Solsången (NFS)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 16. jul. 2018 kl. 22:11 av Jesper (diskusjon | bidrag)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Solsången



Solen på himlen.
(W.G. Collingwood, 1908)

Synet af den mægtige.
(W.G. Collingwood, 1908)

Mimer och Oden. Dråpet å den förre. Den senares skuldbörda.

1.
Gods och lif
den grymme kämpen
fråntog folkets barn:
öfver den väg,
där på vakt han ställt sig,
ingen med lifvet komma kunde.

2.
Ensam åt han,
ofta, mycket,
aldrig bjöd han en man på ett mål,
förrän en trött
och tynande gäst
kom gångande från gatan.

3.
I behof af en dryck
den dignande man sig sade
och svåra svulten vara;
med tvekan i hjärtat
han sade sig trösta
på honom, som förr en våldsman varit.

4.
Mat och dryck
åt den matte gaf han,
allt af hela sin hug:
på Gud han tänkte,
med godhet gästen bistod,
ty han tyckte sig i våda vara.

5.
Upp stod den andre
med ondska i sinnet,
ej tacksam för njuten nödtorft
af synd han drefs
och dräpte under sömnen
den vise, den varsamme man.

6.
Himlarnas gud
om hjälp bad denne,
då han vaknade, svåra slagen:
tyngden af hans synder
fick taga på sig
han, som en saklös svikit.

7.
Heliga änglar
kommo från himlarna ofvan
och hans själ till sig:
i ett renadt lif
hon lefva skall
evigt hos Gud allsmäktig.

Vidar-Unnar och Vale-Sjövalde. Naturlifvets rikedom, fåfänglighet, förgänglighet.

8.
För rikedom och hälsa
ej råder någon man,
(fast honom går väl i handom);
mången hemsöks af det,
som minst han väntar,
ingen själf för sin ro råder.

9.
Icke det tänkte
Unnar och Sjövalde,
att dem välgång tryta torde,
nakna de vordo,
nödställda i allt,
och lupo till skogs på vargars vis.

Balder-Svafad och Höd-Skartheden. Älskogs makt.

10.
Älskogs makt
har mången plågat,
ofta vållas kvidan af kvinnor;
till men de vordo,
fast den mäktige gud
dem skapat till fägrings fägnad.

11.
Såta de voro,
Svafad och Skartheden,
den ene ville ej från den andre vara;
tills de kommo i tvedräkt
för en kvinnas skull,
hon var dem till fördärf danad.

12.
Intet de vårdade
för den väna mön,
hvarken sol eller sommardagar,
ingenting
låg dem annat i tanken
än den ljusa, täckeliga tärnan.

13.
Dystra dem vordo
de dunkla nätter,
ingen sömn de längre lugnt njöto;
men af denna sorg
drog sig samman hat
mellan verkligt goda vänner.

14.
Ohörda dåd,
såsom oftast sker,
varda grymmeligen guldna:
till holmgång de gingo
för det hulda vif
och fingo bägge sin bane.

Balder-Vebode och Nanna-Rådny.

15.
Af högmod yfvas
borde ingen man,
det har jag sannerligen sett;
ty de flesta, som slikt
sinnelag nära,
städse från gud gånga.

16.
Rika de voro,
Rådny och Vebode,
och tyckte sig endast godt göra;
nu de sitta
och sår förbinda
vid elden ömsevis.

17.
På sig själfva de tröstade
och tyckte sig ensamma vara
ypperst af folket;
dock länkades
deras lefnadsmål
åt annan väg af allsmäktig Gud.

18.
De frossade i vällust
på flerfaldigt sätt
och hade guld till gamman:
så är nu dem gäldadt,
att de gånga skola
mellan frost och flammande eld.

Höds broder Jörmun-Adils eller Sörle den godtrogne och Vigulfvarna Vidar och Vale. Hämndmordet i Rygjardal.

19.
Ovänner dina,
tro dem aldrig, du,
fastän fagert de tala för sig;
lofva godt!
Men godt är att hafva
annans varsel till varning.

20.
Så honom det gick,
Sörle den godråde,
när han gaf sig i Vigulfs våld:
tryggt han trodde
på den, som tydde till svek,
trodde sin broders bane.

21.
Frid han gaf dem
af godan hug,
och de lofvade guld till gengäld;
såta de tycktes,
när samman de drucko,
men dock stack falskhet fram.

22.
Och efteråt,
å andra dagen,
när till Rygjardal de ridit,
med svärd de slogo
honom, som saklös var,
och läto hans lif fara.

23.
Hans lik de drogo
å lönlig stig
och styckadt i en brunn stucko;
de ville det dölja,
men domarn såg det,
den helige, från sin himmel.

24.
Sannfärdig Gud
bjöd den sargades själ
att i sin fägnads rike fara:
men svekläggarne
månde sent, jag tror,
från kvalen kallade varda.

Skyddsdisornas åkallan. Goda vänråd.

25.
Bed den gudomliges
blida måldiser
att vara dig i hugen hulda:
veckan därefter
skall, som din vilja är,
allt efter önskan dig gånga.

26.
Hvar handling af vrede,
du verkat har,
sök ej att bota med ondt åter;
den förgråtne skall du
med goda lämpor trösta,
för visso det samnar åt själen ro.

27.
Åkalla Gud
till att godt verka,
honom, som hafver mänskan skapat;
mycket ligger före
bland män enhvar,
som sen är att söka sin fader.

28.
Bedja bör du
enträget, brinnande,
om det du tycker dig vanfört vara;
allt varder utan
den, som intet beder,
få förstå den tigandes tarf.

29.
Sent jag kom,
fast kallad tidigt,
till den mäktige domarns dörrar;
dit jag längtar,
till det mig lofvadt var.
Bröd hafver den, som om bröd beder.

30.
Synderna det vålla,
att sorgsna vi fara
ur denna skräckens och våndans värld;
ingen ängslas,
som ej illa gör,
godt är med skuldlösa gånga.

31.
Ulfvar lika
tyckas alla de,
som ostadig hug hafva:
slikt månde dem gifvas,
att de gånga skola
allt längre å glödande gator.

32.
Goda vänråd,
med visdom bundna,
nu jag lärt dig sju att skönja:
hör dem, gör dem,
och glöm dem aldrig!
Alla dig äro till hjälp gifna.

Soldyrkan. Dess fängslande skönhet i lifvet, dess hopplöshet i döden. Skattsökandet, grafven.

33.
Därom är att säga,
hur säll jag var
i denna värld af vällust,
men om detta andra,
hur ovilligt
mänskors söner till mull varda.

34.
Själfviskhet och blindhet
mänskobarnen dåra
att fika efter gods och guld;
lysande skatter
varda till lång vånda,
guld till en apa gjort mången man.

35.
Glad åt mycket
tycktes jag mänskor vara,
för ty att jag föga såg framför mig;
dvalhemmet här
hafver Herren danat
fröjdfullt i mångt och mycket.

36.
Lutad satt jag
länge och hållen tillbaka,
mycket var då jag lysten att lefva;
men han rådde,
den högmäktige:
vid slutet är snart hvar dödligs väg.

37.
Hels bojor
hårdeligen voro
kring mina lemmar lagda;
slita dem ville jag,
men sega de voro,
lätt är dock att lös gånga.

38.
Ensam jag visste,
hur i alla leder
smärtor hos mig svullo;
mig, som skalf.
Hels möar bjödo
hem att komma hvarje kväll.

39.
Solen såg jag.
sanna dagsstjärnan,
sjunka i brusande böljors djup;
men Hels grind
hörde jag å annan led
doft å gångjärnen gnissla.

40.
Solen såg jag
signad med blodstafvar,
mycket var jag då från världen vänd;
mäktig hon tycktes mig
i många stycken
af det, som först och af forno var.

41.
Solen såg jag,
så hon syntes mig,
som såge jag Herren Gud, den höge;
och sista gången
jag sänkte mitt hufvud
för henne här i det timligas hem.

42.
Solen såg jag,
så hon strålade,
att jag tyckte mig intet vidare veta;
men Gylfes strömmar
stönade å annan led,
blandade med blod mycket.

43.
Solen såg jag
— med sorg och skräck i hågen —
till skick och åsyn skälfvande;
för ty var hjärtat mitt
än mycket mer
i bröstet sargadt sönder.

44.
Solen såg jag
sällan dystrare,
mycket var jag då från världen vänd;
tungan min
var till trä’s aktad
och kallnadt allt mitt yttre.

45.
Solen såg jag
sedan aldrig
efter denna dystra dag;
ty fjällens vatten slötos
samman öfver mig,
och jag vände mig om, från kvallen kallad.

46.
Vanastjärnan flög
ren, då jag född vardt,
bort från mitt bröst:
högt hon flög,
fann fäste ingenstädes,
att hon hvila måtte vinna.

47.
Längre än alla
var den enda natten,
när jag låg å stråbädd stelnad;
då sannades
hvad Gud sade,
att mänskan är mullens son.

48.
Det vete och döme
den verkande Guden,
som jord och himmel gjort,
hur enslige många
afgå med döden,
ändock de från skyldemän skiljas.

49.
Sina gärningars lön
nog gifs enhvar att njuta,
säll den, som gör hvad godt är;
efter gods jag stod,
bestämd mig var
en säng i sanden bäddad.

50.
Köttets lystnad
lockar ofta män,
honom har mången till mycken:
— det ljumma lögvatten,
som mig ledast var
ensamt af allting annat!

51.
Å nornors stol
satt jag i nio dagar,
dädan vardt jag hofd å häst:
— en gygjas sol,
som grymmeligen sken
ur skydropphimmelens skyar.

52.
Utan och innan
tycktes jag fara i alla
segervärldarna sju;
ofvan och nedan
sökte jag andra banor,
där vägarna mig jämnast vore.

Dödsriket. Straffboningarna. Mimers tre fängslade söner. 1. Frestelserna hos Vagnhöfde-Gudmund-Glävald å Glansfälten. 2. Geirröds-Fegjarns töckenstad, blybördor. 3. Lögnanden Hafle-Utgårda-Lokes vånda, onämnda fasor.

53.
Därom är att säga,
hvad jag såg som först,
när jag i kvalvärlden kommit;
svedda fåglar,
hvilka själar voro,
stimmade många som mygg.

54.
Västan såg jag flyga
frestelsens drakar
och snafvade å Glävalds gator:
vingarna de skakade,
så att vida mig tycktes
jorden och himlen brista båda.

55.
Solhjorten såg jag
sunnan fara,
honom tyglade två samman:
fötterna hans
å fältet stodo,
men hornen till himlen räckte.

56.
Nordan såg jag rida
Nides söner,
de voro sju att skönja;
ur fyllda horn
de drucko det härliga mjöd
ur Bögregins brunn.

57.
Vinden teg,
vattnen stockades,
då hörde jag ett grymmeligt gny;
åt män sina
de mörkt blickande kvinnor
mull till mat molo.

58.
Blodiga stenar
de barska kvinnor
drogo med dystert sinne;
dem blödande hjärtan
utanför bröstet hängde,
mödade af mycken sorg.

59.
Många män,
lemlästade mycket, såg jag
å glödande gator gånga;
deras anleten
tycktes mig alla vara
af runnet hämndblod röda.

60.
Många män
såg jag i mullen gångna
utan att först de nattvard njutit;
hedna stjärnor
skeno öfver deras hufvud,
ristade med fördärfliga runor.

61.
Män såg jag då,
som mycken afund
öfver nästans välgång närt;
blodiga runor
å deras bröst voro
dem menligen märkta.

62.
Män såg jag där,
många oglada,
som voro å väg vilsna;
det är deras vinst,
som i denna världen
trakta efter fåfängliga ting.

63.
Män såg jag då,
som med många konstgrepp
listat till sig andras egendom;
i flockar de foro
till Fegjarns borgar
och hade bördor af bly.

64.
Män såg jag då,
som mångfaldt hade
gods och lif rånat och röfvat;
igenom bröstet
sina betar å dem
stucko starka etterdrakar.

65.
Män såg jag då,
som minst velat
helgedagar hålla;
deras händer
voro å heta stenar
till nöds naglade.

66.
Män såg jag då,
som af mycken flärd
yft sig öfver höfvan;
kläderna deras
voro konstigt
utstoflferade med eld.

67.
Män såg jag då,
som mycket hade
ord å annan ljugit;
Hels korpar
hårdt dem hackade
ögonen ur hufvudet ut.

68.
Alla de fasor
du ej fatta kan,
dem de till Hel gångna hafva;
söta synder
varda till såraböter,
alltid kommer vånda efter vällust.

Gimle, de rättfärdigas och godas hem. Heliga jungfrur och martyrer.

69.
Män såg jag då,
som mycket hade
gifvit efter Guds lagar;
klara vaxljus
voro öfver deras hufvud
brinnande med bjärta lågor.

70.
Män såg jag då,
som af mycken fromhet
främjat fattigas sak;
ur helga böcker
och himlaskrift
änglar öfver dem läste.

71.
Män såg jag då,
som mycket hade
sitt kött med hunger hemsökt;
för alla dem
Guds änglar bugade sig:
det är högsta hugnad.

72.
Män såg jag då,
som sin moder hade
låtit maten i munnen;
deras hviloläger
lagda voro
behagligt å himmelsk strålglans.

73.
Helga tärnor
tvagit hade
själar från synden rena:
de mäns själar,
som å mången dag
själfva sig själfva pinat.

74.
Höga vagnar
såg jag i himlen fara,
vändande sin väg till Gud:
dem styra män,
som mördade blifvit
i allo utan sak.

Bön om förlossning. Denna världen och dess vådor. Freya-Bjugvör, Sif-Liistvör och Odens hustru Frigg. Lockelser, lidelser, längtan och trängtan.

75.
Mäktige fader,
milde Guds son,
helige ande af himlen,
dig jag beder,
du, som själf oss danat,
ur eländet skilj oss alla!

76.
Bjugvör och Listvör
sitta i Lockarens dörrar
städse å orgelstolen;
droppar af spjutsår
falla ur deras näsor,
han väcker hat bland män.

77.
Odens hustru
ror å jordens skepp,
frodig och vällustfiken:
seglen sina
lär sent hon fälla,
dem, som a trängtans tackling fladdra.

Visdomsrunor, tolkade af Oden och Solketla-Groa, riatade å Gjallarhornet. som från Mimer bortförts af den vittre Vigdvalen-Iring-Isung-Heimdall. - Solsångens saga, kristendomens seger.

78.
Min son, din fader
reda sökt för dig
— han själf och Solketlas söner —
det hjortens horn,
som ur högen bar
den vittra Vigdvalen.

79.
Därå stå runor,
dem ristat hafva
de nio döttrar af Njord:
Rådveig den äldsta.
Kräppvör den yngsta,
och deras systrar sju.

80.
Allt slags ondt
öfvat hafva
Svafver och Svafverlåge:
blod de satt i svallning
och banesår sugit
alltid af vrång vana.

81.
Detta kväde,
som dig jag lärt,
skall du själf för lefvande sjunga:
solens sång,
som synas månde
minst i mycket diktad.

82.
Underbar visdom
dig yppats i drömmen,
och du det sanna såg:
ingen man är vorden
så vis danad
att förr han hörde solsångens saga.

83.
Här vi skiljas må,
men mötas skola
å folkens fägnadsdag.
Gud, min Gud,
du gifve de döda ro
och lindring åt dem, som lefva!