Forskjell mellom versjoner av «Solsången (PAG)»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
m
 
(2 mellomliggende revisjoner av 2 brukere er ikke vist)
Linje 11: Linje 11:
 
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Solens Sang (B.C.Sandvig)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Sol-Sången (AAA)]] !!  
 
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Solens Sang (B.C.Sandvig)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Sol-Sången (AAA)]] !!  
 
|-
 
|-
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Forelskelsens kraft]] !!  !!  
+
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Forelskelsens kraft]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Solsången (FWP)]] !!
 +
|-
 +
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Vers af Sólarljóð]] !!  !!
 +
|-
 +
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Solsangen (V.B.Hjort)]] !!  !!  
 
|-
 
|-
 
|}
 
|}

Nåværende revisjon fra 17. jan. 2019 kl. 15:47

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar


Peter August Gödecke


Tillägg till Gudasångerna

Solsången


Bort.3.(PAG).jpg


A. Barmhertighets lön och falskhets straff.

1.
Gods och lif
grymme kämpen
flitigt af folk rånat;
å den stig, där på lur
han sig stält hade,
ingen med lifvet komma kunde.

2.
Ensam åt han
ofta glupskt,
bjöd aldrig en man på ett mål;
förr’n en svag,
segnande gäst
vandrande kom från vägen.

3.
Om en dryck bad
dignande man,
om mat att hungern häfva;
med tröstlöst hjärta
han tryggade sig
till honom, som ondt öfvat.

4.
Med mat och dryck
denne mättade den trötte
gärna af hela sin hug;
tänkte på Herran,
hjalp den svage
och kände sin ve och våda.

5.
Men upp stod den andre
i onda tankar,
tack bodde ej i hans bröst;
synd i honom svälde,
den sofvande drap han,
som förr så vis och varsam varit.

6.
Himlarnas Gud
bad högt om hjälp
den i dödens vånda vaknade;
och den andre fick släpa
hans syndabörda,
den honom utan sak svikit.

7.
Helige änglar
kommo ur himlarna ned,
togo syndarens själ till sig;
renlifvad
hon lefva skall
evigt hos Gud allsmäktig.

B. Den timliga lyckans ostadighet.

8.
Öfver rikedom och hälsa
råder ingen,
fast alt går honom i handom;
mången varder hemsökt
af det han minst väntat,
ingen själf öfver sin ro råder.

9.
Icke anade
Unnar och Sjövälde,
att lykta skulle deras lycka;
barnakne de vordo,
blottade på alt,
skumpade till skogs likt ulfvar.

C. Älskogs farlighet.

10.
Älskogs makt
fört mången i sorg,
ofta vålla kvinnor kvida;
till men äro de vordna,
fast mäktig Gud
dem till skir skönhet skapat.

11.
Sams voro
Svåfvad och Skarthädin,
ingen utan den andre trifdes,
tills i kamp de kommo
för en kvinnas skull;
hon var dem till brott boren.

12.
De vårdade intet,
för hvita mön,
hvarken glädje eller dagens glans;
intet annat
de egde i minnet
än flickans bländande fägring.

13.
Dystra dem vordo
de dunkla nätterna,
ingen söt sömn de sofvo;
men af slik sorg
rann samman hat
varme vänner emellan.

14.
Dåd utan like
både där och hvar
grymmeligen guldna varda;
holmgång de gjorde
för sitt hulda vif
och fingo sin bane båda.

D. Öfvermods lön.

15.
Öfvermod
må ingen hysa,
det väl jag varsnat har;
ty de, som sådant
sinne hafva,
gånga från Gud bort.

16.
Rike voro
Rådny och Vibode,
trodde sig främst i fromhet;
nu sitta de där
att såren linda
ömsevis vid elden.

17.
De trodde på sig själfva,
tykte sig vara
de ypperste i alt folket,
men deras lif
leddes dock
annorledes af allsmäktig Gud.

18.
De mättade sig med vällust
margalunda
och hade gull till gamman
nu sin lön de vunnit
att vandra evigt
mellan frost och flammor.

E. Varsamhets lof.

19.
Lita aldrig
på ovän din,
hur fagert han orden fogar;
lofva godt,
men låt dig varnas
af andras skam och skada!

20.
Så det gick
Sörle godråde,
då han gaf sitt väl i Vigulfs våld;
på sin broders bane
blindt han trodde,
och denne svek den svage.

21.
Frid han gaf dem
af godt hjärta,
och de lofvade bot och böter;
de hycklade sämja
vid hornets rand,
men sedan kom svek i dagen.

22.
Ty efteråt,
å andra dagen,
se’n de i Röjardalen ridit,
med svärd de slogo
den saklös var,
att han fick lifvet låta.

23.
Hans lik de drogo
å lönlig stig,
bände det i en brunn ned;
de ville det dölja,
men domarn såg det,
den helige, från himlarnas höjd.

24.
Den sargades själ bjöd
sanner Gud
att i sin fägnad fara;
men sent månde
de svekfulle
från kvalen kallade varda.

F. Lifvets lära.

25.
Bed gudomsordets
goda diser
dig i hugen hulda varda,
så skall för visso
inom en veckas tid
alt dig efter önskan gånga!

26.
För de vredens dåd,
du verkat har,
söke du ej bot med brott;
men gläd den förgråtne
med goda verk;
det är skönt för själen!

27.
Bed Gud
om goda ting,
den mäktige, som mänskor skapat ;
mycket sitt men
den man ökar,
som fader sin är sen att söka!

28.
Dig bedja höfves
med brinnande lust
en bön om det dig brister;
han blir utan alt,
som icke beder;
ingen tror på en tigandes tarf.

29.
Fast tidigt kallad
jag kommit sent
till väldige domarns dörrar;
till löftets land
jag längtar nu;
den hafver bröd, som om bröd beder.

30.
Synderna vålla,
att vi med sorg fara
ur denna våndans verld;
ingen ängslas,
som ej ondt gör;
säll den, ej synd samkat!

31.
Alle äro
ulfvars likar,
som ombytlig hug hafva;
den sådan är
till sist måste
på glödande gator gånga.

32.
Vänliga råd,
med visdom bundna,
sju till dig jag skiftar;
mins dem granneliga,
glöm dem aldrig,
ett hvart är fagert att följa!

G. Lifvets ljuflighet, dödens bitterhet.

33.
Nu är att säga,
hur säll jag var
i denna vällustverlden,
och yttermera,
hur motvilligt
mänskor döden möta.

34.
Själftillit och vällust
dem vilseleda,
som efter gods och gull fika;
strålande skatter
varda till stor sorg,
guld gjort mången dödlig till dåre.

35.
Glad jag mest
för mänskor syntes,
ty jag kände min framtid föga ;
verlden, där vi dväljas,
danade Herran
full af fröjd och lust.

36.
Länge satt jag
och lutade försjunken,
stark var min lust att lefva;
men Han rådde,
Herran den mäktige;
fort går det för den dödsdömde.

37.
Häls bojor
hårdeliga
sig kring mina sidor slöto;
slita dem jag sökte,
men de sega voro;
lätt är att lös få gånga.

38.
Ensam jag viste,
hur i alla leder
smärtor i mig svälde;
Häls möar
hem till sig
hvar kväll mig komma bjödo.

39.
Solen såg jag,
sanna dagstjärnan,
sig i brusande böljor sänka;
och Häls grind
hörde jag tungt
på sina gångjärn gnissla.

40.
Solen såg jag
smidd med blodrunor,
då vardt jag från verlden vänd;
mäktig hon syntes
mångalunda,
mer än hon fordom funnits.

41.
Solen såg jag;
så mig tyktes,
som Herrans härlighet jag sett;
och sista gången
sänkte jag mig neder
för henne här i tiden.

42.
Solen såg jag;
så hon strålade,
att förståndet mig stilla stod;
men Gylfes floder
forsade å andra sidan,
blandade med blod mycket.

43.
Solen såg jag,
sorgsen och rädd,
sjunka skälfvande i vågen;
hjärtat då vardt
af vånda mycken
söndersargadt i mitt bröst.

44.
Solen såg jag
sällan dystrare;
mycket jag då vardt från verlden vänd;
min tunga var
som vänd i trä
och kallnad alt omkring.

45.
Solen såg jag
sedan aldrig
efter denna dystra dag;
ty fjällens floder
flöto öfver mig samman,
och jag gick bort, från kvalen kallad.

46.
Hoppets stjärna flög
i födslostunden
fjärran från mitt bröst bort;
högt hon flög,
fann ej fäste,
att till ro hon komma kunde.

47.
Längre än alla
var mig den enda natten,
då stelnad jag å stråbädd låg ;
då sannades
hvad Gud sagt,
att mänskan är af mull kommen.

48.
Du vet och dömer
danande Gud,
som jord och himmel gjort,
huru enslige
månge hädan fara,
fast de från närskylde skiljas.

49.
Sina gärningars frukt
får en hvar;
säll den, som gärna godt gör;
Min rikedom
räkte ej till mer
än en säng, i sanden bäddad.

50.
Köttets lusta
lockar ofta,
mäktar hon få öfvermakt;
det varma badets
vällust var mig
ledare än alt öfrigt.

51.
Å norners stol
satt jag nio dagar,
dädan jag upp å häst hofs;
jättinnesolen
sänkte sitt sken
dystert ur sjunkande skyar.

52.
For jag utan och innan
genom alla sju
segerns verldar vida;
i höjden och djupet
jag hitta sökte
den väg, som var mig bäst att vandra.

H. Hälvetet.

53.
Nu är att säga,
hvad syner först
i kvalens verld jag varsnat:
Svedda foglar,
fallnes andar,
där flögo så många som mygg.

54.
Västan såg jag flyga
Våns drakar
å väg af lysande lågor;
vingarna de slogo,
att vida mig tyktes
himmel och bärg bäfva.

55.
Solhjorten såg jag
sunnan komma
tyglad af två män ;
fötterna hans
på fältet stodo,
och hornen till himlen nådde.

56.
Nordan såg jag rida
Nides söner,
jag såg dem sju till samman;
i fulla horn
drucko de härligt mjöd
utur Bögrägins brunn.

57.
Vinden teg,
vattnen stockades,
då hörde jag ett gräsligt gny;
åt sina män kvinnor
med mulna blickar
mull till mat molo.

58.
Blodiga stenar
dessa bistra kvinnor
med sorgset sinne drogo;
bäfvade i deras bröst
ett blödande hjärta,
tröttadt af tunga kval.

59.
Månge män
såg jag, matte af sår,
å glödande gator gånga;
deras drag
i dunklet mig tyktes
röda af rykande blod.

60.
Månge män
såg jag i mullen gångne
utan nådens nattvard;
hednastjärnor
öfver deras hufvud stodo,
ristade med olycksrunor.

61.
Män såg jag då,
som mycken afund
nära öfver nästans framgång;
blodiga runor
å deras bröst voro
till deras skada skurna.

62.
Män såg jag där,
mycket sorgsne,
vandrande på vägar vilse;
det är deras lön,
som lupit hafva
efter denna verldens dårskap.

63.
Män såg jag då,
som med många svek
gjort sig andras gods till godo;
flockvis de foro
till Fägjarns borg
och bördor af bly buro.

64.
Män såg jag då,
som månge hade
på lif och rikedom rånat;
starka giftdrakar
genomstungo
deras bröst med sina bett.

65.
Män såg jag då,
som minst velat
helga dagar hålla;
deras händer
voro å heta stenar
noga naglade fast.

66.
Män såg jag då,
som af mycken högfärd
sig öfverdådigt kostbart klädt ;
väfd var
vidunderligen
deras drägt af lågor.

67.
Män såg jag då,
som mycket hade
andra lögneligen lastat;
Häls hökar
hårdeligen
ögonen ur deras hufvud höggo.

68.
Alla kval
får du icke veta,
som gnaga de till Häl gångne;
söta synder
varda till sur bot;
städs kommer ve efter vällust.

I. Himlen.

69.
Män såg jag då,
som mycket gifvit
hade efter Herrans lagar;
skimrande ljus
sken spredo
härligt öfver deras hufvud.

70.
Män såg jag då,
som med mycken flit
fattiges sak främjat;
helga böcker
och himlaskrift läste
änglar öfver dem alla.

71.
Män såg jag då,
som mycket hade
sitt kött med fasta frätt;
Herrans änglar
för dem sitt hufvud böjde,
det är högsta hugnad.

72.
Män såg jag då,
som mildt hade
mättat sin moders mun;
deras hvilorum
redda voro
härligt uti himlens strålar.

73.
Helga möar
tvagit mångas själar
från synders smitta rena,
de mäns själar,
som nu mången dag
själfva sig själfva pina.

74.
Höga vagnar
såg jag genom himlarna fara
och till Gud sin väg vända;
dem styra män,
som mördade äro
utan sak och skuld.

75.
Mäktige fader!
milde son!
helige himlens ande!
Jag beder dig, skilj oss,
du, som själf oss skapat
alla från det ondt är!

K. Veklagan.

76.
Bjugvör och Listvör
sitta i Härdis dörrar
uppå orgelstolen,
de fnysa ständigt,
frusta blod,
väcka så hat i verlden.

77.
Vällustifrig
ror Odins hustru,
den sköna, på jordens skepp,
sina segel
sent hon fäller,
som på trängtans tackling hänga.

L. Slutet.

78.
Tolkat har, son!
din trogne fader
och Solkatlas söner
runorna på det horn,
som ur högen bar
den vittra Vigdvalin.

79.
Dessa äro de runor,
som ristat hafva
Njärds döttrar nio:
Rådveig är den älsta,
Kräppvör den yngsta;
till dem sälla sig systrar sju.

80.
Hvart slags dåd
dristat hafva
Svafver och Svafverlåge;
sår de slagit,
sugit blod
af evig ondskas vana.

81.
Detta kväde.
som dig jag lärt,
må för lefvande du själf sjunga,
solens sång,
som synas må
minst i mycket diktad!

82.
Här vi skiljas må
att mötas åter
på folkens fröjdedag.
Herre min!
gif de hädangångne ro
och lindring åt dem, som lefva

83.
Underbar visdom
dig i drömmen yppats,
nu har du det sanna sett;
ingen man är vorden
så vis skapad,
att han förr hört solsångens saga.


Deko.3.(PAG).jpg


Noter till Solsången

Denna sköna fornsång hörer strängt taget icke till Eddan, emedan han uppenbarligen är diktad i kristen tid. Men då han emellertid dock upptagits i de flesta större eddaupplagor, på många ställen ger antydningar om hedniska myter, nämner hedniska gudanamn och i hvad fall som hälst står mer fjärran från hvarje annan diktsamling, har han likvisst här meddelats såsom ett tillägg för att sålunda räddas ur en oförtjänt glömska.

Solsången tillhör i sin nuvarande skepnad tydligen kristendomens första dagar på Island, och det finnes en sägen, att han skulle vara diktad af Sämund den vise, hvilken dog år 1133, och hvilken, enligt legenden, på tredje dagen efter sin död rest sig upp från likbädden och kvädit dikten. Utan hänsyn till denna sägen, finnes det dock inga skäl, som tala emot, att dikten kan hafva uppstått vid den antydda tidpunkten.

Solsången motsvarar med afseende på sitt syfte tydligen den hedniska dikten Den Höges Sång. Båda äro nämligen lärodikter, hvilka åsyfta att väcka och förädla människan. Hvar dera frambesvärjer därför sin tidsålders ideal af godt och ondt. Men då Den Höges Sång ej lyfter sig högre än till för jordelifvet nyttiga visdomsråd, frukter af en mångsidig lifserfarenhet, så stiger Solsångens skald på inspirationens vingar till de eviga tingens verld och målar i det kommande lifvets belöningar och straff följderna af mänskors vandel i jordelifvet och vill genom dessa skildringar verksamt träffa de lefvandes samveten. Det är således intet tvifvel om, att Solsången är en verkligen kristen dikt, ehuru han, genom sitt språk, sin versform och sin frihet från den yngre isländska skaldepoesiens konstiga omskrifningar, i ton och anda står eddadiktningen mycket nära.

Framställningens gång är i Solsången följande: I visorna 1-24 skildras åtskilliga dygder och laster i deras motsats mot hvar andra och i deras olika följder, och på hvar dera gifvas exempel i namngifna ehuru naturligtvis diktade personers öden. I visorna 25-32 manar skalden på grund af det föregående till bön och besinning. I visorna 33-52 skildras sedan dödskvalen och det bittra afskedet från lifvet. Det är af den här inflickade vemodsfulla afskedssången till solen, som hela dikten fått sitt namn. I visorna 53-68 följer sedan vandringen genom hälvetet och de syner, som där möta, och i visorna 69-75 färden genam himlen och skildringen af de saliges lycka. Därpå följer veklagan samt en apostrof till den, för hvilken dikten är sjungen.

Denna vandring genom himlen och hälvetet (det är anmärkningsvärdt, att ingen skärseld nämnes) kunde man tycka vara det mest karakteristiskt kristna i dikten. Detta torde dock vara långt ifrån säkert. Begreppet om en säll och en osäll tillvaro i ett kommande lif fans tydligen hos åsalärans dyrkare, och redan valan säger, att hon skådat vida genom alla verldar. I Vägtamskvädet rider Odin från sitt Valhall ned till Häls rike, dvärgen Allvis säger sig hafva vandrat genom alla nio verldarna, och Segerdrifva kände tidender ur alla verldar. Föreställningen om en sådan vandring genom andra verldar kan sålunda mycket väl hafva upprunnit i en skalds ingifvelse, alldeles oberoende af de kristnes lära om himmel och hälvete. Och mycket talar för, att Solsångens skald fått uppslaget till denna vandring i andeverldarna från inhemska, hela norrönastammen tillhöriga traditioner och icke från några först genom kristendomen inkomna förebilder. Ty på de mest skilda håll, dit grenar af de ariska folken framträngt, möta diktverk, bygda på samma föreställning, hvadan den möjligheten icke ligger fjärran, att alla dessa företeelser hänvisa på ett gemensamt ursprung, sammanhängande med de ariska folkens urälsta religiösa begrepp. Ja, fråga kunde med fog väckas om, huru vida dessa begrepp ens äro de ariska folkens ensamma egendom och icke hela mänsklighetens.

Bland diktverk, hvilkas episka handling mer eller mindre är bygd på en sådan vandring genom andra verldar, kunna nämligen från vidt skilda håll nämnas såsom de förnämsta: Episoden ur den indiska Mâhabârata om Ardschunas resa till Indras himmel, »där hvarken köld eller hetta, hvarken dam eller solbrand, hvarken smärta eller något slags lidande herskar, utan en stilla, ljusklar, evig belåtenhet gör alla varelser lyckliga»; den egyptiska Dödsboken, i hvilken själen, efter en bön till aftonsolens gud, stiger om bord på dennes farkost och genom nattens verld seglar in i ljusets samt, efter många pröfningar och reningar både i de sällas och de osällas land, slutligen luttrad förenas med ljusets och lifvets urkälla; Homeros' och Virgilii skildringar af deras hjältars färd till Hades; Raoul de Houdans gammalfranska La Voye ou la Songe d'Enfer, hvilken sistnämda kan tillhöra samma århundrade som Solsången; samt slutligen Dantes Divina Commedia, hvilken är yngre än Solsången. Härtill kan naturligtvis dessutom läggas den mest inspirerade af alla sådana syner in i andeverlden, nämligen Johannis Uppenbarelse.

Om än sålunda Solsången med hänsyn till sin episka uppränning mycket väl kan vara fotad på gamla traditioner, äldre än kristendomens införande i Norden, så ansluter den samma sig dock i detaljerna till den kristna lärans föreställningar och uttryckssätt och andas alt igenom en varm och ödmjuk fromhet. Äfven finnas punkter, som direkt utvisa, att skalden förkastar åsalärans gudar.

Men Solsången står ej enstaka i Norden. I öfra Telemarken i Norge äro upptecknade betydliga kvarlefvor af en gammal medeltidsdikt, Drömkvädet, Draumkvædi, hvilken visa tydligen är en yngre omdiktning af Solsången, så vida man ej dristar antaga, att den samma rent af är en norsk paralleldikt, uppkommen af samma element och oberoende af den sannolikt på Island diktade Solsången. I båda beskrifves ett slags hänryckning, en drömsyn, förbunden med smärta och skräck, de brottsliges straff i en annan verld och de godes lyckliga tillstånd. I båda sammanblandas också hedniska samt kristligt katolska föreställningar. »Ursprungligen», säger M. B. Landstad, som i sina Norske Folkeviser meddelat denna medeltidsdikt, »ursprungligen har säkerligen vårt Drömkväde haft större likhet med Solsången, än det nu har, då personer, som hafva hört det i sin barndom, berätta, att det bland annat innehållit en beskrifning om, huru Solen svartnade för drömmaren, huru Hälgrinden larmade, och huru drömmaren kom till några kvinnor, som molo mull till mat åt sina män (Jämför härmed Solsången, visan 57!) o. s. v.».

Öfverskrifterna öfver sångens särskilda afdelningar tillhöra ej urskriften.

Visan 8.
Det är ögonskenligt, att samma tankegång och äskådningssätt ligger till grund för de flesta af de visdomsord, som uttalas i Solsången och i Den Höges Sång. Denna visa leder t. ex. tanken på slutet af visan 78 i Den Höges Sång.

Visan 10.
Första hälften af denna visa erinrar om innehållet af sista hälften af visan 94 i Den Höges Sång.

Visan 19.
Denna visa kunde nästan sägas hafva samma innehåll som visorna 45 och 46 af Den Höges Sång, ehuru kristnadt och omdöpt efter den nya tidsålderns anda.

Visan 20.
Sista hälften af denna visa erinrar om början af visan 88 i Den Höges Sång.

Visan 34.
Denna visas innehåll bör jämföras med visan 75 i Den Höges Sång.

Visan 42.
Att denne Gylfe intet har att skaffa med den svenske sagokonungen af samma namn torde knappast behöfva påpekas.

Visan 49.
Slutet af denna visa bör jämföras med slutet af visan 70 i Den Höges Sång.

Visan 51.
Märkas bör, att niotalet, som så ofta förekommer i de hedniska sångerna, också möter oss här. Sjutalet, som förekommer i visorna 52 och 56, är däremot katolskt kristligt.

Visan 63.
Namnet Fägjarn betyder »girig», »sniken».

Visan 76.
Bjugvör, Listvör och Härdis tyckas vara namn på onda väsenden.

Visan 78.
Hvem Solkatla är, är oklart.
Vigdvalin kunde öfversättas med »stridsdvärgen».

Visorna 79 och 80.
Namnen Rådveig och Kräppvör, liksom Svafver och Svafverlåge i nästa visa, förekomma eljest icke literaturen.