Forskjell mellom versjoner av «Ur lappsk mytologi Lexicon A–Ä»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Linje 165: Linje 165:
 
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
 
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
 
[[Kategori:Tekster på svensk]]
 
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Pehr Fjellström]]
+
[[Kategori:Jakob Fellman]]
 
[[Kategori:Samisk mytologi]]
 
[[Kategori:Samisk mytologi]]

Revisjonen fra 20. mai 2021 kl. 16:36

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif



Ur Lappsk Mytologi och Lappländsk Sägen

af Jakob Fellman



II
Lexicon A–Ä

TEKSTEN ER UNDER OPBYGNING


A


Aasan kivi, en sten, belägen litet ofvanom Tanhua hemman vid stranden af Luiro elf. Den kallas så, emedan en viss Aasa, sittande vid densamma, medelst juoigande (sång) framlockade en vildren till den motsatta stranden och sköt den öfver elfven med sin båge. Nedanom denna sten är Martyrien kivi, Martyrernes sten. Begge hållas heliga.[1]


Abradius, morgonstjernan hos Lapparne. Ekkedes abradius, aftonstjernan. De vägfarande skola fordom hafva offrat åt dem, på det att dessa stjernor, under resor, som företogos i månens första och sista qvarter, skulle visa de resande vägen eller vara dem till ledtråd.[2]


Adjag, en källa, i hvilken Havitsen nieida (Havitses dotter), Havitsen galggos (den overksamma käringens) fosterdotter, förvandlades till groda. Den puckelryggiga grodan (Rana temporaria) kallas derföre än Havitsen nieida. Puckeln skulle hafva uppkommit deraf, att Havitsen galggo, just då flickan hoppade ned i källan, slagit henne på ryggen med en jernspade. Se vidare under Havitsen galggo.


Ajakkajärvi, en sjö i Enontekis. Derinvid är ett forntida offerställe. (Grape V. A. H. för 1804 sid. 89.)


Ajattaja. Finnarne i Lappmarken omtala, att der fordom funnits två fruktansvärda andar, Ajattaja och Leikkiä, om hvilkas function de dock numera icke känna vidare, än att de voro förskräckliga gastar, som ropade i skogarne för att locka till sig utkastade barn. (Se under Äpper.)


Aija, Aijeg, farfar eller morfar, äfven åskan. Se under Atshe.


Aile, qvinnonamn, förmodligen af Ailes, helig, felfri. Månne af fornsvenskans Ajleg? Ailes vuoinga, det samma som Passe vuoinga d. v. s. Helig Ande. Ailesvarre, det Heliga berget. Ett så benämndt berg ligger ett litet stycke ifrån Padarjavre i Enare, åt Peltovuoma sidan. På detsamma kan ett af de fordna offerställena än skönjas. Ailesjavre, det heliga träsket, är ej långt derifrån mot Peltovuoma.[3]


Ailekasvarre. Tre så benämnda berg finnas vid Teno eller Tana elf; ett nedanom Utsjoensuu eller Utsjoknjalbme (Utsjoki elfs mynning); ett annat nedanom Nuvvus, och det tredje der Enare- och Karasjok sammanlöpa och förenade bilda Tana. På alla dessa berg har man offrat. På dem alla, liksom på de flesta andra höga berg i Lappmarken, finner man, utom offerställen, äfven en och annan upprest sten. Om sådana ställen hysa en del nomadlappar samma tanke, som Jakob om det rum, i hvilket han, emellan Bersaba och Haram hvilade öfver natten. Se 1 Moseboken 28: 16—18.


Ailekes olmak (sing. olmai), trenne Gudomligheter hos Lapparne. De bodde lägre ned i luftkretsen än de högste gudarne. Till deras ära höllos fredagen, lördagen och söndagen heliga. Man fick derföre på dessa dagar ej ens hugga bränsle och dermed förtörna Ailekes olmak. Skedde sådant likväl, framkom vid första hugget blod från trädet.

Enligt andra var dock fredagen helgad åt Sarakka, lördagen åt Radien eller Rariet, men deremot söndagen åt de tre Ailekes olmak.[4] Se härifrån afvikande uppgifter hos Ganander, Myth. Fenn. under Akklikes olmai, och Acerbi Voyage au Cap-Nord, Paris 1804, Tome III. sid. 250. Jfr äfven här ofvan s. 55.


Aimo benämndes bland annat de under jordytan belägna ställen, der dels haldok eller skyddsandarne, dels de döde bodde. I förra fallet hette det Halddo aimo, i det senare Jabme aimo, de dödas hem eller boningsort. Här förblefvo de döda, dock ej för evigt, utan blott för en tid, under uppsigt af Jabmeakka, dödens hustru, hvarefter de goda med renade kroppar flyttade till den himmelska Guden Radien, men de onda eller de, som ännu der uppfört sig illa, till Rota aimo, der de skulle undergå evigt straff. Jfr Halddo shokka. Med Aimo förstods ock i allmänhet de dödas tillstånd efter detta lif. "Ibmel aimo" är ungefär detsamma som Finnarnes, Herran huomassa".[5]

Hvilken inflytelse de döda kunde hafva på väderleken, det kände Lapparne ej; men var det solsken, ansågos de vara glada och muntra, under regn deremot modstulna och trumpna. Var det regn och solsken tillika, då firade de döde bröllop:

”Peive paiste ja arvve;
te jamisak häjak”,

eller såsom det hos Finnarna i Sodankylä heter:

”Päivä paistaa, vettä sataa:
Tuonen kauhasa häitä juodaan.”[6]

Jfr för öfrigt här ofvan s. 61 ff.


Akenus, en liten å, hvilken vid Kittilä kyrka utfaller i Ounasjoki. I denna å skulle Lapparne fordom hafva offrat, men för hvilket ändamål, det vet man icke numera.


Akimelek, uppges som en verklig person, hvilken skulle hafva varit bosatt i Sodankylä sockens Sompio by. Hans stora hjeltebragder inföllo under den mythiska tiden. När han lefde är derföre ej bekant. Om honom har jag hört förtäljas af en Anders Korvanen, som dog å Korvanen hemman i Sompio by år 1822 vid några och sextio års ålder. Han skröt af att vara sonssons sonsson till denne Akimelek, som skulle hafva anfört Sompio-, Sodankylä och Kemikylä Lapparne i en strid, som de utkämpat mot Ryska stråtröfvare ifrån trakten af Kola. De mötte dem vid Sompio Tunturit, der Akimelek slog fienden i grund vid Sotavaaran kuoppa. Han hade egenskapen att kunna förborga sig i moln och vind (puuskat). För sina fiender kunde han göra luften så mörk, att de ej voro i stånd att skjuta honom. På sådant sätt räddade han sig flere gånger undan dem. I Juutimaa inspärrade fienderna honom uti hans skogsboda. För att rädda sig derifrån kastade han ut sin pels. Mot denna, som drefs af vinden, afskjöto fienderna sina pilar i den tro att det var Akimelek. Sedan alla deras pilar voro förbrukade, utträdde Akimelek, som derefter, tack vare sin förmåga att förborga sig, efter hand nedsköt alla sina fiender. Efter fienderna, som voro Juutilaiset (Norrmän), fick stället sedan namnet Juutimaa. Enligt sägen hade såväl Ryska som Norska stråtröfvare utfäst höga premier åt den som till dem öfverlemnade Akimelek antingen lefvande eller död.

Ännu år 1820 qvarstod på ett ställe, en mil ifrån Korvanen hemman, ett åt Akimelek helgadt stort furuträd, kalladt ”Akimelekin karsikko”. Han säges hafva sjelf afqvistat det, och ingen hade vågat nedhugga detsamma. På våren sistnämnda år hade dock en Enare Lappe, Samuel Hennisson Walle tillbringat natten vid detta träd och deraf gjort sig en stockeld. Han blef derefter sjuklig samt dog några år senare. De vidskepliga i Sompio tro än att detta helgerån förorsakat hans död.


Akka eller Akko, Aijegs hustu, äfven Ravdna eller den barnlösa kallad[7] De offer, som hemburos henne, bestodo mest i renhorn och ben af renar. Åt henne helgades merendels bergshällar och grottor. Spår efter hennes altaren ses än i Enare nära Akkojavre (Akujärvi), hvilket träsk äfven var henne helgadt. Vidare en mil ifrån Wuovdeguoikka eller Outakoski i Utsjoki vid ett träsk, jemväl benämndt Akkojavre; vid Nuottejavre eller Notosero by; vid Akkavaara i Kuolajärvi; emellan Aijegjavre och Einarinlahti i Enare m. m. Hällarna och ingången till grottorna smordes vanligen med ren- och fiskfett. Likaledes var en nästan midt i Sompiojärvi sjö befintlig sten, som skjuter upp högt ofvan vattenytan, helgad åt henne. [8]

Söderom denna sten finnes på fastalandet en ovanligt stor tufva eller mossbelupen jordhög, der man än i sednare tider funnit messingsringar samt bitar af jern och andra metaller. Åt denna tufva, hvilken jag ej varit i tillfälle att se, än mindre undersöka, skall man offrat till och med lefvande djur.

På andra sidan om träsket säga de gamle sig hafva sett ett offerbord, liknande bottnet af en båt.


Aldekes, Aldek, blixt, ljungeld, se Atshe.


Aldoh, svall, som emellanåt uppkommer i oceanen före instundande storm. Dess naturliga orsak känna Lapparne icke, utan tro att hafvet sålunda hotar eller bereder sig till ilska.


Akkavarre, ett berg nedanom Utsjoensuu. Här har fordom varit ett hedniskt offerställe. På sjelfva bergets topp, som föreställde Guden, finnes än mycket renhorn.


Allakash eller Alla-Kaise är ett af de högsta fjäll i Kaalasvuoma by af Jukkasjärvi socken. Det är beläget 10 mil väster om kyrkan, är en mil långt och 1/8:dels mil bredt. Kaalasvuoma boerne hafva under hednatiden här offrat åt Seita. Ännu ses här lemningar af renhorn.


Amyntavarre (Finn. Amynta vaara) i Enontekis. Ett berg, hvilket än hålles i vördnad.


Annevarre, ett berg midt emot Utsjoki kyrka och prestgård. Det kunde uppväcka storm och åska.


Arnnehavdde, finnarnes Arnihauta, gropar, hvaruti skatter förmodades vara nedgräfda.[9] Sådana gropar uppvisas å Rastekaise fjäll och på andra ställen. Dessa skatter böra uppsökas midsommarnatten. Då, säger man, uppstiger från dem rök, med ledning hvaraf man kan finna skatterna, och då är vårdaren Arnne mest benägen att utlemna dem. Det bästa sättet att komma åt dem har ansetts vara att, sedan man funnit stället, hvar skatten ligger, sitta der under tre midsommarnätter. Ställets halddo, Arnne, ger dock ej ut skatten, om man ej fullgör det förbehåll, hvilket den, som nedlagt skatten, gjort vid det han lemnat densamma i halddos förvar. För att komma åt en sådan skatt rekommenderas äfven att köra med en tupp till stället; att ro dit med båt af näfver; att simma med sten under venstra armen m. m. Ännu har man här den tro, att skatter finnas, som vårdas af Arnne, och denna tro underhålles deraf, att nedgräfda penningar någon gång hittats. Allt ännu, likasom i äldre tider, hafva ock Lapparne for sed att gömma penningar i jorden, der de stundom förblifvit liggande, då egaren dött utan att hafva underrättat hustru eller barn om gömstället.


Ara, en urgammal Lappsk slägt, hvaraf flera medlemmar i den Mythiska tiden gjort sig bemärkta.


Aran oivve, Aras hufvud eller kulle, ett berg, hvarest Kaitom Lapparne uti en sten vördat sin stuoramus passe, största helgedom. Med dess tillhjelp har en mäktig Lappe, Patto-pådnja, uti en drabbning derinvid öfvervunnit en Stalo, som han hade mött här. Lappen, som hade sin koja invid en myra, öfver hvilken hans dotter dageligen gick, hade lagt märke till, att hennes fötter dervid aldrig blefvo våta, och han förstod då att Stalo höll till med hans dotter och bar henne öfver myran. Strid uppstod nu här. Men då Patto-pådnja icke kunde besegra Stalo, anropade han berget om hjelp. Då emellertid Stalo gjorde detsamma, kunde ingendera få öfvertaget; ty allt hvad Lappen lofvade gifva åt berget, det utfäste äfven jätten. Omsider utlofvade Lappen den jernyxa jätten hade i sin hand. Lappen segrade då genast, och jätten fick med lifvet plikta för sin fräckhet.[10] Ifrån denna tid har yxan, som ingen rost skall kunnat bita på, beständigt förblifvit vid samma sten, ända till hösten 1745, då den borttogs af en Kaitom Lappe. som skall hafva lofvat att i dess ställe der nedlägga hornen och benen af en renoxe, hvilket han ock, säger Högström, förmodligen gjort.[11]


Aronsobbe, finska Aaronin sauva, Arons staf, Orion, 3 stjernor i constellation, ledde de vägfarande på rigtig stråt.


Arko gedgge, finska Arkku kivi, en fyrkantig sten, liknande en kista, å fjället Jeskadam i Utsjoki. Den skall fordom varit med någon vördnad ansedd.


Atshe, far, Aija, Aijeg, farfar eller morfar, Pajan, den högtboende, den mäktige, den höge, den store, Oragalles, Ora gubben, gamlingen (namnet rådbråkadt af utländska författare, som följt Gananders Mythologia Fennica, till Horogallen, Horangelis m. m.) eller, såsom han ock benämndes, Termes, Djermes eller Tiermes, Thor, finnarnes Ukko, urfader, storfader, diminutive äfven tillagd smeknamnen Ijäinen, Ukkonen, Pitkäinen, Jumalan käskyläinen.

Enligt Högström (pag. 177 och följ.) säges han vara skapad i smyg af Perkel[12] i en klippa, utan att Jubmel (Gud) skulle få veta deraf. Men sedan Jubmel ändock fått kännedom derom, gick han till klippan, uttog Ukko derifrån och uppfödde honom. Och emedan Atshe, Termes, Thorgubben, sålunda är den ondes barn, men Guds fosterson, är han både ond och god. Hans förnämsta och egentliga uppgift var att döda och förgöra spöken och troll och äfven deras Seidor, hvilka ofta blifvit af åskan träffade och förstörda. Detta gjorde han med sin båge, Atshanjuoksa-davgge eller Pajan davgge (Regnbågen eller Storfadrens båge). Och emedan han genom denna sin verksamhet gjorde menniskorna godt, hvilket de ock funno sig böra erkänna, helst han i annor händelse kunnat göra dem skada, så bör jemväl han, säger Högström, räknas till Lapparnes afgudar.

Andra Lappar, säger Högström vidare, hafva berättat annorlunda. Då en flicka, säga de, i skogen satt sig vid ett träd, kom den Onde och bad henne lägga torr tjärved i mudden (Lappsk pels), som hon hade under sitt hufvud. När hon gjort så och han antändt veden, blef hon varse, att mannen hade horn. Förskräckt ville hon fly, men kunde ej undkomma. Hon blef hafvande och födde en son, som alltid var orolig och gret. Då kom Gud, tog barnet med sig upp i skyn och frågade, hvilkenkera det ville vara till hjelp, sin far eller mor. Mor, svarade barnet. Fadren med all sin slägt ville det förfölja, hvilket Thor ock gör i det han flyger i luften, klyfver berg och slår eld i träd, under hvilka de söka skydd o. s. v.

Tiermes tog en faderlig vård om menniskan, hvars försvarare och välgörare han var. Han skänkte menniskan lifvet, vidmakthöll hennes hälsa, och ej ens döden kunde emot hans vilja skada. Han fördref andar, som voro skadliga vid jagt och fiske, gaf menniskan styrka att försvara sig mot vålnader m. m. Han gaf jorden den välgörande fuktigheten, genom att bakom molnen rulla stenar, hvilka i hans starka armar svettades regndroppar och lik svampar afgåfvo vatten, hvaraf dugg och regn uppstodo. Med flinta och stål slog han eld. Man bönföll derföre hos Oragalles, att han måtte skona renarne.

Idolen af trä, i hvilken Tiermes tillbads, hade skapnaden af en menniska. Den var dock utan fötter. Kroppen var af björk, hufvudet af björkrot eller svall. I sin högra hand hade han en hammare, hvarmed han sönderkrossade onda andars hufvuden. På hufvudet var inslagen en jernspik eller en stålnagel och flinta, hvarmed han slog eld. Bilden var uppstäld på ungefär ett bågskotts håll ifrån Lappens kåta. Den stod på ett tre alnar högt altare, hvilket, likasom ock vägen dit, alltid var omsorgsfullt prydt med grönt, bestående om sommaren företrädesvis af björkqvistar, om vintern af granris, som tid efter annan ersattes med nytt. Omkring sjelfva bysten hade man hopat såväl utvalda renhorn, hvilka voro så afskilda från hufvudet, att ett stycke af hufvudskålen följt med, så att begge hornen hängde tillsammans och kunde stå upprätta, som ock af andra ben utaf renar. Framför bilden sågs en näfver rifva. I den sattes en bit kött af djurets hvarje lem och det hela öfvergöts med litet fett. Allt efter som denna provision blef förtärd, gafs ny.

Sålunda framställes, enligt Schæfferus, Aijeg i den Vesterbottniska Lappmarken. I Kemi och Torneå Lappmarker deremot, säger Tornæus,[13] bestod Seidan endast af en på rot stående stubbe eller en stolpe, helgad att tillbedjas. Vid invigningen af Aijegs idol iakttogs, att kroppen af den ren, med hvars blod och fett belätet smordes till Gud, skulle nedgräfvas i jorden bredvid idolen.[14] Vanligen gjordes familjens enskilda Gud 14 dagar före Michaeli, då den ock invigdes. Byalagets gemensamma Gud invigdes med större högtidlighet i alla intressenters närvaro.

Aijeg föreställdes dessutom någon gång boende i stora grottor i hällebergen. Så t. ex. tillbads han vid en grotta i Aijeg, på finska Ukko, benämnda klippa i Enare träsk, något mera än en mil ifrån kyrkan. Der finnes ännu en mängd renhorn och ben. Den del af sjön, som ligger emellan denna stora offergrotta och fasta landet, heter ock Aijeg selgge, eller på finska Ukonselkä. Han tillbads ock vid Aijegjavre eller Ukonjärvi, 5 mil söderom Enare kyrka och ej långt från Einarinlahti, i ett berg, som än kallas Aijeg. Vid mynningen till grottan ser man ännu, äfven der, en stor mängd horn och ben, utgörande rester af offer, som hemburits Aijeg. Under sin vistelse i en sådan grotta blef Aijeg en gång fängslad af Jeettanas (hvarom längre fram under Jeettanas).

Åskan var en af de större gudomligheterna. Mythen ser i honom en gammal, mäktig, vördnadsvärd och allvetande gubbe, hvars bestämmelse var att göra menniskan, ifrån hvilken han å mödernet härstammade, godt. Han älskade menniskorna som sina barn, men han var, ehuru rättvis, derjemte mycket allvarsam och sträng. Han hörde ända upp till skyarna, hvad menniskorna talade. Gjorde någon narr af honom, blef det aldrig ostraffadt. Brast man det minsta i aktning mot honom, tog han oundvikligen hämd. Men vördnad och helgd fordrade han ej allenast för sin person, han tålde ej heller att någon missaktade eller förklenade hans redskap. Sådana voro, utom Atshen- eller Atshan juoksa, fadrens båge, det är regnbågen, hvarmed han krossade klippor och berg, Atshan shasko, Atshan aldekes eller Aldek, Fadrens blixt, ljungelden, Atshan raide, åskdunder, Atshan dolla, fadrens eld, Aijeg vetsher, åskans hammare, hvarmed han söndermalade vålnaders hufvuden.[15]

Tron att åskan förföljer troll i bergen har för öfrigt synbarligen sin rot deri, att bergstopparne vanligen äro mera utsatta för åskslag än skogarne. På den menniska, som vanvördat honom, kastade han derföre ock ifrån bergen stenar. Han slog ihjel hans renar, sönderslet hans redskap, uppbrände hans koja, förstörde hans gudabild och offerplats, som ofta funnos på sådana ställen; och hvilket allt gifvit anledning till mythen, att han herrskade öfver gudar, djeflar och menniskor.

Fadrens båge (regnbågen), säga Lapparne än, utmärker att verlden ej skall förgås genom vatten utan genom eld, hvilket de uttrycka sålunda: ”Pajan davgge märkash nu ädnag, atte mailmme ii galga tshatsiin, mutto dålain hävvanet". Det var alltså åskan, såsom guds tjenare, hvilken efter Ibmels allsmägtiga råd skulle förstöra verlden. Äfven i annat heter det om honom, att han är Guds tjenare (Ibmel palvaledje), eller på finska "Jumalan käskyläinen". Ty huru skulle han, säga våra Lappar, hafva blifvit fängslad, om han varit den högste guden.

Aijeg omtalas ofta såsom "stuorra Passe Seita", store helige gud, och äfven "stuorramus passe", högsta helgedom. Jfr här ofvan s. 60 äfvensom Del. I s. 215, 4.11 och 613.


Akko, Ukkos hustru, hölls ock i stor helgd; se för öfrigt under Ravdna här nedan och Del. I s. 215.


Atshen nieida, som efter orden skulle betyda åskans eller fadrens dotter, är hos Enareboerne en forntida kättjefull och spotsk flicka eller jungfru, hvilken hänger uppe i månen och derigenom förorsakar, att den i klart väder synes fläckig. Andra säga sig hafva af sina förfäder hört, att månens fläckar härröra af Mano Rakko, hvarom framdeles under Rakko.


Atsitshe, Stalos hustru, en elak qvinna, hvars afföda förföljde Lapparne, liksom Stalo sjelf. Hon benämnes äfven Rutakis och Stalo ämed, Stalos hustru. Se Lindahl och Ohrling i ofvan citerade bok under Atsitje.[16]


Atsitshen-ädne, Atsitshes mor, förmodligen Stalos svärmor.[17]


Aver. Före solens uppgång och efter dess nedgång synes, som bekant, reflex (aver) på himmelen. Den lofvar ymnighet och förebådar gynsam väderlek. Averjavr kalla Lapparne Imandra träsk nära Kantalax i Ryska Lappmarken.


Fodnoter

  1. Aasa, ett allmänt qvinnonamn i Torneå Lappmark, tros vara contraheradt af Agneta. Månne namnet vara lånt af Asarne?
    L. L. Læstadius in marg.
  2. Morgon- och aftonstjernan fanns utmärkt med sitt egna tekn på spåtrumman. Morgonstjernan var en god, aftonstjernan ansågs som en ond gudomlighet. Föll visaren på morgonstjernans tekn, borde resan företagas om morgonen, föll den på aftonstjernan, borde resan uppskjutas till följande dag. Jessen.
    Læst. in marg.
  3. I Luleå Lappmark finnes ett berg vid Saggat träsk, som kallas Ailatis, fordom heligt hållet.
    Læst. in marg.
  4. Ajlekes olmaj; utförligare hos Jessen och den Anonyme. Men jag anser dem för lånade af chatholska helgonabilder, samt en dunkel föreställning om Treenigheten.
    Læst. in marg.
  5. De gamle Lapparne trodde icke allenast på själens odödlighet, utan äfven på kropparnes förnyelse i en annan verld. Äfven djuren skulle uppstå förnyade i en annan verld. Härpå syftade nedgräfvandet af offerdjurens ben. Utom Jaabma-aimo, Ruott-aimo, Radienaimo, Ibmel-aimo, förekommer äfven Sarakkan-aimo hos Jessen och den Anonyme.
    Læst. in marg.
  6. Det var en allmän tro hos Lapparne, att endast troll af första rangen kunde stiga så högt upp i luften, att de der nådde de aflidnes bostad. I Peivas juoigam (Peiviaises sång), som jag hört endast af Finnar i Lappmarken, heter det att denne beryktade trollkarl kommit ända upp på Otavas ås (Karlavagnen):
    Olinpa minä noita nuorempana
    Ilman papin parran painamata,
    Ristin riemun rikkomata,
    Kävinpä puitten juurten aldatti
    Istuin otavaisen orren päällä.
    Så sjunges än i Kemi- och Torneå Lappmarker.
  7. I Enontekis finns ett litet träsk, Akka Saivo, hvarest fås den största och fetaste fisk. Tviflar dock, huruvida med Akka alltid mentes Ravdna.
    Læst.
  8. Jfr här nedan under Vuolabba.
    Utgifv.
  9. Arnihauta uttalas i Torneå Lappmark: Aari hauta; detta Arni, eller Aari torde vara slägt med Lapparnes Aran, eldstad.
    Læst. in marg.
  10. En variation af denna saga har jag från Qvikjock.
    En Fiskar Lapp fann en stor sten i sin båt. Han förstod genast att Stallo lagt denna sten i hans båt för att pröfva hans styrka. Lappen lyftade bort stenen och hotade: Förbannade Stallo, vore du här, skulle jag hafva slungat denna sten mot ditt hufvud. Andra dagen fanns en större sten i Lappens båt. Lappen svor och hotade samt lyftade bort stenen. Tredje dagen fanns en ännu större sten i Lappens båt, hvilken han med möda orkade vältra ur sin båt. Då teg Lappen — men vid Lappens återkomst från sitt fiske stod Stallo på strand och manade ut Lappen. Då blef det napptag. Stallo lofvade till Passe Lappens hufvud, om han skulle få seger. Då föll Lappen på knä, men reste sig upp igen och lofvade hela Stallo jämte yxan åt Passe. Staallo aktan aksjoinis Passai. Då dignade Stallo till marken och låg på äkta Gothiskt vis stilla medan Lappen gick efter yxan, hvarmed han högg hufvudet af Stallo. Petrus Læstadius: Journal, 2 delen sid. 462.
    Læst. in marg.
  11. Se Beskrifning öfver Lappmarken af Pehr Högström, Stockholm 1747 sid. 184. Utgifv. anser sig böra här anmärka, att denna yxa, enligt Högström l. c, funnits, icke vid Aran oivve stenen, utan invid en sten nära Gellivare. Förf:s uppgift här ofvan, att den skulle funnits på Aran oivve, beror således uppenbarligen på felläsning. Jfr under Saggaguoikka.
  12. Undertecknad har, så väl i Stats Tidningen för Juni Månad 1836, som ock i Lappska Mythologien, sökt visa, att Perkel icke är mycket gammal såsom Mythologiskt väsende; utan är Perkel utan tvifvel en mägtig och tyrannisk Birkarl, hvilken under Påfvedömet blef en Djefvul. Förr än folket fick föreställning om en tyrannisk magt, kunde det icke gerna göra sig begrepp om ett ondt och tyranniskt ande väsende. Till följe häraf är sagan om Perkels mandater icke så gammal, som man vanligen tror. Jubmel är deremot ett urgammalt Mythologiskt väsende, hvarom utförligt i min L. mythologi. Termes betyder backgräfvaren, af Lappska terme, Finn. törmä. Pajan är obekant i Svenska Lappmarken, men här i Torneå Lappmark kallas åskan Pajan, som betyder efter min enfaldige tanka "Smeden". Om åskans många namn och Mythologiska betydelse utförligt af Jessen och Læst.
    Læst. in marg.
  13. Schæfferi von Strassburg Lappland pag. 118 och Johannis Tornæi Beskrifning öfver Torneå och Kemi Lappmarker, 1672, sid. 15.
    Læst. in marg.
  14. Det är ett misstag af Schæffer, som missförstått Lappen Spirri-Nilses ord, att hela renen gräfdes ner i jorden, Det var icke renen, utan renens ben som gräfdes ner i jorden, sedan Lapparne sjelfva spisat upp köttet, och detta benens nedgräfvande i jorden, brukligt vid alla offer, syftade på offerdjurets förmodade uppståndelse i en annan verld. Se vidare min Mythl. 2:dra delen, eller offerläran. Schæffers felaktiga öfversättning af Spirri-Nilses ord har blifvit rättad af Högström cap. 11 § 22.
    Læst. in marg.
  15. Om de ryska Lapparnes vördnad för åskans dunder och för regnbågen jfr Del. I s. 599.
    Utgifv.
  16. Stalos hustru kallas i Luleå Lappmark "Rutagis", Drottningen, samt stundom "Lutak", vägglusen eller blodsugerskan.
    Læst. in marg.
  17. Den stora dagsländan kallas i Luleå Lappmark Aatjits Edne. d. v. s. åskans mor.
    Læst. in marg.