Snorre Sturlesons Edda samt Skalda Gylfaginning

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif Faeroysk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Håndskrift med Snorres Edda
Snorre Sturlesons
Edda samt Skalda


Öfversättning från Skandinaviska Forn-Språket:
Anders Jacob D. Cnattingius



Gylfaginning


1. Konung Gylfe regerade öfver det land, som nu heter Svearike. Om honom är berättadt, att han skänkte en resande qvinna, till belöning för det nöje hon gjort honom, ett plogland i sitt rike, så stort, som 4 oxar kunna upplöja på ett dygn. Men denni qvinna var af Asa ätt: hennes namn var Gefion: hon tog ur Jötenhem fyra oxar, som voro hennes söner med en Jätte: desse satte hon för plogen. Men plogen gick så hårdt och djupt, att landet lossnade och oxarne drogo det vesterut i hafvet, och stannade då de kommo till ett sund. Der satte Gefion landet och lallade det Seland. Och der, hvarest landet hade blifvit borttagit, blef sedan en sjö, hvilken kallas Mälaren i Sverige; och hafva vikarne i Mälaren samma läge, som näsen på Seland. Så säger Skalden Brage den gamle:

Glad drog Gefion
Från guldrika Gylfe
Danmarks tillökning,
Så att det rök efter de springande oxar.
Fyra hufvud och åtta ögon
Buro oxarne der de drogo
Jordstycket med sig
För den kära öen.


2. Konung Gylfe var en klok och mycket vis man. Han förundrade sig mycket deröfver, att Asarne voro så kunnige, att allt gick efter deras vilja. Han eftertänkte, om detta kunde komma af deras egen kraft, eller om orsaken borde sökas hos de Gudar, åt hvilka de offrade. Han företog sig en färd till Asgård. Hemligen drog han åstad, antagande en gammal mans skepnad. Så trodde han sig vara dold. Men Asarne, som hade spådomsformåga, voro klokare, och, emedan de, innan hans ankomst, voro kunnige om hans färd, gjorde de följande synvändning. Då han kom in i staden, blef han varse ett palats, så högt att han knappt kunde se deröfver: dess tak var täckt med förgylda sköldar, likasom spåntak. Så säger Thjodolf den Hvinske, att Valhall var med sköldar täckt:

De tankfulle män
(Slagne med stenar)
Läto på ryggen skina
Odens sals näfver (tak.)

Gylfe såg en man i ingången, som lekte så skickligt med små svärd, att sju af dem på en gång voro i luften. Denne frågade honom efter hans namn. Gylfe kallade sig Ganglere: och sade att han var kommen långväga ifrån och bad om natthärberge. Tillika frågade han, hvem som ägde palatset. Mannen svarade att det var deras konung “och vill jag följa dig att du må se honom, och sjelf fråga honom om hans namn.” Och gick så mannen framför honom in i palasset. Ganglere följde efter, och straxt slogos dörrarna igen efter honom. Der såg han många rum och många menniskor, hvaraf några lekte, andra drucko, och några kämpade. Han såg sig om: men mycket af det han såg, förekom honom otroligt: då utbröt han:

Alla vinklar
Förr än du framgår
Skall du beskåda.
Ty ovisst är
Hvar ovänner sitta
I huset för dig.

Han såg trenne högsäten: det ena uppöfver det andra, och en man sittande i hvartdera. Han sporde efter dessa Höfdingars namn. Då svarade den, som fört honom in, att den som satt i det nedersta högsätet var Konung och hette Har (Hög): den närmaste honom Jafnhar (Jämnhög): och den öfverste Thridi (Tredje). Har sporde den ankomne, hvad hans ärende var, och tillade, att mat och dryck stod till tjenst för honom, så väl som för alla i den Höges palats. Ganglere svarade, att först ville han veta, om här, fanns någon särdeles kunnig man. Har svarade, att icke skulle han komma oskadd ut, med mindre han vore kunnigare.

Och stå nu fram,
Medan du frågar:
Sitta skall den som svarar.


3. Ganglere började på detta sätt: Hvem är den högste eller äldste bland alla gudarne? Har svarade: Han heter på vårt språk Allfader: i det gamla Asgård hade han 12 namn: Ett var Allfader, det andra Herran eller Herjan, 3. Nikar eller Hnikar, 4. Nikuz eller Hnikud, 5. Fiolner, 6. Oske, 7. Ome, 8. Biflide eller Biflinde, 9. Svidor, 10. Svidrer, 11. Vidrer , 12. Jalg eller Jalk. Äter sporde Ganglere: Hvar är denne Gud? Hvad förmår han? Hvad stort han har uträttat? Har svarade: Han lefver genom alla åldrar: han beherrskar hela sitt rike, och råder öfver allt, både stort och smått. Då tillade Jafnhar: han skapade himmelen , jorden, luften och allt hvad i dem är. Thridi erinrade äfven: hvad som är vigtigast, han skapade menniskan, och gaf henne en ande, som skall blifva och alldrig förgås, om än kroppen blifver till mull eller brännes till aska. Alle rättsinnige skola lefva och bo med honom i Gimle eller Vingolf: onda menniskor deremot fara till Hel och sedan till Niflhel, det är neder i den nionde verlden. Ganglere frågade: Hvad företog han innan himmel och jord voro skapade? Har svarade: då var han hos Hrimthursarne.


4. Ganglere frågade: huru var verldens upphof och hvad var tillförene? Har svarar: Så säges i Völuspa:

Morgon var Tidens
Då intet var:
Ej sand, ej sjö
Ej svala böljor;
Jord fanns icke
Ej himlen den höga:
Ginnungagap var
Men gräs intet.

Då sade Jafnhar: många tider förr än jorden var, blef Niflhem skapadt, midt uti hvilket brunnen Hvergelmer var: derutur falla följande floder: Svöl, Gunndra, Fiörm, Fimbul, Thul, Sled och Hred, Sylg och Ylg, Vid, Leipter och Göll, som är närmast stängslet för Hels boning. Då sade Thridi: dock var tillförene söderut en verld, som hette Muspell; den är ljus och het, och så strålande och brännande, att den är obeboelig for främlingar och dem, som icke der hafva sitt hemvist. Surter kallas den, som bor på gränsen af denna verld och som den försvarar: han har ett lågande svärd och vid verldens ändalyckt skall han komma fram och kampa och besegra alla Gudarne och uppbränna hela verlden med eld. Så heter det i Völuspa:

Surter far från Sunnan
Med flämtande bloss
Valgudars Sol
Af svärdet skiner:
Stenbergen braka:
Jätteqvinnorna stapla:
Menniskor Hels väg beträda,
Och himlen remnar.


5. Ganglere frågade: hvad föreföll innan menniskoslägtet var till och menniskorna ökades ? Har svarade: så snart de floder, som kallas Elivågor, kommo så långt bort från sitt ursprung, att den giftström , som de innehöllo, torkade likasom slaggen löper ur elden, blef den is: och då denna is stannade och stelnade, rann deröfver det urväder, som kom af giftet, och frös till rimfrost, och det ena rimfrostlagret ökades öfver det andra i Ginnungagap. Derpå sade Jafnhar: den trakten af Ginnungagap, som vänder sig mot norden fylldes med mycket tung is och rimfrost, och inom den herrskade urväder och storm: men den södra delen af Ginnungagap lättades upp af de eldgnistor, som kommo ditflygande ur Muspelshem. Thridje tillade: likasom köld utgick från Niflhem, och allt från den kanten var bistert, så var allt det, som gränsade till Muspell, varmt och ljust. Men Ginnungagap var så lätt som den renaste luft: och när hettan utbredde sig så vidt, att den mötte rimfrosten, så att densamma smälte och droppade då fingo dropparne lif genom dens kraft, som utsände hettan, och framkom deraf en mansskepnad, som fick namn af Ymer. Men Hrimthursarne kalla honom Örgelmer, och äro derifrån Hrimthursa ätterna komna: så säges i Völuspa, den korta:

Alla spåqvinnor
Härstamma från Vidolf
Alla Siare
Från Vilmeid.
Alla Seidmän
Från Svarthöfde
Alla Jötnar
Från Ymer.

Och i följande vers säger Jätten Vafthrudner. Då sporde Ganglere:

Huru kom Örgelmer till
Den kunniga Jätten
Först bland Jötnarnes söner?
När ur Elivågor
Foro giftdroppar
Och växte tills det blef en Jöte
Derifrån härstamma
Våra slägter alla:
Derföre vi så hårda äro.

Ganglere frågade: Huru utbredde slägterne från honom, eller blefvo flere menniskor skapade, eller tror du att han är Gud, om hvilken du nu talat? Då svarade Har: ingalunda bekänne vi honom vara Gud: ond var han och alla hans ättmän: dem kalla vi Hrimthursar. Det förtäljes, att när han sof, föll han i svett, och då växte under hans vänstra arm en man och en qvinna, och hans ena fot aflade en son med den andra; Derifrån kommo Hrimthursaslägterna: den äldste Hrimthursen kalla vi Ymer.


6. Ganglere frågade: hvar uppehöll sig Ymer och hvaraf lefde han? (Har svarade:) da isen var upptinad och droppade, framkom en Ko, som kallas Ödhumla: fyra mjölkströmmar runno från hennes spenar och deraf närdes Ymer. Derpå sporde Ganglere: hvarvid lefde Kon? Har svarade: hon slickadede med rimfrost belagde saltstenar: första dagen hon slickade stenarne framkom af dem manshår: andra dagen hufvudet: den tredje dagen en hel man, som hette Bure: han var fager till utseendet, stor och stark: han hade en son, som hette Borr. Denne gifte sig med en qvinna, som hette Bestla, Jätten Bölthorns dotter, och hade de tre söner; en het Oden, den andre Vile, och den tredje Ve. Denne Oden och hans bröder tro vi vara himmelens och jordens styresmän. Vi förmode, att han så måste heta: så heter den man, som är den störste och herrligaste vi känna, och väl må menniskorna låta honom så heta.


7. Ganglere sporde: huru förliktes desse och hvem var mäktigast? Har svarade: Börs söner dråpo Jätten Ymer, och när han föll, då rann ur hans sår så mycket blod, att de deri dränkte hela Hrimthursa slägtet, på en när, som kom undan med sitt husfolk: honom kalla Jättarne Bergelmer. Han tillika med sin hustru besteg en båt, och räddade sig derpå: från dem härstämma de nya Hrimthursa slägterna, såsom här förmäles:

Mång tusende år,
Förr än jorden blef skapad
Blef Bergelmer född.
Det jag först minnes,
När han, den kunnige jätten,
Besteg båten.


8. Då spörjer Ganglere: Hvad uträttade då Börs söner, efter du anser dem för Gudar? Har svarar: Derom är mycket att förtälja. De togo Ymers kropp, förde honom ut midt i Ginnungagap och danade af honom jorden, af hans blod haf och sjöar; jorden danades af köttet, bergen af benen, stenarne och stenrören af tänderna och af de ben, som voro sönderslagna. Jafnhar erindrade: af det blodet, som var utflutit från såren, och lopp obehindradt, gjorde de verldshafvet, hvari de fastade jorden, och hvilket de lade i en krets omkring henne; de fleste lärer det synas omöjligt att komma deröfver. Thridje tillade: de togo ock hans hufvudskål, och danade deraf himmelen och uppreste den öfver jorden med fyra hörn; under hvart hörn satte de en dverg, nemligen; Östre, Vestre, Nordre, och Södre. De togo derpå de gnistor, som foro lösa och voro utkastade från Muspplhem och satte dem midt på den stora, ofantliga himlen, både ofvan och nedan, för att upplysa himmel och jord. De gåfvo äfven alla ljungeldsstrålar rum, några på himmelen, andra lösa under himmelen och bestämde för dem deras gång. Så berättas i gamla qväden, att derefter räknas dagar och årtal och så säges i Völuspa:

Solen ej visste
Hvar hon rum hade.
Månen ej visste
Hvad kraft han ägde.
Stjernorna ej visste
Hvar plats de hade.

Så var det förrän detta skedde med jorden. Derpå sade Ganglere: Märkeliga underrättelser äro dessa, som jag nu hör, och mycket arbete är detta och förträffligen gjordt. Huru var jorden beskaffad? Har svarade: Hon är rund utomkring och derutom är det djupa verlshafvet. Längs efter dess stränder gåfvo de jättarne rum, och derinnanföre rundt omkring jorden gjorde de en borg till värn för jättarnes anfall: till denna borg nyttjade de jätten Ymers ögonbryn och kallade den Midgård: de togo äfven hans hjerna, kastade den i luften, och gjorde deraf skyar, såsom här säges:

Af Ymers kött
Blef jorden skapad,
Af bloden hafvet,
Bergen af benen,
Träden af håret,
Af hufvudskålen himlen.

Och af hans ögonbryn
Gjorde de blida Gudarne
Midgård åt menniskors barn.
Men af hans hjerna
Blefvo de svåra
Skyar alla skapade.


9. Då sade Ganglere: Mycket tyckas de mig hafva fullbragt, när jord och himmel voro skapade, sol och himmelskroppar satte: dag och natt åtskilda; men hvadan kommo menniskorna, som i verlden bo? Då svarade Har: När Börs söner gingo vid sjöstranden funno de tvenne träd, och upptogo träden, samt skapade deraf menniskor: den första gaf dem anda och lif, den andra förstånd och rörelse, samt den tredje anlete, målföre, hörsel och syn: de gåfvo dem äfven kläder och namn: mannen kallades Ask och qvinnan Embla, och kommo derifrån de menniskobarn, som det tilläts att bygga och bo inom Midgård. Derefter gjorde de sig en stad midt i verlden som blef kallad Asgård (den vi kalla Tröja). Der bodde Gudarne och deras slägter och tilldrogo sig der många händelser och saker både på jorden och i luften. Der är ett ställe, som Hlidskjalf heter: när Oden sätter sig der i högsätet, då ser han öfver hela verlden och hvarje menniskas alla handlingar och begriper alla de ting, han der skådar. Hans maka het Frigg Fjörgvins dotter och af deras ätt är det slägte kommit, som vi kalle Asa ätter, hvilka hafva bebyggt det fordna Asgård och de länder, som dit höra, och är hela denna ätt Gudaätten. Och derföre må han heta Allfader, alldenstund han är Fader till alla Gudar, menniskor och allt det, som han genom sin kraft frambragt. Jorden var hans dotter och hans maka: med henne aflades hans första son, Asathor: honom åtföljde kraft och styrka, hvarmed han besegrar allt lefvande.


10. Nörve eller Narfve hette en Jätte som bodde i Jötenhem: han hade en dotter, som kallades Natt: hon var, enligt sin härkomst, svart och mörk. Hon blef först gift med en man, som hette Naglfare: deras son var Od. Derefter blef hon gift med Anar: Jord var deras dotter. Sist ägde hon Delling af Asaslägten, deras son var Dag, hvilken, enligt sin fädernehärkomst, var ljus och skön. Allfader tog Natt och hennes son Dag, gaf dem 2 hästar och 2 kärror, och satte dem på himmelen, att de skulle fara omkring jorden hvarje dygn. Natt for förut med den häst, som kallas Hrimfaxe, och hvarje morgon daggstänker han jorden med skummet af sitt betsel. Den häst, som Dag äger heter Skenfaxe: hela luften och jorden lyser af hans mahn.


11. Ganglere frågade: huru styrer han solens och månans gång. Har svarade: En man är nämnd Mundelföre, som hade två barn: de voro så fagra och sköna, att han kallade den ene Måne och sin dotter Sol och gifte han dem med en man, som hette Glen; men Gudarne, som fortörnades öfver denna stolthet, borttogo begge dessa syskonen och satte dem upp på himmelen: de läto Sol köra de hastar, som drogo solens vagn, hvilken Gudarne hade skapat, för att upplysa himmelen, af de gnistor som flögo ur Muspelhem. Desse hästar heta så: Arvaker och Alsvider: under deras bogar satte gudarne tvänne pustar, för att svalka dem och i somliga sånger kallas de Isarnkol. Måne styrer månens gång och råder för ny och nedan. Han tog från jorden två barn, som hette Bil och Hjuke, då de gingo från den brunn, Som Byrger heter och buro på sina skuldror en så, som heter Säg och såstången Simul. Vidfinn är deras fader och de åtfölja städse månen, såsom man ifrån jorden kan se.


12. Då sade Ganglere: hastigt far solen, och nästan som hon vore rädd och icke månde hon då mera påskynda sin gång, om hon räddes sin bane. Har svarade: icke är det underligt, att hon far hastigt åstad: hära är den, som förföljer henne och ingen annan utväg har hon, än att skynda undan. Ganglere frågar: hvem vållar detta hennes omak? Har svarade: två ulfvar: den som följer henne efter heter Sköll: hon fruktar, att han skall fasttaga henne: den som löper framför henne heter Hate Hrodvitners son: han vill taga månen, såsom ock sluteligen händer. Då frågade Ganglere: af hvad härkomst äro desse ulfvar? Har svarade: en Jättqvinna bor öster från Midgård i skogen Jernvid der bo de Jättinnor, som kallas jernvidjor. Den gamla Jätteqvinnan föder många söner, som äro Jättar och alla hafva vargs skepnad: derifrån härstamma ofvannämde ulfvar. Så är berättadt, att af denna slägt är den mäktigast, som heter Månegarm: han mättas med alla döende menniskors lif: han uppslukar Månen, och bestänker dervid himlen, och luffen med blod: deraf mister solen sitt sken och vindarne brusa och gnya hit och dit. Så säges i Völuspa:

Österut bor den Gamla
J Jernskogen
Och föder der
Ulfva barn.
Bland dem alla blifver
En i synnerhet
Månens uppslukare
I trolls skepnad.

Han näres af döende
Menniskos lif.
Han bestänker jorden
Med röda blodet.
Mörkt blir solens sken,
Åren derefter,
Alla vädren olyckliga.
Förstån J än? eller hvad?


13. Då frågade Ganglere: Hvad väg har man till himlen från jorden? Har svarade leende: icke har da nu sport förståndigt. Har du ej hört, att Gudarne gjorde en bro till himlen från jorden, och att den heter Bäfröst: den månde du säkert hafva sett, kanhända att du kallar den regnbåge. Den har tre fargor, är mycket stark, och är gjord med mera konst och styrka än andra byggnader; men ehuru stark den än är, skall den dock sönderbrista, när Muspels söner rida öfver den och då simma deras hästar öfver stora floder: på det sätt komma de fram. Då sade Ganglere: icke tyckes mig Gudarne hafva bygt bron ärligt, om den skall sönderbrista, då de likväl kunna göra henne efter sin vilja. Då svarade Har: icke förtjena Gudarne något tadel för denna byggnad: Bäfröst är visst en god bro, men intet i verlden kan bestå, när Muspels söner fara i örlig.


14. Hvad företog Allfader, när Asgård var bygdt? Har svarade: först insatte han någre Styresmän, att bestämma menniskornas öden och vårda stadens inrättningar. Detta skedde der som nu heter Idavallen, midt i staden. Deras första företag var, att uppföra ett tempel, der säte var för tolf af dem och destutom ett högsäte för Allfader. Det är den präktigaste och största boning, som är byggd på jorden: allt både utan och innan likt guld. Det stället kalla menniskor Gladshem. En annan byggnad uppreste de äfven: der voro altaren för Gudinnorna: detta hus är ganska skönt, och kallas Vingolf (vännernas rum). Derpå anlade de en härd och gjorde sig derhos hammare, tång och städ, och sedan dermed alla andra verktyg. Sedan förarbetade de malmer, sten och träd, och så ymnigt af den malm, som kallas guld, att allt husgeråd hade de af guld: derföre är den åldern kallad guldåldern, till dess detta försvann genom några qvinnors ankomst från Jötenhem. Dernäst satte sig Gudarne i sina högsäten och rådslogo. De öfvervägde sina dommar och påminte sig huruledes dvergarne hade qvicknat i mullen neri jorden, såsom maskar i kött. Dvergarne hade först förändrats och fått lif i Ymers kött och voro då maskar; men nu efter Gudarnes vilja erhöllo de menniskoförstånd och menniskoskepnad; men bo dock i jorden och stenar. Mjödsogner var en dverg och Duren en annan. Så heter det i Völuspa:

Alla makter,
De höghelige Gudar,
Till domsäten gingo
Och rådslogo derom,
Att man skapa skulle
En dvergaflock .

Ur Jättens ben
Och svallande blod.
Der blefvo många
Menniskoskepnader gjorda
Dvergar i jorden,
Som Duren berättade.

Och dessa säger hon vara dvergarnes namn: Nye, Nide, Nordre och Södre, Östre och Vestre, Althjof, Dvalinn, Nar, Nainn, Niping, Dainn, Bifur, Bafur, Bömbör, Nore, Ore, Onar, Oinn, Mjödvitner, Vig och Gandalf, Vindalf, Thorin, File, och Kile Fundinn, Vale, Thror, Throinn Theck, Litr, Viter, Nyr, Nyrad, Reck, Radsvider. Men desse äro ock dvergar och bo i stenarne, men de förre bo i mullen: Dröpner, Dolgthvare, Hörr, Hugstare, Hledolf, Gloinn, Dore, Ore, Duf, Andvare, Hepte, File, Harr, Siarr. Men desse kommo från Svarinshög till Örvang på Joruvallen, och derifrån äro Lovar komne: dessa äro deras namn: Skirver, Virver, Skafid, Ai, Alf, Juge, Eikinskjalde, Fal, Froste, Fider, Gennar.


15. Då sade Ganglere: Hvar är Gudarnes fornämsta och heligaste ställe? Har svarade: det är vid asken Yggdrasel: der hålla Gudarne dom hvar dag. Ganglere frågade: hvad berättas om detta ställe? Då svarade Jafnhar: denna ask är den största och yppersta af alla träd: dess grenar utbreda sig öfver hela verlden och räcka upp öfver himmelen. Tre rötter uppehålla trädet hvilka sträcka sig vldt omkring. En till Asarne och den andra till Hrimthursarne, dit hvarest fordom Ginnungagap var: den tredje räcker utöfver Niflhem, och vid den är Hvergelmer, hvarest Nidhöger gnager roten nedantill. Men under den andra roten, som sträcker sig till Hrimthursarne är Mimers brunn, hvari visdom och förstånd äro dolde, och heter han Mimer som äger brunnen: han är full af visdom, emedan han dricker ur brunnen med Gjallarhornet. En gång kom Allfader dit och begärde en dryck ur brunnen, men fick den ej förr, än han satte sitt öga i pant. Så säges det i Völuspa:

Allt vet jag Oden,
Hvar Du dit öga dolt
Nemligen i den klara
Mimers brunn.
Mimer mjöd dricker
Hvar morgon
Ur Valfaders pant.
Förstån J än? eller hvad?

Askens tredje rot når upp till himmelen, och under denna rot är en brunn, som är mycket helig: han heter Urds-Brunn: der hafva Gudarne sitt domställe. Hvarje dag rida Gudarne dit öfver Bäfröst, som också heter Asabron. Asarnes hästar heta så: Sleipner är den bäste: honom äger Oden och har han åtta fötter: den andre är Glad, den tredje Gyller: den fjerde Gler: den femte Skeidbrimer; den sjette Silfrintopp, den sjunde Siner; den åttonde Gils: den nionde Falhofner: den tionde Gulltopp och den elfte Lättfot. Balders häst hade blifvit bränd med honom. Thor går till Thinget till fots och vadar öfver följande floder:

Körmt och Örmt
Och Kerlögar två
Der öfver skall Thor vada
Hvarje dag,
När han till doms går
Vid Asken Yggdrasel;
Ty Asabron
I full låga brinner.
De heliga vatten brusa upp.

Då frågade Ganglere: brinner då eld på Bäfröst? Har svarar: Det röda, som du ser i regnbågen, är en brinnande eld. Hrimthursarne och bergresarne skulle bestiga himmelen, om alla kunde färdas öfver Bäfröst, när de ville. Många fagra ställen finnas i himmelen, som beskyddas genom ett gudomligt värn. således står der en skön byggnad under asken vid brunnen, från hvilken utgå de tre mör, som heta: Urd, Verdande och Skuld. Desse mör bestämma alla menniskors lefnadstid och kallas de Nornor. Men ännu flere Nornor finnas, nemligen de, som infinna sig när en menniska födes, for att beskära det dess lifstid och äro dessa af Gudaslägten; andra deremot af alfveslägten och det tredje slaget af dvergeätten. Så som här säges:

Mycket olikättade
Tror jag Nornorna vara,
Ej de samma ursprung hafva.
Några äro af Asaslägt.
Några af Alfveslägt.
Några Dvalinns döttrar.

Då sade Ganglere: Om Nornorna råda öfver menniskornas öden, så skifta de dem högst olika: somliga lefva i välmakt och rikedom och somliga hafva liten lycka och berömmelse, somliga lång lifstid, andra kort. Har svarade: De Nornor, som äro blida och af god härkomst, beskära lycka och när somliga menniskor råka i olycka, så vålla de onda Nornor det.


16. Då frågade Ganglere; Hvad mera märkvärdigt är att berätta om Asken? Har svarade: derom är mycket att säga. I askens grenar sitter en Örn: han är mycket vetande och emellan hans ögon sitter en hök, som heter Väderfölner. En ekorn, som heter Ratatösk springer upp och ned längs efter asken och söker, att stifta split mellan Örnen och Nidhögg, Fyra hjortar springa omkring i askens grenar och bita knoppar: desse heta: Dainn, Dvalen, Dunneyr och Durathror. Men så många ormar äro i Hvergelmer hos Nedhögg att ingen kan dem räkna. Så säges här:

Yggdrasels ask
Lider mer besvär
Än någon tror.
Hjorten biter ofvantill;
På sidan ruttnar den:
Nidhögg skadar den nedantill.

Så säges på ett annat ställe:

Ormar flere ligga
Under Yggdrasels ask
Än det vet hvar okunnig tok.
Goenn och Moenn
De äro Grufvitners söner.
Gråbak, och Gråskin,
Ofner och Svafner
Tror jag evigt skola
Trädets qvistar gnaga.

Vidare förtäljes, att de Nornor, som uppehålla sig vid Urds brunn hämta hvaje dag vatten ur brunnen tillika med leret, som ligger omkring brunnen, och ösa det öfver asken, på det att dess grenar icke skola förtorka, eller ruttna. Detta vatten är så heligt, att allt, hvad som kommer i brunnen, blifver så hvitt, som hinnan i ett äggskal. Så heter det:

En ask vet jag beöst,
(Hon Yggdrasel heter)
Ett högt och heligt träd,
Med det hvita leret.
Deraf kommer daggen,
Som i dalarne faller.
Den står evigt grön
Öfver Urds brunn.

Den dagg som deraf faller på jorden kallar man håningsregn, och den är biens föda. Tvenne fåglar födas i Urds brunn: de heta Svanor och från dem härstamnar detta fågelslägte.


17. Då sade Ganglere: märkvärdiga underrättelser har du meddelat mig om himmelen, men hvilka flera märkvärdiga ställen finnas der utom Urdsbrunn? Har svarar: många ypperliga ställen äro der: så är der ock ett ställe, som är Alfhem kalladt: der bo Ljusalferne: men Mörkalferne bo neder i jorden, och äro mycket olika de förre till utseende, men ännu mera i sjelfva verket. Ljusalferne äro skönare än Solen att påse men mörkalferne äro svartare än beck. Ett annat ställe heter Breidablik, och detta är det aldraskönaste. Der är också en boning, som heter Glitner: dess väggar och pelare äro af rödt guld, och taket af silfver. Der är ock ett annat ställe som heter Himinbjörg (Himmelsberg); det står vid himlens ända vid broen, der, som Bäfröst är förenad med Himlen. Der ären mycket stor boning, som Valaskjalf kallas, hvilken tillhör Oden. Den gjorde och täckte Gudarne med skirt Silfver. I den byggnaden är högsätet Lidskjalf hvarifrån Allfader ser ikring öfver hela verlden. Vid den södra verldens ända är ett palats, det skönaste af alla och klarare än solen: dess namn är Gimle. Det skall stånda när både himmel och jord tillintetgöras, och bo der alla goda och rättsinnade menniskor i all evighet. Så heter det i Völuspa:

En sal vet jag stånda,
Skönare än solen,
Bättre än guld,
På Gimle det höga.
Der skola dygdiga
Menniskor bo,
Och till evig tid
Glädje njuta.

Då frågade Ganglere: hvad bevarar detta palats, när Surters låga uppbränner himmel och jord? Har svarade: så berättas, att söderut och ofvanföre denna, är en annan himmel, som heter Andlång, men att en tredje finnes ofvanföre den, hvilken heter Vidblain (Vidtblånande) och i den himmelen tro vi detta palats vara beläget, samt att Ljusalferne ensamt bebo dessa nejder.


18. Då frågade Ganglere: hvadan kommer vinden: han är så stark, att han upprör stora haf, och uppväcker elden: men så stark han än är kan ingen se honom: underligt är han sålunda skapad. Då svarade Har: det kan jag väl säga dig: vid nordliga ändan af himlen sitter en Jätte som hetr Hræsvelg (Likslukaren:) han har örns skepnad: och när han börjar att flyga, så utgå vindarne under hans vingar. Här säges så:

Hræsvelg heter en Jätte
Som sitter vid himmelens ända
I örns skeppnad.
Af hans vingar
Lärer vinden komma
Öfver alla menniskor.


19. Då frågade Ganglere: huru kommer det till ätt sommaren skall vara het men vintren kall? Har svarade: icke månde en kunnig man sådant fråga, ty härom veta alla, att berätta: men efter du ensam är så fåkunnig, att du ej hafver detta hört, så vill jag häldre förlåta dig, att du en gång frågar fåviskt, än att du längre går okunnig om det, som det tillhör hvar och en alt veta. Svasad (den blide) heter den som är Sommarens far och är han ljuf, så att allt det kallas Svasligt, som blidt är. Men Vinterns fader kallas både Vindlone (Vindkarlen) och Vindsval: han är son af Vasad: dess afkomlngar voro grymma och kallbröstade, och hafver vintern deras skaplynne.


20. Då frågade Ganglere: hvilka äro de Asar, på hvilka menniskorna böra tro? Har svarade: tolf äro de Gudomlige Asar: icke äro Asyniorna mindre heliga, och icke är deras makt mindre. Då tillade Thridje: Oden är den fornämste och äldste af Asarne. Han herrskar öfver allting; men de andre Gudarne, allt efter som de äro mäktige, tjena honom, såsom barn en fader. Hans maka är Frigg och känner hon menniskans öden; fastän hon det for ingen uppenbarar. Så berättas här, att Oden sjelf sade till den Ase som heter Loke:

Rasande är du Loke
Och ursinnig.
Kan du dig ej hejda, Loke?
Öden alla
Tror jag Frigg känna
Fast hon dem sjelf ej säger.

Oden heter Allfader, emedan han är alla Gudarnes fader, och Valfader emedan alla, som falla på Valplatsen äro hans utkorade söner: de få rum i Valhall eller Vingolf (Vännernas Rum) och kallas de då Einherjar. Han heter ock Hangagud (de hängdes Gud) Haptagud (Gudars Gud) och Farmagud (bördornas Gud) och han gaf sig än flera namn, då han kom till konung Geirröd:

Jag heter Grimer,
Och Gaugrader,
Thuder, Uder,
Helblinde och Har,
Sadier, Svipall,
Sanngätall
Herteit, Hnikar,
Bileyg, Baleyg,
Bölverk, Fjölner,
Grimner,Glapsvider, (Fölsvider)
Sidhötter, Sidskägg,
Sigfader, Hnikad,

Herjan, Hjelmbäre,
Thecker, Thridi,
Allfader, Atrider, (Farmatyr)
Oske, Ome,
Jafnhar, Biflinde,
Göndler, Harbard,
Svidurr, Svidrer,
Jalk, Kjalar, Vidurr,
Thror, Ygger, Thunder,
Vaker, Skilving,
Vafvad , Hroptatyr,
Göter, (Veratyr).

Då sade Ganglere: En stor mängd namn hafven J gifvit honom, och det tror jag, att mycken visdom erfordras, för alt kunna utreda hvilka händelser varit orsaken till hvart och ett af dessa namn. Har svarade: mycken klokhet behöfves visserligen, att väl kunna utveckla och förklara det, men i korthet sagt är anledningen till de fleste namnen, att de särskildta folkslagen i verlden tycka sig höra böja hans namn efter sitt språk för att kunna åkalla och bedja honom, hvar och en på sitt tungomål: några anledningar böra sökas i hans resor, som omtalas i gamla sagor, och må du icke göra anspråk på att kallas en kunnig man, om du icke vet att berätta om dessa märkvärdiga bedrifter.


21. Då frågade Ganglere: hvilka äro de andre Asarnes namn? eller hvad företaga de sig eller hvad stort hafva de uträttat? Har svarade: Thor är den fornämste af dem: han kallas Asa Thor eller Åk Thor han är den starkaste af alla Gudar och menniskor. Han äger det rike som heter Thrudvang och hans hofgård heter Bilskirner: i denna byggnad äro 540 rum, och det är det största hus, som menniskor hafva uppbyggt. Så sägas i Grimmismál:

Femhundrade rum
Och fyratio
Menar jag Bilskirners byggnad hafva:
Af de hus,
Hvilkas tak jag känner
Menar jag min Sons är det största.

Thor äger två båckar, vid namn Tanngnjoster och Tanngrisner och en vagn, hvari han åker: bockarne draga vagnen. Deraf är han kallad Åk-Thor. Han äger äfven tre kostbarheter, som äro hammaren Mjöllner, hvilken Hrimthursar och bergresar känna, när den lyftes, och är detta ej underligt, ty han har sönderkrossat månget hufvud på deras fäder och fränder. En annan kostbarhet, som han äger, är ett Starkhetsbälte och när han spänner det om sig fördubblas hans gudakraft. Och den tredje saken, som är af mycket värde, är Jernhandskarne: desse kan han ej umbära, för att kunna hålla hammarens skaft. Men ingen är så kunnig, att han kan uppräkna alla Thors bedrifter. Jag kan förtälja dig så många, att dagen icke ville förslå, för att säga allt hvad jag vet.


22. Då sade Ganglere: underrättelser vill jag hafva om flere Asar. Har svarade: Odens andre son är Balder; om honom är mycket godt att berätta: han är den bäste och honom lofva alla. Han är så fager till utseendet och så glänsande, att allt lyser af honom: en ört finnes, som är så ljus, att den liknas vid Balders ögonbryn: den är den hvitaste af alla blommor: deraf må du sluta både till hans hårs och kropps fägring: han är den visaste, mäst vältalige och mildaste af alla Asarne. Han har den egenskapen; att hans dommar äro orygglige. Han bebor det ställe i himlen, som heter Breidablik: der tåles intet orent, såsom här säges:

Breidablik heter,
Der Balder hafver
Sin boning byggt.
I det land,
Som jag tror mest fritt vara
Från ohyggligheter.


23. Den tredje bland Asarne heter Njörd: han bor i himmelen, på det ställe, som heter Noatun. Han råder öfver vindens gång och stillar haf och eld: honom åkallar man på sjön och vid fiske. Han är så rik och mäktig, att han kan gifva dem egendom och öfverflöd, som derom anropa honom. Han blef, uppfödd i Vanahem: men Vanerne gåfvo honom åt: Gudarne i gisslan, och emottogo af Asarne i gisslan en man, som heter Hæner: han blef förlikning mellan Gudarne och Vanerne. Njörd äger en maka, Skade, en dotter af Jätten Thjasse. Hon ville bo der hennes Fader bodde, nemligen på fjällen i Thrymhem: men Njörd ville bo nära sjön: då kommo de öfverens, att de skulle vara nio nätter i Thrymhem och tre i Noatun. Men då Njörd kom till Noatun från fjället, qvad han följande;

Jag ledsnade vid fjällarne,
Fast jag ej der länge var:
Endast nio nätter.
Ulfva tjut
Tycktes mig ledt vara
Mot svanornas sång.

Då qvad Skade detta:

Sofva jag ej kunde
På sjöstranden
För foglarnes skrän.
Den måsen,
Som från hafvet kommer;
Mig hvar morgon väcker.

Då for Skade upp till fjällen och byggde i Thrymhem och far hon mycket på skidor och med båga samt skjuter djur: hon kallas Skidgudinna. Så säges:

Thrymhem heter,
Der Thjasse bodde,
Den obäkliga Jätten.
Men nu Skade,
Gudens klara brud,
Faderns fordna hem bebor.

24. Njörd i Noatun hade sedan två barn: sonen bette Frey, men dottren Freya: de voro fagra till utseendet och mäktiga. Frey är den ypperligaste bland Asarne. Han råder öfver regn och solsken, samt jordens gröda och honom bör man anropa för god årsväxt och frid. Han råder ock öfver menniskors egendom. Freya är den herrligaste af Asynjorna. hon äger den boning i himlen, som Folkvang heter och när hon rider i strid, då tillhör ena hälften henne och den andra Oden, såsom här säges:

Folkvang heter,
Der Freya råder
Om säten i salen.
De slagnes hälft hon väljer
På hvarje dag,
Men hälften Oden äger.

Hennes Sal Sesrymner är stor och skön. Men när hon tågar ut, kör hon efter två katter för sin vagn. Hon är dem bevågen, som henne åkalla och af hennes namn har den hederstiteln sin upprinnelse, att förnäma qvinnor kallas Freyior (Fruar). Hon tycker mycket om kärleks-sång och henne är det godt att tillbedja i älskogsvärf.


25. Då sade Ganglere: mycket betydande synas mig desse Asar och är det ej underligt, att så mycken kraft åtföljer eder, då J hafven så mycken kunskap om Gudarne och veten, hvem man bland dem vid hvarje tillfälle skall tillbedja. Men finnas väl flere gudar? Har svarade: en Ase finnes som Tyr heter. Han är den djerfvaste och modigaste och han råder mycket för segren i strid: hvarföre krigsmän böra åkalla honom. Det är ett ordspråk om den, som öfvergår andra i mannamod och aldrig flyr, att han ä så tapper som Tyr. Han är äfven så vis, att man brukar säga om den, som är särdeles klok, att han är så vis som Tyr. Ett prof af hans djerfhet är, att när Asarne lockade Fenrisulfven, att låta binda sig med fjettern Gleipner, trodde han icke, att de ville lösa honom igen, förrän de till pant lade Tyrs hand honom i munnen. Men då Asarne icke ville lösa Fenrisulfven, bet han af handen på det ställe som nu heter Ulfleden, och är han enhändt: ej anses han såsom fredsstiftare bland menniskorna.


26. Brage heter en: han är utmärkt i visdom, vältalighet och språkfärdighet: han är en mästare i skaldskap: efter honom kallas skaldekonsten Bragur och af hans namn är den kallad Bragr karla (utmärkt man) eller qvenna (utmärkt qvinna), som är utmärkt i vältalighet framför andra qvinnor eller män. Hans maka heter Idun: hon gömmer i en ask de äpplen, hvaraf Gudarne äta, då de åldras och blifva då åter alla unga, hvilket skall så fortfara till Ragnaröcker (makternas skymning). Ganglere sade: mycket vigtigt synes mig för Gudarne vara, att Idun gömmer dessa äpplen väl och troget. Har svarade och log dervid: nära hade utgången blifvit olycklig vid ett tillfälle: derom skulle jag kunna berätta, men först skall du höra namnen på flere Gudar.


27. Heimdall heter en: han kallas också den hvite Asen: han är stor och helig: född till verlden af nio mör, som alla voro systrar: Han heter ock Hallinskide och Gyllentanne, ty hans tänder voro af guld. Hans häst heter Guldtopp. Han bor der som heter Himmelsberg vid Bäfröst: han är Gudarnes väcktare och sitter der vid himmelens ända, för att vackta broen för bergresarne. Han behöfver mindre sömn än en fågel: han ser lika långt natt och dag, nemligen hundrade mil vidt ifrån sig: han hörer gräs växa på jorden och ull på fåren och allt hvad som gifver ett starkare ljud. Han har en lur, som heter Gjallarhorn, och när han blåser deri, höres det i alla verldar. Hufvudet kallas Heimdalls svärd. Såsom här är sagt:

Himmelsberg heter,
Der det sägs att Heimdall
Öfver boningen råder.
Der Gudarnes väcktare dricker
I det ljumma huset
Glad det goda mjödet.

Och än säger han sjelf i Heimdalls galder:

Nio modrars barn är jag:
Nio systrars son är jag.


28. Höder heter en af Asarne: han är blind, men ganska stark och månde Gudarne nog önska, att de icke behöfde minnas honom, ty allt för länge skola hans gerningar bevaras i hogkomst både hot Gudar och menniskor.


29. Vidarr heter en: han är den tyste Asen och har en mycket tjock sko. Han är den starkaste näst efter Thor. Af honom hafva Gudarne mycken hjelp i alla farliga äfventyr.


30. Ale eller Vale heter en, som är Odens och Rinds son: han är tapper i strid och en god skytt.


31. Uller är Sifs son och Thors styfson: han är en så god bågskytt och skidlöpare, att ingen kan täfla med honom. Han är fager till utseendet och krigisk i allt sitt väsende: honom är godt att åkalla i enviges kamp.


32. Forsete är en son af Balder och Nanna, Neps dotter, Han äger i himlen den sal, som heter Glitner, och alla de, som till honom komma med tvistemål, gå alltid förlikte från honom. Gudar och menniskor känna ingen bättre domstol. Så säges här:

Glitner heter en sal:
Han hvilar på guldpelare
Och är äfven täckt med silfver.
Der bor Forsete
De fleste dagar;
Och bilägger alla saker.


33. Ännu är en räknad bland Asarne, som några kalla Gudarnes baktalare, upphofvet till all falskhet och alla Gudars och menniskors vanära. Han är kallad Loke eller Lopt, Jätten Farbötes son: hans moder är Löfö eller Nal: hans bröder äro Bilejst och Helblinde. Loke är skön och fager till utseendet, af elakt skaplynne och mycket ostadig: han bragte Gudarne i många äfventyr, men hjelpte dem ofta derutur genom sin fintlighet. Hans maka hette Sigyn Nares eller Narves dotter.


34. Men Loke hade ännu flera barn. Angerboda hette en Jätte-qvinna i Jötenhem: med henne hade Loke tre barn. Ett var Fenrisulfven: det andra Jardmungand, det är Midgårdsormen, det tredje är Hel. Men när Gudarne fingo veta, att dessa tre syskon uppföddes i Jötenhem och de tillika genom spådomskonst utrönte, att af dessa syskon skulle de lida mycken skada och olycka; ty alla tycktes mycket ondt vara att vänta af dem på möderne sidan och ännu värre på fädernet, så sände Allfader till Gudarne att taga barnen och föra dem till sig. Och när de kommo till honom, kastade han ormen i den djupa sjön, som ligger omkring all land. Ormen växte så, att han ligger midt i hafvet omkring all land och biter i sin stjert. Hel kastade han i Niflhem och gaf henne våld öfver nio verldar, att hon skulle skifta boningar åt dem, som sändas till henne, nemligen sådane, som dö af sjukdom eller ålder. Hon har der stora boningar och deromkring är ett ofantligt högt stängsel. Eljudner heter hennes sal, Hunger hennes fat, Svält hennas knif, Senfärdig hennes träl och den Sena hennes trälinna, Fällande svek hennes tröskel, öfver hvilken man ingår, Tvinsot hennes säng, Förtärande sorg hennes sänggardiner. Till hälften är hon svart och halfva delen har menniskofärg: så är hon ödkänd och hennes utseende är bistert och förfärligt.

Ulfven uppföddes af Asarne hemma och Tyr var den ende, som hade mod att gå till ulfven och gifva honom mat. Då Gudarne sågo huru mycket han växte hvar dag och alla spådomar sade, att han vore bestämd till deras skada , fattade Asarne det beslut, att göra en mycket stark fjetter, som de kallade Læding, och buro den till ulfven och bådo honom pröfva sin styrka på fjettern. Ulfven, för hvilken den icke syntes för stark, låt dem göra dermed hvad de ville. Men så snart han utsträckte sig, brast fjettern och han blef lös ur lædingen. Derefter gjorde Asarne en annan fjetter, dubbelt starkare, som hette Drome (band). Då bådo de Ulfven pröfva denne fjetter och sade, att han skulle blifva mycket namnkunnig för sin styrka, om ett så starkt band icke förmådde hålla honom. Ulfven märkte väl, att denna fjetter var mycket starkare, men tillika, att hans kräfter hade tilltagit från den tid, då han sönderslet læding: han betänkte äfven att han måste utsätta sig för någon fara, i fall han ville blifva berömd och lät då lägga fjettern på sig. När Asarne voro färdige dermed skakade ulfven sig och spjernade till, slog fjettern mot jorden, så att stumparne foro långt bort, och så bröt han sig lös från Drome. Det har sedan blifvit ett ordspråk, att lösa ur læding eller slå ur drome, när något fordrar ovanlig ansträngning. Derefter började Asarne frukta, att de icke åter skulle få ulfven bunden. Då sände Allfader en yngling vid namn Skirner, Freys sändebud, till några dvergar i Svartalfhem och lät forfärdiga en fjetter vid namn Gleipner. Den var gjord af sex slags ämnen: af kattstegens dån, qvinnoskägg, bergrötter, björnsenor, fiskande och fågelspott, och fastän du ej förr vetat detta, så bör du nu kunna finna det vara sant och att vi icke för dig ljugit; ty nog månde du hafva sett, att qvinnan icke har skägg, och att intet dån uppkommer af kattens steg och att inga rötter äro under berget och tro mig, att allt är lika sannt, som jag sagt dig, änskönt somliga ting icke af dig kunna pröfvas. Då sade Ganglere: detta allt kan jag nog urskilja och se, som du nu tagit till exempel; men huru blef fjettern arbetad? Har svarar: det kan jag väl säga dig: fjettern var jämn och mjuk, som ett silkesband och så pålitlig och stark, som du nu skall få höra. Då fjettern blef förd till Asarne tackade de sitt sändebud för dess väl förrättade ärende: sedan foro Asarne ut i sjön Amsvartner, till den holme, som kallas Lyngve och bjödo Ulfven med sig, visade honoln silkesbandet och bådo honom slita det i tu: och sade, att det kanske vore något starkare, än det syntes i anseende till tjockleken och gåfvo det åt hvarannan och försökte med handstyrka, men det brast ej: dock sade de, att ulfven skulle slita det. Då svarade ulfven: så tyckes mig om detta band, som ingen heder vore att hämta af att sönderslita ett så smalt band: men är det gjort med list och svek, fastän det ser så svagt ut, så kommer det alldrig på mine fötter. Då sade Asarne, att han lätteligen skulle kunna sönderslita ett så smalt band, då han forut hade sönderbrutit starka jernfjettrar, men kan du ej slita detta band, så kan du icke heller förfära Gudarne, och då skola vi nog lösa dig. Ulfven svarade: om J binden mig så fast, att jag ej kan lösa mig sjelf, då sväfven J så högt, att jag sent lärer få hjelp af Eder; ogerna vill jag derföre låta detta band läggas på mig. Men häldre än J skolen tro mig vara feg, så må någon af Eder lägga sin hand i min mun till underpant, att allt tillgår utan svek. Den ene Asen såg på den andre och tycktes dem vilkoren vara hårda, Ingen ville erbjuda sin hand. Sluteligen framräckte Tyr sin högra hand och lade den i ulfvens mun. Som ulfven nu började att spjerna emot, surrades bandet hårdare till och ju hårdare han bröt på, dess hårdare satt det. Då logo alla utom Tyr, som mistade sin hand. När Asarne sågo, att ulfven var tillräckligt bunden, togo de ändan af fjettern, som heter Gelgja, och drogo den genom en stor häll, som heter Gjöll, och fästade denna häll djupt ner i jorden. Sedan togo de en annan stor sten, som heter Thvite, hvarmed de sköto den än längre ned i jorden och var denna sten i stället för tjuderstake. Ulfven gapade förskrackligt, rasade mycket och ville bita dem; men de stucko i hans mun ett svärd, så att fästet stannade i den nedre käften och udden i den öfre, det är hans munkafle. Han tjuter förfärligt och fraggan, som står ut af hans mun, blifver till en flod, som heter Von. Der varder han liggande till Ragnaröcker.

Då sade Ganglere: elaka voro Lokes barn; men alla dessa syskon äro dråplige hvar för sig. Men hvarföre dråpo ej Asarne ulfven, när de dock hafva ondt att af honom vänta. Har svarade: så mycken aktning hafva Gudarne för sin helgedom och sina fridlysta ställen, att de icke vilja oskära dem med ulfvens blod, oaktadt spådommarne sade, att han skulle gifva Oden sin bane.


35. Då frågade Ganglere: hvilka äro Asynjorna? Har svarade: Frigg är den förnämsta. Hon äger den boning, som kallas Fensal, som är mycket skön. Den andre heter Saga: hon bebor Sökqvabäck, som är en rymlig plats. Den tredje är Eir: hon är den bästa läkare. Den fjerde är Gefjon: hon är mö och henne tillhöra alla de, som dö såsom mör. Den femte är Fulla: hon är ock mö, går med utslagit hår och har ett gullband om hufvudet: hon bär Friggs ask, aktar hennes fotklädnad och är delaktig i hennes hemliga råd. Freya är den förnämsta näst Frigg. Hon är gift med en man, som heter Od: deras dotter heter Hnoss: hon är så fager, att hvad som är skönt och dyrbart efter henne får namn af Hnoss. Od for långväga bort: Freya gråter öfver hans frånvaro och hennes tårar äro rödt guld. Freya har många benämningar: orsaken dertill är den, att hon förändrade sitt namn efter de särskilta folkslag, till hvilka hon kom, då hon sökte efter Od. Hon heter Mardöll, Hörn, Gefn och Syr. Freya ägde halsbandet Brising. Hon år äfven kallad Vanadis. Den sjunde är Sjöfn: hon förmår att vända menniskors håg till kärlek, så väl männers, som qvinnors: efter hennes namn kallas älskog Sjafne. Den åttonde Lofn är så mild och from att åkalla, att hon af Allfader eller Frigg får tillstånd, att förena män och qvinnor med hvarannan, oaktadt alla hinder och svårigheter: derföre är af hennes namn det ordet Lof kommit, så ock det uttryck, när man lofvar (prisar) något mycket. Den nionde är Vör: hon hör de eder och förbindelser, som knytas emellan karlar och qvinnor, hvarföre sådane mål kallas Vörs mål: hon straffar ock dem, som bryta dem. Vör är förståndig och frågvis, så att ingen ting kan för henne döljas. Det är ett ordspråk, att qvinnan varder vör (var), när hon varder kunnig om något. Den tionde Syn, vaktar dörren i palatset, och håller den stängd för dem, som icke skola ingå: hon är satt att vårda vid Tingen de mål, som man vill neka; derföre är det ett ordspråk, att Syn sé fyrir sett (nekande är tillåtet), när man nekar. Den elfte är Hlin: hon är satt alt vårda de menniskor, som Frigg vill rädda från fara: derifrån är det ordspråk, att, den som rädddar sig, han hleinir (skyddas af Hlin). Den tolfte är Snotra: hon är klok och sirlig i åthäfvor: af henne kallas den man eller qvinna Snotr (klok), som är förståndig. Den trettonde är Gna: henne sänder Frigg i åtskilliga verldar uti sina ärender. Hon har en häst som går lika väl genom luften, som genom vatten: han heter Hofvarpner. En gång då hon red, sågo några Vaner henne rida i luften. Då sade en af dem:

Hvad är det som flyger?
Hvad är det som far?
Eller genom rymden färdas?

Hon svarar:

Icke jag flyger;
Fastän jag far
Och i rymden färdas
På Hofvarpner,
Hvilken Hamskerper
Aflade med Gardrofva.

Af Gnas namn säger man att det gnæfir (sväfvar), som far högt. Sol och Bil räknas ock bland Asynjorna. Om deras beskaffenhet är förut taladt.


36. Ännu finnas flera qvinnor i Valhall, som skola bära fram dryckerna, vårda bordbonaden och ölbägarne. Så äro dessa nämnde i Grimnismál.

Hrist och Mist vill jag
Mig skola horn bära:
Skeggjöld och Skögul,
Hild och Thrud,
Hlöck och Herfiötur
Göll och Geirahöd,
Randgrid och Radgrid
Och Reginleif
De bära Enhärjarne öl.

Dessa kallas Valkyrjor: dem sänder Oden till hvarje strid; de utse dem, som skola falla och de råda för segren: Gunn och Rota och den yngsta af Nornorna, som heter Skulld, de rida alltid och välja dem, som, skola falla, samt bestyra om striden. Thors moder Jord, och Vales moder, Rind, räknas bland Asynjorna.


37. Gymer hette en man, hvars hustru var Örboda af bergrese-ätten. Deras dotter var Gerd, den skönaste af alla qvinnor. En dag då Frey gick i Hlidskjalf och skådade omkring all land, samt såg ut it norr, märkte han vid en gård ett stort och skönt hus: en qvinna gick ditåt och då hon upplyfte händerna för att öppna dörren för sig, då lyste det af hennes händer både i luft och vatten: hela verlden upplystes af henne. Det straff fick Frej for sin förmätenhet, att sätta sig i det heliga högsätet, att han gick bort full af älskog. När han hemkom talte han icke: han hvarken sof eller drack och. ingen vågade att tala till honom. Då lät Njörd kalla till sig Freys skosven Skirner och bad honom gå till Frey, beveka honom att tala och fråga, på hvem han vore så vred, att han icke talte vid någon. Skirner sade, att han skulle gå, fastän ogerna, ty han trodde att han skulle få ett obehagligt svar af honom. När han nu kom till Frey frågade han honom; hvarföre han var så dyster och icke talade med någon? Då svarade Frey: att han hade sett en skön qvinna och för hennes skull var han så bedröfvad, att han ej skulle länge lefva, om han ej fick äga henne, och “nu skall du fara och fria till henne för mig och föra henne med dig hit, antingen hennes fader vill det eller icke och skall jag väl löna dig derföre.” Då svarade Skirner, att han skulle uträtta detta ärende med det vilkor, att Frey skulle gifva honom sitt svärd , som var så godt, att det sjelft fäktade. Frey gjorde ej dervid någon svårighet och gaf honom svärdet. Skirner for åstad och friade för honom till flickan och fick hennes löfte, att hon nio nätter derefter skulle komma till Barö och der hålla bröllopp med Frey. Men när Skirner berättade Frey utgången, qvad han detta:

Lång är en natt,
Långa äro två:
Hur skall jag tre uthärda?
Ofta en månad,
Mig kortare tycktes
Än denna halfva trånads-natt.

Detta var orsaken, att Frey var obeväpnad, när han slogs med Belje och dräpte honom med ett hjorthorn. Då sade Ganglere: det är högst besynnerligt, att en sådan höfding, som Frey, ville gifva bort ett sådant svärd, utan att hafva något annat jämngodt: mycken skada var det för honom när han slogs med Belje och det tror jag, att denna gåfvan lärer han då ångra: Då svarade Har: liten var denna olyckan för Beljes skull: honom kunde Frey hafva dräpt med sin hand; men värre skall det blifva för honom, att han saknar svärdet, när Muspells söner fara att strida.


38. Då sade Ganglere: du säger, att alla de män, som från verldens skapelse blifvit vapendöde, äro nu komne till Oden i Valhall. Hvad har han der, att gifva dem till uppehälle: ty jag tror, att der måste visst vara en stor folksamling. Då svarade Har: sant är det, som du säger, att en stor folkmängd är der: och långt flere skola ditkomma: men de synas ändock för få, då ulfven kommer. Dock komma alldrig så många till Valhall, att de icke få tillräckligt fläsk af den gallt, som heter Sæhrimner, han blifver kokad hvar dag, och är dock åter hel om aftonen. Men på den fråga du nu gör, tror jag, att endast få äro nog kloka, att kunna svara. Kocken heter Andhrimner, kitteln Eldhrimner, såsom här såges:

Andhrimner lägger
I Eldhrimner
Sæhrinmer att kokas.
Det bästa fläsk:
Men få det veta
Hvarvid Enhärjarne födas.

Då frågade Ganglere: månne Oden har samma bordhållning som Enhärjarne? Har svarade: den mat, som står på hans bord gifver han åt sina två ulfvar, som heta Gere och Freke; men sjelf behöfver han ingen spis: vin är för honom både mat och dryck. Så säges här:

Gere och Freke
Mättar den krigvande
Höge Härfader.
Men vid vin ensamt
Den vapenfräjdade
Oden evigt lefver.

Tvenne korpar sitta på hans axlar och föra till hans öron allt hvad de se och höra. De heta Hugen och Munen. Dem sänder han vid dagningen, att flyga omkring all land och komma de åter vid frukosttiden: derigenom blir han underrättad om mångahanda händelser, och derföre kallar man honom Korpe-Gud, såsom det heter:

Hugen och Munen
Flyga hvar dag
Jordklotet öfver,
Jag fruktar för Hugen,
Att han åter ej kommer:
Dock ser jag än mer efter Munen.


39. Då frågade Ganglere: hvad hafva Enhärjarne att dricka, som kan förslå, så väl som maten? eller dricka de endast vatten? Då svarade Har: underligt spörjer du nu: skulle Allfader bjuda konungar eller jarlar eller andre förnäme män till sig och gifva dem vatten att dricka? Det tror jag, att många komma till Valhall, som skulle tyckas dyrt hafva betalat vattendrycken, om det icke bjöds dem något bättre, sådane nemligen, som förut tålt sår och smärta till döden. Men helt annat har jag att berätta dig härom. En get som heter Hejdrun, står i Valhall och biter barr af grenarne på det namnkunniga trädet Lerad. Ur dess spenar rinner så mycket mjöd, att ett dryckeskar fylles dermed, som är så stort, att alla Enhärjarne varda deraf fulldruckne. Då frågade Ganglere: denna geten är högst konstig, och ett dyrbart träd måste det vara, hvaraf hon äter. Då svarade Har: mera är dock att märka om hjorten Ekthyrner, som står i Valhall och biter af samma träds grenar och af hornen flyter en så stor ström, att den rinner ända ner i Hvergelmer; och derifrån utströmma de floder, som heta Sid och Vid, Seken och Eken, Svöl, Gunndro, Fjörm, Fimbulthul, Gipul, Göpul, Gömul, Geirvimul; dessa falla öfver Asabygderna. Desse Bro än nämnde Thyn, Vin, Thöll, Böll, Grad, Gunnthrainn, Nyt, Nöt, Nönn, Hrönn, Vina, Vegsvinn, Thjodnuma.


40. Då sade Ganglere: detta var något förunderligt, som du förtäljde mig. Valhall måste vara en ofantligt stor byggnad och mycket trångt måste der vara, att komma ut och in. Då svarade Har: hvarföre frågar du icke huru många dörrar äro i Valhall, och huru rymliga de äro? När du får veta det, skall du, tillstå, att det skulle vara besynnerligt, om icke en hvar i maklighet kunde komma ut och in efter behag. Det är ock sant, att det icke är svårare, att få rum derinne, än att komma in. Härom kan du höra, hvad Grimnismál säger:

Fem hundrade dörrar
Och ännu fyratio,
Så tror jag vara i Valhall.
Åtta hundrade Enhärjare
Kunna i bredd gå ur hvarje,
Då de gå mot ulfven att fäkta.


41. Då sade Ganglere; Det är en utomordentlig mängd af folk i Valhall. Så tror jag, att Oden måste vara en stor höfding, som styrer en såstor hop. Men hvad är väl Enhärjarnes tidsfördrif, medan de icke dricka? Har svarar: hvar dag, när de klädt sig, rusta de sig, gå ut på gården, kämpa och fälla hvarandra. Det är deras lek. Mot frukosttiden rida de åter hem till Valhall och sätta sig att dricka. Så som här säges:

Alla Enhärjare
I Odens gård
Kämpa hvarje dag.
Val de fälla
Och rida från striden:
Sitta sedan förlikte tillsammans.

Men sant är det, som du säger, att Oden är en stor höfding, hvarpå många bevis finnas. Således heter det i Asarnes egen sång:

Asken Yggdrasel
Är bäst ibland träd,
Skidbladner bland skepp,
Oden bland Asar,
Sleipner bland hästar,
Bäfröst bland broar,
Brage bland skalder,
Habrok bland hökar,
Garm bland hundar.


42. Då frågade Ganglere: hvem tillhör hästen Sleipner, eller hvad är om honom att förtälja? Har svarar: icke lär du känna reda på Sleipner, eller veta af hvad händelse han tillkom, men du torde dock gerna vilja veta detta. Det var tidigt i Gudarnes första ålder, när de hade byggt Midgård och gjort Valhall, då kom en byggmästare dit, som tillböd sig, att på tre år bygga en borg, så god, att den vore trofast och säker för berg-resarne och Hrimthursarne, äfven om de skulle intränga öfver Midgård. Men han förbehöll sig till lön Freya: äfven ville han hafva solen och månen. Då kommo Asarne tillsammans, rådslogo derom, och ingingo den öfverenskommelsen med byggmästaren, att han skulle få hvad han begärde, om han färdigbyggde borgen på en vinter; men, om vid första sommardag något återstod af arbetet, skulle överenskommelsen blifva ogiltig; ej heller skulle han få äga någon till biträde vid arbetet. När de nu berättade honom dessa vilkor, bad han, att de skulle lofva honom, att få betjena sig af sin häst Svadelföre, och på Lokes tillstyrkan blef det bifallit. Han började den första vinterdag, att arbeta på borgen och framförde hvarje natt sten med hästen. Asarne förundrade sig öfver de stora berg, som hästen drog dit, och uträttade hästen dubbelt mera än byggmästaren. Den ingångna föreningen var bekräftad med starka vittnen och många eder, emedan jätten ansåg för sig osäkert, att vistas hos Asarne utan lejd i fall Thor hemkom, hvilken nu var öster ut på ett tåg mot trollen. Och när det led fram på vintren, var arbetet med borgen långt hunnit, och var den så hög och stark, att ej någon kunde den angripa. Men när blott 3 dagar voro qvar till sommaren hade byggmästaren endast porten qvar. Gudarne satte sig då på sina domstolar och rådslogo, och frågade hvarandra hvem som hade gifvit det rådet, att gifta bort Freya till Jötenhem eller förstöra luften och himmelen derigenom, att Sol och Måne borttogos och gåfvos åt jättarne. Alla kommo då öfverens, att detta onda råd hade kommit från Loke, som råder till det mesta onda. De hotade honom med en neslig död, om han icke kunde finna utväg att hindra byggmästaren från att fullborda arbetet till den bestämda tiden. Men då han blef rädd, svor han en ed, att han skulle så tillställa, att byggmästaren icke skulle erhålla någon betalning, ehvad det ock kostade. Och samma afton, när byggmästaren for ut att hämta sten med hästen Svadelföre, så lopp ur skogen ett sto mot hästen och vrenskade åt honom. Men när hästen märkte att det var ett sto, blef han ostyrig, sönderslet tömmen, lopp efter stoet; men stoet lopp undan till skogen, och byggmästaren efter för att fasttaga hästen: alla desse lupo nu hela natten och försömmades så arbetet denna natt. Dagen derefter blef icke heller arbetadt som förut var vanligt. Men då byggmästaren såg, att han icke kunde få sin byggnad färdig, kom jätteraseriet öfver honom. När Asarne blefvo öfvertygade derom, att det var en bergrese, som var ditkommen, aktade de ej ederne, utan kallade på Thor. Han kom straxt; höjde sin hammare Mjöllner; betalde så byggnadslönen och ej med sol och måne, samt hindrade honom så, att bo i Jötenhem. Vid första slaget krossade han jättens hufvudskål i små stycken, och sände honom ned i Niflhel. Men Loke hade haft en sådan färd med Svadelföre, att någon tid derefter bar han ett föl, som var grått, hade 8 fötter och är den bäste häst för Gudar och menniskor. Så säges i Völuspa.

Då gingo alla makter,
De högthelige Gudar,
Till sina Domssäten
Och talte derom,
Hvem som hela luften
Med svek blandat,
Eller åt en jättes ättling
Ods maka gifvit.

Då brötos eder,
Ord och löften,
Hvarje aftal
Dem emellan. –
Thor ensam det gjorde,
Full af vrede,
Han sällan stilla sitter,
När sådant han spörjer.


43. Då frågade Ganglere: hvad är att berätta om skeppet Skidbladner, efter det skall vara det bästa skepp? Finnes då ej ett så godt skepp som detta är eller ett lika stort? Har svarar: Skidbladner är det bästa och med största konst gjorda skepp, men Nagelfare, som Muspell äger, är det största. Några dvergar, söner af Ivalde, gjorde Skidbladner och gåfvo det åt Frey. Det är så stort, att alle Åsar kunna derpå vara ombord med vapen och rustning, och så snart seglen hissas, har det medvind, hvarthän man än styr sin fart. Det är gjort af så många stycken och med så mycken konst, att när man ej skall segla, dermed, kan man lägga det tillsammans såsom et kläde och bära det i sin ficka.


44. Ganglere fortfor: ett godt skepp är Skidbladner och mycken trolldom måste blifvit använd innan det kunde blifva så gjordt. Har Thor aldrig kommit någorstädes, att han funnit något så mäktigt eller starkt, att det varit honom öfverlägset i styrka eller trolldom? Då svarade Har: få menniskor, menar jag, veta att härom tala, och likväl har han genomgått mycket svårt. Men om något varit så mäktigt eller starkt, att Thor ej kunnat det besegra, så är det något, hvarom man icke bör tala, emedan man äger många tillräckliga bevis, att Thor är den mäktigaste, hvilket ock alla böra tro. Då sade Ganglere: så har jag då nu frågat om något, som ingen kan besvara. Jafnhar svarade: vi hafve hört händelser omtalas, som förekomma oss otroliga; men nära sitter den, som lär kunna gifva säkra underrättelser derom, och du må tro, att han icke nu första gången ljuger, som aldrig förut ljugit. Då svarade Ganglere: jag vill då stå och afbida, om något svar följer på denna fråga; men i annat fall förklarar jag eder, att J ären öfvervunne; om J icke kunnen besvara, hvad jag Eder sport. Då svarade Thridje: uppenbart är nu, att han vill veta dessa saker, fastän oss ej tyckts hederligt att dem omtala; men du måste dock dermed tiga. Början af denna händelse är den, att Ak-Thor körde med sina bockar, och med honom den Ase, som kallas Loke. Emot aftonen kommo de till en bonde och fingo der nattläger. Men frampå qvällen tog Thor sina bockar, slaktade dem, lät flå dem och lägga dem i en kittel: och när de voro kokte, satte Thor sig att äta nattvard tillika med sina följeslagare. Thor bjöd till måltiden bonden och hans hustru samt deras barn. Bondens son het Thjalfe och dottren Röska. Thor lade bockskinnen vid sidan af eldstaden, och sade, att bonden och hans folk skulle kasta benen på skinnen.Thjalfe höll i handen den ena bockens lårlägg, och slog sönder den med en knif, för att taga derur märgen. Thor blef der öfver natten. Bittida om morgonen stod han upp, klädde sig, tog hammaren Mjöllner, lyfte den i vädret, och vigde dermed bockskinnen: bockarne uppstodo då, men den ene var halt på det ena bakbenet. Thor märkte det och sade, att antingen måste bonden eller hans folk hafva oförsigtigt medfarit benen, efter den ene lårläggen var bruten. Ej behöfves att vidlöftigt förtälja, ty alla kunna det begripa, huru förskräkt bonden blef, när han såg att Thor lät ögonbrynen sjunka ner öfver ögonen, men enligt hvad han såg af dem, trodde han sig skola falla ensamt för synen. Thor knäppte händerna så hårdt om hammarskaftet, att knogarne hvitnade. Bonden och hans husfolk gjorde, som man kunde vänta: de skreko alla fasligt, bådo om frid, och erbjödo i ersättning allt hvad de ägde. Men när Thor såg deras rädsla, försvann hans häftighet; han blef blidkad och tog af dem i forlikning deras barn Thjalfe och Röska. De blefvo då hans tjenare och följa honon sedan beständigt.


45. Han qvarlemnade der sina bockar och började derpä sin färd i Jötenhem österut till hafvet. Han samm ut öfver det djupa hafvet och gick i land tillika med Loke, Thjalfe och Röska. Då de hade vandrat en kort stund, kommo de till en stor skog: der gingo de hela dagen intill dess det blef mörkt. Thjalfe var en ganska snäll fotgängare och bar Thors matsäck. Men svårt var att få natthärberge. Då det nu blef mörkt sökte de sig ett nattläger och funno ett hus, som var mycket rymligt. Vid ändan var en ingång, jämnbred med sjelfva huset: der togo de nattläger. Men vid midnattstiden märkte de en stark jordbäfning: jorden under dem skakades och huset skalf. Då uppsteg Thor och kallade på sina följeslagare. De letade sig före och funno midt i huset en sidobyggnad till höger, i hvilken de ingingo. Thor satte sig i dörren: de andre sutto längre in och voro mycket rädde. Thor höll i hammarskaftet, för att försvara sig. De hörde mycket buller och gny. Då det började att gry för dagen, gick Thor ut och fick se en man, som låg i skogen ej långt från honom: han var icke liten: han sof och snarkade starkt. Då begrep Thor hvad det var för ett larm de hade hört om natten. Han spännde om sig sitt starkhetsbälte, hvarvid hans gudastyrka ökades. I samma stund vaknade mannen och steg straxt upp. Då berättas att Thor häpnade en gång, så han att icke vågade slå honom med hammaren, men sporde honom efter hans namn. Han kallade sig Skrymer. Icke behöfver jag, sade han, fråga dig efter ditt namn, ty jag vet att du är Asa-Thor, men hvar har du gjort af min handske? Skrymer räckte sig då ned och tog upp sin handske. Thor såg nu, att det var det hus, hvari han hvilat öfver natten, och att utbyggnaden var handskens tummfinger. Skrymer frågade om Thor ville hafva honom till sällskap, hvartill han samtyckte. Skrymer upptog då sin matsäck och lagade sig till att äta dagvard; likaså Thor och hans följeslagare. Skrymer foreslog då, att de skulle lägga in resekost tillsammans, hvilket Thor bejakade. Skrymer lade då alltsammans i en påse, tog den på ryggen gick förut hela dagen, och tog stora steg. Om qvällen uppsökte han dem nattläger under en stor ek. Då sade Skrymer till Thor: nu vill jag lägga mig att sofva, och kunnen J taga matsäcken och göra eder aftonmåltid. Derefter somnade Skrymer och snarkade hårdt. Thor tog matsäcken och skulle lösa den, men då berättas, ehuru otroligt det än må tyckas, att han icke fick en enda knut lös, ej heller ville någon af bandets ändar gifva efter. Men när han såg att detta verk ingalunda ville lyckas, blef han vred, grep i hammaren Mjöllner med bägge händerne, och steg fram med ena foten dit åt der Skrymer låg, och slog honom i hufvudet. Skrymer vaknar och frågar om ett lofblad föll i hans hufvud, samt om de hade fått mat och voro färdige att lägga sig. Thor svarade, att de nu skulle lägga sig. De gå då bort under en annan ek, och är det att berätta, att det icke var utan fruktan att sofva der. Men vid midnattstid hörde Thor Skrymer snarka så hårdt, att det dånade i skogen; han steg då upp, gick till honom, höjde hammaren hastigt i vädret, och slog honom midt i hjessan, så att han kunde märka att det främsta af hammaren trycktes djupt in i hufvudet. I samma stund vaknar Skrymer och frågar: hvad är det? Faller ett ollon ned pä mitt hufvud? Eller hvad är på färde Thor? Thor trädde hastigt tillbaka och svarade att han nyss hade vaknat, samt att det nu var midnatt och således tid, att sofva än längre. Då beslöt Thor, att om han skulle få tillfälle gifva honom det tredje slaget skulle jätten aldrig mera se honom, och låg nu och afbidade, att Skrymer skulle falla rätt i sömn. Och något före dagen märker han att Skrymer sofver starkt. Han stiger då upp, går till honom, höjer hammaren i vädret med all sin kraft, och slår honom på tinningen så, att hammaren sönk in ända till skaftet. Skrymer reste sig upp, strök sig om kinden och sade: månne några foglar sitta i trädet öfver mig? Det förekom mig när jag vaknade, såsom något moss föll ned af grenarne. Eller är du vaken Thor? Det är nu tid, att stiga upp och kläda sig, fastän J nu icke hafven rätt långt till den borg, som kallas Utgård. Jag har hört eder inbördes hviska derom, att J icke tyckten mig vara liten till växten, men J skolen få se större män, om J kommen till Utgård. Jag vill gifva eder några goda råd: högmodens icke, ty ingalunda skola Utgårda-Lokes Hoffolk fordraga sådane småsvenners stora ord; men i annat fall vänden häldre om, det skulle bekomma Eder långt bättre. Men viljen J ändteligen fortsätta resan, så hållen åt öster, min väg leder norr ut till dessa fjäll, som J der sen. Skrymer tog derefter matsäcken på ryggen och går in i skogen från dera, och är det icke kunnigt om Asarne önskade att återse honom helbregda.


46. Thor gick nu fram åt vägen tillika med sina följeslagare, och fortforo de att gå intill middagen. Då sågo de en borg på en stor slätt och var den så hög, att de med allt bemödande knappt kunde se öfver den. De gingo fram till borgen: en grind var på borgporten, som var igenlyckt. Thor gick till grinden, men förmådde ej öppna den, hvarföre de, för att ändteligen inkomma i borgen, kröpo mellan grindstängerna och kommo så in. De fingo syn på ett stort palats och gingo dit. Då de funno dörren öppen ingingo de och sågo der många män, hvaraf de fleste voro mycket stora, sittande på tvänne bänkar. Derefter framträdde de för konungen, Utgårda-Loke, och helsade på honom. Han bevärdigade dem knappt med en blick och sade småleende: sent är att spörja sanna tidningar långväga ifrån, eller förhåller det sig annorlunda än jag tänker att denna pilt är Åk-Thor? dock är du kanske större än mig synes? Till hvilka idrotter ären J följeslagare! beredde? Bland oss tåles ingen, som icke utmärker sig genom en eller annan konst eller kunskap. Då svarade den, som sist inkom, nemligen Loke: jag kan den konst, hvarpå jag är färdig att aflägga prof, att här är ingen inne, som kan fortare än jag uppäta sin mat. Då svarade Utgårda-Loke: nog är detta en konst, om du förmår att den verkställa, hvilket vi nu skola pröfva. Han framkallade då från bänken en man, som het Loge, att han skulle täfla med Loke. Der var ett tråg, som man framsatte på salsgålfvet fylldt med kött. Loke satte sig vid den ena ändan och Loge vid den andra. De åto begge det bästa de kunde och möttes midt i tråget. Loke hade ätat allt köttet af benen; men Loge deremot både köttet, benen och träget derjemte. Alla kommo derom öfverens, att Loke hade förlorat leken. Då frågade Utgårda-Loke: hvad konst den unge mannen förstod sig på? Thjalfe svarade: alt han ville försöka, alt löpa kapp med hvem Utgårda-Loke ville dertill utse. Utgårda-Loke svarade, att det var en god idrott, men tillade, att han måste vara mycket utmärkt i snabbhet, om han tänkte visa sig i denna konst; nu skulle det snart pröfvas. Utgårda-Loke stiger då upp och går ut. Det var en mycket god rännarebana utåt dem jämna slätten. Utgårda-Loke kallade till sig en ung man, som hette Huge, och bad honom löpa i kapp med Thjalfe. Derefter löpa de första målet, men Huge var så mycket förut, att han vid banans ända vände sig om emot Thjalfe. Då sade Utgårda-Loke: du måste sträcka bättre ut, Thjalfe! om du skall vinna leken: så mycket bör jag säga dig, att hit har aldrig kommit någon, som varit snabbare till fots än du. De bestämma nu ett annat mål; men när Huge var vid dess ända, och vände sig om, var det ett långt pilskott till Thjalfe. Då sade Utgårda-Loke: väl löpen J begge, men knappt tror jag, att han vinner leken; det skall nu visa sig, när J löpen tredje målet. De taga då ännu ett mål, men här Huge var vid dess ända och vände sig om, då var Thjalfe ej ännu kommen till midten. Alla sade då enhälligt, att dessa prof kunde vara tillräckliga. Då frågar Utgårda-Loke Thor, hvilka de idrotter voro, hvarigenom han ville visa sig för dem på ett sätt, svarande mot det rykte, som gick om hans storverk. Thor svarade, att helst ville han täfla i drickande med någon af hans män. Utgårda-Loke svarade, att detta vore nog godt, gick in i palatset, kallade sin munskänk och bad honom, att framtaga det horn, som hans hofmän voro vane att dricka utur. Straxt derpå kommer munskänken med hornet och lemnar det i Thors händer. Ut-. gårda-Loke sade då: att dricka ut detta horn på en gång är väl druckit; somlige dricka det ut i tvänne gånger, men ingen är så dålig dryckesman, att han icke kan tömma det i tre. Thor såg på hornet och tyckte icke att det var stort, fastän det var tämligen långt. Han var mycket törstig, höll det för munnen och svälgde storligen i tanke, att icke behöfva luta sig oftare för denna gången. Då han icke orkade mera, och tog hornet från munnen, och ser hvad det led med dricken, märkte han, att den var nästan lika mycket nu, som förr. Utgårda-Loke sade: väl drack du, men ändock icke för mycket; jag skulle aldrig hafva trott, att Asa-Thor icke skulle kunna dricka mera, men derom är jag säker, att du dricker det ut andra gången. Thor svarade icke, utan satte hornet för munnen och ämnar nu dricka en större drick. Han drack så länge han förmådde, men såg dock, att hornets spets icke ville så högt upp, som han väntade, och när han tog hornet från sin mun, tycktes honom att det hade sjunkit mindre denna gången än den första: dock kunde man nu bära hornet utan att spilla. Då sade Utgårda-Loke: huru går det Thor? Lär du icke nu spara dig till en drick mera, än din heder borde tillåta? Mig synes, att om du skall dricka af hornet tredje gången, så måste den dricken blifva den största; men här kan du icke blifva ansedd för en så stor man, som Asarne kalla dig, om du icke utmärker dig mera i andra mål, än mig tyckes du gör i detta. Då blef Thor vred, satte hornet for munnen, drack af alla krafter och ansträngde sig mycket; när han nu såg i hornet, var der ändock något sjunkit. Han gaf då ifrån sig hornet och ville ej dricka mera. Då svarade Utgårda-Loke: nu, är det uppenbart, att din makt ej är så stor, som vi tänkte: vill du försöka flere lekar? Nog se vi, att du ej lyckas härutinnan. Thor svarade: ännu vill jag gifva flere prof, men jag undrar om hemma hos Asarne en sådan drick skulle kallas liten. Hvad lek viljen J föreslå? Utgårda-Loke svarade: unga svenner tycka det vara lekverk att häfva upp min katt från jorden, och jag skulle aldrig hafva bjudit Asa-Thor detta, om jag icke förut sett, att du är en mycket mindre man, än jag hade tänkt. Derpå lopp en ovanligt stor grå katt fram på salsgolfvet. Thor gick fram, tog den midt under lifvet, och lyftade på honom. Katten krökte ryggen i samma mån, som Thor lyftade handen. Och när Thor hade lyftat så högt han kunde, lyftade katten något upp den ena foten; och förmådde således ej Thor verkställa denna lek. Då sade Utgårda-Loke: leken slutades så som jag trodde: katten är mycket stor och Thor är låg och liten, i jämförelse med de stora män, som här äro närvarande hos oss. Då sade Thor: så liten, som J kallen mig, så uppmanar jag någon att brottas med mig, ty nu är jag vred. Utgårda-Loke svarade, seende sig om åt bänkarne: icke ser jag härinne någon man, som icke skulle anse det för lek att brottas med dig. Vidare sade han: låtom oss kalla hit in den gamla qvinnan Elle , min amma; med henne skall Thor pröfva styrka, om han vill. Hon har fällt män, som syntes långt starkare än Thor är. Derefter inkom i salen en gammal qvinna. Utgårda-Loke sade då, att hon skulle brottas med Asa-Thor. I korthet sagdt, kampen aflopp så, att ju mera Thor mödade sig, ju fastare stod hon: nu började gumman att slå krokar, straxt började Thor att vackla, och hårda ryckningar följde derpå. Länge dröjde det ej förr än Thor föll på sitt ena knä. Utgårda-Loke gick då fram, bad dem hålla upp med brottandet och sade, att knappt skulle Thor våga utbjuda flere till brottning vid hans hof. Det led nu äfven till natten. Utgårda-Loke anviste Thor och hans stallbröder plats: de fördröjde der natten öfver och blefvo väl bemötte.


47. Följande morgon, så snart det dagades, uppsteg Thor samt hans följeslagare, klädde sig och beredde sig att genast fara bort. Då kom Utgårda-Loke och lät framsätta bord: der saknades ej god välplägning, hvarken mat eller drick. Och när de hade ätit, begåfvo de sig på resan. Utgårda-Loke följde dem ut och gick med dem utan för borgen; men vid skillsmässan frågade han Thor, huru han tyckte, att resan hade aflupit, eller om han hade funnit någon mäktigare man än honom? Thor svarade, att han icke kunde säga annat, än att deras inbördes företag hade landt honom till mycken vanheder, och det vet jag, att J skolen kalla mig en oansenlig man, hvilket mycket förargar mig. Utgårda-Loke svarade: nu skall jag säga dig sanningen, sedan du är kommen ut af borgen, dit du, om jag lefver och får råda, aldrig mera skall komma, och dit du, tro mig, aldrig hade kommit, om jag förut hade vetat, att du ägde en så, stor makt, och att du så nära hade fört oss i en stor olycka. Synvändningar har jag gjort for dig, så att första gången, när du råkade mannen i skogen, var det jag, som träffade eder och då du skulle lösa upp matsäcken, så hade jag tillsnörat den med jernband, hvarföre du ej kunne påfinna medlet, att öppna den. Derefter slog du mig med hammaren tre slag. Det första slaget var svagast, och dock hade det blifvit min bane, om det hade träffat. Du såg vid min borg en klippa med trenne djupa fyrkantiga hål, hvaraf ett var ganska djupt: dessa voro märken efter din hammare. Klippan satte jag för slaget, utan att du kunde se det. Så tillgick det äfven vid lekarne, då J täfladen med mina hofmän. Hvad den förste angår, då Loke gjorde sitt prof, var sammanhanget detta: han var mycket hungrig och åt häftigt; men den som hette Loge (Låga), det var elden, som förtärde likasåväl tråget, som köttet. Men den Huge (Hug), med hvilken Thjalfe skulle löpa kapp var min tanke, och var det omöjligt för Thjalfe, att med den mäta sig. Då du drack af hornet och tyckte, att det icke syntes, var det, minsann, ett stort under, som jag aldrig trott skulle kunnat ske. Den ena ändan af hornet stod i hafvet, hvilket du icke såg och när du kommer till hafvet, skall du få se huru mycket det ar minskadt af hvad du drack; det kallas nu ebb. Vidare sade han: icke heller syntes mig mindre märkvärdigt, att du lyftade katten; och i sanning blefvo alla rädde, när de sågo, att du lyftade hans ena fot från jorden. Ty det var ingen sådan katt, som det symes dig: det var egenteligen Midgårdsormen, som ligger omkring all land: knappt hade han längd, att stjert och hufvud räckte till jorden , och du lyftade den så högt upp, att det var blott kort till himlen. Det var äfven ett stort under vid din brottning, då du broltades med Elle (ålderdomen), ty aldrig har någon varit, ej eller skall någon komma, så vida han uppnår någon högre ålder, som icke Elle skall öfvervinna. Nu måste vi då åtskiljas och är det bäst för oss på båda sidor, att J ej oftare kommen till mig: men om så skulle hända, så skall jag då försvara min borg med sådana eller andra konster, att J icke skolen kunna uträtta något emot mig. Men när Thor hörde detta tal, grep han till sin hammare och upplyftade den i vädret: men när han skulle slå till, såg han ingenstädes Utgårda-Loke: han vänder då om till borgen och ämnar förstöra den, men ser endast sköna och vida slätter, men ingen borg. Han vände då åter tillbaka, till dess han kom till Thrudvang. Men det kan jag försäkra, att då hade han föresatt sig att försöka, om han icke möjligtvis skulle kunna få fatt på Midgårdsormen, hvilket sedan skedde. Nu menar jag, att ingen kan berätta dig något mera sannfärdigt om denna Thors resa.


48. Då sade Ganglere: Utgårda-Loke måste vara en mycket betydande man, men tillika hafva mycket att skaffa med synvändningar och trolldom; hans anseende synes mycket deraf, att han har hofmän, som äga så mycken makt. Men har då Thor aldrig hämnats detta? Har svarade: icke är detta obekant, äfven för olärde, huru Thor tog ersättning för den resa, som nu är omtalad: han dröjde ej länge hemma förr än han for så hastigt bort, att han fick hvarken bockar eller resesällskap med. Han gick ut öfver Midgård såsom en ung man och kom en afton till en jätte, som kallades Hymer. Thor tog der härberge öfver natten. I dagningen steg Hymer upp klädde sig och gjorde sig färdig att ro ut på sjön och fiska. Thor steg också upp, klädde sig hastigt och bad Hymer, att han måtte få följa med på sjön. Hymer svarade, att han ej kunde hafva synnerligt gagn af honom, då han var så liten och ung, och, sade han, du skall förfrysa dig, om jag ror så långt ut och blir så länge borta, som jag är van. Thor svarade, att han kunde väl ro ut på sjön, emedan det torde blifva ovisst, om just han först skulle begära att söka land igen. Thor blef tillika så vred på jätten, att det var nära, att han straxt hade låtit honom smaka hammaren, men han lät dock härvid bero, ty han ämnade att pröfva sin styrka på ett annat sätt. Han frågade derefter Hymer, hvad de skulle hafva till lockbete; men Hymer bad honom skaffa sig det sjelf. Thor gick då bortåt der han såg en hjord oxar, som tillhörde Hymer, och af hvilka han tog den största, som kallas Himinbrioter (Himmelsbrytaren), slet af hans hufvud och gick med det ned till stranden. Hymer hade redan skjutit båten ut i vattnet. Thor gick om bord, satte sig, på den bänken som var närmast aktern, tog två åror och rodde så, att hans rodd syntes Hymer taga god fart. Hymer rodde tillika i fören, sä att rodden gick mycket hastigt. Hymer sade, att de nu voro komne till det ställe, der han plägade fiska. Thor svarade, att han hade lust att ro mycket längre ännu och rodde de da vidare ett godt stycke. Då sade Hymer, att de voro komne så långt ut, att det var farligt att der uppehålla sig för Midgårdsormen. Thor svarade, att han ville ro ännu något längre, hvarmed Hymer ingalunda var nöjd. Thor drog omsider in årorna, tillagade en mycket stark metref, som var försedd med en icke mindre eller svagare krok. Sedan oxhufvudet blifvit satt derpå, kastades det ut och sjönk till botten. Visserligen narrade Thor här ej mindre Midgårdsormen ån Uttjårda-Loke hade gäckat Thor, då han med sin hand skulle lyfta ormen. Midgårdsormen gapade ofver oxhufvudet, hvarvid kroken gick in i hans käft. Då ormen märkte det, drog han till så häftigt, att bagge Thors näfvar stöttes mot kanten af båten. Thor blef nu vred, antog sin gudomsstyrka och spjernade emot så starkt, att begge hans ben gingo igenom båten och blefvo stående på botten: derpå drog han upp ormen på kanten. I sanning har ingen sett en förskräckligare syn, än då Thor hvässte ögonen på ormen, och denna blängde emot och utblåste sitt etter. Man säger, att jätten Hymer skiftade färg och bleknade af ångest, då han såg ormen och vattnet strömmade in i båten; men i samma stund, som Thor tog hammaren och lyftade den i vädret, famlade jätten till med sin knif och afskar Thors ref, hvarvid ormen åter sönk ner i hafvet. Thor kastade väl hammaren efter honom, och berättas det, att han slug af dess hufvud vid bottnen; irien jag tror det sanna vara, att Midgårdsormen ännu lefver och ligger i hafvet; Thor slog derefter med sin näfve jätten i hufvudet, så, att han störtade baklänges öfver bord och satte benen i Vädret. Thor vadade i land.


49. Då frågade Ganglere: har annars några flera märkeliga händelser inträffat bland Asarne? en ganska dråplig handling utförde Thor på denna resan. Har Svarar: visserligen finnas händelser att fortälja, som äro för Asarne långt vigtigare. Och början af berättelserne härom är denna, att Balder, den gode, hade svåra drömmar, att hans lif var i fara. Men när han berättade sina drömmar för Asarne, rådplägade de derom, och det blef beslutadt, att för Balder utbedja säkerhet för all möjlig fara. Frigg tog då ed af eld, vatten, jern, alla slags malmer, stenar, jorden, träd, sjukdomar, djur, fåglar, gift samt ormar, att de icke skulle skada Balder. Då detta var fastställdt och alla vetterligt, föllo Balder och Asarne på det skämt, att han skulle ställa sig midt i samlingen och någre af dem skulle skjuta på honom, någre hugga, någre kasta med sten. Ehvad de än gjorde hade han ingen skada deraf, hvilket alla tyckte för honom vara mycket ärofullt. När Loke, Löfös son, såg detta, förtröt det honom, att Balder icke skadades. Han gick till Frigg i Fensal, i en qvinnas skepnad. Frigg frågade, om denna qvinnan visste, hvad Asarne förehade i sin församling? Hon svarade; att alla sköto på Balder, utan att det skadade honom. Då sade Fiigg: icke skola vapen eller träd skada Balder; ty jag har tagit ed af dem alla. Då frågar qvinnan: hafva då alla ting svurit att skona Balder? Frigg svarar: öster om Valhall växer en telning, som heter Mistelten, den syntes mig för ung, att kräfva ed af. Derefter bortgick qvinnan. Men Loke tog nu Mistelten, uppdrog den och gick till församlingen. Höder stod ytterst i mannaringen, emedan han var blind. Loke tillsporde honom: hvarföre skjuter du ej på Balder? Han svarade: dels emedan jag icke ser honom och dels emedan jag icke har något vapen. Då sade Loke: du borde dock, i likhet med de andre, bidraga till Balders ära. Jag skall visa dig hvar han står: skjut på honom med denna käpp. Höder tog Mistelten och sköt mot Balder efter Lokes anvisning. Skottet genomborrade honom och han föll död till jorden, och är detta den största olycka, som träffat Gudar och menniskor. Då Balder var fallen, blefvo Asarne såsom mållöse och miste all fattning, så att de icke sansade sig, att upptaga liket. Den ene såg på den andre och alle andades hämnd mot upphofsmannen: men ingen fick hämnas, emedan det var pä ett så högheligt ställe. Då de ändtligen hade något hämtat sig, var det först, som gråten frambröt så starkt, att de icke förmådde skildra sin sorg för hvarandra. Men Oden tog denna olycka så mycket mera nära, som han bäst kunde dömma, huru. stor skada och förlust Asarne ledo genom Balders afgång. När Gudarne något hämtat sig sporde Frigg: hvilken af Asarne, som ville vinna hennes ynnest och rida till underverlden, for att försöka, om han kunde finna Balder och då bjuda Hel lösepenningar, om hon ville lata Balder komma tillbaka till Asgård ? Hermod den hurtige, Odens son, åtog sig denna beskickning. Man tog Odens häst Sleipner och framförde honom. Hermod satte sig på den och red skyndsamt åstad.

Asarne togo Balders lik och förde det till sjön, Balders skepp hette Ringhorne: det var det största af alla skepp. Gudarne ville draga det ut för att bränna hans lik derpå; men skeppet gick ej af stället. Man sände då bud till Jötenhem efter jätteqvinnan Hyrrocken. Hon kom, ridande på en varg, och hade huggormar till tyglar. Då hon steg af sin häst, satte Oden fyra berserkar att taga vara på honom; och de kunde dock icke hålla honom på annat sätt, än att lägga honom ned till jorden. Hyrrocken gick fram till förstäfven och sköt skeppet ut i ett tag, så att elden stod från de underlagde rullarne och hela jorden skalf. Häröfver blef Thor förbittrad, och grep sin hammare, och sönderkrossade hennes hufvud, innan Gudarna ännu hunnit bedja för henne. Balders lik blef nu utburit på skeppet. När hans maka Nanna, Neps dotter, såg detta, grämde hon sig så, att hon sprack af sorg och dog. Hon blef äfven laggd på bålet, som då antändes. Thor stod bredvid och vigde bålet med Mjöllner. Framför hans fötter sprang en dverg, som het Lit: honom sparkade Thor med sin fot upp i elden, så att han också blef brännd. Denna likfärd bivistades af mångahanda folk. Först af Oden, tillika med Frigg, Valkyrjorna, och hans korpar. Frey åkte i en vagn, förspänd med den gallt, som heter Gyllenborste eller Slidrugtanne. Heimdall red på hästen Guldtopp och Freja körde med sina katter. Dit kom äfven mycket folk både Hrimthursar och bergresar. Oden kastade på bålet ringen Dröpner, som sedan fick den egenskap, att hvar nionde natt dröpo af honom 8 likaså tunga ringar. Balders häst och allt hans ridtyg lades ock på bålet.

Om Hermod förtäljes, att han red nio nätter och dagar genom mörka och djupa dalar och såg ej något ljus, förrän han kom till ån Gjall, och red öfver Gjallarbron, som är belagd med skinande guld. Modgunn, den mö, som bevakar bron, tillsporde honom om hans namn och härkomst och tillade, att förleden dag hade fem flockar döda menniskor ridit öfver Gjallarbron, “men icke dånar bron mindre under dig allena; ej heller hafver du dödsfärg; hur rider du då här på de dödas väg”? Han svarade: jag rider till Hel att söka Balder. Men har du icke sett honom i dessa nejder? Hon svarade, att Balder hade ridit öfver Gjallarbron, men nedanföre och norrut går vägen till Hel. Då red Hermod vidare fram , till dess han uppnådde stängslet, som omger Hels boning. Här steg han af hästen, spände gjorden fastare, satte sig åter upp och gaf hästen sporrarne: hästen satte så fort öfver stängslet, att han kom högt derofver. Derpå red. Hermod fram till palatset, steg af, och gick in, der han fick se Balder, sin broder, sitta på den förnämsta platsen, och förblef Hermod der öfver natten. Men om morgonen anhöll han hos Hel, att Balder skulle få rida hem med honom, föreställande henne hvilken sorg, som rådde bland Asarne. Hel svarade: att nu skulle man forsöka, om Balder var så allmänt älskad, som man sade, ty om alla ting i verlden, så lefvande, som döda, begräto honom, då skulle han få återkomma till Asarne; men deremot förblifva hos Hel, om någon undskyllde sig eller icke ville gråta. Derefter stod Hermod upp. Balder ledsagade honom ur palatset, tog ringen Dröpner och skickade den Oden till åminnelse, men Nanna sände till Frigg ett smycke jemte några flera gåfvor, samt till Fylla en guldring. Hermod red derpå hem till Asgård och förkunnade allt, hvad han hade hört och sett.

Derefter sände nu Asarne bud öfver hela verlden och bådo, att alla ville gråta Balder ur Hels våld. Alla gjorde det ock: menniskorna, djuren, jorden, stenarne, träden och alla malmer; så som du lär hafva sett, att dessa ting gråta, när de komma från frost in i värman. Då sändebuden, efter väl förrättadt ärende, reste hem, funno de i en gråtta en jätteqvinna, som hette Thöck: de bådo äfven henne gråta Balder ur Hels våld. Men hon svarade så:

Thöck månd gråta
Med torra tårar
Öfver Balders död.
Hvarken i lifvet eller döden
Mig glädje han gjorde.
Hel behålle sitt rof!

Man gissar, att denne Thöck var Loke, Löfös son, som tillfogat Asarne så mycket annat ondt.


50. Då sade Ganglere: en stor ogerning åstadkom Loke; först då han vållade Balders död och vidare, då han var orsak, att han icke blef utlöst från Hel: men fick han intet straff för detta sitt missdåd? Har svarade: jo det blef honom vedergällt så, att han länge skall minnas det. När Gudarne, såsom billigt var, blefvo ytterst uppbragte mot honom, sprang han bort och dolde sig i en bergsklyfta: byggde sig der ett hus med fyra dörrar, for att kunna hafva utsigt åt alla håll. Ofta om dagen förbytte han sig i skepnad af en lax och gömdesig i Franangers fors. Han begrundade, om Asarne väl skulle kunna uppfinna någon konst att fånga honom i forssen. Men en gång, då han satt i sitt hus, tog han lin och garn och sammanflätade, såsom man sedan lärt sig att binda nät; men elden brann framför honom. Då såg han, att Asarne icke voro långt borta, ty Oden hade från Lidskjalf blifvit varse hvar han uppehöll sig. Han sprang då straxt opp och ut i ån, sedan han först kastat nätet på elden. När Asarne nu kommo till huset, gick den visaste af dem, Qvaser, först in, och, när han såg askan af det brända garnet på elden, begrep han, att detta måtte vara en inrättning för att fånga fisk, hvilket han sade Asarne. Derpå togo de lin och garn, och gjorde ett nät, efter der, som de kunde se på askan, att Loke hade gjort. Då det var färdigt, gingo de ut till ån och kastade det i forssen. Thor höll garnet vid den ena sidan, och alla Asarne på den andra och drogo de så alle. Loke smög sig undan och lade sig emellan två stenar, så att garnet gick öfver honom, oaktadt de väl kunde märka, att dervid var något lefvande. De fara andra gången upp till forssen och utkasta nätet, och bundo tillika något så tungt dervid, att ingenting möjligen kunde slippa undan. Loke drog sig före garnet, och då han såg, ätt flodens utlopp i hafvet var nära, sa sprang han öfver garnet tillbaka upp i forssen. Asarne sago nu hvartåt han ställde Bitr lopp: de tågade derföre ännu en gång upp till vattenfallet och delade sig i två hopar. Men Thor vadade midt i floden och färdas de så, ända till hafvet. Loke såg då för sig endast tvenne vilkor, antingen, att med lifsfara sätta ut I hafvet, eller att åter löpa öfver garnet. Han gjorde det sednare med mycken hastighet. Thor grep efter honom och fick honom fatt, men han halkade i handen på honom, så att Thor först fick honom rätt fast vid stjerten. Af denna anledning är laxen spetsig haktill. Nu blef då Loke fasttagen utan något beting. De förde honom ned i en gråtta, och togo tre stenhallar, som de upprest på kanten och slogo hål igenom. Derpå togo de Lokes söner Vale och Nare eller Narve. Vale förandrade de i en vargs skepnad, hvarefter han sönderref sin broder Narve, med hvars tarmar Asarne bundo Loke öfver de tre stenarne. Den ena stod under hans skuldror, den andra under länderna, och den tredje under knävecken, och blefvo banden till jern. Skade upphängde öfver honom en etterorm, så att giftet från densamma skulle drypa ned på hans ansigte; Hans maka, Sigyn, sitter hos honom och håller ett bäcken der under. När bäcknet blifver fullt och hon slår ut ettret, dryper det emedlertid i hans ansigte, hvarvid han rycker sig så starkt, att hela jorden skakar. Detta kallen J (menniskor) jordskalf. Der ligger han sålunda i band till Ragnaröcker.


51. Då sade Ganglere: hvad är att förtälja om Ragnaröcker? Derom har jag icke förr hört nämnas. Har svarade: derom berättas många och märkvärdiga ting. Först kommer en vinter, Fimbulvinter kallad, då snö faller från alla kanter, en stark frost herrskar, samt bistra vindar, hvarvid solens värme förtages. Denna vinter består af tre sådane vintrar efter hvarandra, utan någon sommar emellan. Men före desse skola tre andra vinivar komma, da hela verlden varder hemsökt med krig och blodsutgjutelse. Bröder dräpa, hvarandra af girighet, och ingen skonsamhet äger ens rum emellan föräldrar och barn. Så säges i Völuspa:

Bröder skola strida
Och blifva hvarandras banemän,
Systerbarnen
Sin slägtskap förgäta,
Hårdt är det i verlden.
Mycken hordom,
En bilålder och svärdsålder,
Sköldar klyfvas
Stormålder och mordålder
Förr än verlden förgås.

Då sker, menniskorna till största förderf, att ulfven uppslukar Solen. Den andre ulfven griper Månen och åstadkommer sålunda också mycken skada; stjernorna falla ned af himmelen; jorden skälfver, träden ryckas upp med rötterna, bergen störta samman, alla fjettrar och band brista och sönderslitas. Fenrisulfven kommer lös, Hafvet gäser öfver sina bräddar, ty Midgårdsormen råkar i jätteraseri och söker att komma upp på landet. Då blifver äfven skeppet Nagelfare löst. Detta är gjort af döda menniskors naglar, hvavföre det är nödigt att varna menniskor, ty när någon dör, hvars naglar icke blifva afskurna, påskyndar han derigenom byggnaden af detta skepp, som både Gudar och menniskor måste önska sent blefve färdigt. Men i denna öfversvämning varder Nagelfare flott. Jätten Hrymer är den, som styrer Nagelfare. Fenrisulfven framfar med gapande mun, så att öfverkäken rörer vid himmelen, och underkäken vid jorden. Vore det rum dertill, skulle han gapa än vidare. Eld gnistrar från ögon och näsborrar. Midgårdsormen utspyr så mycket etter, att han sprider det öfver hela luften och hafvet: han är mycket förfärlig och håller sig vid ulfvens sida. Under detta gny remnar himmelen och Muspells söner komma ridande derutur, anförde af Surt; både framför och efter honom är en brinande eld. Hans svärd är ganska forträffligt och skiner klarare än solen. När de rida öfver Bäfröst, går den i stycken, såsom förr är nämndt. Muspells söner framtåga på slätten Vigrid: dit komma ock Fenrisulfven samt Midgårdsormen. Der möter äfven Loke; derjemte Hrymer samt alla Hrimthursarne. I Lokes sällskap är allt Hels följe. Muspells söner hafva en slaktordning ensamt för sig, som är mycket klar. Slätten Vigrid är hundrade mil åt alla kanter.

Men när alla dessa händelser inträffa, reser sig Heimdall, blåser af all kraft i Gjallarhornet, och väcker alla Gudarne, som derefter hålla råd. Oden rider till Mimers brunn, för att hämta råd af Mimer för sig och de sina. Asken Yggdrasel skälfver och allt fruktar både i himmelen och på jorden. Asarne härkläda sig, samt alla Enhärjare och tåga fram på slätterna. Främst rider Oden med sin guldhjelm den fagra brynjan och spjutet Gugner. Så tågar han emot Fenrisulfven. Thor strider vid Odens sida, utan att kunna bistå honom; ty han har nog med att slåss mot Midgårdsormen. Frey strider med Surt och der blifver en hård kamp, som slutas med Freys fall. Orsaken till hans död är den, att han nu saknar sitt goda svärd, som han gaf åt Skirner. Hunden Garm, som var bunden vid Gnipa-gråttan, slipper ock lös. Han åstadkommer den största olycka; han strider mot Tyr och den ene blir den andres baneman. Thor förvärfvar sig väl den äran, att vara Midgårdsormens baneman; men sedan han kommit nio steg bort, faller han död ned af det gift, som ormen hade utblåst på honom. Ulfven uppslukar Oden, hvilket blifver hans död. Då rusar Vidar fram mot ulfven och stiger med sin ena fot I hans nedra käft. På- denna foten har han den sko, hvartill lädret från ålder blifvit samladt af de rimsor, som man skär af skorna för tåerna och hälen, hvarföre den, som vill komma Asarne till hjelp, icke må försumma att bortkasta dessa lappar. Med den andra handen griper Vidar ulfven, i öfverkäften och rifver sönder gapet. Så omkommer Fenrisulfven. Loke kämpar med Heimdall och de dräpa hvarandra. Efter allt detta kastar Surt eld öfver, jorden och uppbränner hela verlden. Så säges i Völuspa:

Högt blåser Heimdall
Med upplyftadt horn,
Oden talar
Vid Mimers hufvud.
Yggdrasels ask,
Den höga, skälfver;
Det gamla trädet brakar,
Men jätten (Loke) blifver lös.
Hur är med Asar?
Hur är med Alfer?
Hela Jötenheim brakar,
Å thing äro Asar.
Dvergarne pusta
Vid stendörrarne,
De kloke bergsboer.
Förstån J än eller hvad?

Hrymer åker östan ifrån
Och har skölden för sig.
Öfver Jormungand
Kommer jätteraseri.
Ormen vågorna slår
Men örnen skriar.
Nidföl liken sliter,
Nagelfar lossnar.
Skeppet kommer östan ifrån:
Komma skola Muspells
Folk öfver hafvet,
Men Loke styrer.
Der äro dårskapens barn
Alla med ulfven:
Med dem är Bilejst’s
Broder i sällskap.

Surt far från sunnan
Med flämtande bloss:
Valgudars sol
Af svärdet skiner:
Stenbergen braka,
Jätteqvinnorna stapla,
Menniskor Hels väg beträda
Och himlen remnar
Då får Hlyn
Åter sorg
När Oden far,
Att kämpa mot ulfven,
Ocb Beljes baneman,
Den klare, mot Surt.
Der skall Friggs
Maka falla.

Odens son gångar
Mot ulfven att kämpa.
Vidar öfver vägen
Mot valdjuret
Med handen han stöter
Svärdet i hjertat
Af jättens son.
Då är hans fader hämnad.
Då går den herrlige
Lódyns son
Knappast från ormen
Den ondskefulle.
När midgårdsormen
Rasande fäcktar,
Menniskor alla:
Ur verlden rödjas.

Solen skall svartna,
Jorden sjunka i hafvet,
Från himlen försvinna
De ljusa stjernor.
Ångan gäser
Upp ur den blossande eld:
Högt sväfvar lågan
Mot sjelfva himlen.

Och än säges här så:

Vigrid heter den slätt,
Der till strid råkas
Surt och de milde Gudar.
Hundrade mil
Är den åt hvarje sida:
Den är deras bestämda valplats.


52. Då frågade Ganglere: hvad sker sedan himmel och jord äro uppbrännda: sedan alla Gudar, alla Enhärjare och alla menniskor äro döda? Och likväl hafven J sagt, att en hvar menniska skall lefva någorstädes evinnerligt. Har svarade: det finnas många, både goda och elaka hemvist. Bäst är art vara i Gimle i himmelen. Lätt är för dem, som älska en god drick, att få den i den sal, som heter Brimer: han ståndar ock i himmelen. Också är det en god boning, som är byggd på Nidafjällarne af rödt guld och heter Sindre, J dessa boningar skola goda och rättskaffens män uppehålla sig. På likstränderna är en stor vederstyggelig boning, hvars dörrar vändas åt norden. Den är flätad (likasom ett torkhus) hel och hållen med ormryggar, och alla hufvuden hänga in i huset, och utspruta etter, så alt golfvet öfversköljes af giftströmmar, hvari vada menedare och lönnmördare, så som här säges:

En borg vet jag stånda
Fjärran från solen
Å likstranden
Med nordvände portar,
Etterdroppar falla
In genom gluggarne.
Borgen är flätad
Af ormaryggar.
Der skola vada
I tunga strömmar
Menedare
Och lönnmördare.

Men i Hvergelmer är värst:

Der suger Nidhögg
Framlidnas kroppar.


53. Då sade Ganglere; lefva då ännu någre Gudar? Och gifves då ännu någon jord eller himmel? Har svarade: ur hafvet uppskjuter då en grön och vacker jord, hvarpå säd växer, utan att behöfva sås. Vidar och Vale äro vid lif och dem har hvarken hafvet eller Surts låga skadat. De bo på Idaslätten, der som Asgård förr legat. Der infinna sig äfven Thors söner Magne och Mode och medhafva Mjöllner. Än vidare ditkomma äfven Balder och Höder från Hel: de sätta sig bredvid hvarandra och samtala och påminna sig sina öden och de händelser, som fordom timat, samt Midgårdsormen och Fenrisulfven. Då finna de i gräset de guldtaflor, som Asarne hafva ägt, såsom det heter:

Vidar och Vale
Gudars hus bebo;
När utsläckt är Surts låga.
Mode och Magne
Skola Mjöllner äga
När Vingner (Thor) slutat att strida.

Men på ett ställe, som kallas Hoddmimers-hollt, döljde sig två män undan Surts låga, hvilka heta Lif och Lif-Thraser (Seglifvad) och de hafva närt sig af morgondagg i stället för mat. Från dessa menniskor härstammar en så stor slägt, att den kan bebygga hela verlden, såsom det heter:

Lif och Lif-Thraser
Sig skola skyla
I Hoddmimers-hollt.
Af morgondaggen
De dagligen mättas.
Från dem komma alla slägter.

Och det skall i synnerhet tyckas dig underligt, att solen har födt en dotter, likaså skön som modren, hvars bana hon vandrar; såsom det heter:

En dotter
Föder solen
Förrn ulfven henne slukar.
Hon skall löpa,
När gudarne äro döda,
Sin moders bana.

Spörjer du nu vidare, vet jag ej huru du kan det; ty jag har icke hört någon förtälja vidare om verldens öden; utan håll nu detta till godo.


54. Derpå hörde Ganglere ett stort gny på alla kanter. Han såg sig om och befann sig alldeles ensam och såg intet annat än en jämn slätt, men intet palats och ingen borg. Han begaf sig då bort, kom hem till sitt rike och berättade de händelser, han hade sett och hört. Desse berättelser gingo sedan från mun till mun.


Efterspråk

Men Asarne sätta sig nu och samtala och hålla sina rådslag och påminna sig alla dessa berättelser, som voro meddelade Ganglere. De gåfvo nu alla de samma namn, som i berättelserne voro anförde, åt de män och ställen, som der voro för handen, så att, när lång tid var förfluten, ingen skulle tvifla derpå, att ju de gamle Asar, om hvilka nu var berättadt, voro de samma, som desse, hvilka nu buro deras namn. Då blef der en af dem kallad Thor, och är han Asa-Thor; men den gamle är Åk-Thor och honom äro tillegnade de storverk, som Hektor gjorde i Troja. Och det menar man, att Turkarne hafva berättat om Ulysses, under namn af Loke, emedan Turkarne hafva varit hans störste ovänner.