Åtgärder för Christna lärans införande och befästande hos Lapparne (Fellman)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Jakob Fellman (1795-1875)

Temaside: Samisk religion og mytologi

Åtgärder för Christna lärans
införande och befästande hos Lapparne

af
Jakob Fellman

Anteckningar under
min vistelse i Lappmarken
– Tredje delen
udgivet af Isak Fellman
Helsingfors, 1906

Lappmarkerna Land och Folk – företrädesvis de finska

Allmän inledning

Enkla voro, såsom af det ofvansagda framgår, Lapparnes samfunds- och kulturförhållanden innan de underlades Sverge, Norge och Ryssland och tvungos till skattskyldighet under dem.

Hvar än dessa makter eller deras representanter kräfde afgift af Lapparne, gick man vanligen nog strängt till väga. Lapparne drogo sig ofta undan, och de sökte äfven skydd än hos det ena än hos det andra af dessa riken. Ställningen var för dem ejheller afundsvärd. Ty i sjelfva verket var landet i äldre tid prisgifvet åt en mängd fribytare och andra mindre aktningsvärda personers sjelfsvåld. Sålunda inträngde emedlertid dessa makter allt längre in på Lapparnes område, hvilket aldrig blifvit af dem med härsmakt intaget.

Sverge

Sedan Lapparne kommit under Christna regenters välden, gjordes äfven början med Christendomens införande hos dem. Men omvändelseverket bedrefs dock länge nog lamt och utan större framgång. Redan år 1345 gjorde Erkebiskop Hemming sin bekanta resa till den höga Norden, hvarvid han i Torneå invigde en kyrka och döpte der både Finnar och Lappar. År 1389 aflät Drottning Margaretha, på framställning af begge erkebiskoparne, ifrån Malmö ett på latin (!) affattadt förmaningsbref till alla Lapplands inbyggare att omvända sig till den christna läran. Men under hela den påfviska tiden kommo dock Lapparne ej längre i sin christendom, än att deras barn blefvo döpta dertill, och att presterna vid sammanvigning af brudpar öfver dem uttalade sin välsignelse. Detta ansåg man då vara nog. Men ej ens så mycket gjordes i de aflägsnare trakterna. Ty ännu år 1559 klagade Gustaf Wasa att alla Lappar ej läto döpa sig. Och i Enare berättas än att, då präst först kom dit och ville döpa folket, många väl underkastade sig detta, men andra flydde undan. Då de sistnämnde senare sporde sina döpta vänner om prästen tillfogat dem ondt, svarades det värsta hafva varit, att han tre gånger begjöt deras hufvuden med vatten; men hvad han i öfrigt förehaft, det visste de icke. Spåtrummornas uppbrännande bidrog ock till, att man fruktade för presterna. Hos oss lär dock ingen annan präst än Tuderus hafva personligen lagt hand vid detta förstörelseverk.

För christendomens rotfästande i Lappmarken hade väl redan Erik af Pommern år 1419 anmodat Domkapitlet i Upsala att befordra omvändelseverket bland Lapparne. Men den tid, då Birkarlarne der utöfvade sitt välde, var i allmänhet föga egnad att påskynda christendomens framgång på orten. Ty desse mera hindrade än gynnade den.

Föst i Gustaf Wasas tid vidtogos mera verksamma åtgärder i sådant syfte. Redan i hans tid skulle en kyrka hafva blifvit år 1530 uppförd i Enontekis. Han anstälde år 1559 den förste präst, Herr Michael, i Lappland med uppdrag att flitigt undervisa Lapparne (i Torneå lappmark). Han anbefalde ock prästerna i angränsande orter af Sverge att begifva sig till Lapparne vissa tider af året, isynnerhet till vintermarknaderne, då desse voro der församlade. Men emedan prästerna befarades göra intrång i Kronans skinnvaruhandel, blefvo de senare förbjudna att resa dit mera än en gång om året. Dock förmådde ej ens denne store Konung, som hade att kämpa mot såväl yttre som inre fiender, icke minst den hierarchiska makten, åstadkomma något af mera genomgripande betydelse uti nu ifrågavarande afseende, upptagen som han var af mera maktpåliggande värf för rikets väl. Mycken välsignelse för Lapparne medförde dock det, att han bröt Birkarlarnes välde.

Erik XIV, och likaså Sigismund, sjelfve vacklande i sin tro, tillgjorde ingenting för Lapparnes omvändelse. Men ehuru Sigismunds fader och närmaste föregångare, Johan III, ejheller han hade någon fast öfvertygelse i religiösa frågor, anmodade han dock år 1574 Åbo Biskopen Paul Justen att vaka deröfver, att lärda och i lappska språket hemmastadde präster årligen på vissa tider besökte Kemilapparne för att undervisa dem; emedan — sade han — de präster, som derintills en gång om året rest dit upp, gjort sådant mera för egen vinnings skull. Men att detta påbud, som ännu icke afsåg att prästerne skulle stadigt bo i Lappmarken, just derföre ejheller kunde hafva någon mera betydande verkan, dertill kan man sluta såväl deraf, som äfven af det förhållande, att i lappska språket kunnige präster då icke torde funnits hos oss.

Carl IX, som kanske tidigare än någon annan i Sverge till fullo insåg dessa nordliga landsträckors vigt och betydelse för riket, lät i sin titel införa epitetet "the Lappars Konung", hvarmed han ville kraftigt antyda sitt anspråk på ock sin rätt till öfverhögheten i den yttersta Norden. Med sitt kända nit för reformationens rotfästande var han ock den förste svenske regent, som med kraft och betydliga uppoffringar verkade för Christendomens befrämjande bland Lapparne. Under hans regeringstid byggdes för dem flera kyrkor. Så i Lycksele, och i Gråträsk af Piteå Lappmark, samt vidare i Enontekis (1600), Jukkasjärvi och Jokmok. Under hans tid torde det ock varit som tre Lappar, alla bröder, på egen bekostnad och af christligt nit uppförde ytterligare en kyrka i Rounala uti Enontekis, hvartill de hemtade virket från Norge, och försedde den äfven med klocka. Det var vid denna kyrka Tornæus begrof Prästen Georgius, hvilken på sin sotesäng hade yttrat: "Här ibland Lappar vill jag ligga begrafven, att de skola stärka sin tro om de dödas uppståndelse, som jag dem ofta inbillat (= sagt) hafver, att de skola igen med mig uppstå på den yttersta dagen" (Tornæus a. a s. 25). Karl lät äfven utdela stipendier åt lappska ynglingar, som studerade i Uppsala. Och efter sitt besök i Torneå år 1602 utfärdade han den 14 Juni s. å. sitt bekanta skyddsbref för Lapparne.

För öfrigt hafva äfven andra besök, som af Regenter gjorts till Lappmarken närbelägna trakter i Sverge, bidragit till vårdnaden om Lapparne och till bättre vilkor för dem såväl i andligt som i materielt hänseende. Flera för detta arma folk nyttiga inrättningar hafva nemligen stått i sammanhang med dylika besök, af hvilka kan nämnas Gustaf II Adolfs och Carl den elftes.

Den första skola för Lappska barn grundlades af Gustaf Adolf år 1619 i Piteå. Der undervisades lappbarnen på sitt eget språk. Deras förste lärare var här Nicolaus Andreæ Rehn, som för sådant ändamål på Konungens befallning utgaf böcker på lappska. På grund af samma Konungs patent, dateradt Stettin den 20 Juni 1631, blef dock denna, söderom lappgränsen belägna skola år 1632 förflyttad till Lycksele, inom Lappmarkens område, och den består der ännu. Den utvidgades och förbättrades genom Riksrådet Johan Skyttes rikliga donation af 5,000 daler, och skolans inkomster ökades ytterligare genom förfoganden af Drottning Christina. Den var af stor betydelse för Lapparnes undervisning också derigenom, att af de elever, som genomgått densamma, lärare erhöllos för de aflägsnare orterna.

Äfven under Drottning Christinas regering uppfördes flera kyrkor i Lappmarken. I Patent af den 24 September 1640 om kyrkors och marknaders inrättande i Lappmarken förordnades sålunda, att kyrkor skulle byggas i Arjepluog, Arvidsjaur, Silbojok och Nasafjäll; hvilka två sistnämnda kyrkor dock redan år 1658 blefvo jemte Nasafjälls silfververk af Danskarne förstörde. Motivet till samtliga dessa kyrkobyggnader synas dock böra sökas mindre i religiöst nit än i tillgodoseendet af ekonomiska intressen, hvilket ju ock redan patentets rubrik synes vidhandengifva, och än mera dess innehåll. Det inledes nemligen med följande ord:

»Wi Christina med Gudz nådhe, Sveriges, Göthes och Wendes uthkorade Drottning och Arffurstinna, Storfurstinna till Finland, Hertiginna uthi Estland och Carelen, Fröken öfver Ingermanland etc. Giöre witterligit, at effter såsom uthi Pithå Lappmark sigh för någre åhr sedan ett ymnogt Silfverstreck, förmedilst Gudz nådige välsignelse, yppat haffwer, och intet tvifvel är, at ännu åtskillige fleere sköne Metaller liggia fördolda, som näst Gudz tilhjelp förmodeligen medh tijden kunne uppenbarade blifva, måtte tillbörligen warda drifvne och fortsatte, Gudz helga namn till ära, Oss och Cronan och enkannerligen våre Undersåtare ther i Landzorten boendes, til nytto, upkomst och förkofring: Och som thetta näst Gudz milderijke välsignelse, deels består ther uppå, at Kyrkior på tienlige orter i förbem:te Lappmarck måge upbyggas, ther våre undersåtare aff Lapperne, som här til dagz, ty werr, fögo hafva vetat af Gudz ord och deres Saligheetz medel, måtte komma tilsamman, och hafva tilfälle och lägenhet at öfva sig i Gudztiensten: Deels och, at thersamestädes beqvämme och visse Marknadzplatzer förordnas måtte, ther Lapperna medh annat Folck och på visse tijder om åhret, kunne hafva theras sammankomst at drifva sin handel och vandel, och igenom sådant omglänge, thes mera venjas til Christelige dygder: altså — — — —

Tillika bestämdes i patentet, att prästgårdar skulle byggas för de präster som förordnades till själasörjare vid de nya kyrkorna, och prästerna förblifva å dem stadigt boende. Derigenom togs nu första steget till en vigtig förbättring.

Enligt samma Drottnings förordnande uppfördes vidare år 1648 de två första kyrkorna i Kemilappmark, den ena i Enare och den andra i Kemiträsk, af hvilka väl åtminstone den förra varit afsedd att tjena, utom Lapparnes andliga behof, äfven politiska syften genom att här betrygga det svenska väldet. Bostad synes dock, åtminstone prästen i Enare, ej hafva fått för sig uppförd. Begge bodde likväl stadigt vid sina kyrkor, hvilka underlydde Kemi pastorats moderkyrka.

Ännu andra kyrkor tillkommo under Christinas regeringstid. Så t. ex. den första kyrkan i Åsele.

Carl den elfte, som åvägabragte reda och ordning i skatte- och uppbördsväsendet äfven i Lappmarken, försummade icke heller dess kyrkliga angelägenheter. Enligt hans förordnande byggdes en ny kyrka i Enontekis (I641) och en i Jokmok. Genom förökadt anslag förbättrade han äfven de lappska stipendierna, och han vidtog med afseende å de lappska prästerne jemväl en annan åtgärd af stor betydelse. Ursprungligen voro, såsom redan anmärkts, vissa präster icke anstälda vid de lappska kyrkorna, utan dessa underlydde såsom annexer angränsande sydligare församlingar, af hvilkas prästerskap de besöktes, vanligen en gång om året, eller vid tiden för de årliga vintermarknaderna, hvilka stodo i samband med skatteuppbörden. Och äfven der de hade präst, bodde denne, i brist på tjenlig bostad, utom sin församling, den han endast någon gång om året besökte. Väl hade, såsom nyss omförmälts, i patentet af den 24 Sept. 1640 stadgats, att invid de, genom detsamma till uppförande anbefalda fyra nya kyrkorna ordentliga bostäder skulle för prästerna uppföras. Men detta påbud gälde icke med afseende å de äldre kyrkorna och blef icke heller vid dem iakttaget. I Carl den elftes patent af den 27 September 1673, som framkallat och i hög grad befrämjat Lappmarkens kolonisation genom svenskar, men i synnerhet genom Finnar, förordnades derföre nu omsider, "att sielfve Lappmarken ifrån de andre Svenska och Finska Församlingarne skiljas och uti särskilte socknar och tvenne Provesterier fördelas skall, hvilka med sine visse Provester, Kyrckeherder och Kapellaner blifva försedde", och hvilka således borde inom sina församlingar bo. Dock synes detta ej hafva kunnat på alla orter omedelbart ställas i verket. Ty t. ex. i det på grund af sistnämnda patent bildade Kemi lappmarks pastorat, som omfattade hela den dåvarande finska, eller rättare den Åbo stift underlydande Lappmarken, bodde dess förste kyrkoherde, Gabriel Tuderus, under hela den tid, eller från 1675-1684, som han innehade detta embete, i det på flere tiotal mil derifrån aflägsna Torneå; och så hade han gjort äfven under den tid, han redan derförinnan var "lapprest", eller från 1669-1675.

Efter Carl den elftes frånfälle följde åter en tid, då från den svenska regeringens sida föga uppmärksamhet egnades Lappmarken. Krigsoroligheterna under Carl den tolftes regering upptogo till största delen styrelsens uppmärksamhet, och de beredde den mera sysselsättning och omvårdnad, än att Lappmarken härvid kunde komma i nämnvärd åtanke. Men ehuru den yttre politiken i afseende å denna landsända under den efter Carl den tolftes död följande tidsperioden, eller den s. k. frihetstiden, till den grad försummades, att Carl den niondes stora planer i afseende å Lappmarken totalt grusades och Sverige definitivt utestängdes ifrån Ishafvet, vidtogos dock under Fredrik den förstes regering många och kraftiga åtgärder till de Sverges rike underlydande lappmarkernas fromma. Förordningen af den 3 Oktober 1723 om Lappländarenes flitigare undervisning i Christendomen och om skolors inrättande för dem innefattar särskilda i detta afseende lika vigtiga som nyttiga förfoganden — skada blott att de, i brist på tillräckliga medel och lärarekrafter, ej alla kommo till utförande. Sålunda anbefaldes Consistorierna tillse att, emedan tillräckligt antal kyrkor i Lappmarken ännu icke funnes, prästerna i lappförsamlingarne årligen resa omkring derstädes och undervisa befolkningen, "betjenandes sig vid predikan antingen af de tjäll de sjelfve med sig föra, eller ock af Lappländarnes tjällande". Dessa präster borde vara friske och rörige medelålders män", som lärt sig lappska språket från barndomen eller ock "under varande tjensteår" sig derom vinlagt; och efter vissa år borde de, som dervid visade sig nitiske, derifrån hjelpas och befordras till svenska församlingar. En skola skulle inrättas vid hvarje hufvudkyrka. Till såväl skolornas som äfven elevernas underhåll och deras förseende med kläder under skoltiden, hvilken åtminstore i en senare tid varit 2 år, anslogos medel; och äfven mången infödd Lapp utbildades såväl i Upsala som i Hernösand till framstående lärare för Lapparne. Af Häradsrättens i Enare protokoll för den 14 Februari 1737 finner man ock, bland annat, att denna fattiga församling , "hulpit en studerande från Lycksele Lap-schola till widare förkofran wid Upsala academia" (Bil 37). Likaså beviljade regeringen anslag för tryckning af ABC böcker och Katecheser på lappska, hvilket skulle vara undervisningsspråket för Lapparne, ehuru äfven svenska borde läras dem, som sådant önskade. Superintendenten i orten eller någon af Consistorium särskildt tillförordnad prästman skulle hvart tredje år verkställa visitationer i de lappska församlingarne.

Med värme och intresse omfattades dessa frågor om förbättrandet af Lapparnes tillstånd äfven af rikets ständer, hvilket man, utom af det nyss sagda, kan finna äfven af förhandlingarne vid 1738 års riksdag, samt af riksdagsbeslutet den 18 April 1739 (§ 5) och den 22 Augusti 1741 (§ 2) m. m.

Sedan prästerna i Lappmarks församlingarna efterhand begynt att vid undervisningen och predikan kunna undvara tolk och sjelfve dervid betjena sig af lappska språket, blefvo äfven allt flera läro- och andaktsböcker på detta språk utgifna. Början härmed gjordes redan på Gustaf II Adolfs tid, och den första bok på detta språk utkom samma år, eller 1619, som skolan i Piteå öppnades. Till och med en bonde, Henrik Göransson i Niemis by af Öfvertorneå socken, öfversatte till lappskan ett "manuale", för hvilket arbete han, enligt nådigt förordnande, åtnjöt räntan af sitt åboende ¼-mantalshemman i förläning för sin och sin hustrus återstående lifstid, eller från år 1647 till 1693. (Se Hülphers, Vesterbottens städer, s. 150 f.).

Antalet af på lappska språket utgifna böcker tilltog i större mån efter år 1733, då anslagen för bestridande af tryckningskostnaderna blefvo rikligare, och äfven de som verkstälde öfversättningar till lappskan fingo belöningar. Sådana böcker utgåfvos under sistförflutna århundrade förnämligast af Pehr Fjellström, först skolmästare, derefter kyrkoherde och prost i Lycksele (1739-1764), äfvensom af Pehr Högström, Pastor i Gellivaara och sedermera Pastor och Prost i Skellefteå, der han dog år 1781.

År 1739 hade emedlertid en särskild Direktion för ecklesiastikverket i Lappmarken blifvit tillsatt. Hvilken vigt man den tiden fästade vid frågan om civilisationens befordrande hos Lapparne framgår äfven deraf, att till ledamöter i direktionen bestämdes de Herrar Riksens Råd, som voro Cancellerer vid academierna i Upsala, Åbo och Lund, äfvensom Justitiecancelleren, Erkebiskopen och Justitieborgmästaren i Stockholm, jemte det enligt ett senare förfogande äfven Stockholms kyrkoherde skulle hafva säte och stämma i densamma.

I afseende å de lappska församlingarna och skolorna och deras förseende med erforderliga böcker på lappska språket tillkommer nämnda direktion stor förtjenst. Sålunda lät Direktionen, bland annat, under tiden från år 1771-1791 ånyo upplägga många redan tidigare på detta språk utkomna böcker. Och på det att ständig tillgång på sådana ej måtte saknas vid skolorna och academierna, trycktes A B C boken i 4,700 exemplar, Svebelii cateches i 2,000 exemplar, Lutheri cateches i 4,700 exemplar, Högströms catechetiska frågor och svar i 4,000 exemplar samt psalm- och evangeliiböcker i 6,200 exemplar. Åt Kyrkoherden Samuel Öhrling, Skolmästaren Emanuel Öhrling och Komministern Nils Fjellström, hvilka, utom att de egde fullkomlig kännedom af lappska språket, vore kända för "tillförlitelig beläsenhet, förenad med mogen urskiljning", uppdrogs att till lappska språket öfversätta Gamla Testamentet. Och kyrkoherden Öhrling förordnades tillika, att under resor, som han borde verkställa, studera de skilda dialekterna af språket, på det att öfversättningen måtte blifva fullständig och arbetet kunna öfverallt i Lappmarken läsas och förstås, Detta arbete utkom dock ej förrän år 1811, då äfven det redan år 1741 öfversatta och 1755 tryckta Nya Testamentet ånyo upplades, och bibeln sålunda i sin helhet utgafs på svensk-lappska.

År 1778 lät Direktionen vidare i 1.000 exemplar trycka Lindahl-Öhrlings lappskt-svenskt-latinska lexicon med vidfogad lappsk grammatik. Utom den mängd förbättringar å kyrkor och prestgårdar, hvilka Direktionen lät verkställa, uppfördes enligt dess förordnande predikohuset å Aukavaara fjäll i Jokmoks församling, Enontekis kyrka samt flera kapellbyggnader, såsom vid Hornafvan i Arjepluogs församling, vid Terna och vid Volksjö m. m.

Skolor inrättades i Fölinge och Gellivaara, och flere fattiga studerande, hvilka egde kunskap i lappska språket, dels tilldelades till uppmuntran i studier, isynnerhet teologiska, årliga understöd, åt en del för kortare tid, åt andra under hela deras vistelsetid vid skolan, dels recommenderades de efter demissionen till erhållande af något Kongl. stipendium. I Kongl. Förordn. af den 19 Januari 1757 uppmanades Consistorierna i riket att till Lappmarkens tjenst utse någon viss studerande, som efter väl fullbordade studier och antagna ordines sacros, kunde vid behof, på Direktionens bekostnad ett år hållas i Lappmarken att lära sig språket och derefter träda der i tjenst med löfte att efter 10 á 12 års väl förrättadt värf få vara försäkrad om att blifva befordrad i sitt stift. Och en ytterligare uppmuntran för dem, som ville egna sig åt detta kall, var att årliga gratialer beviljades fattiga enkor efter lappska präster och skolmästare. Sålunda lyckades man för Lapparne utbilda lärare, bland hvilka flera voro af framstående skicklighet. De biträddes i afseende å barnaundervisningen äfven af för ändamålet tillsatte kateketer.

Verkets årliga inkomster, bestående i vissa hemmansräntor och vissa tunnor krono tiondespannmål, den årliga lappmarksräntan, två årliga kollekter öfver hela riket, bevillningen ifrån Lappmarken till skolorna, en viss del af Arnäs kyrkoherbergespannmål samt slutligen allt som inflöt för de böcker, som blifvit för Lapparne upplagde, torde i slutet af 1700 talet hafva sammanlagdt uppgått till inemot 4,600 Rdr. Dessutom fanns äfven något i samladt kapital.

Då Canslersgillet genom K. K. af den 17 Februari 1801 inrättades och genom instruktion af den 27 Oktober s. å. fick sig uppdragen styrelsen öfver hela uppfostringsverket i riket, kommo äfven skolorna och de öfriga kyrkliga inrättningarne i Lappmarken att underlyda gillet, som skulle utgöras af academie cancellererna jemte andra tillförordnade ledamöter. Direktionen för det lappska ecklesiastikverket, som sålunda blef obehöflig, indrogs nu. Äfven verkets fonder indrogos år 1834, då tillika ett årligt anslag beviljades för de ändamål desamma tillgodosett.

____________________________

Ryssland

Med de hedniska Lapparnes omvändelse hade man redan tidigt varit sysselsatt äfven på ryskt håll. Underrättelserna derom äro dock sparsamma. Enligt den Rostovska krönikan anlände år 1526 till Moskva "Hafsboer och Lappar ifrån Oceanen, ifrån Kandalakska viken, mynningen af floden Niva, ifrån vida Lappland" och begärde af Czaren antimis (altarduk) och präster, hvilka skulle helga dem genom dopet och åt dem inviga en kyrka. Czaren anbefalde då erkebiskopen Makarius att ifrån katedralkyrkan i Novgorod ditsända en präst och en diakon. De afreste och invigde der åt Lapparne en "Johannis födelses kyrka" och döpte många af dem.

Vidare anlände år 1532 till Novgorod Lappar ifrån Murmanska (norska) hafvet och ifrån floden Tutoloma (Tuloma) samt utbådo sig altarduk och lärare af Makarius, som äfven dit afsände en präst och en diakon. De invigde der vid tiden för Filippi fastan en Marie bebådelses kyrka och en den Helige Nikolais kyrka samt döpte många Lappar bakom det heliga berget.

Omvändelseverket bland dessa Lappar fortsattes sedan af Archimandriten Feodorit ifrån Solovetska klostret, Alexander Svirskis vän. Han predikade christendomen vid Tulomas stränder, lärde sig Lapparnes språk, uppfann för dem alfabet och grundlade ett kloster nära Kolaflodens utlopp. Efter en 1560 företagen resa till Constantinopel bosatte han sig i Vologda, hvarifrån han sedan gjorde resor såväl till sitt eget kloster som till andra trakter af Lappmarken, om somrarna sjöledes, vintertid med renar (Karamsin IX s. 269 ff.).

I den nordligaste delen af den nuvarande ryska Lappmarken, i gränstrakterna mot Norge och Enare, bedrefs omvändelseverket af Trifon, som dervid ådagalade sådant nit och sådan ifver, att hans namn i denna Lappmark fördunklat alla hans förenämnde landsmäns. Det förmäles om honom, att han på sin födelseort i det Novgorodska gebitet haft en uppenbarelse, deri han af Frälsaren anbefalts att begifva sig till ett torftigt och svårtillgängligt land. Han begaf sig åstad och anlände till floden Petjenga (Peisen), der han fann Lappar, som lefde i djupaste hedniska mörker och i "afgudisk djefvulskhet", i det att de tillbådo menniskohänders verk, dyrkade djeflar, förgudade maskar och andra krypande varelser, samt åto allt ovant och vederstyggligt. Undan Lapparnes förföljelse säges Herren ofta hafva frälst honom på underbart sätt. Han förborgade honom i bergsklyftor eller förde honom undan, osynlig för deras ögon.

Efterhand begynte flera af de döpta Lapparne att tillföra Trifon silfver och andra värdefulla saker. De skänkte ock honom land, sjöar och floder. Af detta behöll Trifon intet för egen räkning, utan öfverlemnade allt hvad han sålunda fick emottaga till kyrkan i Petjenga. Sedan emedlertid äfven såväl lekmän som munkar från det inre af Ryssland begynt att besöka denna kyrka, förvandlades den till kloster. I December 1583 dog Trifon, och kort derefter, eller år 1590 (1589), förstördes klostret af ett ströfvande parti Finnar. Men än i dag hålles 'Trifons namn och minnet af honom heligt af såväl Ryssar som Lappar i hela Kolska kretsen, och äfven långt utöfver dess gränser. Man vallfärdas årligen till hans reliqvier och till de högtider, som hvarje år den 10, 11 och 12 Februari till hans minne firas i Petjenga, der han är begrafven under kyrkans golf. Hans kropp säges än vara oförmultnad och anses komma att så förblifva. På annat ställe har redan omnämnts (Del I s. 597), att såväl i kyrkan i Kola som på många andra orter i ryska Lappmarken förvaras afskrifter af ett manuskript, innefattande meddelanden om Trifon och klostret i Petjenga. Detta manuskript omtalas äfven af Sjögren a. a. s. 374. Jfr för öfrigt Suomi 1848 s. 171 ff.

____________________________

Norge

Ehuru Norrmännen enligt all sannolikhet redan i en aflägsen forntid uppburit skatt af Lappar, isynnerhet af dem som bodde vid hafskusten, voro de likväl de sista som begynte att vårda sig om Lapparnes undervisning, om ock försök till deras upptagande i den Katolska kyrkans sköte af dem gjordes redan så tidigt som i fjortonde århundradet. Under alla stridigheter om herraväldet här uppe, och än senare, fortforo Norges Lappar, hvilka efterhand, om ock mera till namnet, blefvo räknade till angränsande norska församlingar, att lefva i djupaste hedniska mörker. Ty detta skingrades ej derigenom att några kyrkor för Norrmännens eget behof byggdes der uppe, medan Lapparne fortforo att vara i afsaknad af egna präster. Väl uppfördes sålunda redan år 1217 på ön Tröms (Tromsö), nära Finnmarkens gräns, en kyrka, och i denna döptes äfven många af de hedningar, som, sedan det gamla Bjarmiska riket i följd af Tatarernas påträngande fallit i spillror, kommit till trakten och fått sig boningsplatser anvisade vid Malangerfjorden, som utgör gräns emellan nuvarande Senjens och Tromsö fögderier. Men huruvida bland dem funnits Lappar förmäles ej.

Utan nämnvärd verkan, med afseende å Lapparne här uppe, torde äfven förblifvit Konung Fredrik I:s åren 1527-1529 utgifna påbud, att en hvar Biskop skulle draga försorg om religionsundervisningen i sitt stift.

Christian IV, som, under sin år 1599 företagna resa till trakterna långt bortom Nordcap för att göra Danmarks anspråk på Nordfjällsskatten gällande, säges hafva sjelf erfarit Lapparnes afgudadyrkan och trollkonster, utgaf väl år 1609 den befallning, att alla de Lappar, hvilka öfverbevisats om trolldom och ej ville afstå derifrån, skulle straffas till lifvet, och alla de, mot hvilka grundad misstanke derom förelåge, förvisas från landet. Men så vidt man vet, var det först genom samme Christian IV:s bref af den 1 Juli 1634 som en lapparnes upplysning befrämjande åtgärd vidtogs. I detta bref tillförordnades nemligen en präst för Lapparne. Han skulle, enligt Biskopens i Trondhjem anvisning, resa omkring bland Lapparne i Trondhjems län, undervisa dem i christendomen samt meddela dem sacramenten. Och för ernående af dessa ändamål ålåg det honom att färdas från by till by, och Lapparne att utan ersättning skjutsa honom såväl till vatten som tiil lands.

Mycket blef tyvärr dock härigenom ej vunnet. Och äfven det, som i antydt afseende uträttades under den lärde och insigtsfulle Fredrik den tredjes regering (1648-1670), då omvändelseverket bland Norges Lappar egentligen kan sägas hafva tagit sin början, var för det mesta af föga varaktighet. En god grund för omvändelseverket lades väl af Erik Bredahl, Biskop i Trondhjems stift 1643-1672. Han utöfvade en nitisk verksamhet i sådant syfte under de år han, fördrifven från Trondhjem af Svenskarne — emedan han, ehuru Trondhjems län genom fredsslutet i Roeskilde år 1658 öfvergått till Sverge, icke ville aflägga trohetsed åt detta rike — bodde i sitt præbende Trondenäs på Senjen, dit det svenska väldet icke sträckte sig. Han icke blott inspirerade andra för nämnda arbete, utan han besökte äfven själf af Lappar bebodda trakter och verkade, såväl under dessa sina resor som ock hemma hos sig, personligen för Lapparnes omvändelse. Resultaterna uteblefvo icke heller. Men hans verksamhet sträckte sig ej utöfver de Trondhjemska Lapparne, och äfven bland dem hade det mesta af hvad han uträttat råkat på förfall vid den tid, då Isak Olsen år 1703 såsom skolmästare kom upp till Varanger och Paul Resen år 1707 inträffade på samma ort, dit afrest på Fredrik IV:s befallning.

Man trodde sig nu hafva funnit, att orsaken dertill, att Danmark förlorat i inflytande och maktställning i Finnmarken, vore att söka i försummelsen att åt Lapparne bygga kyrkor och för dem inrätta skolor. Redan sistnämnda år anmodade ock Trondhjems Biskop prästerna deruppe att försöka utfinna personer, hvilka kunde med framgång användas såsom lärare för Lapparne. Och snart begynte man, såsom ock Resen föreslagit, att med berömvärdt nit och stor kostnad afhjelpa nyssnämnda brister. De voro också nog stora. Ty icke ens ännu denna tid funnos kyrkor, direkt afsedda för Finnmarkens Lappar, hvilka sålunda i afseende å undervisning voro lemnade åt sitt öde. Olsen berättar, bland annat, att ett utanför Koutokeino och Jokmok liggande fjäll var uppfyllt af mordiska Finnar och Lappar, hvilka lefde af röfveri och tjufveri på christna Finnar, "plundrade" renar, kreatur, gods, pigebarn m. m. För Olsen var här således ett rikt arbetsfält, och han verkade i sin anspråkslösa ställning med en lika outtröttlig som berömvärd ifver för Lapparnes upplysning och för kännedomen om Finnmarken, hvaröfver han upprättade kartor (60 ark) med förklaring öfver gränserna, landet, inbyggarene och de gamla gränsemärkena emellan Ryssland, Sverge och Norge; jemte det han skref afhandlingar om Lapparnes öfvertro och deras villfarelser.

År 1714 lät Fredrik IV i Köpenhamn inrätta ett missionskollegium, väl egentligen afsedt för den Ostindiska missionen, men som dock med nit handhade äfven Lapparnes kyrkliga angelägenheter, hvilka kollegiet derjemte hade sig ombetrodde, ända tills det upplöstes och Lapparne i sådant afseende underlades Biskopen i Trondhjem. Fredrik den IV:s verk fortsattes sedan af Christian VI, Fredrik V och Christian VII.

Den som med den största framgång arbetade för de Norska Lapparnes omvändelse var dock Thomas von Westen, hvars ifrågavarande verksamhet inföll under Fredrik IV:s tid. Han var outtröttlig i sitt nit för detta folks omvändelse, som han befordrade dels genom att sjelf i sitt eget hus undervisa Lappar, dels genom att såsom lärare vid det år 1716 i Trondhjem inrättade Seminarium scholasticum utbilda missionärer för dem, dels ock slutligen såsom ledare af hela det lappska missionsverket i Norge, hvilket, oberoende af Biskoparne, underlydde ett Missionskollegium. I sistnämnde egenskap besökte han, under de längre resor han för ändamålet företog åren 1716, 1718 och 1722, de af Lappar bebodda trakterna i riket. En af följderna utaf hans fruktbringande verksamhet, och det ingalunda den minst vigtiga, var att framstående och för sitt kall intresserade män till stort antal utsändes till Lapparne, hvilka de, med af v. Westen påverkadt nit och ofta under oerhörda besvärligheter, med stor framgång undervisade i deras egna kåtor och på deras eget språk. Bland de utskickade voro, utom andra förtjenstfulla män, Jens Bloch, missionär i Vestfinnmarken åren 1716-1719 och, jemte Kield Stub, de förste sådana, samt vidare Mårten Lund, först missionär, sedermera pastor i Alten, Jens Kildal, som år 1720 afgick såsom missionär till Salten och äfven verkade på svenska sidan i Jukkasjärvi, samt hans begge bröder Simon och Sigvard Kildal, Jemtlänningen Leonard Sidenius, Knud Leem, som blef missionär år 1723, Pastor i Alten 1728 och slutligen 1752 Professor i lappska språket vid Seminariet i Trondhjem, der han dog 1774, Elias Heltberg och Hans Skanke; samt från en senare tid, bland andre, Gerhard Sandberg och Simon Kildal d. y., begge missionärer i Varanger, Sandberg åren 1767-1775 och Kildal 1784-1788. Den förste som här predikade på lappska språket var Jens Bloch.

Nitiska arbetare här uppe voro ännu flere andre, både präster och kateketer, af hvilka många åtnjutit undervisning dels i Seminarium scolasticum, dels i Seminarium lapponicum, i hvilket Leem verkade såsom lärare allt ifrån dess stiftelse år 1752 till sin år 1774 inträffade död, då Seminariet på grund af Missionskollegiets framställning genom K. Reskript af den 3 Nov. s. år upphäfdes och föreskrift meddelades om att lapparne skulle undervisas i christendomen på norska.

De lappska missionärerna, säger Leem, reste från den ena Lappen till den andra och dröjde hos en hvar 8 á 14 dagar i sender. Omgifna af smuts och stank, kalfvar och får, bodde de i Lapparnes torfkojor och kalla tält, der äfven röken var högst besvärlig och kölden kom bläcket att tillfrysa, om det ej hölls inför elden. Men så var ock frukten af alla dessa åtgöranden och all den undervisning, hvaraf Lapparne sålunda kommo i åtnjutande ej blott af missionärerna och kateketerna, utan ännu dertill af församlingsprästerna, så stor, att läskunnigheten och christendomskunskapen hos de norska Lapparne blef upparbetad till samma nivå, som på den tiden i hvilken församling som helst på andra orter. Skada blott att dessa Lappars undervisning, efter det Seminarium lapponicum indrogs, missionärernas verksamhet mot slutet af adertonde seklet upphörde och det norska språket blef undervisningsspråk äfven för Lapparne, råkat så på förfall, att man på en del håll hos dem lärer finna spår af verklig hedendom.

Bevis på att detta ej skall få länge fortfara begynte dock att visa sig redan på 1820 talet. Man begynte då att inse nödvändigheten af att åter insätta lappska språket såsom undervisningsspråk. Man företog sig derföre att ånyo utgifva de gamla, redan utgångna lappska böckerna, af hvilka de första sålunda utkommo på nytt åren 1821 och 1824 genom Prosten Deinbolls försorg, samt att intressera sig för bibelns öfversättande till samma språk; och stortinget beslöt år 1821, att för Nordlanden och Finnmarken skulle inrättas ett seminarium för utbildande af folkskollärare, af hvilka de, som ville egna sig åt Lapparnes undervisning, skulle handledas, utom på norska, äfven på det lappska språket. Den Kongl. resolutionen härom emanerade den 4 Maj 1822. Detta Seminarium, som förlades på Trondenæs, öppnades för sin verksamhet år 1826. De norska Lapparne hafva dessutom i Pastor Stockfleth erhållit en entusiastisk lärare, som icke allenast grundligt lärt sig deras språk, på hvilket han redan utgifvit flere böcker, och på hvilket han är sysselsatt med att öfversätta äfven den Heliga skrift, utan ock med lågande värme antagit sig deras sak i alla afseenden. Han har ock varit nog lycklig att härför vinna sin Regerings kraftiga understöd.

____________________________

Till ofvanstående kortfattade skildring om Christendomens bibringande åt Lapparne, till hvilket ämne vi dock, hvad eget lands Lappar vidkommer, längre fram skola återkomma, må det tillåtas oss att foga ännu några ord.

Vid omvändelseverkets bedrifvande bland Lapparne har man tyvärr icke — ej ens under den evangeliska tiden — alltid förfarit med önskvärd mildhet och med nödig hänsyn till deras åskådning och deras fördomar. Mycken menniskovänlighet, många personliga uppoffringar och stort christligt nit har härvid onekligen lagts i dagen från mera än ett håll. Men skuggsider saknas ejheller. Många Lappar förföljdes ej allenast för, ofta nog förment trolldom, utan äfven för det att de vidblefvo sina urgamla seder och bruk, äfven af oskyldig art; och man utsträckte härvid stundom sitt nit ända derhän, att man mot dem använde såväl inqvisition som tortyr, ja t. o. m. bålet. Man bestraffade dem ej allenast för deras sånger till de gamla gudarnes ära, utan äfven för begagnandet af spåtrummor, hvilka ansågos vara "djefvulska redskap och konster." Fann man en Lapp bland sina elddon eller kring halsen bära något, som han sjelf trodde vara preservativ mot sjukdomar, s. s. t. ex. björngalla, bäfvergäll, bäfversvans eller annat dylikt, så misstänktes allt sådant vara trolldomsredskap, och man behandlade honom derefter. Han drogs inför Rätta, der lagläsaren, ofta en okunnig man, tvang honom att erkänna sig skyldig till trolleri och, hvad än värre var, nödgade honom till medgifvandet, att han dermed skadat christna menniskor. Så t. ex. berättar Tornæus i sitt a. a. s. 22, hurusom en 80 år gammal Lappe blef för trolldom, hvarigenom han bl. a. "erkänt sig" hafva om lifvet bragt en bonde, dömd till döden, ehuru han undgick straffets bringande till verkställighet derigenom att han "trullade sig sjelf ihjäl", då man satte honom i släden för att afföras till fängelset. Sådana, för förmenta brott af denna art fälda dödsdomar blefvo i de högre instanserna endast alltför villigt faststälda. Huru fördomsfull man sålunda var beträffande Lapparne ådagalägger, utom detta och de otaliga andra bevis, som derpå förefinnas, äfven en Konung Christian IV:s förordning af år 1660, der man läser att, emedan Lapparne vore af natur och bruk till trolldom begärlige, hvarken Norrmän eller annat fromt folk vågade bo nära dem, ännu mindre i deras grannskap eller vid samma fjord som de. Den behandling, för hvilken Lapparne tidigare voro utsatta för det att de ej genast voro färdige att öfvergifva sina gamla seder och bruk, var sålunda ingalunda egnad att befordra omvändelseverket. Då t. ex. begagnandet af den kära spåtrumman, äfven för ändamål, som ingenting hade gemensamt med trolldom, var belagdt med dödsstraff, hvilket qvarstod ända till 1779 (jfr Del II s. 196); då de oskyldigaste saker utmålades såsom trollkonster, hvilka medförde samma straff; då prästerna ej ville tillåta Lapparne att i dopet uppkalla sina barn efter sina afsomnade förfåder (Del II s. 50); då hade allt detta till följd, att man öfvade sina gamla seder och bruk i hemlighet, sålänge något af dem bevarades i folkets minne. Det föraktliga bemötande, som ofta kom Lappen till del, det förtryck och de orättvisor, för hvilka han varit utsatt, hafva icke heller varit egnade att påskynda den nya lärans rotfästande. Oaktadt allvarsamma åtgärder, säger derför Hammond i sin historia öfver den Nordiska missionen, fortforo Lapparne att vidblifva sina hedniska bruk och meningar ännu länge efter det kyrkor för dem uppfördes. Detta är tyvärr endast alltför sannt. Men för afskaffandet af ett hos folket inrotadt urgammalt åskådningssätt och för häfvande af dess gamla fördomar äro tvångsåtgärder ingalunda alltid de framgångsrikaste medel. Då Gustaf Wasa i sitt rike genomförde reformationen, var han nog lycklig att inse detta. För att ej alltför mycket uppröra folkets känslor genom småaktiga åtgärder i saker af underordnad vigt för det stora reformarbetets framgång, fäste han ej någon afgörande betydelse vid att alla för lutheranismens väsende fremmande yttre ceremonier, som folket vant sig vid, genast skulle afskaffas. Också lära de hedniska bruk, som Lapparne delvis länge nog torde vidblifvit, icke alltid varit af sådan grundväsentlig betydelse, som de mången gång blifvit bjert beskrifna. Ty, — vare detta sagdt utan att vara riktadt mot Hammond — öfverdrifter äro tyvärr endast alltför vanliga. Så t. ex. läser man å s. 192 i Handlingar, rörande jubelfesten i Upsala år 1793, att man då ännu på ett och annat ställe i vår Lappmark och särdeles i Kuusamo var "under naturens klaraste dag lemnad åt tjocka natten, mörkret och dess olyckor." Men emedlertid hafva flere den tidens präster i grannsocknarne, derom tillfrågade af mig, förklarat att christendomskunskapen då icke var sämre i Kuusamo än i andra Finlands socknar. Och äfven Doktor M. Castrén, som redan vid sagda tidpunkt var kontraktsprost i Kemi prosteri, dit Kuusamo då hörde, uttalade för mig, att han ej kunde förstå, huru denna osannfärdiga uppgift fått i sagda handlingar inflyta. Dåvarande Biskopen i Åbo, Gadolin, hos hvilken Castrén förfrågat sig i saken, hade emedlertid förklarat, att B. W., som vid mötet var referent, infört uppgiften för att dermed chikanera Gadolin. Så lättsinnigt kunna vilseledande framställningar spridas ut; och att sådana i otalig mängd utgått äfven om Lapparne, det behöfver ej betviflas. Ett bevis derpå är äfven den inkorrekta skildring af förhållandena i Kemi lappmark, som ingår i "Lärda Tidningar" för år 1750 och gaf Samuel Chydenius full anledning att i samma tidning införa en gensaga, deri dock äfven han, i sin berömvärda ifver att taga dervarande befolkning i försvar, i vissa delar gör sig sjelf skyldig till öfverdrift (Bil. 1). Det framgår för öfrigt af såväl Högströms som M. Castréns vittnesbörd, att befolkningen i vår Lappmark öfverhufvud under 1700-talet i christlig vandel och moralitet icke allenast kunde ställas i bredd med landets sydligare belägna socknar, utan i många fall t. o. m. stod öfver dem. Och så är förhållandet äfven nu. Deraf har ock skalden fått anledning att om Lapparne sjunga:

Ren vantron flyr det ljus, som sprides ända hit

Af visa Konungars och sanna Prästers nit,

Ren Lappens troll dö ut, men med ett gift från söder,

brännvinet, trollas nu han sjelf af svenska bröder.

Utgifvaren tillåter sig att härtill foga några ord.

Att förf., då han nedskref det här närmast ofvanstående, ej haft tillgång till hithörande visitations protokoll, kan man finna deraf, att han ej åberopar något sådant, utan stöder sig endast på muntliga meddelanden. Af protokollen inhemtas följande:

Sedan Kontraktsprosten M. Castrén vid visitationen i Kuusamo den 12 Mars 1797 med fägnad inhemtat, att församlingsmedlemmarne "i allmänhet voro försvarligen inkomna i salighetsläran, läste temmeligen rent innantill och kunde utantill Luthers cateches, hustaflan, Athanasii symbolum, Gezelii Spörsmål, och de fleste äfven skriftenes språk samt botpsalmerna, samt gåfvo rediga och nöjaktiga svar på frågor," har i protokollet vidare antecknats:

"Visitator intygar derföre, att allmogen uti Kuusamo Lappmarks församling uti Christendomskunskapen ej särdeles eftergifver någon annan menighet inom andra landsförsamlingar i riket; genom hvilket sannfärdiga anförande de mindre fördelaktiga yttranden om Christendomens tillstånd i Kuusamo Lappmark vederläggas, hvilka uti sista jubelfestens handlingar finnas intagna. Längesedan har hedendomen flyktat ifrån denna Lappmark; vidskepelse vidlåder ej denna Lappmarks invånare, mera än andra landsförsamlingar. Natten, mörkret och dess olyckor hafva länge sedan vikit för dagen. Inga synnerliga grofva laster äro gängse, och denna Lappmarks invånare äro ej mera fallna för stöld och tjufnad än i de upplysta församlingarna. Lapparnes vanliga böjelse för fylleri och starka drycker har ej hunnit taga så djupa rötter här som uti de till Hernösands stift lydande Lappmarker; utan kunna denna Lappmarks invånare med allt skäl berömmas för nykterhet framför vestra Lappmarks församlingarne och de flesta andra i riket. Ejheller kan folket beskyllas för otukt och skörlefnad. Här finnes mera dygd, större renhet och enfald i sederna än i de flesta andra församlingar."

Emedlertid hade Prosten M. Castréns fader och företrädare i Kontraktsprosteembetet E. Castrén, vid nästföregående, af honom år 1787 i Kuusamo verkstälda visitation i protokollet antecknat:

"En del af församlingen förspordes ega försvarlig christendomskunskap, som de ådagalade ej allenast med nöjaktiga svar utan ock Catechesens och spörsmålens tydliga läsande; men hos de flesta befanns mycken okunnighet och vårdslöshet. Hvarken äldre eller yngre kunde stafva, hvarföre ock lycklig innanläsning ej var att vänta af andra än dem, som voro med synnerlig qvickhet begåfvade. Ganska få hade ock läst Gezelii spörsmål." Beträffande kyrkogången hade församlingens kyrkoherde, derom tillfrågad, förmält: att täta besök i kyrkan väl ej kunde fordras af dem som bo flera mil aflägsne derifrån, men att äfven de närmast boende vore mycket försumlige derutinnan. Med hugnad hade dock försports att större laster numera ej öfvades i församlingen, sedan fylleri och rentjufnad, som i framfarna tider nog inritat sig i densamma, blifvit hämmade.

Allt detta, som för öfrigt icke gäller Lappar — ty i Kuusamo fanns dåmera ej sådana — antyder väl icke hedendom eller annat dylikt; men kanske är dock sistnämnda protokoll källan för uppgiften i jubelfest-publikationen, der rätta förhållandet i hvarje fall synes hafva blifvit vanstäldt.

____________________________

Men innan vi nu ingå på vidare beskrifning af den finska Lappmarken, hvilken ju företrädesvis är afsedd att utgöra föremålet för denna afhandling, må en flyktig blick kastas äfven på de utom Finlands gränser belägna lappmarkerna.