Forskjell mellom versjoner av «Ur lappsk mytologi Lexicon A–Ä»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Linje 71: Linje 71:
  
 
Hvilken inflytelse de döda kunde hafva på väderleken, det kände Lapparne ej; men var det solsken, ansågos de vara glada och muntra, under regn deremot modstulna och trumpna. Var det regn och solsken tillika, då firade de döde bröllop:  
 
Hvilken inflytelse de döda kunde hafva på väderleken, det kände Lapparne ej; men var det solsken, ansågos de vara glada och muntra, under regn deremot modstulna och trumpna. Var det regn och solsken tillika, då firade de döde bröllop:  
 
  
 
::”Peive paiste ja arvve;  
 
::”Peive paiste ja arvve;  
 
::te jamisak häjak”,  
 
::te jamisak häjak”,  
 
  
 
eller såsom det hos Finnarna i Sodankylä heter:  
 
eller såsom det hos Finnarna i Sodankylä heter:  
 
  
 
::”Päivä paistaa, vettä sataa:  
 
::”Päivä paistaa, vettä sataa:  
Linje 88: Linje 85:
 
::Istuin otavaisen orren päällä.<br>Så sjunges än i Kemi- och Torneå Lappmarker.</ref>  
 
::Istuin otavaisen orren päällä.<br>Så sjunges än i Kemi- och Torneå Lappmarker.</ref>  
  
 
+
Jfr för öfrigt här ofvan s. 61 ff.
Jfr för öfrigt här ofvan s. 61 ff.  
 
 
 
  
 
====='''Akenus'''=====
 
====='''Akenus'''=====

Revisjonen fra 26. mai 2021 kl. 06:27

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Ur Lappsk Mytologi och Lappländsk Sägen

af Jakob Fellman



II
Lexicon A–Ä

TEKSTEN ER UNDER OPBYGNING




A

Aasan kivi

en sten, belägen litet ofvanom Tanhua hemman vid stranden af Luiro elf. Den kallas så, emedan en viss Aasa, sittande vid densamma, medelst juoigande (sång) framlockade en vildren till den motsatta stranden och sköt den öfver elfven med sin båge. Nedanom denna sten är Martyrien kivi, Martyrernes sten. Begge hållas heliga.[1]


Abradius

morgonstjernan hos Lapparne. Ekkedes abradius, aftonstjernan. De vägfarande skola fordom hafva offrat åt dem, på det att dessa stjernor, under resor, som företogos i månens första och sista qvarter, skulle visa de resande vägen eller vara dem till ledtråd.[2]


Adjag

en källa, i hvilken Havitsen nieida (Havitses dotter), Havitsen galggos (den overksamma käringens) fosterdotter, förvandlades till groda. Den puckelryggiga grodan (Rana temporaria) kallas derföre än Havitsen nieida. Puckeln skulle hafva uppkommit deraf, att Havitsen galggo, just då flickan hoppade ned i källan, slagit henne på ryggen med en jernspade. Se vidare under Havitsen galggo.


Ajakkajärvi

en sjö i Enontekis. Derinvid är ett forntida offerställe. (Grape V. A. H. för 1804 sid. 89.)


Ajattaja

Finnarne i Lappmarken omtala, att der fordom funnits två fruktansvärda andar, Ajattaja och Leikkiä, om hvilkas function de dock numera icke känna vidare, än att de voro förskräckliga gastar, som ropade i skogarne för att locka till sig utkastade barn. (Se under Äpper.)


Aija, Aijeg

farfar eller morfar, äfven åskan. Se under Atshe.


Aile

qvinnonamn, förmodligen af Ailes, helig, felfri. Månne af fornsvenskans Ajleg? Ailes vuoinga, det samma som Passe vuoinga d. v. s. Helig Ande. Ailesvarre, det Heliga berget. Ett så benämndt berg ligger ett litet stycke ifrån Padarjavre i Enare, åt Peltovuoma sidan. På detsamma kan ett af de fordna offerställena än skönjas. Ailesjavre, det heliga träsket, är ej långt derifrån mot Peltovuoma.[3]


Ailekasvarre

Tre så benämnda berg finnas vid Teno eller Tana elf; ett nedanom Utsjoensuu eller Utsjoknjalbme (Utsjoki elfs mynning); ett annat nedanom Nuvvus, och det tredje der Enare- och Karasjok sammanlöpa och förenade bilda Tana. På alla dessa berg har man offrat. På dem alla, liksom på de flesta andra höga berg i Lappmarken, finner man, utom offerställen, äfven en och annan upprest sten. Om sådana ställen hysa en del nomadlappar samma tanke, som Jakob om det rum, i hvilket han, emellan Bersaba och Haram hvilade öfver natten. Se 1 Moseboken 28: 16—18.


Ailekes olmak

(sing. olmai), trenne Gudomligheter hos Lapparne. De bodde lägre ned i luftkretsen än de högste gudarne. Till deras ära höllos fredagen, lördagen och söndagen heliga. Man fick derföre på dessa dagar ej ens hugga bränsle och dermed förtörna Ailekes olmak. Skedde sådant likväl, framkom vid första hugget blod från trädet.

Enligt andra var dock fredagen helgad åt Sarakka, lördagen åt Radien eller Rariet, men deremot söndagen åt de tre Ailekes olmak.[4] Se härifrån afvikande uppgifter hos Ganander, Myth. Fenn. under Akklikes olmai, och Acerbi Voyage au Cap-Nord, Paris 1804, Tome III. sid. 250. Jfr äfven här ofvan s. 55.


Aimo

benämndes bland annat de under jordytan belägna ställen, der dels haldok eller skyddsandarne, dels de döde bodde. I förra fallet hette det Halddo aimo, i det senare Jabme aimo, de dödas hem eller boningsort. Här förblefvo de döda, dock ej för evigt, utan blott för en tid, under uppsigt af Jabmeakka, dödens hustru, hvarefter de goda med renade kroppar flyttade till den himmelska Guden Radien, men de onda eller de, som ännu der uppfört sig illa, till Rota aimo, der de skulle undergå evigt straff. Jfr Halddo shokka. Med Aimo förstods ock i allmänhet de dödas tillstånd efter detta lif. "Ibmel aimo" är ungefär detsamma som Finnarnes, Herran huomassa".[5]

Hvilken inflytelse de döda kunde hafva på väderleken, det kände Lapparne ej; men var det solsken, ansågos de vara glada och muntra, under regn deremot modstulna och trumpna. Var det regn och solsken tillika, då firade de döde bröllop:

”Peive paiste ja arvve;
te jamisak häjak”,

eller såsom det hos Finnarna i Sodankylä heter:

”Päivä paistaa, vettä sataa:
Tuonen kauhasa häitä juodaan.”[6]

Jfr för öfrigt här ofvan s. 61 ff.

Akenus

en liten å, hvilken vid Kittilä kyrka utfaller i Ounasjoki. I denna å skulle Lapparne fordom hafva offrat, men för hvilket ändamål, det vet man icke numera.


Akimelek

uppges som en verklig person, hvilken skulle hafva varit bosatt i Sodankylä sockens Sompio by. Hans stora hjeltebragder inföllo under den mythiska tiden. När han lefde är derföre ej bekant. Om honom har jag hört förtäljas af en Anders Korvanen, som dog å Korvanen hemman i Sompio by år 1822 vid några och sextio års ålder. Han skröt af att vara sonssons sonsson till denne Akimelek, som skulle hafva anfört Sompio-, Sodankylä och Kemikylä Lapparne i en strid, som de utkämpat mot Ryska stråtröfvare ifrån trakten af Kola. De mötte dem vid Sompio Tunturit, der Akimelek slog fienden i grund vid Sotavaaran kuoppa. Han hade egenskapen att kunna förborga sig i moln och vind (puuskat). För sina fiender kunde han göra luften så mörk, att de ej voro i stånd att skjuta honom. På sådant sätt räddade han sig flere gånger undan dem. I Juutimaa inspärrade fienderna honom uti hans skogsboda. För att rädda sig derifrån kastade han ut sin pels. Mot denna, som drefs af vinden, afskjöto fienderna sina pilar i den tro att det var Akimelek. Sedan alla deras pilar voro förbrukade, utträdde Akimelek, som derefter, tack vare sin förmåga att förborga sig, efter hand nedsköt alla sina fiender. Efter fienderna, som voro Juutilaiset (Norrmän), fick stället sedan namnet Juutimaa. Enligt sägen hade såväl Ryska som Norska stråtröfvare utfäst höga premier åt den som till dem öfverlemnade Akimelek antingen lefvande eller död.

Ännu år 1820 qvarstod på ett ställe, en mil ifrån Korvanen hemman, ett åt Akimelek helgadt stort furuträd, kalladt ”Akimelekin karsikko”. Han säges hafva sjelf afqvistat det, och ingen hade vågat nedhugga detsamma. På våren sistnämnda år hade dock en Enare Lappe, Samuel Hennisson Walle tillbringat natten vid detta träd och deraf gjort sig en stockeld. Han blef derefter sjuklig samt dog några år senare. De vidskepliga i Sompio tro än att detta helgerån förorsakat hans död.


Akka

eller Akko, Aijegs hustu, äfven Ravdna eller den barnlösa kallad[7] De offer, som hemburos henne, bestodo mest i renhorn och ben af renar. Åt henne helgades merendels bergshällar och grottor. Spår efter hennes altaren ses än i Enare nära Akkojavre (Akujärvi), hvilket träsk äfven var henne helgadt. Vidare en mil ifrån Wuovdeguoikka eller Outakoski i Utsjoki vid ett träsk, jemväl benämndt Akkojavre; vid Nuottejavre eller Notosero by; vid Akkavaara i Kuolajärvi; emellan Aijegjavre och Einarinlahti i Enare m. m. Hällarna och ingången till grottorna smordes vanligen med ren- och fiskfett. Likaledes var en nästan midt i Sompiojärvi sjö befintlig sten, som skjuter upp högt ofvan vattenytan, helgad åt henne. [8]

Söderom denna sten finnes på fastalandet en ovanligt stor tufva eller mossbelupen jordhög, der man än i sednare tider funnit messingsringar samt bitar af jern och andra metaller. Åt denna tufva, hvilken jag ej varit i tillfälle att se, än mindre undersöka, skall man offrat till och med lefvande djur.

På andra sidan om träsket säga de gamle sig hafva sett ett offerbord, liknande bottnet af en båt.


Aldekes, Aldek

blixt, ljungeld, se Atshe.


Aldoh

svall, som emellanåt uppkommer i oceanen före instundande storm. Dess naturliga orsak känna Lapparne icke, utan tro att hafvet sålunda hotar eller bereder sig till ilska.


Akkavarre

ett berg nedanom Utsjoensuu. Här har fordom varit ett hedniskt offerställe. På sjelfva bergets topp, som föreställde Guden, finnes än mycket renhorn.


Allakash

eller Alla-Kaise är ett af de högsta fjäll i Kaalasvuoma by af Jukkasjärvi socken. Det är beläget 10 mil väster om kyrkan, är en mil långt och 1/8:dels mil bredt. Kaalasvuoma boerne hafva under hednatiden här offrat åt Seita. Ännu ses här lemningar af renhorn.


Amyntavarre

(Finn. Amynta vaara) i Enontekis. Ett berg, hvilket än hålles i vördnad.


Annevarre

ett berg midt emot Utsjoki kyrka och prestgård. Det kunde uppväcka storm och åska.


Arnnehavdde

finnarnes Arnihauta, gropar, hvaruti skatter förmodades vara nedgräfda.[9] Sådana gropar uppvisas å Rastekaise fjäll och på andra ställen. Dessa skatter böra uppsökas midsommarnatten. Då, säger man, uppstiger från dem rök, med ledning hvaraf man kan finna skatterna, och då är vårdaren Arnne mest benägen att utlemna dem. Det bästa sättet att komma åt dem har ansetts vara att, sedan man funnit stället, hvar skatten ligger, sitta der under tre midsommarnätter. Ställets halddo, Arnne, ger dock ej ut skatten, om man ej fullgör det förbehåll, hvilket den, som nedlagt skatten, gjort vid det han lemnat densamma i halddos förvar. För att komma åt en sådan skatt rekommenderas äfven att köra med en tupp till stället; att ro dit med båt af näfver; att simma med sten under venstra armen m. m. Ännu har man här den tro, att skatter finnas, som vårdas af Arnne, och denna tro underhålles deraf, att nedgräfda penningar någon gång hittats. Allt ännu, likasom i äldre tider, hafva ock Lapparne for sed att gömma penningar i jorden, der de stundom förblifvit liggande, då egaren dött utan att hafva underrättat hustru eller barn om gömstället.


Ara

en urgammal Lappsk slägt, hvaraf flera medlemmar i den Mythiska tiden gjort sig bemärkta.


Aran oivve

Aras hufvud eller kulle, ett berg, hvarest Kaitom Lapparne uti en sten vördat sin stuoramus passe, största helgedom. Med dess tillhjelp har en mäktig Lappe, Patto-pådnja, uti en drabbning derinvid öfvervunnit en Stalo, som han hade mött här. Lappen, som hade sin koja invid en myra, öfver hvilken hans dotter dageligen gick, hade lagt märke till, att hennes fötter dervid aldrig blefvo våta, och han förstod då att Stalo höll till med hans dotter och bar henne öfver myran. Strid uppstod nu här. Men då Patto-pådnja icke kunde besegra Stalo, anropade han berget om hjelp. Då emellertid Stalo gjorde detsamma, kunde ingendera få öfvertaget; ty allt hvad Lappen lofvade gifva åt berget, det utfäste äfven jätten. Omsider utlofvade Lappen den jernyxa jätten hade i sin hand. Lappen segrade då genast, och jätten fick med lifvet plikta för sin fräckhet.[10] Ifrån denna tid har yxan, som ingen rost skall kunnat bita på, beständigt förblifvit vid samma sten, ända till hösten 1745, då den borttogs af en Kaitom Lappe. som skall hafva lofvat att i dess ställe der nedlägga hornen och benen af en renoxe, hvilket han ock, säger Högström, förmodligen gjort.[11]


Aronsobbe

finska Aaronin sauva, Arons staf, Orion, 3 stjernor i constellation, ledde de vägfarande på rigtig stråt.


Arko gedgge

finska Arkku kivi, en fyrkantig sten, liknande en kista, å fjället Jeskadam i Utsjoki. Den skall fordom varit med någon vördnad ansedd.


Atshe

far, Aija, Aijeg, farfar eller morfar, Pajan, den högtboende, den mäktige, den höge, den store, Oragalles, Ora gubben, gamlingen (namnet rådbråkadt af utländska författare, som följt Gananders Mythologia Fennica, till Horogallen, Horangelis m. m.) eller, såsom han ock benämndes, Termes, Djermes eller Tiermes, Thor, finnarnes Ukko, urfader, storfader, diminutive äfven tillagd smeknamnen Ijäinen, Ukkonen, Pitkäinen, Jumalan käskyläinen.

Enligt Högström (pag. 177 och följ.) säges han vara skapad i smyg af Perkel[12] i en klippa, utan att Jubmel (Gud) skulle få veta deraf. Men sedan Jubmel ändock fått kännedom derom, gick han till klippan, uttog Ukko derifrån och uppfödde honom. Och emedan Atshe, Termes, Thorgubben, sålunda är den ondes barn, men Guds fosterson, är han både ond och god. Hans förnämsta och egentliga uppgift var att döda och förgöra spöken och troll och äfven deras Seidor, hvilka ofta blifvit af åskan träffade och förstörda. Detta gjorde han med sin båge, Atshanjuoksa-davgge eller Pajan davgge (Regnbågen eller Storfadrens båge). Och emedan han genom denna sin verksamhet gjorde menniskorna godt, hvilket de ock funno sig böra erkänna, helst han i annor händelse kunnat göra dem skada, så bör jemväl han, säger Högström, räknas till Lapparnes afgudar.

Andra Lappar, säger Högström vidare, hafva berättat annorlunda. Då en flicka, säga de, i skogen satt sig vid ett träd, kom den Onde och bad henne lägga torr tjärved i mudden (Lappsk pels), som hon hade under sitt hufvud. När hon gjort så och han antändt veden, blef hon varse, att mannen hade horn. Förskräckt ville hon fly, men kunde ej undkomma. Hon blef hafvande och födde en son, som alltid var orolig och gret. Då kom Gud, tog barnet med sig upp i skyn och frågade, hvilkenkera det ville vara till hjelp, sin far eller mor. Mor, svarade barnet. Fadren med all sin slägt ville det förfölja, hvilket Thor ock gör i det han flyger i luften, klyfver berg och slår eld i träd, under hvilka de söka skydd o. s. v.

Tiermes tog en faderlig vård om menniskan, hvars försvarare och välgörare han var. Han skänkte menniskan lifvet, vidmakthöll hennes hälsa, och ej ens döden kunde emot hans vilja skada. Han fördref andar, som voro skadliga vid jagt och fiske, gaf menniskan styrka att försvara sig mot vålnader m. m. Han gaf jorden den välgörande fuktigheten, genom att bakom molnen rulla stenar, hvilka i hans starka armar svettades regndroppar och lik svampar afgåfvo vatten, hvaraf dugg och regn uppstodo. Med flinta och stål slog han eld. Man bönföll derföre hos Oragalles, att han måtte skona renarne.

Idolen af trä, i hvilken Tiermes tillbads, hade skapnaden af en menniska. Den var dock utan fötter. Kroppen var af björk, hufvudet af björkrot eller svall. I sin högra hand hade han en hammare, hvarmed han sönderkrossade onda andars hufvuden. På hufvudet var inslagen en jernspik eller en stålnagel och flinta, hvarmed han slog eld. Bilden var uppstäld på ungefär ett bågskotts håll ifrån Lappens kåta. Den stod på ett tre alnar högt altare, hvilket, likasom ock vägen dit, alltid var omsorgsfullt prydt med grönt, bestående om sommaren företrädesvis af björkqvistar, om vintern af granris, som tid efter annan ersattes med nytt. Omkring sjelfva bysten hade man hopat såväl utvalda renhorn, hvilka voro så afskilda från hufvudet, att ett stycke af hufvudskålen följt med, så att begge hornen hängde tillsammans och kunde stå upprätta, som ock af andra ben utaf renar. Framför bilden sågs en näfver rifva. I den sattes en bit kött af djurets hvarje lem och det hela öfvergöts med litet fett. Allt efter som denna provision blef förtärd, gafs ny.

Sålunda framställes, enligt Schæfferus, Aijeg i den Vesterbottniska Lappmarken. I Kemi och Torneå Lappmarker deremot, säger Tornæus,[13] bestod Seidan endast af en på rot stående stubbe eller en stolpe, helgad att tillbedjas. Vid invigningen af Aijegs idol iakttogs, att kroppen af den ren, med hvars blod och fett belätet smordes till Gud, skulle nedgräfvas i jorden bredvid idolen.[14] Vanligen gjordes familjens enskilda Gud 14 dagar före Michaeli, då den ock invigdes. Byalagets gemensamma Gud invigdes med större högtidlighet i alla intressenters närvaro.

Aijeg föreställdes dessutom någon gång boende i stora grottor i hällebergen. Så t. ex. tillbads han vid en grotta i Aijeg, på finska Ukko, benämnda klippa i Enare träsk, något mera än en mil ifrån kyrkan. Der finnes ännu en mängd renhorn och ben. Den del af sjön, som ligger emellan denna stora offergrotta och fasta landet, heter ock Aijeg selgge, eller på finska Ukonselkä. Han tillbads ock vid Aijegjavre eller Ukonjärvi, 5 mil söderom Enare kyrka och ej långt från Einarinlahti, i ett berg, som än kallas Aijeg. Vid mynningen till grottan ser man ännu, äfven der, en stor mängd horn och ben, utgörande rester af offer, som hemburits Aijeg. Under sin vistelse i en sådan grotta blef Aijeg en gång fängslad af Jeettanas (hvarom längre fram under Jeettanas).

Åskan var en af de större gudomligheterna. Mythen ser i honom en gammal, mäktig, vördnadsvärd och allvetande gubbe, hvars bestämmelse var att göra menniskan, ifrån hvilken han å mödernet härstammade, godt. Han älskade menniskorna som sina barn, men han var, ehuru rättvis, derjemte mycket allvarsam och sträng. Han hörde ända upp till skyarna, hvad menniskorna talade. Gjorde någon narr af honom, blef det aldrig ostraffadt. Brast man det minsta i aktning mot honom, tog han oundvikligen hämd. Men vördnad och helgd fordrade han ej allenast för sin person, han tålde ej heller att någon missaktade eller förklenade hans redskap. Sådana voro, utom Atshen- eller Atshan juoksa, fadrens båge, det är regnbågen, hvarmed han krossade klippor och berg, Atshan shasko, Atshan aldekes eller Aldek, Fadrens blixt, ljungelden, Atshan raide, åskdunder, Atshan dolla, fadrens eld, Aijeg vetsher, åskans hammare, hvarmed han söndermalade vålnaders hufvuden.[15]

Tron att åskan förföljer troll i bergen har för öfrigt synbarligen sin rot deri, att bergstopparne vanligen äro mera utsatta för åskslag än skogarne. På den menniska, som vanvördat honom, kastade han derföre ock ifrån bergen stenar. Han slog ihjel hans renar, sönderslet hans redskap, uppbrände hans koja, förstörde hans gudabild och offerplats, som ofta funnos på sådana ställen; och hvilket allt gifvit anledning till mythen, att han herrskade öfver gudar, djeflar och menniskor.

Fadrens båge (regnbågen), säga Lapparne än, utmärker att verlden ej skall förgås genom vatten utan genom eld, hvilket de uttrycka sålunda: ”Pajan davgge märkash nu ädnag, atte mailmme ii galga tshatsiin, mutto dålain hävvanet". Det var alltså åskan, såsom guds tjenare, hvilken efter Ibmels allsmägtiga råd skulle förstöra verlden. Äfven i annat heter det om honom, att han är Guds tjenare (Ibmel palvaledje), eller på finska "Jumalan käskyläinen". Ty huru skulle han, säga våra Lappar, hafva blifvit fängslad, om han varit den högste guden.

Aijeg omtalas ofta såsom "stuorra Passe Seita", store helige gud, och äfven "stuorramus passe", högsta helgedom. Jfr här ofvan s. 60 äfvensom Del. I s. 215, 4.11 och 613.


Akko

Ukkos hustru, hölls ock i stor helgd; se för öfrigt under Ravdna här nedan och Del. I s. 215.


Atshen nieida

som efter orden skulle betyda åskans eller fadrens dotter, är hos Enareboerne en forntida kättjefull och spotsk flicka eller jungfru, hvilken hänger uppe i månen och derigenom förorsakar, att den i klart väder synes fläckig. Andra säga sig hafva af sina förfäder hört, att månens fläckar härröra af Mano Rakko, hvarom framdeles under Rakko.


Atsitshe

Stalos hustru, en elak qvinna, hvars afföda förföljde Lapparne, liksom Stalo sjelf. Hon benämnes äfven Rutakis och Stalo ämed, Stalos hustru. Se Lindahl och Ohrling i ofvan citerade bok under Atsitje.[16]


Atsitshen-ädne

Atsitshes mor, förmodligen Stalos svärmor.[17]


Aver

Före solens uppgång och efter dess nedgång synes, som bekant, reflex (aver) på himmelen. Den lofvar ymnighet och förebådar gynsam väderlek. Averjavr kalla Lapparne Imandra träsk nära Kantalax i Ryska Lappmarken.



B

Balvolde

Så kallades å vissa orter hexornas samlingsplatser. Lyderhorn, Omgang och berget Domen (nära Vardehus) i Ost-Finnmarken ansågos vara sådana. Der sammankommo de om julen och aftonen före midsommardagen under gestalt af hundar, kattor, vargar och andra djur, drucko, dansade och gjorde sig hvarjehanda nöjen. Djeflarne spelte här med dem kort och musicerade med trummor, pipor och lur, ett slags valdhorn hos Lapparne. Jfr Leems Beskrifvelse öfver Finnmarken, 21 kapitlet.


Beive

eller Beivve, solen, efter vår dialect Peive, hos Sjö-Lapparna Bäivve, dyrkades för det han gaf ljus och värme.[18] Solen var moder för allt lefvande. Isynnerhet ansåg man solen genom att värma renarne verka, att deras kalfvar växte och trifdes väl. Beive befordrade ock jagten. Beives dyrkan beskrifves af Schæfferus hafva varit enahanda som Aijegs eller Thors. Der Aijeg tillbads, der tillbads derföre äfven Beive. Man hade deras bilder uppstälda på samma altare, och de företräddes till och med af samma bild. När man bad om lif och välfärd samt försvar mot andar, vålnader och dylikt, anropade man Aijeg. Bad man deremot om ljus, värme och växtlighet, offrade man inför samma beläte åt Beive.

Utom de offer, som enligt trolltrummans anvisning egnades Beive, skulle denne till ära dessutom årligen tillredas en Jubtse (gröt), hvilken åts midsommaraftonen af såväl män som qvinnor. Före måltiden föllo alla under djup andakt på knä, tackade och tillbådo solen, dervid bönfallande att han ville kasta sitt välgörande sken på deras renar och äfven på andra djur. Efter måltiden upprepades samma ceremoni, hvarvid man bönföll om god mjölkafkastning och trefnad för renarne. Åt Beive offrades äfven kreatur eller åtminstone kreatursben, som dock skulle vara af hvita djur. (Jfr Del. I s. 613.)


Besosing

Uti Högströms ofvanciterade Beskrifning uppgifves pag. 52, att Lapparne fordomdags offrat sina barn lefvande åt en afgud Besosing. Att sådant skulle skett en mil ifrån Kemiträsk anför han ur Gabriel Tuderus' manuscript. Äfven i Nils Fellmans Berättelse öfver församlingarnes i Kemi Lappmark ursprung af den 3 Juni 1751[19] läses: "hafva Lapparna tillbett sten och träd afgudar och thet, som faseligt varit, offrat them sina barn, som ock skall vara skett här vid Kemiträsk, två mil nedanför Kyrkan, på en till stora träsket instickande bergsklint, den Lapparne fordom kallat Bessousing (helig Boning), men sedermera af Nybyggare Ämmänniemi kallad", emedan der skulle tillbedts en qvinnlig gudomlighet.[20]

Numera är namnet Bessousing eller Besosing hvarken i Kemiträsk eller någonstädes i Lappmarken bekant och omtalas ej heller i andra af mig kända handlingar. Men då stället, der hon skulle tillbedts, har likhet med dem, hvar Biegolmai, vädermannen eller väderguden, hade sitt säte, ville jag anse Bessousing eller Besosing för liktydigt med den ännu till namnet kända Biegolmai. Den särdeles ömhet Lapparne hysa och alltid haft för sina barn är ett vigtigt motskäl mot den svåra beskyllningen, helst den ingenstädes är bevisad.


Bevel

eller Bjevel, hin onde, böfvel. Se Lindahl och Öhrling under Beivel.


Biega Galles

eller Biegolmai, vädermannen, väder- eller luftguden, bodde i höga klippor och branter, disponerade öfver väder och vind, hvarföre han kunde gynna de resande med medvind, men också bereda dem motvind samt öfverändakasta skepp och fartyg på sjön. Genom ihållande vind ifrån samma sida plägade han till aflägsna orter bortföra renarne, ty renen har för vana att gå i motvind. Storm, hagel och oväder hade annars sin plats i Huodno aimo, hvarifrån de utslängdes med Biega Gralles' skåfvel (Koaivo). Åt honom skall än offras i trakterna af Terskoi och Imandra i Ryska Lappmarken, der han dyrkas i bergsklintar.[21]


Biegga-åivash

en fjälltopp ungefär två mil söder om Enare kyrka. Här anse Enareboerne Biegolmai hafva bott och blifvit medels offer tillbedd.


Bisse

det samma som Passe (helig). Bisse pjergo (heligt kött); så kallades hjertat, emedan det fordom offrades åt afgudar. (Lindahl- Öhrling.)



C

Carin, Ustru Carin, Gustru Carin,[22]

det är hustru Carin. Enligt en tradition hos Utsjoki och Tana Lapparne tjenade hon såsom flicka länge hos en prest. Men emedan hon sydde på söndagarna, infann sig Pirru och lockade henne i sin tjenst. Flickan igenkände ej honom och emottog anbudet samt tjenade Pirru i sju år, utan att veta, huru tiden framskridit, och utan att ens ana till, hvem hennes husbonde var. Emedan denne emellertid städse vid sin hemkomst skref något namn i en stor bok, som låg på bordet, började hon att misstänka honom och skref under hans frånvaro Jesu namn deri. Då Pirru nu återvände, blef han deröfver rasande, dref bort flickan, som han dock beledsagade ett godt stycke väg, och gaf henne boken. Hon gick med den till presten, sin förre husbonde. Der undersöktes boken, hvari många personer funnos antecknade såsom redan tillhörande den onde. Bland dem var presten med hela sitt husfolk. Men då de sålunda fingo vetskap om sitt förestående öde, omvände de sig och fingo nåd. För prestens hustru, som tidigare dött, var dock nådetiden redan förbi.


Christoffer,[23]

en i Kemi Lappmark mycket beryktad man, hvars mor skulle hafva hetat Caisa. I spetsen för ett talrikt ströfparti af Lappar och Finnar skall han hafva infallit på ryska sidan och der plundrat många orter, såsom Kouda, Knjäsäguba, Kantalaks m. fl. Resan dit och derifrån till Kola skulle hafva skett öfver Imandra träsk. På färden begagnade han sig af skidor, på hvilka han skred fram så snabbt, att han på Imandras is fasttog fiendtliga ryttare, som redo i fullt sträck. Ankommen till Kola, belägrade han dess slott, men omkom dervid.

Andra berätta, att, då han på Imandra förföljde en ryttare, hans ena skida stött mot en sten och brustit, samt att han derefter utanför Kola slott träffats af en kanonkula, som dervid afskurit hans ena fot. Hans ben tro de våra ännu finnas förvarade i Kola kyrkas kupoler. Lårbenen skulle vara fyra spann eller ungefär fem och ett hälft qvarter långa. I Kola kände man dock åtminstone numera ej något om honom och hans bragder, ehuru hans följe på färden dit skulle hafva uppgått till hela 300 man. Detta uppgifves hafva varit det sista strof tåg åt detta håll ifrån vår sida.[24]

I Kantalaks och Kovda har man efter en sådan förstörelse byggt nya kyrkor, men i Knjäsä har allt sedan dess ej funnits någon kyrka. Der omtalas än med mycken ledsnad, att svenska knektar uppbränt deras kyrka. Klockan från kyrkan i Kantalaks uppgafs samma knektar hafva sänkt i Niva elf. I sistnämnde by, som nu bestod af blott 70 hushåll, skulle då, enligt sägen, hafva funnits 200 sådana. Den fordna byns ruiner utvisa äfven, att byn tidigare varit vida större än den för närvarande är. (Jfr Del. I s. 535 och 547 f.) Enligt en annan, på finska sidan gängse berättelse hade besättningen å Kola slott begynt att dagtinga med Christoffer och lofvat insläppa såväl honom som hans följeslagare inom slottsvallen, dock med förbehåll, att de skulle inkomma en om en genom ett hål, som de ville anbringa i vallens stockvägg. Då Christoffer, hvilken inträdde såsom den förste, för den låga ingångens skull måste huka sig ned, hvarvid nacken emellan kasken och pantsarn blottades, passade man på och afhögg i och med detsamma hans hufvud. Äfven alla de öfriga, som ingingo, blefvo nedsablade, och endasjt några få lyckades fly och sålunda undkomma, men ledo på hemfärden svårt af hunger. De qvarstannade som kolonister i Kuusamo och Kemiträsk och sägas hafva varit de första nybyggare der uppe.

Enligt en anteckning af Nils Fellman, före detta Kapellan i Kemiträsk, skulle dessa bönder hafva sommartid fördats upp till Kola och dragit sin båt öfver det ungefär 1/8 mil breda näs, Sotataival kalladt, som skiljer Nuotte- ifrån Kemijoki, spolierat Kantalaks och Kovda samt beredt sig att storma Kola slott. Ryssarne skulle då, under sken af att vilja göra fred, inbjudit dem i slottet, der förplägat dem med bränvin samt, sedan de blifvit öfverlastade, massakrerat dem. Vid detta tillfälle hade en bonde vid namn Pål Halonen jemte några andra af finnarne sluppit på flykten; och då de på återfärden med vin- och häggbär sökt stilla sin hunger på holmarne i Kemi träsk, hade de funnit der goda lägenheter. Halonen hade derföre året derpå återkommit dit med sina fyra söner och jemte dem nedsatt sig der på en udde, hvarå han först svedjat och inbergat ansenligt råg, samt sedan upptagit åker och byggt hus.[25]

Denne Halonen, som var född i Uleå sockens Muhos kapell, har varit den förste bofaste åbo, som blifvit i laga ordning såsom nybyggare inrymd i Kemiträsk, hvilket skedde vid pass år 1630. Men Christoffers tåg borde hafva passerat ungefär 40 år före denna tid.

En mythisk Christoffer (Risto) omtalas i följande afstympade och bristfälliga sång:


Valkian sanat.
Tuoss’ on tyttö tuuvitettu
Pohjan jäisessä tuvassa,
Kivisessä kellarissa,
Sisällä lumisen linnan.
Yöllä hamppu kylvettihin,
Päivällä hamppu karhittihin,
Ruton vesille vietihin
Verikko, veljesten kutoma,
Apen aineillen panema,
Sisarusten kehräeleinä,
Vyörytettihin vetehen
Myötä virron potkittihin.
Saatihin halia hauki,
Halastihin hauvin vatta,
Saatihin siloinen siika,
Halastihin siian vatta,
Saatihin tuli punanen.
Varsin vanhin Väinämystä,
Risto taisi tulen lumoa
Valkiaisen vaaputella,
Risto taisi riistat tietää
Väet vanhat vähenellä,
Risto joukossa jalompi.
Risto juosta ripsutteli,
Ratsut rattaliin sukesi,
Santti saastatut salolla,
Kekälehet kengitellä,
Polvi se porossa pyöri,
Kipenessä kynnöstäpi.
Mies musta merestä nousi
Ylös aallosta yleni,
Oli hyytä hyppysissä
Jäätä jörkäle käessä,
Risto kärsi käsin ruveta,
Ilman rauta rukkasitta,
Ilman vaski vanttusitta.



D

Diile

eller Dirre. Se under Tille och hos Schæffer.


Domen

eller Domefjället, beläget emellan Kibergs by och Vardön (Vardöhus). Litet ofvanom vattenytan leder här en öppning in i fjället, der man tror underjordiska vålnader, Pakte- eller Vare-olmuk (Vaaran Peikot), fordom hafva bott. I början af den christna tiden offrade man en gång härstädes åt dem en lefvande hund. Man hade dervid lämnat hunden vid mynningen af kulan. Men genom en tre mil lång underjordisk gång, hvilken härifrån under Varanger fjorden befanns leda till Pasvig, kom hunden oskadad dit. Detta ansågs bevisa, att vålnaderna då redan aflägsnat sig från orten, som derefter kunde bebos af christna Norrmän. Sagan är sålunda af gothiskt ursprung. Derefter skulle här ej hafva offrats åt dessa vålnader.



E

Einara Antti

eller Einaran Antti var en så stor trollkarl, att han kunde förvandla en renkalf till varg och åka med den. Han hade ock förmågan att göra sig så liten, att han kunde färdas i en träsked. En sång om honom förvaras än i minnet och finnes införd längre fram.


Ekkeds Abradius

Se under Abradius.



F

Fastes sadje

se Rota aimo.


Finne girkko

det är Lappkyrkan. En grotta med detta, påtagligen från Norrmännen härstammande namn, finnes å ett berg å Vadsö benämnda holme i Varanger fjorden. Grottan är nästan fyrkantig, liknande en kammare, och skall af Lapparne fordom begagnats som offerställe. Sjelfva grottan har väl kunnat tjena till boning för fornfolket, det må hafva varit Lappar, Skandinaver eller andra; men den utanför grottan än synliga stensättningen skulle jag anse heldre vara af Gothiskt än af Lappskt ursprung. Åtminstone har man icke härintills funnit något sådant minnesmärke efter Lapparne. Den består af fyra sidostenar, om 4 á 5 alnars längd, och en locksten i form af (oläsligt) kors. Stället skulle i alla fall förtjena fornforskares uppmärksamhet.

På denna holme skall Vadsö by fordom hafva varit, men blifvit sedermera flyttad till fasta landet derinvid. En annan Finne girkko, i form af ett torn, finnes på en utskjutande halfö i Kjöllefjorden. (Leem kap. 20.)


Faareväggen

ett slätt fjäll vid Ofotens norra sida i Saltens fögderi och Ofotens prestgäll (Norge). Åt detta skall man hafva offrat t. o. m. lefvande kreatur. (Ur Beskrivelse öfver Vardehus amt, förvarad ss. manuskript i Finnmarkens amts arkiv.)



G

Gam lade karbas

se under Lade karbas.


Gan

voro små kräk eller flugor, som hade utseende af löss. Dem förvarade Nåiderna i askar, kallade Ganaskar, och skickade dem ut för att skada menniskor och djur. De kunde gå i arf efter fader, om han varit Nåide. De skapades af Vuokko, en djefvul i fågelgestalt. Jfr ofvan s. 30 ff.


Geddeges akko

eller Geddeges galggo.[26] Den som lyckades att komma till tals med Geddeges akko fick gemenligen löfte på allt, hvad han begärde; och hvad hon lofvade, det höll hon äfven. Hon kunde disponera isynnerhet öfver väderlek och vind, hvarföre hennes många bedrifter företrädesvis omtalas af de vid hafsbandet bosatte Lapparne. Hennes hufvudstation var Lagesvuodno (Laxefjorden), men hon tillbads i hela Finnmarken och finska Lappmarken. En gång kommo fiender till Laxefjorden. Man underrättade henne att de redan härjat på motsatta sidan af fjorden. Då de nu skulle segla öfver fjorden för att hemsöka äfven dess andra strand, framkallade Geddeges akko så stark storm, att de alla omkommo, utom en, hvars lif hon afsiktligen skonade, på det att de öfrigas öde måtte blifva kändt på hans hemort. Hemkommen berättade denne, att här ej bodde riktiga menniskor, utan varelser med öfvermänskliga krafter. Derefter blef orten för alltid förskonad från fiendtliga anfall.


Goveiter

underjordiska andar. Begreppet lånadt från Norrmännen.


Gårra olmai

se ofvan s. 73.



H

Halddo

rå, i det närmaste motsvarande Finnarnes Haltia. (Jfr ock Kanas här nedan.) Allt hade sin egen Halddo;[27] hvarje skogslund, hvar sjö, fors (jfr Del. I s. 599 f.), skatt, hus, berg, djur, fiskarne m. m. Man hade sålunda Tshatse (vatten) halddo, sednam (jordens) halddo, mätse (skogens) halddo m. m. Halddo var en skyddande och vårdande ande. Så t. ex. drog björnens halddo försorg om dennes vinterföda, som bestod af mjät, honing, hvaraf halddo tillredde en dryck, af hvilken björnen dagligen fick en kopp. Denne halddo skyddade björnen, liksom vargens halddo vargen (Del. I s. 558), äfven emot fiender och gaf honom alltid goda råd.[28]

Bland de offer, som Lapparne nedgräfde i jorden, voro äfven offren åt ædnam halddo, som rådde öfver jordens skatter, såsom björn i ide, räfungar m. m. För erhållande af vattnets skatter, såsom fisk, bäfver m. m., offrades åt Tshatse halddo; [29] för vildren och äfven för andra skogsdjur åt mätse halddo o. s. v.[30]


Halddottshokka

ett berg nära Karasjok kyrka. Här bodde en halddo med sitt husfolk inne i berget. Han underhöll der hvarjehanda kreatur, såsom kor, får och renar. Der hade en flicka, dotter af Eric Ericsson, hvilken under konung Carl den XII:tes krig flyttat ifrån Muonioniska till Karasjok, blifvit bergtagen. Fadren gick upp på berget, stack sin staf i dess inre och sade: Ger ni ej bort min dotter, skall jag bränna detta berg och land. Då hade halddo ämed, trollets hustru, yttrat till sin man: Gifvom bort flickan, eljest bränner denne gubbe vårt land och nedrifver vårt hus. Flickan, som hörde denna rådplägning, blef fri. Hon hade sett hos trollet hvarjehanda redskap af samma slag som menniskorna begagna. Hon hade der förtärt ost, fil, mjölk, fårkött m. m. Annu råder hos Lapparne fördomen om bergtagning. Isynnerhet då något barn förvillats i skogen och förkommit, anses det vara bergtaget.[31]


Hannula Matte

Finnarnes Hannulan Matti, en trollkarl, som bodde i Kittilä. Han ägde förmågan att ikläda sin ovän djurskepnad och förmå honom att sålunda löpa omkring i verlden. Hans bror Parsias eller Parsiainen hade en gång upphetsat hans oxe att löpa af och an i skogen. Oxen lopp dagar och nätter samt kom slutligen i full fart in på sin husbondes gård. Hannula Matte, som genast insåg orsaken härtill, förvandlade Parsias sjelf genom trolldom till oxe. Länge nödgades denne såsom sådan drifva omkring, tills det slutligen föll honom i hågen att gå till Hannula Matte. Denne fann genast att oxen var hans förtrollade broder. För att frigöra honom slog han med sin staf oxen på ryggen, yttrande: "Äle kuoska veljas åme", (vidrör icke din nästas egendom). Parsias återfick då genast sin menskliga gestalt.[32]


Harnes lådde

kallas bergsfogel (?), emedan hon visade de resande vägen.


Havitsen galggo

(skrifves af förf. äfven Hattisen galggo),[33] grodans moder, var en finsk qvinna nere i landet, hvilken hade gifvit sin illaartade dotter till fosterbarn åt Navitsen galggo. Då flickan sedermera erfor att hennes verkliga moder blifvit mördad, tog hon det så illa upp, att hon ville dränka sig i en vak, Adjagi. Fostermodren förebrådde henne allvarligen för sådana tankar; men då hon det oaktadt störtade sig i vaken, slog fostermodren henne dervid med en järnspade ett slag på ryggen. Flickan blef deraf puckelryggig och förvandlades till groda.[34] Se under Adjag.

Äfven i Finland förtäljas enahanda sagor. Sålunda går i Tavastland en sägen, att grodan vore en förtrollad ”neitty” (flicka eller jungfru). Och likasom man der anser det för ovärdigt att martera en groda, så är det äfven i Lappmarken. I norra Österbotten och i Åbo län misshandlas grodan deremot skoningslöst. Å sistnämnde trakt kallas hon ock "konna" d. v. s. rackare, skälm.


Heiman

en bland Norrmän och Lappar i den Norska Finnmarken känd gudomlighet, som än säges nattetid inträda i sofrummen under menniskoskepnad. Finnes då ej dricksvatten i rummet, dör det yngsta barnet. Man lägger sig därföre ej gerna utan att tillse, att dricksvatten finnes inne för natten. Se vidare under Vuovro.


Hessen

Vespertilio, flädermus, finnes blott i den nedre Lappmarken. För den, som lyckas fånga detta i Lappmarken sällsynta djur, förebådar det något godt. En fångad flädermus får man ej slå ihjel, utan bör hon insättas i en ask. Der säges hon lefva ända till 8 dagar. Jemte asken förvaras hon derefter gerna af vid Lappska gränsen bosatta bonddöttrar och pigor i de kistor, der de hafva sina kläder insatte, hvilket tros befordra godt parti vid giftermålet.[35]


Hiien markkinat

hin ondes marknad, firas midsommarnatten. Den onde för dervid ordet. Af den, som för första gången kommer till sådan marknad, frågas hvad godt han önskar sig. Derefter ställer sig den tillfrågade att lyssna vid stranden af forsen, invid hvilken marknaden hålles. För att få sin marknadsgåfva, bör han stå så nära stranden, att han kan se sin bild i forsen. Der får han sedan anvisning på det han önskar sig och frågar efter, såsom Arnnehavdde eller annat godt. Sådana marknader skola hafva hållits i täta skogslunder vid stränderna af Jesiö och Kitinen elfvar.[36]


Hiertshulos

förmodligen Hjertte- eller Hertte-suollo, hjertholmen, en i Luleå träsk belägen holme, der Lapparne tillbedt någon gudomlighet. Se Symbolik und Mythologie der alten Völker von Frans Joseph Mone, 1822, V. Theil. sid. 23.


Hommar

en jätte eller ett troll och tillika en falsk älskare hos Imandra Lapparne. Han blef genom Tetkas dotter, som han besvikit, trollad till Jorsola (afgrunden),[37] hvarom en sång förekommer hos dessa Lappar.


Horpuksen petäjä

en gammal lutande fura vid sidan af fjället, då man längs den allmänna stråkvägen ifrån finska sidan bestiger Luirontunturi. Detta träd skulle den nitiske prosten Forbus haft till ryggstöd, då han här predikade för nyssomvända Lappar. Deraf förmäles trädets lutning hafva uppkommit. Det hålles än i sådan vördnad, att ingen resande velat begagna sig deraf till stockeld, hvilket otvifvelaktigt annars skulle skett.[38])


Huodno

eller Hvodno, hos andra Fuodno, dålig, usel, som ingenting godt kan uträtta, utan blott ondt. (Hos Lindahl och Öhrling: Diabolus.) Emellan Huodno och Nevres olmai, begge lika skadliga, är den skilnad, att den sednare alltid är människa, medan deremot Huodno kan representeras äfven af varg eller björn, som är i den ondes tjenst, af hin onden sjelf m. fl. I allmänhet säges om den, som gör skada, voi huodno eller huodno raukke, ve stackare, usling. Med Huodno betecknas äfven en ofärdig och i trasor klädd menniska. Det är merendels sådana som man tror kunna genom trolldom uträtta mycket, hvarföre trollkarlar än bruka gå i trasiga kläder.[39]


Huodno aimo

= Rota aimo.



J I

Jabmeaimo

en plats under jordytan, der Jabme akko herrskade. Här vistades de döde först någon tid och kommo derefter antingen till Radiens saliga boningar, eller ock till Rota aimo, de olycksaliges hem i underjorden. Se här ofvan s. 23, 53 och s. 68.


Jame-kätsek

dödsknektar, vårdare, uppsyningsmän m. m. i Jabme- och Rota-aimo.


Jabmem akko, Jabmiakka

dödens moder eller herrskarinnan i Jabme aimo. Åt henne offrades för lång lefnad, emedan man trodde att Jabmem akko traktade efter de dödes själar. Trumman tillfrågades derföre, genom hvilket offer man kunde rädda den sjuke undan döden: Mait verro Jabmek siitta (hvilken skatt eller lösen fordra de döde eller Jabmem akko, dess tjenare eller tjenarinnor). På de renar, som offrades åt henne, bands omkring högra örat eller hornet en svart ylletråd. Köttet förtärde dock Lapparne gemenligen sjelfva, så när som på hjärtat och lungorna, dem de skuro i tre delar, hvilka träddes på lika många spön, bestrukna med blod. De insattes sedan jemte benen och små bitar af andra köttstycken i en kista, hvarefter denna, som liknade en Ahkio, nedgräfdes i jorden. Häraf synes framgå, att Lapparne icke, åtminstone icke allmänt, lemnade sina lik obegrafda eller ofvan jorden, såsom E. Lagus uppger i sin beskrifning öfver Kuusamo socken (Vetenskaps Akad:s handlingar för år 1772).[40]


Jabmesen Guolban

de dödes landttunga, en forntida begrafningsplats vid Tana elf, litet ofvanom Utsjoki elfs mynning. De vidskeplige färdas än mycket sakta der förbi för att ej blifva bemärkta af eller oroa de döde, dem de i lugnt väder tro sig höra tala.


Jameshak

de under jorden vistande dödes andar. Åt dem offrade icke allenast Lapparne utan äfven Finnarne. Se G. Rein, de vetere Catilia sidan 53. Finnarnes Manalaiset, Männingäiset.


Jatulin kansa:[41]

voro stora och mäktiga jättar, som bodde i underjordiska grottor och hålor vid Kemi elf och andra stora vattendrag ("enot"). De lefde af fiske och svedjebruk, blefvo christna och byggde Kemi kyrka. Deras tre byggmästare voro från Kangasala i Tavastland. I Kittilä påstår man, att tre Jatuler uppbyggt Öfver Torneå kyrkas klockstapel i Sälkivaara, och att tre refben af dem än förvaras i kyrkans hvalf. De sägas vara af bildade ofvanom dörren till sagda klockstapel, der bilderna än påstås vara synliga.[42]


Jauva, Ivar Ivarsson

en beryktad trollkarl, som för 50 à 60 år sedan lefvat i Tana.


Ibmel

se under Jubmel, Jumy och Atshe.


Idja navte

natt kräk. Så kalla de vidskepliga här vargen, som är af ondo, hvilket ofta anses vara synonymt med mörker.


Jettanas, Jeettanas,[43]

menniskoätande vidunder, som bodde dels i hålor i de mest ohyggliga och branta bergväggar, dels i hafvet. De omtalas såsom ofantligt stora och starka samt ansågos vara menniskoätare. I ett mål förtärde Jeettanas en tre år gammal oxe och drack dertill två ankare öl, sedan han likväl först retat aptiten med ett hälft ankare brännvin.

Jettanas vågade sig ej allenast i färd med menniskor, utan fängslade en gång sjelfva Termes, åskan, som länge var hans fånge: "Termes läi tshadnum gidda", eller såsom andra säga: "Pajan läi tshadnum gidda" (Termes var fastbunden? åskan var fastbunden). Intet regn fuktade då jorden. Bäckar, åar och elfvar torkade ut, och jorden förlorade sin fruktbarhet. Sjelfva "mära" (oceanen eller Ishafvet) led och klagade. Äfven hafvets Jettanas suckade.

Såsom upphof till allt detta onda misstänktes bergs- eller landt-Jettanas, enär han, som bodde i bergshålor, hade intresse af torka.[44] Då Jettanas engång föll i tung sömn (nager), vågade derföre en af Termes raskaste drängar sig in i Jeettanas grotta och lyckades befria sin husbonde genom att afskära hans bojor. Termes steg genast upp till skyarna och gaf derifrån starkaste blixt, dunder och regn. Vattnet sqvalade genom bergets remnor in i Jeettanas grotta. Nu vaknade Jeettanas och hotade att uppäta sina drengar, som ej bättre bevakat fången. Men han gjorde det dock ej, emedan han behöfde dem som betjening.

Under det åskan var fången hade landet lidit af torka i den grad, att många, såväl människor som djur, dött deraf. Nu deremot led man af för mycket regn; ty åskan ville straffa Jeettanas med öfversvämning i sju veckors tid. Alla hålor och grottor fylldes af vatten. Jeettanas måste nu öfvergifva sin bostad och träda ut, ehuru dagsljuset var olidligt för hans ögon. Af sådan anledning kunde Jeettanas också ej, såsom Stalo, vandra omkring i skogarna, ännu mindre såsom Toritta flyga i luften, aimost. Likväl afbildades Jeettanas icke, som Polyfem och Tontta, enögd, utan med två ögon.

En man, som hölls fången i en Jeettanas grotta och befarade att blifva af denne uppäten, befriade sig derifrån genom att sticka ut ögonen på Jeettanas. Dertill nyttjade han dennes egen eldgaffel. Medan jätten sof och sedan fången förvissat sig om att gaffelns grenar passade in på dennes begge ögon, upphettade han gaffeln och stötte den i dem. Jeettanas drengar hörde väl hans nödrop och skyndade till hjelp, men för sent, ty fången var redan borta. (Se vidare under Ruobba.)


Inari

en af stygis brådstupande forsar. Inarin vesi Pohjolan puolessa, ett afgrundens träsk ytterst i Norden, dit troll och alla onda vålnader hänvisades. Kallas äfven Kalari såsom synes af strofen: ”Inarihin ilkiähän, Kalarihin karkiahan". Med Inarin vesi mente de gamle Enare sjö, och med dess brådstupande forsar afsågos de vattenfall, utför hvilka vattnet ifrån nämnda sjö längs Patsjok elf flyter till Ishafvet.


Jongo

egde förmåga att vandra i djurskepnad, men öfverraskades sofvande af Ryssar och slogs af dem ihjel. Se vidare anteckningar om Kemi Lappmark af A. J. Sjögren, Helsingfors 1828, sidan 145.


Jorsala

omtalas af Lapparne vid Imandra och i Kantalaks trakten.[45] En del betecknade dermed afgrunden, andra en aflägsen ort. Andra, som sade sig icke känna ordets betydelse, ville kanske icke meddela, hvad de derom trodde. Alla stämde deri öfverens, att ingen for dit frivilligt. Se under Hommar.


Jovla

en af Gud så fördömd familjefar, att hans afkomlingar icke fingo bo på jorden. De blefvo derföre fördrifna upp i luften, der de sväfva som onda andar och äro hin ondes tjenare.[46] Jfr följ. rubrik.


Jovla Herra

eller Jovla beive Herra, Julherre,[47] hos Högström s. 180 "Jaluoherra", "Jauloherra", förmodligen tryckfel i stället för Joula herra. Åt Jovla herrak (pl.) utsattes i Torneå Lappmark aftonen före juldagen, besynnerligen under något gjordt löfte, små skepp, båtar eller rifvor af näfver, i hvilka inlades något af all den mat, som den dagen åts. Dessa båtar förfärdigades af furuträ den tid man slagtade offerrenar till Julen och skola varit af tre qvarters eller högst en alns längd. De voro försedda med segel, åror och master samt här och der korsade och öfverstrukna med dessa renars blod. De uppsattes invid kåtan i höga granar på hopvikta qvistar. Korsad blef äfven sjelfva granen, som ännu dessutom delvis öfverströks med blod (Högström i ofvan citerade bok sid. 188). Hos Leem förekommer, cap. 19, benämningen Joulo Gradze.

Jag tror icke att Joula herrak blifvit åtminstone allmänt dyrkade i Kemi Lappmark. En gammal man i Kittilä kallade dem "Joulan suku" d. ä. Joulas slägt, som skulle vistats vesterut. De, som tillbedt dem, sade han vara dömda att för evigt sväfva i luften.


Joutsensalmi

ett sund i Kemiträsk. En härinvid bosatt Lappe, hvars söner voro säkra bågskyttar, hade af ett fiendtligt Ryskt ströfparti blifvit tvungen att stå på ena stranden af sundet med ett svanägg på hufvudet, ifrån hvilket en af sönerne, stående på den motsatta stranden, skulle med båge och pil skjuta ned ägget. Sönerne ville hellre blifva dödade än riskera fadrens lif, men då målskjutningen slutligen på fadrens tillstyrkan verkställdes af den yngste bland dem, aflopp saken lyckligt. Andra påstå att detta skett vid Joutsensalmi i Enare (jfr. Del I s. 276).


Ippa

Om honom vet man intet annat än att han varit Mainas galggos man. Hans tempel, som är i Turevuobme, d. ä. Thors skog, i vester Tana, kallas än Ippa girkko. Han var mycket stark och hade än starkare söner, ty Mainas galggo förlänade dem styrka. Jfr sistnämnde rubrik.


Ippel

se under Kanas.


Jubmel

eller Ibmel, Gud i allmänhet hos Lapparne. Se under Jumy, Atshe och Del I s. 599 samt här ofvan s. 26.


Juksakka

Maderakkos andra dotter. Hennes uppgift var att af Maderakko emottaga de foster, hvaraf skulle blifva gossebarn. Hon kunde äfven förvandla qvinligt foster till manligt och fick mottaga offer för att hon måtte befordra detta mål.[48]

Juksakka lärer hafva fått sitt namn af de bågar, Juks l. Juoksa, som stodo vid dörren och af henne bevakades. Juks betyder annars ock de remmar, hvarmed skidorna fastbindas vid den skidandes fötter.


Junksatar

en Lappsk gudomlighet, osäkert om af manligt eller qvinligt kön, som redan kommit i glömska. Månne af Juksat, hinna? Hjelpte kanske trollkarlar som lågo "i love" (dvala) att på några timmar hinna besöka långt aflägsna trakter eller att inhemta kunskap ifrån Jabme aimo.


Jumy

som enligt Tornæus, i ofvan citerad bok, af Lapparne anses för deras stamfar, är ofelbart de Skandinavers Yme. De af nu lefvande Lappar, med hvilka jag härom talat, veta ej af någondera såsom deras stamfader. Ordet Juma eller Jubma, hvaraf Jubmel påtagligen uppkommit, förefinnes dock än i det lappska språket. Dermed betecknas det dån, som uppkommer i bergen före, vid och efter storm. Jubma eller Juma, det dånar; atshekas jubma, åskan dånar, hvilket i forntiden ansågs föranledas deraf, att Juma eller Jubma vandrade (således en gudomlighet) på skyarna. (Jfr här ofvan s. 22 not.)


Junkker

eller Stuorra Junkker, Storjunkaren, befordrade boskapsskötseln, jagten och djurfångsten. Han representerades af en eller flere stenar, men också af träbeläten. Idolen invigdes genom att smörjas med fett och renblod. Enligt Tornæus sida 16 har han aldrig blifvit dyrkad i Torneå- och Kemi- samt näppeligen i Piteå- och Umeå-, utan endast i Luleå Lappmark. Detta är dock ett påtagligt misstag; ty Junkker har såsom gudomlighet lemnat minne efter sig åtminstone vid ett berg, Pöyliönvaara, nära Junkkara hemman, beläget ¼ mil från Rovaniemi kyrka, der hans beläte, en trästubbe med menniskoansigte, varit uppstäld; vidare vid Taivalkoski i Kemi, vid Lehmijoki i Tervola och vid Muurola i Rovaniemi. Man föreställde sig honom som en vacker, lång man, klädd i svart Junkerdrägt.[49] Han hade fötter liknande fågelns[50] och var utrustad med bössa för fågelskytte. I förhållande till Jubmel var han en underordnad gud, en Gruds ståthållare;[51] men likasom Atshes och Beives omgafs äfven hans bild med en inhägnad af renhorn, som kallades Tjuorve gardde, horngård.[52]


Juoigam[53]

kallades Lapparnes fordna nationalsånger, hvaremot psalm benämndes lavl eller lavllo. Sålunda säger man: juoigat olmui pirra, Ibmel sane lavllot, d. ä. att juoiga eller gnola menniskors, men sjunga Guds ord. Dessa juoigem äro ganska omelodiska. Fordom juoigades vid den hedniska gudstjensten för att lyckas i fångsten af vildrenar och andra djur, samt för erhållande af hvarjehanda förmåner af gudarne. Ännu juoigas såväl för samma ändamål, som för att derigenom afhålla vilddjur och bestar ifrån renhjorden, men äfven blott till tidsfördrif. Jfr Love.


Juotas, Juutas

en betydlig fors i Juotasjoki, som ifrån närheten af Kivalonotta flyter till Rovaniemi socken. Vid Juotas har i äldre tid funnits en Jatulin kylä eller by, der det fordna bergsfolket "Jatulit" bott. I Juotasjoki offrades fordom åt Veden haltio, (dess vatten rå), små silfverpenningar, för att "haltio" skulle utlemna åns skatter, bestående af äkta perlor. Jfr Halddo.


Ivvan paappa pardne

presten Ivans son, var känd för sin styrka. Han var gift med Trolla galles dotter Trolla nieida, hvarom längre fram under Trolla galles.


Järtto

abyssus, afgrund, djup. Se Lindahl och Öhrling i ofvan citerad bok.



K


Kadnihas, se under Halddo.


Kainolash eller Kainohaljo (af kaino, rep). Kainolash kalla Lapparne Svenska eller Norska män; Kainohaljo, en Svensk eller Norsk qvinna[54] (synonymt med Rivko). Dem anse Lapparne än ej fullkomligt som sina likar. Om en sådan qvinna är mycket god mot dem, så kunna de om henne ej uttala sig med större beröm eller smicker än att säga: "Te tä ko olmush" = hon är som menniskan, d. ä. Lappen. Mera sällan yttras sådant om män, af hvilka Lapparna vanligen bemötas oartigt.


Kaleva. I Kittilä omtalas en Kaleva, som skulle på beting upprödjat Limingo äng i Österbotten, känd för sin stora utsträckning. Lika väldig, som hans kraft var, lika stor var hans matlust. Innan han begynte med nämnda arbete, hade han ätit en hel dag, hvarvid han yttrat: "Tämä päivä on syömä päivä, huomenen on työ päivä" (Denne dag är måltidsdag, morgondagen arbetsdag). Då han sedan vidtog med arbetet, sade han: "Niin kaukaa kaatukohon, kuin ääni kuuluu" (falle det på så stor sträcka som rösten höres). Vid det han nu högg till, föll för första slaget skogen på en yta af flera verst i längd och bredd. Då han skulle ihopsamla det nedfälda, utlät han sig: "Niin kaukaa kootkoon, kuin ääni kuuluu" (må det samlas så långt ifrån som rösten höres). På en dag var arbetet slutfördt. Än kunna Lapparna knappt föreställa sig, huru en så stor yta, som förenämnda äng, kan vara uppröjd af menniskohand.


Kallanvaara (Matts) i Kemiträsk, en af den sednare tidens trollkarlar.[55]


Kalmisto, så kallas än begrafningsplatserna från hednatiden.


Kallompaste tsjolme, Ottavaaransalmi, ett sund på sydvestra sidan af Enare träsk. Traditionen förmäler, att tvenne trollkarlar, stående på hvar sin sida om sundet, här stridt om en flicka, som dervid stått på en sten i samma sund. Hon skulle tillhöra den af dem, som kom med lifvet ur striden. Begge afskjöto samtidigt sina pilar och hvardera föllo. Byamännen trädde härå tillsammans; och då flickan ansågs vara orsaken till kämparnes död, dömdes hon att lefvande begrafvas emellan de begge döde.


Kana neidapor, en gudomlighet hos de fordne Lapparne.[56] Lindahl-Öhrling l. c.


Kanas, Kanesak, liktydigt med Halddo eller, enligt Jukkasjärvi dialekt, Ippel, Ippelak.


Kaptukas, Kaptukainen, en af forntidens trollkarlar, som bott emellan Enare och Sompiojärvi. Efter honom har Kaptukas jegge eller Kaptukaisen jänkä, uppkallats. Han hade der haft sin Vuobman, i hvilken han en gång genom trolldom lockade flera hundra renar. (Om detta slags fänge jfr anmärkningarna till sången "Noidi juoigem", intagen längre fram.)


Kannus, se under Qvobdas.


Karra olmai, en af de onda andar, som kringspridde farsoter.


Karkias pådnja eller Karkias Ravkke, af Finnarne äfven kallad Karkiainen, blef ihjelslagen af sin medtäflare i trollkonsten, den beryktade Torajas, den store nåiden, som kastade hans kropp i elfven, der en gädda tog Karkias, som emedlertid gjort sig liten som en nagel, i sitt sköte. Karkias vistades nu under gäddans lefver ett helt år eller tills gäddan fångades af Torajas, för hvilken Karkias' vistelseort ej var obekant. Karkias lefde härefter tre år "i hus", men blef nu, vid sin återkomst från en lycklig vildrensjagt, ånyo ihjelslagen af Torajas, som nu insatte liket i en likkista och förvarade det sålunda tre år i en bod, hvarefter han ville forsla det till begrafningsplatsen. Men under färden qvicknade Karkias till och befriades från likkistan af begrafningsföljet, som hörde hans rop.

Karkias var en af första rangens nåider, men hans hemort är obekant. Om Karkias och Torajos finnes en sång, införd längre fram.


Katsok adja utmärkte sig såsom en af de förnämsta trollkarlar och bodde litet ofvanom Utsjok njalbme, Utsjoki elfs mynning. Han var en af de sista hedningarne i Utsjoki och hans afgudar finnas än vid ett i Utsjoki elf befintligt laxfiskeställe, numera Utsjoki prestgård underlagdt, der lax fångades med pata. De utgöras af tre stenar. En är på stranden invid vattenbrynet. Den är ihålig och skall alltid omedelbart efter fångsten hafva blifvit smord med fett, isynnerhet ihåligheterna. Den andra ligger nära strömfåran; och den tredje, som skall hafva varit hufvudguden, i sjelfva fåran. Dessa gudomligheter gåfvo dock ej allenast lax, som redan då fiskades här, utan äfven vildrenar. Nära härintill finnas nemligen flere gropar, fordom använda till vildrensfänge. I dem förde gudarne vildrenar, samt fingo derför offer af renhorn, fett m. m. Annu ser man i backbrynet invid elfven en mängd renhorn, och man finner här sådana ända till tre alnar djupt i jorden. Detta fångstsätt är närmare beskrifvet i anmärkningarne till den längre fram intagna sången "Noidi juoigem".

En renlappe, Aslak Aslaksson, uppgräde för omkring 20 år sedan åtskilliga af förenämnda renhorn och tillverkade af dem skedar. Men enligt sägen skulle hans renar derefter begynt vantrifvas, han sjelf blifvit fattig och sjuklig samt dött några år senare eller år 1819.

För att utreda i huru många led Utsjokiborna varit christna är Katsoks genealogie, såsom af flere känd och alltså säker, ej utan betydelse. Hans dotter antog christna läran och kallades i dopet Christina. Hon blef gift med en Clement Nilsson, som bodde vid Padjelkevnes (Yliköngäs), en fors i Tana elf. De hade en son Samuel, hvars son Hans var skolmästare i Utsjoki och far till Samuel Hansson Lämmä, född 1776. Lämmäs farfars morfar hade alltså än varit hedning och tillbedt afgudarne vid Utsjoki laxpata.

Detta goda fiskeläge lärer tilldelats pastor i Utsjoki af den orsak, att de första christna härstädes ansett det vara vådligt att vistas der och att der idka fiske.


Katter eller Kather, förmodligen Finnarnes Hattara, en gammal gudomlighet, som bodde på lågländta, tufviga ställen (kuotke). Se under Kuotke.


Keirash eller Kerashe, stillkråka. Enligt en sägen hos Lapparne skulle en bonde, som vägrat att gifva Frälsaren bröd, då han begärde sådant, till straff för sin oginhet hafva förvandlats till stillkråka och förvisats till skogarne för att der föda sig af trädens maskar. (Lindahl-Öhrling under Kerats.)


Keijukasak, synonymt med Finnarnes Keijuset, Keijukaiset, Männingäiset, Kirkonväki, Manalaiset. Se under Jameshak.


Kevrre, Kevrres, den starke. En gudomlighet, som Lapparne numera känna endast till namnet. Förmodligen samma som Finnarnes Keuru, Köyry eller Kekri, eller måhända identisk med Ryska Lapparnes


Kovrre (se under denna rubrik), eller var det kanske blott ett epithet för Ibmel (Gud). Kevres Ibmel = den starke guden. Se under Trolla galles.


Kiikan, hin onde. Jfr Ganander Myth. Fen. under Perkele. Sålunda benämnde Lapparne de illa sinnade trollen.


Kilpi aapa, i Sodankylä socken, emellan Luiro och Kairavuopio byar. Der täflade Fan och Pelko i kapplöpning. Se under Pelko.


Kipumäki och Kipuvuori, troligen Pahtama berg i Rovaniemi socken. Dit förvisades sveda och värk.


Kirjotus puu eller petäjä, ett på norra sidan om Luiron tunturi, der vägen leder ned till Sotavaaran kuoppa, stående furuträd, i hvilket bokstäfverna M. R. S. iN. A. S. R. och figuren ᛯ samt årtalet 1610 äro inskurna. Ej långt derifrån står på bergsklinten ett kors, kalladt Ristinpuu, alldeles likt de ryska korsen. Detta kors skulle enligt en bland Lapparne gängse sägen vara upprest till åminnelse deraf, att tre svenska herremän, nemligen en domare, en fogde och en skrifvare, i fordom tid skulle blifvit här af ryska stråtröfvare mördade och plundrade. Möjligen kunde det ju ock vara upprest af tyranniska Birkarlar.


Kirsti Nuohtua, en trollhexa i ryska Lappmarken på den tid då den vidtberyktade Peivas beskyddade Kittilä. Se Helsingfors Morgonblad för år 1839, n:o 8.


Kitti Anders, eller Anders Stinasson, lefde för ett hälft århundrade sedan i Utsjoki, der han öfvade trolldom i syfte att bota sjukdomar. Man är än i Lappmarken ej alldeles fri från sådana fördomar, hvilka likväl hos Lapparne förekomma i ringare grad, än i de angränsande finska socknarne.


Kivalon otta, ett berg vid Kemi elf i norra delen af Rovaniemi socken. Att onda vålnader fordom bott der omtalas än af Lappar och Finnar. Finnarne benämna dem dels Hiien väki, dels Jatulin kansa.[57] På öfversta toppen växer i ymnighet Actæa spicata, en växt med giftiga bär, som anses vara dit förd af Hiisis folk.


Kivipattas, en stenstod, uppstäld på Luiron tunturi invid en fordom helig hållen, porlande källa, ifrån hvilken vattnet flyter både till Ishafvet och till Bottniska viken.


Klubben, ett högt berg, beläget en mil ifrån Nässeby kyrka vid Varanger fjorden. I detta berg finnes tre häl, hvilka fordom varit högt skattade som offerställen.


Kobdas, se under Qvobdas.


Kovrre eller Kevrre, den mägtige, den starke. Så benämnes hos de Terska Lapparne, som bo ytterst på halfön emellan Kola och Kantalaks fjordarne, en utan begagnande af knif eller annat jernverktyg flådd renkropp, så uppstäld att den stöder sig på bakbenen och har frambenen sträckta uppåt. Sedan renkroppen i denna ställning stelnat af köld, inviges den till byalagets Gud medelst sång och böner, i hvilka hela menigheten deltager. I sången, som ledes af Nåiden, sittande framför djuret, underrättas Guden om sina åligganden. För att erfara om Guden blir nådig och mägtig faller Nåiden i dvala, från hvilken ingen får väcka honom.

Till detta tillfälle hemtar en hvar sin bästa ren inför den församlade menigheten, hvarefter Nåiden bland dessa renar utväljer den största och felfriaste till Kovrre. Alla i byalaget frambära nu genast sina offer, och ju mera offer djuret får, dess mägtigare, villigare och gynsammare blir guden. En sådan Kovrre uppställdes hvart år till Julen. För ej mer än sex år tillbaka skola der ännu sina hundrade personer hafva tillbedt Kovrre. Men i senaste tid hafva auctoriteterna inskridit mot denna sed, hvarföre numera högst 15 ä 20 personer i största hemlighet göra sådant.

Offren skola afse renarnes trefnad och förökelse samt fredande för skada af varg.[58] (Jfr här ofvan s. 43.)


Kumme Vuolle, den underlige Olof, en af forntidens trollkarlar i Gellivarre. Han kunde gå i Love och utröna hvilka besök man hade att vänta för dagen. Härigenom undvek man flere fiendtliga anfall.


Kuotko, ett lågländt, tufvigt ställe med vågformig yta, der Kather, Finnarnes Hattara bodde; t. ex. Katherkuotko i Enare.


Kuotsa kalddo, se under Trolla Galles.


Kuovva manno ansågs herrska under Februari månad. Jfr Högström i ofvan citerad bok sida 179. "Vidare säger Högström, sida 188, att man å en viss tid i Februari månad plägade binda hö och gräs, sådant som Lapparne begagna i sina skor och vantar, vid renarnes horn samt derefter genom att skramla med ringar och annat dylikt äfvensom bulta på ahkiorna inbjuda Kuovva manno att äta. Numera vet man ej hos våra Lappar om Kuovva manno annat, än att Februari eller den andra månaden i året så benämnes.


Kuvva, en Enare Nåide. Han kallades ock Anarash petssejuolgge, den barkfotade Enarebon, emedan Enareboerne alltid varit, liksom de än äro, barkätare. Han förde allt villebråd ifrån Kittilä till Enare, men det återfördes derifrån till Kittilä af Torajas, den beryktade Nåiden, hvarom en sång, på annat ställe införd; ännu finnes bevarad.


Käreitär, ketunemä, som kunde befordra räffångsten. Är än på somliga orter känd till namnet såväl af Lappar, som äfven af Finnar i Lappmarken.



L


Lådde Karbas eller Gam lådde Karbas, ett slags spåtrumma i form af ett fartyg, som Lapparne hängt i träd. Se Nils Fellman i ofvan citerad beskrifning af år 1753, på annat ställe införd.


Lavrekas, Finnarnes Laurukainen. Om han varit Finne eller Lappe till sin härkomst, det utreder traditionen ej mera. Men han är känd ej allenast i Kemi Lappmark, utan äfven i de närmast angränsande finska socknarne, hos Lapparne under det Lappska och hos Finnarne under det finska namnet. Han ansågs dels för trollkarl, dels endast för en med öfvernaturliga krafter begåfvad man, som var landets välgörare och försvarare mot såväl Tatshak (Datshak) eller Juutilaiset d. ä. Norrmän, som mot Karjelak eller Venäläiset, d. ä. Ryssar. Han omtalas hafva i nästan alla Kemi Lappmarks församlingar på ett underbart sätt förgjort stora ströfpartier af begge dessa Lapparnes arffiender, hvilka sällan undgingo döden, då de råkade ut för Lavrekas.

För vinnande af sitt syftemål ställde han sig ofta såsom fiendernas lots och vägvisare. När han sålunda engång beledsagade sådana öfver Enare träsk och de för svår vind voro tvungne att landstiga på en holme, skjöt Lavrekas, sedan de alla der insomnat och vädret stillat sig, ut alla båtar, nio till antalet, och steg själf i den sista. Emedan icke allenast deras vapen, utan ock all deras proviant var i båtarne, råkade de här ut för så svår hungersnöd att de, för att uppehålla lifvet, afskalat barken från 100 furor och uppätit den, hvaraf holmen sedan fått namnet tsjuotte petsse suolo, hundra tallars holmen. Då Lavrekas nio dygn efter sin affärd åter besökte stället, voro de flesta af dem döda och endast några få ännu vid litet lif. Gammalt folk säga sig ock hafva der sett lemningar af menniskoben.

Vid Kalba, en holme i Kalbaselgge midt i Enare träsk, påstås Lavrekas på lika sätt hafva förgjort fyra båtlaster ströfvande Karjelak.

Jemväl Kemiträskarene tillskrifva honom enahanda bragd på deras område, der han skulle hafva förgjort ett större ströfparti i Jumisko. Medan fienderna, med undantag af vakten, sofvit, hade han lyckats förmå denne att aflägsna sig för att plocka bär, hvarefter Lavrekas bundit alla deras nio båtar vid hvarandra och skjutit ut dem. Då vakten märkte detta, hade han väl satt efter honom, men blifvit af Laurukainen ihjelslagen med yxa.

Han ägde ock förmåga att försätta menniskor i sömn (marit, marvvit) och var äfven i öfrigt en fullkomlig "silmänkääntäjä". Med begagnande af denna sin förmåga hade han i Kittilä utfört ett med det nyssbeskrifna enahanda storverk i Ounasjärvi. En annan gång styrde han som vägvisare för en fiendtlig tropp sin båt utför ett vattenfall, hoppade dervid sjelf ut på en klippa och räddade sig medan alla de andra omkommo. En del påstå detta hafva inträffat i Karjelak marvim kuoska i Luiro elf, andra i något af Patsjokis vattenfall, med 7 båtlaster Karjelak (Del I s. 244).

En annan gång skulle han vägleda ett fiendtligt ströfparti öfver Pales (Pallas) Tunturi. Medels sin trollkonst lät han då eldar lysa och byar framskymta nedanför fjället. För att de säkrare skulle åtkomma det väntade stora bytet, uppmanade han dem att skynda sig med att anfalla byn innan folket der kunde bereda sig till försvar. Med ett bloss i handen sprang han sjelf främst. Men då han kom nära fjällbranten, gjorde han sig osynlig och kastade sitt bloss utför stupan. Fienderna, som voro Karjelak, rusade blindt efter blosset och omkommo alla.

Dylika tilldragelser omtalas äfven på norska sidan i Kjelvig, Tysfjorden, Solövig, der svenskar skulle blifvit narrade och nedstötta.


Leibolmai, Gud för skytte och fågelfänge, bodde på de heliga bergen. Ordet betyder brödmannen, den som gaf lifsuppehälle, särdeles vildrenar. Inför denne liksom inför öfrige Gudar gjordes, enligt Leem, bön, offer och knäfall morgon och afton.[59]


Leikkiä, se under Ajattaja.


Lempo (ur finskan), Hin onde, föreställes af Lapparne såsom flygande i luften.


Levin Tunturi i Kittilä, anses än med någon slags vördnad.


Liet muorak. Så benämndes med offerdjurs blod bestrukna käppar, som begagnades vid trolldom.


Lintukotolainen ett slags dvergar, hvilka Finska nybyggare i Lappmarken förmena bo i ett land, eller, såsom de säga, en vrå af verlden, i öster. De äro så små, att ett par har plats nog att ligga tvärs öfver ett bord, (på hvar sin hälft af skifvan?), på ett fönsterbräde eller på bottnen af en tunna. Lapparne afse detsamma med Shavr. Se Lindahl och Öhrling under Tjaur. Jfr ock Neitikurkkio.


Lobmo, finska lumous, förtrollning. Stalo kan t. ex. "lobmot" en bösskula, så att den förlorar sin kraft och ej skadar honom. Äfven en del menniskor kunde "lobmot" kulan, så att den ej hade af sedd verkan. Mot silfverkula eller silfverknapp lyckades sådant dock hvarken för Stalo eller för menniskor. Derför är en Lappe ej gärna en sådan förutan. Genom lobmo kan man äfven förtaga kraften af spön (vid spöslitning), förgift, trolldom m. m. Tjufvar sägas kunna lobmot hundar så, att de ej skälla, och menniskor så, att de ej vakna. Har dock hunden låtit förrän trollkarlen vetat af densamma, då hjelper ej hans konst. (Partigängaren Löfving skulle år 1716 på Carlön hafva skjutit en fiende med silfver kula.)


Lombo eller Lompsolo, en beryktad trollkarl, hvilken bott vid Seitajärvi sjö emellan Peltovuoma och Enare. Med sin Seitas tillhjelp fick han der mycket fisk. På den motsatta stranden hade en annan trollkarl bosatt sig. Denne fiskade utan Seita och fick intet. För att bättre lyckas i sitt fänge nedslog han derföre, medan Lompsolo sof, dennes Seita, hvaraf påföljden var att han fick ymnigt fisk, medan deremot Lompsolos fångst helt och hållet slog fel.

Lompsolo byggde sig nu en annan Seita och lyckades åter så väl i sitt fiske, att all fisk gick i hans nät och ingen i grannens. Begge trollkarlarne kommo då öfverens om att genom sin trollkonst afgöra tvisten. I sådant afseende skulle de sammanträffa å närmaste berg. Lompsolo anlände till mötesplatsen under skepnad af en renoxe, men blef, då han sprang uppför berget, genast igenkänd af sin redan på platsen befintlige motståndare, som yttrade till honom: "du är Lompsolo". I följd häraf erkände sig Lompsolo för besegrad, begaf sig öfver landtryggen och sökte ut åt sig en annan boningsplats.[60])


Love, finska Loveen langeta, fallande i extatiskt tillstånd af medvetslöshet eller, såsom hos Lapparne, själens vandring till aflägsnare orter, under en tillfällig skiljsmessa från kroppen, för att undersöka orsaken till annars oförklarliga händelser, eller för att förvissa sig om någonting m. m. Peiviäises hustru t. ex. begaf sig sålunda i Love till hofvet i Stockholm, då hon erfor att hennes man der skulle döpas till den christna läran. I Love besökte man ock Jabme aimo, de dödas boning, med flere ställen, der man sökte upplysning eller hjelp.

För att falla i Love, skulle man äga skicklighet i konsten att juoiga, ett egendomligt sätt att sjunga, hvars upphofsman var Pergalak, som åter hade bibringat densamma åt en qvinna emot det att han spottade på hennes hand och hon derifrån bortslickade saliven. Juoigem säges numera tillhöra ensamt hin onde, som juoigande for till helvetet: »Pergalak lä juoigem helvetti mannam." Lappen juoigar ej gärna, då han är sysslolös, utan endast då han är i vall eller förrättar något arbete: att göra det eljest är synd. Jfr Juoigem och inl. till uppsatsen "sånger och sagor" här nedan.


Luottamuorra, ett slags spåtrumma, liknande kölen på en ahkio. Se Nils Fellman i ofvan citerade beskrifning.[61]


Lur, ett slags instrument hos Lapparne, hvilket de blåste då de vallade sina renar. Detta gjorde de dels för sitt nöje, dels ock för att afhålla björnar och vargar ifrån hjorden.


Lådde bitta kalla Lapparne en matbit, som de om vårarne, då flyttfåglarne ankomma, äta omedelbart efter uppvaknandet på morgonen, eller förrän de gå ut. De tro sig sålunda undgå att blifva af dem bedårade. Isynnerhet var göken i detta afseende ansedd för farlig. Den som på morgonstunden på fastande mage hörde göken var under hela året icke älskad af sin nästa. Detta kunde dock afhjelpas genom att gå tre gånger omkring ett furuträd och äta något af dess bark. Hörde man sålunda lommen, fick man det året ej mjölk af sina hjordar.[62]



M


Maderakko bodde i den lägre luftregionen, närmast till himmelen. Hon var egentligen barnsängs Gudinnan och emottog genom Maderatshes förmedling själen af Radien[63] för att, sedan hon i sitt moderlif skapat kropp omkring denna, öfverlemnas åt hennes dotter Sarakka, om det var en flicka, men åt dottern Juksakka, om det var en gosse. Ifrån döttrarnas sköte tog dock Maderakko fostret åter i sitt och först derefter öfvergick det i den qvinnas sköte, som skulle framföda barnet.

Lapparne offrade derför åt Maderakko på det att hon skulle låta sina döttrar, icke allenast Sarakka, utan äfven Uksakka och Juksakka, betjena qvinnorna.[64] Men hon skall hafva blifvit tillbedd äfven i afseende å vildrens-, bäfver- och annat djurfänge.

Maderakko betyder hos Utsjoki- och Enareboer fars eller mors mormor (Maderatshe åter fars eller mors far- eller morfar). Ordet härledes af Mad eller Mader (= rot) och akka, käring. Maderakko betyder alltså egentligen urmoder, stammoder. Numera i den christna tiden betecknas äfven Eva såsom en Maderakko.[65]

Maderakko kunde se i mörkret. Åt den blinde, som tjenade henne i sju år, gaf hon synförmågan och åt den döfve under lika förhållande hörseln. Åt den, som gått vilse, och öfverhufvud åt resande visade hon vägen och kunde äfven meddela människan förmågan att aldrig förvillas. Hennes offeraltare bestod på ett ställe vid Tankajoki i Sompio by af tre stenar, uppstälda på jemn mark i en skogstrakt, å sådant ställe, der inga andra stenar funnos i närheten. Dessa stenar voro alla af olika storlek, men alla jemna och släta. Ett sådant offerställe skall än finnas äfven vid Shoktshavarevashas, Suksivaaranlehto, nära Kuirujärvi i Sodankylä socken. Såväl stenarne som många ben och horn af vildrenar, gumsar och bockar skola der än kunna skönjas.

Å andra ställen har hon blifvit tillbedd uti en någorlunda hög, väl afqvistad stubbe, eller två sådana invid hvarandra.

Åt henne offrades ren-, får- och fågelkött sålunda att en liten bit af hvarje köttstycke sattes i ett tråg eller i en rifva. Någon gång, då man ville gifva henne det mest tacknämliga, offrades ett helt djur. Detta skulle vara antingen en vildrenshona (ej tjur), en gumse eller en bock, alla med fullständiga horn. Då man gick för att tillbedja henne, tog man redan på afstånd, eller så snart man såg idolen, mössan i hand och bugade sig ödmjukt tre gånger. Sitt offer lade man på den största af de tre stenarne eller på toppen af stubben och begynte, liggande på knä, sin sång, hvari man lofvade vara Maderakko i lif och död trogen och tillgifven:


"Mon läm maderest
Ja maderi mon bådam
Maderakkost mon läm ällam
Ja Maderakko kuului mon bådam." [66]


Ifrån Mader jag är
Och till Mader jag kommer,
Af Maderakko har jag lefvat
Och till Maderakkos nejder jag kommer.


Finnarne i Lappmarken har jag hört gnola:


"Minä olen Maderissa käynyt
Ja tulen jälleen Maderihin."


Den som tjenade och tillbad Maderakko måste alltid hafva sko på venstra foten. Då han bytte om hö i den venstra skon, skulle det ske med största skyndsamhet.

Äfven tillskrefvo Lapparne, liksom Grötherna sin Finna, Maderakko förmågan att uppenbara tillkommande ting samt kraften att råda och styra allting till det bästa. Om Maderakko se för öfrigt här ofvan s. 57 f.


Maderatshe, se ofvan s. 57.


Mainas galggo, Ippas hustru,[67] ägde förmågan att meddela andra styrka. Hennes tre stora och starka söner bodde först med modren i Tana. Men sedan de der röfvat åt sig ett stort antal renar, bosatte de sig i Aviovarre, som sålunda skulle fått sina första inbyggare. Detta skulle passerat under den första tiden af Lapparnes härvaro, då en stor nåide gått omkring och bestämt af hurudant folk hvarje trakt skulle bebos. Denna sak ordnade han medels följande sång:


"Ocjogast læ karru kađaš muoddak,
Anarest læ riemo-vieljak,
Karašjogast karggo-čoarvek ja čiƞak,
Avjovarest læ kieibme-poldne,
Vuovdda kuoikast karkka-čoddagak ja alla jienak,
Kuovddokæinost læ varra-nibek,
Lagesvuonast læ skoarre-muoddak."


eller i svensk öfversättning:.


I Utsjoki äro[68] afundsamma muddar[69]
I Enare lustiga bröder,
I Karasjoki de höghorniga och granna,
I Aviovara är skökornas kulle,
I Outakoski högljudda och skrikhalsar,
I Kautokeino blodiga knifvar,
I Laxefjorden helt utslitna pelsar.[70]


Af några i Utsjoki, som kunna finska, har jag hört visan sjungas med följande ord:


"Utsjokeen asettukoon katehen paltsakat,
Inarihin riemu veljet,
Karasjokelaiset olkoon kenokaulat ja konot,
Aviovaarassa olkoon kiima kukkula,
Outakoskelaiset — isokurkkuset ja korkia ääniset,
Koutokeinolaiset veri veittet,
Lagisvuönosa turkki paltsakat."


Manala eller Tuonela är hos kolonisterne eller nybyggarne detsamma som Jabme aimo hos Lapparne, d. v. s. de dödes rike. Samma tanke ligger derföre i nybyggarens: "jo meni manalaan, tuonelaan", som i Lappens: "Te jabmioi manai", tog afsked af verlden. Lapparne utmåla likvisst icke sitt Jabme aimo så förskräckligt, som Finnarna sitt Manala eller Tuonela, utan tvärtom som ett lyckligt hem.


Manala Matte ( = Manalan Matti eller Tuonelan Tuomas), känd af Lappar och Finnar i Lappmarken. Liksom Charon eller Loke förde han de dödas skuggor öfver floden till Tuonela eller Manala, dit ingen lefvande kommit förutom Osmotar, ölets uppfinnare; ty Väinämöinen, som hemtade derifrån borren, är icke ens till namnet känd i Lappmarken.


Marvivarek eller Marvin varek, finska Marvimavaarat, flera berg i Sompio, hvilka förmodligen hafva sitt namn af sådant insöfvande (marit), hvarom nämnts under rubriken "Lavrekas".


Mielikon pahta, en fjällbrant i Sompio, der en strid fordom förefallit emellan Ryssar och traktens inbyggare, hvarvid en Mielikko benämnd person mycket utmärkt sig. (Ännu år 1576 var en Mielikko Skatte Lappe i Sompio. Se samma års Uppbördslängd för Kemi Lappmark.)


Mielikki tillskrifva somliga förmågan att kunna befordra björnfänget samt hindra björnen att göra skada. Om henne heter det i runan:


Mielikki metsän emäntä,
Sepä ohtosen sukasi
Harvakarvan kasvatteli
Alla kuusen kukka latvan.


Mokko, en jätte i Kittilä, från hvilken den nuvarande befolkningen i Aiakylä eller Mokko by leder sin härkomst. Han gräftade ¼ tunnland åker per dag och skröt derföre af att vara "mies muita mokompi", d. ä. en man, mer än andra, af hvilken anledning Lapparne, som då bebodde orten, gifvit honom namnet Mokko. Traditionen förmäler om hans härkomst, att han varit ett oäkta barn från Stockholm. Genast efter födseln skulle han, inlindad i en packe lärft, blifvit utkastad på gatan, hvarifrån han upptagits af någon och slutligen genom ödets skickelse kommit till Finland. För der begånget mord flydde han till Lappmarken och slog sig ned som jordbrukare i den trakt, der nuvarande Mokko by är belägen. (Jfr Del I s. 651.)


Mubben aimo, detsamma som Rota aimo.


Mubben olmai, en ond ande eller gudomlighet, som ville menniskor ondt och hindrade Gudarne i deras afsigt att göra godt; tyckes på somliga orter vara liktydigt med Paha Engal, en benämning, som troligen tillkommit under den christna tiden.


Muiro akka, Ponja rokkes hustru, var en af de större trollhexorna, eller s. k. girdde nåidde, d. ä. flygande troll. Men hennes man var dock ännu större i trollkonster. De fruktades båda af menniskor och lefde sinemellan i största osämja. Muiro akka försökte derföre ofta att förgöra sin man. Engång öfverföll hon honom i vargens skepnad, då han på en jagtfärd sof vid en stockeld. Hon försökte bita halsen af honom, men han vaknade, fattade sin yxa, som låg bredvid honom, och lyckades att af vargens svans afhugga en bit, som genast förvandlade sig till ett stycke af Muiro akkas byxor.

Derefter hyste han icke något vidare förtroende för sin hustru. Med spjutet i sin hand ställde han sig derför på vakt ett stycke från sin stockeld, invid hvilken han, förutseende hustruns ankomst, qvarlemnat sina kläder för att vilseleda henne. När hustrun sedan, äfven nu i vargens skepnad, rusade på kläderna vid stockelden, rände gubben spjutet genom vargen, som dervid genast åter förvandlades till hans hustru. Hon erhöll dock tillgift mot löfte att aldrig mer trakta efter hans lif. Äfven såret läkte han genast med tillhjelp af sin trollkonst.

Gumman förblef dock oförbätterlig till sitt sinnelag. En gång när gubben var ute på fiske i en liten båt och höll på att vittja sina nät, uppstod med ens en våldsam orkan (nåide puske), som drog fram öfver träsket. Såsnart han varseblef orkanen, insåg han genast att han härför hade att tacka sin hustru. När orkanen nådde hans båt, tecknade han derför med sin knif ett kors i vattnet. Stormen stillade sig genast, blod syntes på vattnet och Muiro akka befanns flyta död på dess yta, klufven i fyra delar.[71]


Märro åivve, hufvudman i trolldom, se ofvan s. 38.



N


Namma guolle, en viss fisk, som hölls för särdeles lyckobringande. För att kunna fånga henne, måste man redan i barndomen vara omdöpt. Det var hos Lapparne brukligt att omdöpa den som var svårt sjuk. (Se ofvan s. 50 ff. och Leem i ofvanciterad bok 19 kapitlet.) Möjligen afses detsamma med Namma qvelle hos Granander i Mythologia Fenn.


Nattasek eller Nattaset, tvenne höga bergstoppar vid Sompiojärvis nordöstra ända. På den ena af dem, kallad Pyhä, finnes än en stor mängd renhorn, emedan den tjenat till offerställe för den by, som lång derinvid.


Navitsen galggo, se Havitsen galggo.


Nekke, finska Näkki, Näck, föreställes som en rephärfva, köysi vihti, liggande i vattnet. Han finnes i vissa djupa vatten (finska jurmut) och fångar dem som simma. Såsom hans boningsställen uppgifvas i Sodankylä: Sotakoski, Ukonmukka och Ukonsuvanto. Der vågar den vidskeplige än ej gärna färdas ens i båt, utan att derförinnan med handen tre gånger kasta vatten på stranden. I Enare och Utsjoki känner man om honom ej vidare än namnet. Enligt Lindahl och Öhrling skall han likna en omvänd båt och visa sig isynnerhet före oväder.[72]


Neitikoski, det är jungfru forsen, den första forsen i Kemi elf, vid dess utlopp från Kemiträsk. (Dess sista fors vid utloppet i hafvet heter Ammänkoski.) Neitikoski är en af Kemi elfs största forsar och har sitt namn deraf, att en skogsnymf ifrån det nära belägna Neitivaara kommit till forsens strand och der anträffats af en man, med hvilken hon sedan gifte sig och blef stammoder för det första folket, som bott i Kemiträsk. (Jfr Del I s. 277 f.) Neiti Kurkkio, tre stora vattenhvirflar i nyssnämnda Neitikoski, hvilka fordom slukat hvar sin flicka och behållit dem flere år under vattnet, hvarifrån de dock slutligen återkommit lefvande.

Äfven omtalas än, att i hafvet finnes Kurkkio (hvirfvel) med så stor kraft, att den ifrån en mils omkrets uppslukar fartyg med manskap och last till underjorden, dit hafvets vatten anses rusa i sju år och under andra sju år flyta derifrån tillbaka. Har man proviant för sju år, kan man lefva rätt väl der och helbrägda återkomma. Der bor ett folk, kalladt Ääreläiset, som lifnära sig endast med fågelägg. Ääreläiset äro så små, att tre af dem kunna tillsammans sofva på bottnet af en enda tvättbunke (sammet). Jfr Lintukotolaiset.


Nippegpelmorash, finska: kengän puolenrova, ett ställe emellan bergen Kaisavarek och Toresoivve, har sitt namn deraf att en trollqvinna eller hexa här spökat med en sko.


Njäkog, den som drömmer om hvad som skall ske. Lapparne höllo dem för trollkarlar, som af sina drömmar trodde sig kunna spå om tillkommande ting.


Nuoliniemi, ett hemman i Torneå, som enligt traditionen har sitt namn deraf, att en stor batalj emellan Finnar och Lappar der skulle förefallit. (Nuoli = pil.)


Nyrkkes, som gaf ekorrar (Ganander i ofvancitered bok), är än till namnet känd af några Enarebor. Frågar man, hvad han var för en, blir svaret dock förmodligen: hin onde, hvilket de numera säga om alla forntidens gudomligheter.


Nåidde, plur. Nåidek, Nåider, trollkarlar, hos Finnarne Noidat, Myrrysmiehet,[73] Intomiehet m. m., voro af flere slag. Se här ofvan s. 26 ff.

Pahas dakke Nåidde, äfven Nevres Olmai, benämndes en Nåide, som gjorde ondt; Galkke Nåidde, en som kunde inse, hvarifrån det onda kom, och äfven kunde afhjelpa det.

Framom dessa i trollkonst voro dock Grirdde Nåidek, de flygande trollen. Dem tillskrefs förmågan att gå i dvala och ikläda sig den skepnad de behagade. De benämndes derföre ock stuorra Nåidek, stora trollkarlar.

Dernäst i anseende voro de, som kunde ikläda sig djurskepnad, såsom fisk, ren, varg, björn m. m. Sådana förvandlingar omtalas här ännu från den hedniska tiden. Bland annat säges en Lappe i Sodankylä hafva antagit skepnad af en id och såsom sådan begifvit sig utför elfven för att forska efter orsaken dertill, att ingen lax vidare steg upp i elfven. Kommen till elfsmynningen fann han der tvärpator, som hindrade laxens framträngande. På sin långa färd var han utsatt för många faror. Sålunda blef han på ett ställe fångad i not och var redan upptagen i båten, men räddade sig genom att hoppa öfver båtkanten tillbaka i elfven. Dervid hade han dock oturen att skada några fjäll under ena framfemin, hvaraf följden var, att han, då han sedan återtog sin kropp, som under tiden legat på stranden ett stycke nedanom den plats, der Sodankylä kyrka är belägen, vid bröstet hade en hudlös fläck, som för all hans tid förblef der. Nedanom Hietasuanto fann han elfven vara djupast, ty der såg han ej dagens ljus. Nåiderna trollade äfven gerna, sade man, en ovän att löpa i djurskepnad, helst såsom varg, hvilket djur hos Lapparne än är det mest föraktade för den myckna skada det gör. Ännu är det svårt att öfvertyga dem om det orimliga häri. Till bevis för riktigheten af sin uppfattning anföra de, att det stundom ges vissa djur, såsom varg och björn (förmodligen sjuka), hvilka ej frukta för menniskor, utan infinna sig vid deras fiskelägen och mätta sig der med fiskafskräden, vittja (dock endast björnen) deras nät, och ej skada kreatur. Sådana anse de vara till djur trollade menniskor.[74] Andra, säga de, äro åter så närgångna att de intränga till och med i husen och göra der skada. Dem anse de vara upphetsade af trollkarlar, eller ock trollkarlar, hvilka iklädt sig sådan skepnad för att skada andra menniskor. När ett djur blifvit fångadt, på hvars kropp man tyckt sig finna märken efter bälte eller skoband, hvilka Lapparne pläga spänna på sig så hårdt, att de på kroppen lemna märken efter sig, tror man ock ett sådant djur vara en till djur trollad menniska. Fångas en fisk, omkring hvilken tagelmask snärjt sig och efterlemnat märken, är likaså en och annan än färdig att tro den vara en förtrollad menniska, hvarföre en sådan fisk kastas bort.

I Sodankylä sockens Kairavuopio by säges en bonde vid namn Vaara hafva fångat en björn, eller enligt andra en varg, som under huden kring länderna haft ett bälte med vidhängande knif, syl, borr och andra till ett lappbälte hörande föremål, hvilka alla likasom sjelfva bältet varit förvandlade till kött, ehuru formen bibehållit sig. Detta skulle gifvit vid handen, att man här hade att göra med en Lappe, som förvandlats till djur, hvarföre köttet ej åts, och till och med skinnet tvekade man att sälja.

Om samme Vaara berättas, att han på en jagtfärd vid sin stockeld anträffat en varg med tårar i ögonen. Han märkte genast att detta ej var ett verkligt vilddjur, och han gaf derföre vargen mat. Vargen aflägsnade sig ej förrän den tvangs dertill af Vaara. Några år senare kom en Rysse ifrån Kola och omtalade för honom att han varit i två år trollad till varg och då en gång af Vaara undfägnats med mat vid en stockeld. Orsaken till att han då tårades hade varit den, att hans kamrat kort förut blifvit skjuten.

Det ansågs äfven vara mycket farligt att fånga en till djur förvandlad menniska, emedan den, som sådant hände, vanligen blef af dess anhöriga genom trolleri bragt om lifvet, eller åtminstone utsatt för stor olycka. Vaara förekom likväl för sin del allt sådant genom sin trollkonst.


Nåidde gadze,[75] pl. gadzek (se Leem i ofvan citerade bok), andar, genier, som voro Nåiderna behjelpliga. De undervisade dem i trollkonsten och dess hemligheter samt lärde dem trollsånger och dylikt. De voro af två slag, goda och onda. Af de goda lärde sig trollkarlarne att bota sjuka, att fördrifva skadliga insekter m. fl. nyttiga konster; af de onda att skada menniskor och boskap. Se härom vidare här ofvan s. 29 ff.



O


Olkkajärvi, ett träsk, en mil ifrån Rovaniemi kyrka, i riktning mot Kemiträsk. Vid detta träsk skulle många hedniska Lappar hafva blifvit ihjälskjutna af christna Finnar. Det säkra är att der finnes flere så kallade "Lapin rauniot", Lappgrafvar.[76]

Likadana uppvisas vid Pirttijärvi, vid Vikajoki elf, ett par mil ofvanom förstnämnda ställe, på Linnanvaara vid Linnankivi, två, mil ofvanom Rovaniemi kyrka uppför Ounasjoki elf, och vid Saitta (äfven i Rovaniemi), der, enligt hvad allmogen berättar, en bonde, Inkilä, ifrån Kemi sockens Ilmola by, med sitt anhang skulle förstört en större Lappby och tillegnat sig Lapparnes der vordna fiskelägen, hvilka derefter ända till socknedelningen tillhört Inkilä, ehuru belägna 12 à 13 mil ifrån egarens bostad.


Onkamajärvi, en sjö söderom Sotatunturi, 6½ mil ifrån Kemiträsk kyrka, känd för sina mäktiga haldok. Tervolaborna, hvilka fordom förstört en der befintlig stor Lappby, hade länge derstädes bedrifvit ett fördelaktigt fiske. En gång voro här hela åtta notlag församlade. Medan fiskarena lågo försänkta i sömn vid ett sund, var ett fiendtligt ströfparti just i beråd att öfverfalla dem, men ortens haldok hade då uppväckt en hafvande qvinna. Då hon såg fienderna från den motsatta stranden på en flottbrygga nalkas fiskeläget, uppväckte hon fiskarena, som emottogo dem på stranden och slogo dem alla ihjel. Än under de sistförflutna åren, påstås det, har vid notdrägt i detta sund uppdragits menniskoben, sablar och pertuskor eller tvåeggiga stridsyxor. Dessa stråtröfvare sägas hafva kommit ifrån Hvitahafs sidan.


Ora galles, se under Atshe och hos Acerbi i ofvan citerade bok s. 250.



P


Paha Engal, se Mubben olmai.


Pahdanpää, se Del I s. 391, der en stensättning omtalas.


Painiers, Painias eller Täddalmis (döddal), finska Painiainen, i Norska Finnmarken Döddal,[77] maran, har oftast en ekorres, men äfven en hunds, ett barns eller en ung flickas skepnad. Hon trycker de sofvande på bröstet.

För några år sedan besvärade Painias allt gårdsfolk å Riesto hemman i Sodankylä sockens Sompio by. Husbonden och hans svärfader, hvilka ansågos för Haltiomiehet, gjorde hvad de kunde till att besvärja och förbanna maran, som här visade sig under skepnad af en ekorre; men förgäfves. En dag laddade man sina bössor för att skjuta henne förstinstundande natt, ty hvarje natt visade hon sig för någon. Under natten låtsar drengen, som var en skalk, våndas i sömnen. Alla vakna. Drengen vidhåller envist att maran, som nyss plågat honom, sitter på en träpinne vid taklisten. Husbonden inbillar sig se henne och lossar skottet, hvilket äfven svärfadern gör. Sålunda fortforo de att skjuta, tills drengen, som slutligen begynte befara att någon kunde träffas af skotten, finner sig föranlåten säga att maran sprang ut, då skjutandet äfven upphörde.

De efterföljande nätterna plågade maran dem åter, och man försökte nu att fördrifva henne med svordomar och besvärjelser samt bultande med yxor mot knutar, väggar, golf, trappor m. m. Men intet syntes hjelpa; ty maran fortfor att plåga dem hela vintern eller ända till dess att drengen flyttade ifrån huset. Detta anses än i byn som verkligen passerad händelse.


Pajan, se under Atshe.


Pakte oive, om en stensättning der se Del I s. 391 f.


Pakte olmai, finska Pahdan eller vaaran mies, Lindahl och Öhrling: latro, torde vara finnarnes vuoren peikot (peikko) och vuoren väki. Se under vuoren väki.


Parek, ett berg, troligen af vulkaniskt ursprung, nära Vetsejok njalbme vid stranden af Tana elf, två mil norrom Utsjoki kyrka. Ännu stiger värme ifrån djupet upp mot dess topp och åstadkommer ihåligheter i den på berget liggande snön. Fordom har man trott att här skulle finnas Tshakkalagak. (Se under denna rubrik.)


Parkko, messling, kommer hit upp ifrån landets sydligare delar, företrädesvis om vintern och isynnerhet i köpmans gods, samt förgör många menniskor. Mot sommarn beger hon sig på Ishafvets branta klippor och hoppar derifrån ned på något fartyg samt lemnar sålunda orten, sedan hon der åstadkommit tillräcklig förödelse, för att hemsöka andra trakter.


Passe javre, heliga träsket vid Sulitelma (Wahlenberg: om Lappska fjällens höjd, sidan 32). Så benämnda träsk förekomma äfven annorstädes öfver allt i Lappmarken. Bland många andra finnes i Kuolajärvi kapell ett Passe javre, hvars vatten flyter till Kuolajärvi träsk genom Passejoki. Annan orsak till att de fått sådant namn känner man numera icke, än att vid dem påtagligen funnits offerställen. Se vidare under nästföljande rubrik.


Passe varre, synonymt med Ailes varre, det heliga berget, på hvilket Gud, Jubmel, då han hvälfde om jorden, räddade två syskon, en gosse och en flicka. Vattnet ur träsk och elfvar flöt dervid öfver landet och alla menniskor drunknade, undantagande förenämnda två syskon. Dem räddade Gud sålunda, att han tog dem under armen och förde dem på ofvannämnda berg. Sedan all fara var förbi och gud låtit syskonen gå ifrån sig, skiljdes de åt och gingo hvar sin väg för att utforska om andra menniskor än de funnes i verlden. Efter att i tre år hafva vandrat omkring sammanträffade de åter och kände igen hvarandra. De åtskiljdes derföre på nytt och träffade ej hvarandra förrän efter ytterligare tre år. Äfven nu igenkände de hvarandra. Men då de tredje gången möttes, återigen efter tre år, voro de främmande för hvarandra. Nu beslöto de att följas åt. De aflade tillsammans barn, af hvilka alla menniskor, som nu lefva i verlden, leda sitt ursprung.[78]

Bönder i Kemi Lappmark hafva berättat för mig en annan version af denna saga. En gång, sade de, uppstod så stor flod, att alla menniskor, så när som på en prest, drunknat. Af djuren hade endast ett hvitt sto förblifvit vid lif. Presten begaf sig ut att rida stoet och samlade dervid en mängd små stenar. Gud förvandlade dessa stenar till små barn, och från dem skulle det nuvarande menniskoslägtet utgått.

Passe varre benämndes gemenligen ock alla de berg, på hvilka Lapparne fordom haft sina afgudabilder, eller någon Gudom blifvit tillbedd.

Men i allmänhet blefvo alla stenar och berg, som hade någon egendomlig form eller skepnad, af de forntida Lapparne helige hållna. Vid dem förrättade de böner och gjorde sina knäfall. Ännu i Leems tid besöktes de årligen, och äfven om der icke alltid offrades, så vidrörde man åtminstone de förut der offrade benen.

Man ville icke bo i närheten af ett Passe varre, ej hellre taga nattläger vid ett sådant, allt af vördnad och fruktan för gudomligheten, som man hvarken ville eller vågade oroa genom skrik eller annat buller. Man vågade icke heller der eller i dess närhet skjuta fågel eller annat djur; och gjorde man det inom visst afstånd ifrån helgedomen, skulle något af det skjutna djuret offras der. Hade man med sig helgdagskläder d. v. s. kläder, som voro af färgadt, helst blått tyg, iklädde man sig dem, då man passerade förbi det heliga stället, för att åter afkläda sig dem, när man väl hade detsamma bakom sig. Då qvinnor färdades förbi ett sådant berg, vågade de icke se ditåt, utan gömde sina ansigten; en fördom, för hvilken man icke ens ännu är allestädes fri.

Ensamt för Luleå Lappmark uppräknar Scheffer trettio sådana berg. Och icke mindre rika på Passe varek har den Finska och ryska Lappmarken samt den norska Finnmarken varit. För Finnmarken kunde en otalig mängd uppräknas i Varanger, vid Neiden, i Tana, vid Laxe- och Porsangerfjordarne m. fl. ställen. (Se Leem cap. 20.) Vid sistnämnda fjord har Leem på ett ställe, der två heliga klippor stå, funnit en hel mängd passem muorak, stekspett, från offertiden. Vid Tana laxelfven finnes äfven ett sådant berg, benämndt Gållevarre, hvilket namn skall hafva uppkommit deraf, att här offrats guld för lycka i vildrens fänge, som här skall hafva varit särdeles gifvande.

Det Passe varre, öfver hvilket gränsen emellan Sodankylä och Kemiträsk socknar går, kallas numera Pyhätunturi, sedan landet intagits af Finnar. På detta berg, som i äldre tider utgjort ett synnerligt föremål för Lapparnes dyrkan, församlades de för att offra. I särdeles helgd hade en i berget befintlig, för bottenlös ansedd skrefva blifvit hållen. Vid berget finnes Passejavre, numera Pyhäjärvi benämnda träsk, hvarifrån Passejok, numera Pyhäjoki, utflyter.

Stundom hafva dessa berg ganska egendomliga namn. Så t. ex. finnes i Varanger Meiske varre passe alddo[79] eller Meiske bergets heliga renko, ett med björkskog beväxt, men nedtill kalt berg, der man offrade åt Storjunkaren, och vidare Neide varre passe alddo eller det heliga junfrubergets renko, der man offrade åt Jovla gadze. På Nejdens fjäll finnes ett heligt berg med det besynnerliga namnet Guuli baste varre eller fiskskedberget. På Magerön förekommer ett som kallas Senne = samfund m. fl.[80]


Patto pådnja, Patto podne, segrade vid en nära Grellivaara belägen sten, som fordom varit en af Lapparnes stuoramus passe (största helgedom), öfver Stalo. Se Högström s. 184 ff.


Pavus Nilas var en galgge nåidde, eller en sådan, som använde sin konst till att förhjelpa den, som blifvit förtrollad, till sitt förra tillstånd igen, eller till att dermed uträtta annat godt. Han jemte en annan trollkarl vid namn Piittus lefde samtidigt i början af den christna tiden. Begge bodde vid Tana elf, fem à sex mil ofvanom Utsjoki kyrka. De voro sinemellan i största ovänskap och förföljde hvarandra så mycket de kunde. Ofta iklädde de sig skepnad af djur, såsom fågel, fisk, groda, räf, varg m. m., för att obemärkta kunna gifva akt på hvarandra. En gång hade begge förvandlat sig till vildrenstjurar och möttes på Jeskadam, ett fjäll mellan Utsjoki kyrka och Tana elf. De igenkände dock hvarandra och begynte ett förtvifladt slagsmål, hvarmed de fortforo hela dagen. Härvid öfverraskades de af Pola Wuola Jouna, det är Olaf Polas son Jonas, hvilken såsom skicklig i trollkonster genast insåg att dessa ren tjurar ej voro af Guds utan af hin ondes djur, helst rentjurar endast sällan slåss, med undantag af parningstiden. Snart fann han ock att de voro Pavus Nilas och Piittus, hvarföre han ej ens gjorde försök att fånga dem, utan inskränkte sig till att med spjutskaftet gifva dem hvardera kraftiga slag på ryggen. De kämpande skiljdes då genast åt och begåfvo sig i fullt språng, Pavus Nilas öfver fjället Rastekaise, som deraf erhöll sitt namn — Rastekaise betyder nemligen "tvärs öfver fjället" — till Laxefjorden och Piittus till Tana elf. Hemkomne återtogo de begge sin menniskoskepnad. Alla fiendtligheter dem emellan upphörde nu, och derefter behöfde ingen vidare frukta för dessa stora nåider, hvilka kunde trolla en hvar, som förnärmade dem, att löpa i djurs skepnad, tills någon förmådde återgifva honom menniskogestalt.[81]


Peivas, finska Päiviö, Päivänpoika och Päiviäinen, hos finska talande Lappar någon gång äfven Auringoinen d. ä. lilla solen. Peivas var girdde nåidde, eller af första rangens trollkarlar. Hans bedrifter besjungas isynnerhet i Karasjoki, Kittilä och Peltovuoma, hvilka orters välgörare han var; ty när villebrådet försvann från orten återförde han det dit. Ehuru Peivas, såsom son till Peive (i skrifter vanligen Beive), Solen, var Lapparnes förnämsta undergörare, vet man likväl icke af några offerställen eller altare, vid hvilka han skulle blifvit tillbedd, utan föreställde sig Lapparne honom städse såsom menniska. Äfven i sången om hans strid med Torakas, som han i öfvernaturliga egenskaper öfverträffade, framträder han endast som en mäktig trollkarl, hvilken genom sin stora förmåga att gå i dvala var allseende och kunde åstadkomma allt hvad han ville och hvad som behöfdes. Allt skedde likväl genom tillhjelp af Ibmel, Gud, som han tillbad och som i allt villfor Peivas' önskningar. Peive, Solen, sin Fader, tyckes han likväl hafva mest anropat. Hans otaliga bedrifter besjungas än i Sodankylä och Kittilä dels på Lappska, dels på Finska; men alla dessa sånger förekomma numera endast i afstympade stycken. Den förnämsta af dem är sången om hans tvist med Torakas, hvilken ingår längre fram.

Traditionen tillegnar Peivas flere söner. De flesta sagor öfverensstämma dock deri, att de egentligen voro endast tre, Wuolleb, Issak och Johanas, som kallades Peivas parnek (Peivas' söner). Äfven dem tillskrifver man många stora egenskaper.

En mängd Lappar vilja leda sin härkomst ur denna slägt. Detta är fallet icke allenast med lappfamiljer i vår Lappmark, ss. t. ex. med en stor del af de forna Lapparne vid Ounasjoki, utan äfven i grannrikena. Ja, till och med bland blänningar, hvilka redan antagit finskt lefnadssätt, finner man dem som gerna skryta af att vara afkomlingar af Peivas, utan att de likväl kunna uppgifva ifrån hvilken af hans söner de skulle härstamma. Man finner dem dock hänföra Peivas' tillvaro till århundraden senare än hans slägt är i historiska aktstycken känd; och likväl sträcka sig alla dessa sagor och små fragmenter af sånger om Peivas, så nyligen Lapparne än tro honom hafva lefvat, in i det mythiska. Förklaringen till denna anhögfärd är dock ganska enkel. Då Lapparne tillskrifvit solen all välgörande och lifgifvande kraft, vilja de äfven gerna räkna sin härkomst från solens son d. ä. Peivas; och äfven bland de finska talande här uppe finnes en dunkel föreställning om något sådant beträffande dem sjelfve. I alla trakter af vår Lappmark gå än berättelser om Peivas' bedrifter, hvilka likväl ofta förblandas med hans söners storverk.

Äfven hans förenämnda tre söner, hvilka alla voro ovanligt starka karlar och de säkraste bågskyttar, ansågos nemligen ega förmåga att från himmelen nedkalla och utverka Guds välgerningar. De kunde nästan efter behag nedgöra sina fiender, öfvervinna sjelfva Torakas eller Toranki, Lempo och Lemmingäs (Lemminkäinen?). Deras gästabud kunna i afseende på tillgång på kött förliknas vid Wäinämöinens brorssons. Men deremot erfar man icke, att i deras gelag skulle förekommit öl.

Af sönerne var Wuolleb den starkaste. Han öfvervann sjelfva Stalo. Kampen begynte, såsom vid Stalo feider var vanligt, med att lyfta sten, och först derefter skulle det gälla lif eller död. Den som i stenprofvet var underlägsen flydde vanligen genast, och detta blef nu Stalos lott. Han sprang i riktningen mot Ishafvet. Men Wuolleb lät saken icke blifva dervid beroende, utan förföljde Stalo. Denne hoppade nu öfver Nejden elf eller Näytämänjoki. Wuolleb gjorde sammaledes, upphann och dödade Stalo samt återvände hem, rikt belastad med silfver. Flere Ryssar (Karelare) har han krossat i sina armar. Ofta flydde de undan utan att ens våga mäta sig med honom. Han var icke allenast så stark, att han obeväpnad nedlade en björn, utan äfven så vig och snabb, att han springande kunde upphinna en vildren. Äfven hans förmåga i trolldom var utöfver vanligheten; men att döma af hans bedrifter i den vägen, tyckes han icke hafva kunnat gå i love, eller sådan dvala, hvarunder själen, frigjord från kroppen, begaf sig till aflägsna orter för att utforska upphofvet till något ondt. Härtill begagnade han andra; och sedan han sålunda fått den upplysning han äskade, verkställde han med ordets makt sina trolldomar.

Äfven Issak hade med sin båge nedgjort många Karjelak och deras höfdingar. Johanas var ock väldig i trolldom.

Peivas hade 30 drengar och ännu flera pigor. De vuobman, hvari han fångade vildrenar, sägas hafva upptagit områden, som hade flere mils utsträckning. Så t. ex. från Suinarovi i Kittilä ända till Ollastunturi, en sträcka af 5 mil. Också säges han i sin vuobman vid Parmarova i Kittilä hafva på en gång fångat mer än tusen vildrenar.[82]

Traditionen, hvilken såsom sagdt, dock ofta förblandar honom med hans söner och afkomlingar, förmäler att han döpts till den christna läran i Konungens hof i Stockholm, dit han begifvit sig för att inför Konungen klaga öfver de ofog Lapparne lidit af Kemibor och Birkarlar. Hans hustru skulle i love öfvervarat dopet, öfver hvilket hon hade varit mycket förtörnad. Såsom andeväsende hade hon dock icke kunnat utöfva inflytelse på honom vid detta tillfälle; men så stor trollkarl mannen än var, trollade hon honom sjuk vid hans hemkomst.

Ur Peivas slägten hafva utgått stora nåider, hvilka varit betydande män hos Lapparne. Men deras lif och verksamhet har infallit vida längre tillbaka i tiden, såsom redan antydts, än traditionen förmäler; ty de sista undergörarene af denna slägt hafva säkerligen lefvat före eller under Birkarlarnes tid eller aldra senast under Gustaf den I:stas regering, då landet befriades ifrån Birkarlarnes och Kemibornas förtryck. Redan i 1576 års uppbördsbok för Kemi Lappmark finnes nemligen i Kittilä by upptagen en Päiviä bland skattbetalande Lappar; i 1579 års Morottaja Peives son i Somby; Peivesar Ikäpeivesson, Ikämiel Peivesson och Junna Ikäpeivesson i Kuolajärvi; Madz Ikäpeivesson, Sarria Ikäpeivesson i Enare m. fl.

I Lappmarken, särskildt i Kittilä, är den tro allmän, att inbyggarene i Kittilä by äro afkomlingar af Päiviäinen. Hans enda dotter, hvilken antog christna läran och vid dopet kallades Christina, skulle nemligen blifvit gift med en Påhl Ylityinen, som för begånget mord flytt hit ifrån Finland och upptagit Ollila hemman, det äldsta i Kittilä by. Vid samma tid skulle två Savolaxare här bosatt sig, den ena på nuvarande Jääskö[83] och den andre å Mokko hemman. (Jfr Del I s. 652 f. och här ofvan under Mokko.) Nu påstods att Nils Henriksson Salmijärvi, hvilken ännu lefver, i nionde led härstammar från Päiviäinen, och att Erik Henriksson Salmijärvi, som dog för 20 år sedan: var en afkomling af densamme i sjunde led. Anders Salmi, Erik Kokko och Johan Kariniemi, alla boende i Kittilä by, voro bröder till denna Salmijärvi. Alltså äro åboerne i Kittilä nederby till hälften af Lappsk och till hälften af Finsk härkomst.

En annan tradition förmäler, att Kittilä har sitt namn af en Christina, efter ortens språkbruk Kitti, hvilken gömt sig i en räfgrop och sålunda ensam undkommit och räddat sitt lif undan en härjande fiende samt sedermera gift sig med en christen Finne och blifvit stammoder för Kittiläborna — troligen samma saga olika framställd.

Peltovuomaborna åter vilja härleda sitt ursprung ifrån Päiviäinen genom dess son (med son förstås ofta afkomling) Pierra Ravkke,hvilken skulle der bosatt sig och bortgift sin dotter Inger med Johan Niemis son ifrån Öfver Torneå, kallad Juuti Pieti. Denne skulle haft en son Peko, hvilken varit farfar åt det der nu lefvande gamla folket.

Skulle nu för dessa sagor finnas någon historisk grund, så kunna de dock icke lämpas på den uråldrige Peivas, utan på någon af dess afkomlingar.


Peiveg, dagen, solen, eller solen eller dagen tllhörande. Han var bror till Peivas, och äfven han utmärkt för sin styrka. En i Enare träsk befintlig holme, der han öfverträffade Piru i att lyfta sten, kallas än efter honom "Peivas vielja suolo", Peivas' brors holme.


Pelko, Peikko,[84] egentligen gräl, slagsmål, men hos Sodankyläborna en mythologisk person. Han blef traktens välgörare, derigenom att han ifrån densamma fördref Piru sedan han först tillegnat sig dennes kapitaler. Tillgången var följande: Pelko antog drengtjenst hos Piru, med villkor att tjena denne tills han nötte ut ett par skor. För denna tjenstetid skulle Pelko få i lön så mycket silfver, som han förmådde bära bort, då han lemnade Pirus tjenst. Men skorna voro så beskaffade, att hvad Pelko nötte om dagen, det växte åter under natten. Pelko observerade detta och fyllde dem derföre med sand, som han ofta fuktade, hvarefter skinnet snart förmultnade och i skorna uppstod hål vid hål. Strax derpå lemnade Pelko Pirus tjenst, rikt försedd med silfver penningar.[85]

Pelko bodde emellertid i Pirus grannskap, var ofta hans bolagsman i hvarjehanda företag och förvärfvade sig derigenom stora rikedomar. En gång hade de i sambruk ett stort svedjeland. Piru, som hade arbetat på detsamma mera än Pelko, ville icke unna Pelko hälften af skörden. Han föreslog derföre Pelko, att den af dem, som påföljande dag åkte till svedjelandet med ett vidunderligare djur, skulle få hela skörden. Förslaget antogs. Piru kom åkande med en hare, Pelko med sin hustru, på ett besynnerligt sätt ispänd. Piru (fan) tillerkände Pelko segern.

En annan gång hade de tillsammans fångat en mängd ekorrar. Det var öfverenskommet, att hela fångsten skulle tillfalla den, som kunde framkalla det som den andre mest fruktade för. Pelko fruktade mest Gud, Piru en hväsande orm.[86] Pelko kastar en orm bland ekorrarne, hvarefter Piru cederar dem alla åt honom.

De ingingo flere vad. En gång derom, hvilkendera förmådde kasta Pirus guldhammare högre upp i luften. Piru kastade så högt, att hammaren knappt kunde ses. Pelko tog derpå hammaren. Den var så tung, att han knappt förmådde svänga den. Men när Pelko än svängde guldhammaren i sin hand, än lade den ned på marken, blef Piru otålig och brådskade på. Pelko svarade: Jag väntar på molnet, som kommer der, och tänker kasta hammaren ofvanpå det. Af fruktan att mista sin guldhammare betalte Piru utan vidare vadet.

Ett annat vad gälde, hvilkendera af dem förmådde ropa högre. Piru skrek till så att bergen gåfvo genljud. Pelko började nu att vira band af stadiga granqvistar omkring sitt hufvud, hvilket, sade han, annars kunde taga skada, emedan han ville ropa så högt, att bergen skulle spricka. Piru betalade äfven nu genast vadet, emedan han fruktade att hans hustru och barn skulle krossas i bergens remnor.

En gång buro de tillsammans en stor gran. Den som först tröttnade skulle betala vadet. Piru gick främst, bärande i toppändan; och då förbehållet var, att ingendera skulle få se bakom sig, satte sig Pelko på rotändan, från hvilken han skulle bära. Piru tröttnade och betalade vadet.

En annan gång sprungo de i kapp längs en blöt myra, Kilpiaapa i Sodankylä. Hvardera skulle springa en mil, fram och åter. Pelko låter sin hustru ikläda sig hans kläder och ställer henne vid ena ändan af myran. Från den andra vidtar kapplöpningen. Piru lemnar genast i början Pelko bakom sig, men förrän han hunnit fram till målet, ropar Pelkos hustru åt honom: Jag är redan här. För att segra på återfärden skyndar Piru då genast tillbaka till utgångspunkten; men huru förvånad blef han icke, då Pelko mötte honom der med utropet: "Jag är här". Vadet gälde så mycket silfver, den vinnande orkade bära.[87]

Ett af deras vad gick ut på, hvilkendera af dem kunde, springande mot en fura, stöta sitt hufvud djupare in i trädet. Pelko hade huggit en så stor urgröpning deri, att den inrymde hans hufvud jemsmed öronen, och öfvertäckt den väl med bark. Piru rusade med hufvudet mot trädet, men endast en liten grop uppstod deri, hvarpå Pelko stöter sitt hufvud in i sin urgröpning och vinner äfven detta, liksom alla öfriga vad, hvilka det skulle blifva för vidlyftigt att här omtala.[88]

Sedan Piru förlorat all sin egendom åt Pelko och förgäfves sökt att återfå den genom mordanslag mot denne, öfvergaf han orten och har alltsedan dess icke visat sig å dessa nejder.[89]

Dessa och dylika historier berättas af innebyggarene i Sodankylä såsom verkligen passerade händelser. Pelppejavre, det är Pilträsket. Två så benämnda träskfinnas invid Enare kyrka. Der sägas Lapparne med sina pelpek pilar[90] hafva nedskjutit ett större fiendtligt ströfparti. En annan tradition förmäler, att denna batalj förefallit emellan Birkarlar och Kantalaksbor.[91] De sistnämnde, ifrån hvilka de nuvarande Enare Lapparne härstamma, fiskade den tiden i Enare träsk, hvarifrån Birkarlarne förgäfves sökte förjaga dem.


Pergalak, finnarnes Perkele, var fordom så mäktig, att Gud, då han skapade verlden, rådgjorde med honom huru allt skulle ordnas. Pergalak, som är upphofvet till allt ondt, frambragte då det onda i verlden. Lapparne trodde ej heller att något ondt af Gud kunnat tillstädjas, utan är allt detta af Pergalak. Gud ville att alla träds och andra växters ådror skulle vara fulla af märg — Lapparnes största delis och läckerhet —, alla sjöar bestå af mjölk och alla örter gifva bär; men Pergalak lade sig häremot, hvarvid det ock förblef. Han tillbads och fick offer på det han ej skulle göra skada. En gång skall han hafva fängslat sjelfva Jubmel i järnkedjor och kastat öfver honom ett berg. Se Högström i ofvan citerade bok, sid. 57, 175 och 176. Jfr här ofvan s. 21 f. Perrom, en forntida gudomlighet, hvarom man numera ej vet annat än att han bodde i en mycket låg, mot något vattendrag småningom sluttande hölstrig mark, såsom i Perromabmer vid Savtsejavre i Enare, nära Utsjoki sockens gräns. Namnet skulle gifva anledning till den förmodan, att han hade likhet med Finnarnes Piru eller Slavonernas Peron, Vendernas Perkunnust.


Pimentola föreställa sig Finnarne i Kemi Lappmark såsom en ort, liggande långt i öster, nära himmelens rand, eller vid horizonten. Der råder både naturligt och andligt mörker.


Piruguba, litet norr om Turja fjället nära Kantalaks. Der förmenas en hin onde ännu bo.


Piittus, se Pavus Nilas.


Pohjalan Eukko, Loaus hustru, en skogsgumma i Norge, Nordanfjälls, som skulle locka renar och elgar i snaran. Hon kallades afven Louhi.


Pohjalan Impi, immi, neitty, en spotsk och fräck mö, som föraktade friare, men för att afkyla sin kättja kastade sig i hafvet. Hon blef der hafvande af Meri-Tursas, enligt andra af Musta mies, och födde nio söner, alla utbölingar och arga bofvar, ibland dem Pakkanen, Puhuri, Hyyttö m. fl.

Synty neitty Pohjalassa
Impi kylmässä kylässä,
Jok' ei suostu sulhaisihin
Mielly miehihin hyvihin.


Pohjan portti, långt borta i norden. En del tro den vara emellan Ponoilandet och Samojedien eller halfön Kanin; en del i Woronowska viken emellan Novaja Zemlja och Samojedien, en del "Turjan Tunturilla", och slutligen en del "Ruijan Tunturilla, m. m. De flesta hafva hört af sina förfäder, att den hufvudsakligast skulle bestå af koppar.


Pola Wuola Jouna, Olof Polasson Jonas, var en puorre dakke nåidde, ett troll som använde sin konst till att göra godt. Han var en så stor nåide, att han kunde straffa sjelfva Pavus Nilas och Piittus. Se under Pavus Nilas.


Ponja rokke, se under Murjo akka.


Porsa aapa eller Porse aappe, i Sompio, vid vestra sidan af Kobdesjok. Vid dess ena ända, kallad Sompion kardo, skall fordom helighållits något ställe, der många Lappar, hvilka undan fiender sökt skydd hos sina der befintliga afgudar, blifvit af fienden ihjälslagne.


Porsanger, en fjord i Ishafvet, öster om Nordcap. Ungefär en half mil ifrån dess botten inåt landet anträffas ett af de fordna Lapparnes aldra heligaste offerställen, bestående af tvenne höga klippor nära hvarandra. Se Leem i ofvan citerade bok, cap. 20. Jfr ock här nedan under rubriken Rastekaise.


Påses alkais, en af Lapparnes fordna anförare, som tappert försvarade sina förfäders rättigheter mot Finnarnes intrång.


Påssjo eller Påsjo, ett förvaringsställe, som än finnes i hvarje Lappkoja vid väggen midt emot ingångsdörren. Der förvaras käril och vid måltider öfverblifven mat. Ingen får gerna stiga deröfver, och isynnerhet anses det vanvördigt om en qvinsperson gör det.[92]


Påssjo raike eller Påssjo uksa, helig dörr eller liten öppning i ändan af kåtan, midt emot ingångsdörren. Genom Påssjo raike fick ingen gå ut eller in, utom skytten, då han begaf sig på jagt eller återvände från sådan färd, eller den som gick för att offra. Genom den skulle ock allt vildt af jägaren inhemtas i kåtan. Qvinnor fingo ej ens beträda den väg, längs hvilken något dödadt vilddjur blifvit i byn infördt. Jfr ofvan s. 45.

Ännu äro skyttarne mycket fallna för skrock. Hustrun får ej vidröra mannens jagtkläder och ej sofva hos honom natten före jagtfärden.

Man vill påstå att Påssjo uksa än finnes hos en och annan i Kemikylä och begagnas endast för jagtändamål. Kemikyläborne skola äfven torka renklöfvarne och af dem skrapa pulver, hvilket de, medan de skida i skog och mark, strö efter sig, på det att ingen vildren måtte utgå ur den ring, deras skidspår bilda. Färskt kött får än i Kemikylä ej införas i Siljo, d. ä. stället omkring kåtan eller boningshuset, eller den såkallade gårdsplanen.


Pädja Clement, eller Clement Pädjasson, en beryktad trollkarl, som var af samma beskaffenhet som Kitti och Jauva, om hvilka här ofvan.



Q


Qvobdas eller Kobdas se här ofvan s. 33 ff.



Fodnoter

  1. Aasa, ett allmänt qvinnonamn i Torneå Lappmark, tros vara contraheradt af Agneta. Månne namnet vara lånt af Asarne?
    L. L. Læstadius in marg.
  2. Morgon- och aftonstjernan fanns utmärkt med sitt egna tekn på spåtrumman. Morgonstjernan var en god, aftonstjernan ansågs som en ond gudomlighet. Föll visaren på morgonstjernans tekn, borde resan företagas om morgonen, föll den på aftonstjernan, borde resan uppskjutas till följande dag. Jessen.
    Læst. in marg.
  3. I Luleå Lappmark finnes ett berg vid Saggat träsk, som kallas Ailatis, fordom heligt hållet.
    Læst. in marg.
  4. Ajlekes olmaj; utförligare hos Jessen och den Anonyme. Men jag anser dem för lånade af chatholska helgonabilder, samt en dunkel föreställning om Treenigheten.
    Læst. in marg.
  5. De gamle Lapparne trodde icke allenast på själens odödlighet, utan äfven på kropparnes förnyelse i en annan verld. Äfven djuren skulle uppstå förnyade i en annan verld. Härpå syftade nedgräfvandet af offerdjurens ben. Utom Jaabma-aimo, Ruott-aimo, Radienaimo, Ibmel-aimo, förekommer äfven Sarakkan-aimo hos Jessen och den Anonyme.
    Læst. in marg.
  6. Det var en allmän tro hos Lapparne, att endast troll af första rangen kunde stiga så högt upp i luften, att de der nådde de aflidnes bostad. I Peivas juoigam (Peiviaises sång), som jag hört endast af Finnar i Lappmarken, heter det att denne beryktade trollkarl kommit ända upp på Otavas ås (Karlavagnen):
    Olinpa minä noita nuorempana
    Ilman papin parran painamata,
    Ristin riemun rikkomata,
    Kävinpä puitten juurten aldatti
    Istuin otavaisen orren päällä.
    Så sjunges än i Kemi- och Torneå Lappmarker.
  7. I Enontekis finns ett litet träsk, Akka Saivo, hvarest fås den största och fetaste fisk. Tviflar dock, huruvida med Akka alltid mentes Ravdna.
    Læst.
  8. Jfr här nedan under Vuolabba.
    Utgifv.
  9. Arnihauta uttalas i Torneå Lappmark: Aari hauta; detta Arni, eller Aari torde vara slägt med Lapparnes Aran, eldstad.
    Læst. in marg.
  10. En variation af denna saga har jag från Qvikjock.
    En Fiskar Lapp fann en stor sten i sin båt. Han förstod genast att Stallo lagt denna sten i hans båt för att pröfva hans styrka. Lappen lyftade bort stenen och hotade: Förbannade Stallo, vore du här, skulle jag hafva slungat denna sten mot ditt hufvud. Andra dagen fanns en större sten i Lappens båt. Lappen svor och hotade samt lyftade bort stenen. Tredje dagen fanns en ännu större sten i Lappens båt, hvilken han med möda orkade vältra ur sin båt. Då teg Lappen — men vid Lappens återkomst från sitt fiske stod Stallo på strand och manade ut Lappen. Då blef det napptag. Stallo lofvade till Passe Lappens hufvud, om han skulle få seger. Då föll Lappen på knä, men reste sig upp igen och lofvade hela Stallo jämte yxan åt Passe. Staallo aktan aksjoinis Passai. Då dignade Stallo till marken och låg på äkta Gothiskt vis stilla medan Lappen gick efter yxan, hvarmed han högg hufvudet af Stallo. Petrus Læstadius: Journal, 2 delen sid. 462.
    Læst. in marg.
  11. Se Beskrifning öfver Lappmarken af Pehr Högström, Stockholm 1747 sid. 184. Utgifv. anser sig böra här anmärka, att denna yxa, enligt Högström l. c, funnits, icke vid Aran oivve stenen, utan invid en sten nära Gellivare. Förf:s uppgift här ofvan, att den skulle funnits på Aran oivve, beror således uppenbarligen på felläsning. Jfr under Saggaguoikka.
  12. Undertecknad har, så väl i Stats Tidningen för Juni Månad 1836, som ock i Lappska Mythologien, sökt visa, att Perkel icke är mycket gammal såsom Mythologiskt väsende; utan är Perkel utan tvifvel en mägtig och tyrannisk Birkarl, hvilken under Påfvedömet blef en Djefvul. Förr än folket fick föreställning om en tyrannisk magt, kunde det icke gerna göra sig begrepp om ett ondt och tyranniskt ande väsende. Till följe häraf är sagan om Perkels mandater icke så gammal, som man vanligen tror. Jubmel är deremot ett urgammalt Mythologiskt väsende, hvarom utförligt i min L. mythologi. Termes betyder backgräfvaren, af Lappska terme, Finn. törmä. Pajan är obekant i Svenska Lappmarken, men här i Torneå Lappmark kallas åskan Pajan, som betyder efter min enfaldige tanka "Smeden". Om åskans många namn och Mythologiska betydelse utförligt af Jessen och Læst.
    Læst. in marg.
  13. Schæfferi von Strassburg Lappland pag. 118 och Johannis Tornæi Beskrifning öfver Torneå och Kemi Lappmarker, 1672, sid. 15.
    Læst. in marg.
  14. Det är ett misstag af Schæffer, som missförstått Lappen Spirri-Nilses ord, att hela renen gräfdes ner i jorden, Det var icke renen, utan renens ben som gräfdes ner i jorden, sedan Lapparne sjelfva spisat upp köttet, och detta benens nedgräfvande i jorden, brukligt vid alla offer, syftade på offerdjurets förmodade uppståndelse i en annan verld. Se vidare min Mythl. 2:dra delen, eller offerläran. Schæffers felaktiga öfversättning af Spirri-Nilses ord har blifvit rättad af Högström cap. 11 § 22.
    Læst. in marg.
  15. Om de ryska Lapparnes vördnad för åskans dunder och för regnbågen jfr Del. I s. 599.
    Utgifv.
  16. Stalos hustru kallas i Luleå Lappmark "Rutagis", Drottningen, samt stundom "Lutak", vägglusen eller blodsugerskan.
    Læst. in marg.
  17. Den stora dagsländan kallas i Luleå Lappmark Aatjits Edne. d. v. s. åskans mor.
    Læst. in marg.
  18. Jfr Del. I s. 599 f.
  19. Införes in extenso på annat ställe.
  20. Månne man kan antaga denna uppgift för säker? Uti Tuderi manuscript, som sedermera utgafs från trycket af Lönbom, finnes icke denna uppgift bekräftad. Ingen annan författare har vetat tala derom, att Lapparne skolat offra sina barn. Jag är nästan rädd, att finnarne i Kemiträsk endast af en fördomsfull misstanka, orättvist påbördat Lapparne detta rysliga offrande, som icke ens är sannolikt. Ett sådant bruk borde väl någon gång hafva omtalats i deras sagor, men derom har jag aldrig hört den minsta skymt.
    Læst. in marg.
  21. I Gananders ofvan citerade bok, under Tiermes, benämnes han orätt Biegsolmai.
  22. Denna berättelse är lånad.
    Læst. in marg.
  23. Oäkta.
    Læst. in marg.
  24. I ett gammalt manuscript på pergament i Salo kyrka i Österbotten, infördt i Åbo Tidnings bihang år 1785, sid. 29, läses angående dessa ömsesidiga ströftåg:
    Anno 1498 combussit exercitus Ruthenorum Norbothniam, temporis Stenonis Sture.
    Anno 1517 secunda vice.
    Anno 1588 tertia vice, vel secundum alios 1589. Tunc fuerunt Ijoenses in Cantalahti et ceperunt multa spolia tempore vernali. Tempore vero Bartholomæi combustum est Templum Ijoense denuo. Interim Ijoenses fuerunt in Ruthenia ad littus maris Biarmici. Pastor loci D:n Jacobus [Fellman] cum tota familia captus, sed se pecunia redemit. — — — — — — — — — —
    Anno 1591 fuit exercitus noster ad Kuolansuu, ubi dux exercitus globo bombardi obiit, nempe Johannes N. Cesi rum eo periere 300.
    Læst. in marg.
  25. Jfr Del. I s. 369.
  26. Geddekes akko: kommer af Kiedde, hed, och tron på denna gudomlighet synes vara äkta. Obekant i svenska Lappmarken.
    Læst. in marg.
  27. Idén om halddo, ädnam halddo, är mera Finsk än Lappsk.
    Læst. in marg.
  28. Af i sådant afseende förda samtal emellan djur och deras skyddsandar må ett, som berättats af förfinskade Lappar i Sodankylä, här anföras. Det gäller bäfvern, det dyrbaraste djuret på orten, och är af följande innehåll:
    Skyddsanden:
    Kansipää, tarkka pajun leikkaaja,
    Virran väkevän vieressä.
    Mitäs kuuntelet kansipää?
    Bäfvern:
    Taitavia talon miehiä,
    Jotka vaivaavat meitä.
    Skyddsanden:
    Älä nuku nurmikkohon,
    Älä karsi karia.
    Bäfvern:
    Vakavasti tiiän tulevan,
    Ehkä en näe, vaan ymmärrän;
    Taitaa parempi olla
    Painua veden alle.
    Siellä ei tuuli tule,
    Ei siellä vesi kastele,
    Kuin nurmen reikähän menen.
    Jossa levon saan.
    Bäfverfångaren måste derföre vinna halddo för sig.
  29. Åt tshatse halddo, som bodde i vattnet, offra Lapparne vid Imandra än en större eller mindre silfverpenning, på det att han måtte utlemna den bäfver han vårdar. Jfr Tshatse olmai och äfven Juotas.
  30. N. B. Väl förekommer Ädnam Halddo till namnet ända till norra delen af Piteå Lappmark, men dess functioner sammanflyta alldeles med "Kadnihas", så att finnarnes "Haldio" synes vara synonymt med Lapparnes "Kadniha".
    Læst. in marg.
  31. Här i Karesuando och Muonioniska har man färskare berättelser om bergtagning. Om Lapparnes umgänge med de underjordiske samt om bergtagningen, utförligt af undertecknad.
    Læst. in marg.
  32. Finsk saga.
    Læst. in marg.
  33. Månne lånad af finska mythologin?
    Læst. in marg.
  34. I Qvikjock finnes långa berättelser om prinsessors förvandling till grodor, men sådane sagor, fastän de nu cirkulera bland Lapparne, äro icke äkta och derföre har jag icke upptagit dem i min Mythologi.
    Læst. in marg.
  35. Hessen. Obekant i Svenska Lappmarken.
    Læst. in marg.
  36. Jfr under Tshatse olmai.
    Utgifv.
  37. Finsk idé.
    Læst. in marg.
  38. Zacharias Forbus tillträdde år 1718 Kuusamo pastorat, hvartill Enare då var annex. Derifrån transporterades han år 1734 till pastor i Laihela uti Österbotten. Andra Lappar tro dock, att det varit hans far, prosten i Kemi Laurentius Forbus, om hvilken här är fråga.
    Læst. in marg.
  39. Huodno torde komma af finska huono. Fuodno är ett lånadt begrepp af Norrmännens "fanders". Alltså är hvarken huodno eller fuodno af lappskt ursprung.
    Læst. in marg.
  40. Om Lapparnes offrande åt de döda, samt anledningen dertill, utförligt af Jessen och Læstadius.
    Læst. in marg.
  41. Lånadt af norska sagor. Jfr Fage, Norske säger.
    Læst. in marg.
  42. Om Jatulin kansa har förf. publicerat en skild uppsats, som ingår längre fram. Jfr Juotas och Kivalon otta.
    Utgifv.
  43. Lånade historier. I den Svenska Lappmarken förekomma visserligen en hel hop med sagor om jettar och troll, om konungar, prinsessor m. m, men jag anser alla dylika historier vara lånade från Norge och Sverige, hvadan jag funnit mig föranlåten att utesluta sådana historier från den Lappska mythologien. Jettanis, af svenska jätte, finska jatuni, är icke ursprungligen Lappsk och denna historie isynnerhet är mycket oäkta. Ruobba, den skorfvige, var i kamp med Stallo enligt en berättelse från Torneå Lappmark. Der förekommer historien om Kuobba på helt annat sätt.
    Læst. in marg.
  44. Dessa olika intressen voro ock orsaken till en uråldrig fiendskap emellan åskan och Jeettanas; ty den förre lät så mycket regn falla på jorden, att Jeettanas ej kunde hålla sin grotta torr.
  45. "Jorsala" är utan tvifvel lånadt af Norrmän, föranledt af en dunkel föreställning om Jerusalem. Det heter t. ex. Sigurd Jordsalafarare.
    Læst. in marg.
  46. Äfven Pisses (troligen af bjesse) och junkkaras (troligen af Junker) afkomlingars öde blef att antingen fly landet eller bo i grottor. Lapparna anse det som ett Guds straff att ej få dö i sin födelsebygd. Denna fördom har dock skingrats i den mån christendomen här gjort större framsteg.
    Læst. in marg.
  47. Af nästangränsande nationer lånade begrepp, liksom Joulo kadse.
    Læst. in marg.
  48. Juksakka och Uksakka (se under denna rubrik) anses af en del författare såsom samma väsende.
    Utgifv.
  49. Junkker är i Lappskan ett låneord. Hos de gamle Tyskarne utmärkte det någon furstlig person. Hos Krimska Tatarerna hade Chan till predikat Chuncher. Se Stralenberg Tab. Polyglotta, tryckt 1730, sida 65.
    Læst. in marg.
  50. Ännu anses det vara till särdeles prydnad hos den Lappska ungdomen att hafva små och klena fötter.
    Læst. in marg.
  51. Schæffer: sidan 96 följ.
    Læst. in marg.
  52. "Junkar" är ett af Norrmän lånadt namn. Enligt Samuel Rhens anmärkning hos Scheffer kallades Norrmännens amtmän fordom Junkrar; hvarmed kan jämföras Daljunkaren i svenska Historien.
    Læst. in marg.
  53. I trollspråket kallades det icke Juoiget, utan "Zåbmot", hvadan vuolet Zåbmot under sjelfva spåningsakten, enligt Leem.
    Læst. in marg.
  54. Lindahl och Öhrling under Kainolats.
  55. Se Rühs, Finland och dess innevånare, andra upplagan af Arvidsson, sidan 45 och följande.
  56. Kadnika neida kallas i Luleå Lappmark de underjordiska jungfrurna, hvilkas gula, långa hår räcker till midjan. Deras sång skall vara ljuflig och tjusande. Den kallas Kadnika vuolle.
    Læst. in marg.
  57. Om Jatulin kansa har förf., såsom redan anmärkts, skrifvit en särskild uppsats, som meddelas längre fram.
    Utgifv.
  58. Historien om Kovrre är intressant och som det synes äkta. Den har jag icke hört i svenska Lappmarken. Men detta sätt att offra eller slakta offerdjuret omtalas af några norska författare.
    Læst. in marg.
  59. Leibolmai, jagtguden, deriveras af "Leipe", alnus incana (al), emedan detta träds bark ingick i jagten, synnerligast i björnjagten, hvarom en utförligt detaljerad berättelse af Fjellström intagen i undertegknads mythologi.
    Læst. in marg.
  60. Ur Helsingfors Morgonblad Eör år 1839 n:o 6.
    Læst. in marg.
  61. Luotta muor kallas af Tuderus Lista muor och brolti muor samt Hyden venet.
    Læst. in marg.
  62. Obs. om Lådde pitta samt om flera arter trollfåglar utförligt af Jessen och Læst.
    Læst. in marg.
  63. Jfr under Sergudm.
    Utgifv.
  64. Ganander i ofvanciterad bok.
  65. Enare- och Nototseroboer säga Maderaijegh, Madderaitegeh, förfäder (Lindahl och Öhrling under aitegeh). Mader, Madder, betyder äfven horizont. Pålva lä madderin, det är moln på himmelen.
  66. I anledning af detta fragment yttrar M. A. Castrén (Nordiska resor och forskningar, H:fors 1870 s. 115) följande:
    "D:r Lönnrot har fästat min uppmärksamhet dervid att dessa benämningar (Maderakka och Sarakka) möjligen härstamma från de finska orden manner, fastland, och saari, holme. I filologiskt hänseende möter denna härledning inga svårigheter, såvida manner (urspr. mantere, deraf mander och slutligen manner) enligt det Lappska språkets lynne och lagar kan öfvergå till madder, liksom hinta öfvergår till hadde,rinta till radde, pinta till bidde, kant till gadde, sand till saddu o. s. v. Ifrågavarande härledning bekräftas i afseende å Maderakka ännu ytterligare af följande mig utaf kyrkoherden J. Fellman benäget meddelade fragment: Mon lä Madderest ja Madderi mon boadam, Madderakast mon laem aellam ja Maderakka kuullui mon boadam - - - Detta är påtagligen en öfversättning af de i vår christna begrafnings-ceremoni förekommande orden: Af jord äst du kommen, till jord skall du varda. Om nu i Maderakka och Sarakka i sjelfva verket de finska orden manner och saar ingå, så är ingenting troligare, än att Finnarne omdöpt de Lappska Seiderna och kallat Maderakka en på fastalandet befintlig Seida samt med namnet Sarakka åter betecknat sådana Seider, som Lapparne dyrkat på sjöholmar."
    Om "Madderattje" och "Madderakka", som enligt Castrén oriktigt kommit att få betydelsen af skapelsens fader och moder, ehuru de ursprungligen betecknat jordens fader och moder, se äfven samma arbete Del III s. 89.
    Utgifv.
  67. Mainas galggo kalla Lapparne i allmänhet en hustru, som är beryktad, berömd, stor och namnkunnig; som kunde uträtta mycket genom trolldom och andra egenskaper.
  68. Skola blifva eller skall bo. Så uttryckes ofta i trollsånger det som skall hända; ty hvad Nåiden ser i sin immagination, det sker eller har redan skett.
  69. Muodda utnött lappmudd eller pels, från hvilken håret fallit af och hvars skinn krympt ihop. Symbol af fattigdom.
  70. Jfr den längre fram intagna sången om Laxefjordsborna.
  71. Muiro och Muuro äro namn som förekomma ännu i de äldsta kyrkoböckerna i Rovaniemi.
  72. Obs.! Här i Torneå Lappmark liknar vesinäkki ett naket barn, och skall vara sedt af en ännu lefvande nybyggare under ljustring. Det som liknar köysi vihti borde närmare undersökas, ifall sagan kunde ega någon grund.
    Læst. in marg.
  73. Hos en del "Myrrysmiehet", som i äldre tider vandrade omkring i nordliga Finland med anspråk på att vara hetydande män och såsom sådana äfven firades af de fördomsfulla bland såväl borgare som bönder, var det en specialitet att bära ormar i sin barm, hvilket sjelffallet väckte stor beundran, men af de mera fördomsfria bland allmänheten ansågs kunna ske utan fara, emedan sådana ormar skulle beröfvats sina tänder. Ännu i mina barnaår kunde man få se en och annan Myrrysmies med orm i barmen. De förevisade äfven s. k. ormstenar, som de föregåfvo sig hafva tagit ur ormens käft, men som i sjelfva verket ej voro annat än flintstenar ifrån till kuststäderna inkommen ballast. Sådana finnas i stor myckenhet på den s. k. Sundsbaken invid Uleåborg, der de kallas "käärmeitten kärsäkivet". Med s. k. ormlekar hafva dessa stenar, som annars ej förekomma i landet, derföre ingen gemenskap.
  74. Äfven Finnarne der uppe äro så fångna i denna vidskepelse, i synnerhet i Sodankylä, att de under antydda förhållanden ej skjuta dessa djur.
  75. Om "gadze" utförligt af Jessen; intaget i Læst. mythol.
    Læst. in marg.
  76. De af Finnarne så kallade "rauniot" måtte hafva varit detsamma som Lapparnes "Ädnam kåtek", uti hvilka Lapparne hafva bott under Tjudernas och Karelernas ströfverier. Sådana gropar finnas uti alla Lappmarker, hvarom utförligare uti Læst. mythol.
    Læst. in marg.
  77. I Luleå Lappmark "Täddalmis". Læst. mytholog. Det ma väl vara skett bedrägeri med maran, så är dock visst, att maran är ett Psychologiskt fenomen, en oordentlig blodets tryckning på hjärnan, som uppväcker fantasier eller föreställningar; och en inre föreställning är för den åskådande detsamma, som en åskådning utifrån.
    Læst. in marg.
  78. Högström sidan 57 och följande.
  79. På detta berg skola Lapparne hafva offrat åt Storjunkaren. Se Leem a. a. kap. 20.
  80. Jfr ock här ofvan s. 43 not.
    Utgifv.
  81. Lappska sagor om dem finnas införda på annat ställe i detta arbete.
    Utgifv.
  82. Jfr här nedan under Venetjärvi.
    Utgifv.
  83. Måhända är det denne, som förf. åsyftar i en anteckning, der han säger, att i Kittilä bott en undergörande Finne, som än gynnar sina afkomlingar i vildrens- och bäfverjagt samt andra företag, ehuru för länge sedan afliden. Jfr här ofvan s. 64.
  84. Jfr Del I s. 251, der han benämnes Pelko vanno.
    Utgifv.
  85. Historien om drängtjensten har jag hört i Luleå Lappmark, men den har för det mesta gått mig ur minnet. Om jag mins rätt, så skulle skorna vara af menniskoskinn.
    Læst. in marg..
  86. Obs.! Fruktan för ormen var en egenskap hos Stalo.
    Læst. in marg..
  87. Stalo proponerade Askovis, hvilkendera orkade kasta Stalos Isbill högre. Stalo kastade först så högt, att Isbillen knappast syntes, men då Askovis hotade att kasta billen på molnen, tordes icke Stalo lemna sin bill åt Askovis. Askovis börjar derpå att vrida vidjor. Då Stalo frågade hvad Askovis ämnade göra med vidjorna, svarade han: "Jag tänker bära bort din silfverbod". "Nej kära, gör icke det min son", säger Stalo. Stalo och Askovis hade fiskat tillsamman. De skulle nu bära fisken på en gran. Stalo gick förut med smalare ändan, och Askovis satte sig på tjockare ändan och körde på Stalo. Stalo gick så fort att han spottade blod. Alla dessa försök med Piru igenkännas uti Lapparnes berättelser om Askovis och Stalo, af hvilka de förnämsta äro intagna i Læst. missionsresor i Lappmarken, andra delen, sidan 463, 464, 465 och följande.
    Læst. in marg..
  88. Äfven detta försök har passerat mellan Askovis och Stalo.
    Læst. in marg.
  89. Månne icke Piru har varit en Birkarl?
    Læst. in marg..
  90. Lapparnes pilar, hvilka alla förvarades på heligt ställe, voro af tre slag:
    1:o. De vanliga, hvilka nyttjades vid ekorrjagten, voro i begge ändarne tvärskurna och hette njålak, pilar, af njål eller njålla;
    2:o. Kjorves, hvilka till utseendet närmade sig njålak, men voro större och hade tre jernspetsar i ena ändan;
    3:o. Pelppe, liknade ett spjut eller svärd samt nyttjades mot fiender eller större vilddjur.
    Bågar (Dawgge), hvilka länge utgjorde Lapparnes förnämsta vapen, funnos af två slag:
    Gieda dawgge, som spändes med blotta händerna, och
    Juolgge dawgge, fotbågen.
    När de fingo bågar vet man ej; men att de ursprungligen ej egt sådana, synes framgå af deras sagor.
  91. Enligt tradition skola de äldsta Lapparnes pilar hafva varit försedda med en Lomnäbb i spetsen.
    Læst. in marg.
  92. Om Påssio och dess betydelse utförligt i Læst. mythol.
    Læst. in marg.