dock stod
starkare än de;
Ide och Örne
äro våra ättarfäder,
af bärgresars bröder
vi borna äro.

10.
“Ej Grotte kommit
ur gråa fjället,
ej denna stora
sten ur jorden,
ej bärgresars mö
mole så,
om vi två intet
viste om kvarnen.

11.
“I nio vintrar
vi vuxo under lekar,
vordo starka i djupet
under jordens mull;
vi möar ständigt
storverk gjorde,
flyttade fjäll
från deras fäste.

12.
“Vi rullade klippblock
på resars gård,
så att jordens grund
gaf sig och skalf ;
se'n slängde vi stora
stenen ut,
så att mänskor togo
tunga hällen.

13.
“I Svitjods land
sedan vi tvänne
med varsel stego
i strid ned,
sköldar bräckte,
brynjor klöfvo,
gängade genom
gråklädd här.

14.
“Så foro vi fram
i flydda år,
att vi bland kämpar
kända vordo;
så skuro vi hjältar
med skarpa spjut,
att sår blödde,
och svärd vardt rödt.

15.
“Vi stödde en furste,
störtade en annan,
gåfvo den gode
Gothorm hjälp. —
Ro ej kom,
förr'n Knue fallit. —
[Då vordo vi hunna
och härens fångar.]

16.
“Nu vi kommit
till konungs hus,
där utan miskund
vi i träldom motats;
grus tär fötterna,
och frost vår kropp.
vår kvarn vi draga;
det är dystert hos Frode.

17.
“Händerna skola hvila,
hällen stanna,
för min del nog
jag malit nu.” —
“Händerna hvila
ej hålla må,
förr'n Frode tycker
fullt upp malet.

18.
“Händerna skola hålla
hårda don,
blodiga vapen;
vakna, Frode!
Vakna, Frode!
vill du höra
våra sånger
och sagor forna!

19.
“Eld ser jag brinna
östan för borgen,
kampbud vaka,
det må varsel kallas;
här skall hit
med hast komma
och brådt bränna
borgen för kungen.

20.
“Ej länge skall du sitta
på Leidres kungsstol
eller råda öfver röda
ringar och kvarnen.
Vridom, syster!
på väfven skarpare
nu värmas vi icke
i valens blod!” —

21.
“Nog mol fader mins
mö med kraft,
ty hon såg många mäns
möte med döden;
kvarnens stora
stöttor brusto,
fast järn dem omslöt;
än mer vi mala!

22.
“Må än mer vi mala!
Må Yrsas son
på Frode hämnas
Halfdans dråp!
Han må hållas
för hennes son
och bror tillika;
vi båda det veta!” —

23.
Möarna molo,
sin makt de tedde,
ty jungfrurna brunno
af jättevrede.
Stockarna skälfde,
lår'n stöttes ned,
i tu den stora
stenen sprack.

24.
[Samman föll
den forna verlden,]
men bärgresars
brudar sjöngo:
“Nu vi malit, Frode!
sä mycket oss lyster;
möarna stått
vid stenen tillräckligt.”


Deko.4.(PAG).jpg


Noter till Sången om kvarnen Grotte

Denna till Frodesägnen hörande fornsång står i Eddan alldeles ensam och utan något samband med de öfriga hjältesångerna. Om sångens hjälte, Frode, säger Lüning: »I den något utförligare inledningen i Snorre-Eddan, pag. 78, kallas Frode en sonson till Sköld och är altså gjord till en af Leidrekonungarne. Under hans regering herskade en så djup fred, att ’ingen tillfogade annan man men, mötte han också, lös eller bunden, sin faders eller broders bane’. Denne Frode hörer dock icke till antalet af de egentlige Sköldungarne, utan han är en rent mytisk gestalt, enligt Munch identisk med Frö [Ynglingasagan bringar Frodefridens stiftande i samband med Frös herravälde i Upsala], dock alt från början stående i förbindelse med helgedomen vid Leidre och som sagogestalt äldre än Sköld. De tyska egennamnen Fanigolt och Manigolt (jämför Fänja och Mänja) antyda, att sagan om Frodes guld och altså väl också om hans fred, äfven varit bekant i Tyskland».

Visan 7.
Sofven ej längre än salens hanar. Detta ställe; må jämföras dels med uttrycket i Andra kvädet om Hälge Hundingsbane, visan 52: »Innan salens hane segerhjältarne väcker», dels med skildringen af de tre hanarna i Valans Visdom, visorna 45 och 46. Alla dessa ställen tyda på tuppens betydelse i det gammalnordiska hushållet, hvilken betydelse tyckes vara ett ej ens ännu i våra dagar fullständigt utdödt minne af en religionskult, äldre än åsaläran. Enligt denna äldre kult tyckes dyrkan hafva varit egnad åt solen, hvars bild, elden, ständigt skulle flamma på ättens heliga altare, den husliga härden. Tuppen var det af husdjuren, som till följd af sitt gälla skri vid solens uppgång ansågs framför andra varelser helig, och som därför i de gamles hus, efter dessa och andra ställen att döma, alltid synes hafva haft sin bestämda plats i salen, d. v. s. i huset. Ännu spelar tuppen nästan alldeles samma rol i folktron. Såsom solen själf är han mäktig gent emot alla nattliga ovättar. »Gastar, gengångare och spöken», säger Hyltén-Cavallius, »fly, enligt folktron, vid det första hanegället. Men för att hanen skall ega full makt emot gastar och spöken, må han icke till färgen vara hvit, utan röd, såsom solen och elden; ty


För tuppar röda
springa de döda».

Märkas bör, att tuppen efter gammal sed ännu sättes högst på midsommarsstången och kyrktornets spira liksom på väderflöjeln öfver bondestugans gafvel, alt minnen af hans gamla betydelse. Äfven har han i gammaldags bygder ännu sin pinne innerst i förstugan, dels att väcka huset, dels att skydda det mot gastar och troll.

Visan 9.
Namnen i denna visa äro alla jättenamn.

Visan 13.
En irring, tydande på sångens sena uppkomst, har här insmugit sig. Skalden låter nämligen jättemöarna tala om sig själfva, som om de varit valkyrior, något som aldrig skulle kunnat ske i den äldre hjältesångens tid.

Visan 15.
Denne Gothorm är eljest ej bekant; ej häller Knue.

Visan 19.
Eld ser jag brinna östan för borgen. Om härmed menas, att hon i sitt inre anar olycksbud, eller att hon verkligen ser en vårdkas i fjärran, är ej klart.

Visan 22.
Yrsas son är Rolf krake. Om detta dunkla ställe skrifver Bugge: »Också Rolf krakes saga känner en Frode, som är (sin broder) Halfdans baneman, och som till hämd därför själf sedan varder innebränd. Frode, Fridleifs son (och enligt prosastycket Skölds sonson), hvilken egde Grotte, och efter hvilken Frodefriden har sitt namn, varder då här den samme som Halfdans baneman, utan att vi dock se, huru vida Grottesången känner Halfdan som Frodes broder. Och medan det i Rolf krakes saga är Halfdans söner, Roar och Hälge, som hämnas faderns död på Frode, så varder detta här Halfdans sonson, Rolf krake. Berättelserna om de olika sagokonungarne med namnet Frode gå öfver i hvar andra».