Andra kvädet om Hälge Hundingsbane (PAG)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► |  |
 |
 |
 |
||
|
|
|
|
|||
|
|
|
||||
|
|
|||||
|
|
|||||
|
||||||
|
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar
eller det gamla Völsungakvädet.
.jpg)
Konung Sigmund, Völsungs son, var gift med Borghild från Brålunda. De gåfvo sin son namnet Hälge efter Hälge Hjörvardsson och satte Hagal till fosterfader åt Hälge.
Det fans en annan mäktig konung, som hette Hunding, och efter honom har Hundland fått sitt namn. Han var en stor härförare och egde många söner, som också lågo i härnad.
Emellan konung Hunding och konung Sigmund var det ofrid och strider. De dråpo hvar andras fränder. Konung Sigmund och hans ättmän kallades Völsungar och Ylfvingar.
Hälge drog lönligen som späjare till konung Hundings hird. Häming, Hundings son, var då hemma. Men då Hälge drog bort, mötte han en vallarepilt och kvad:
1.
“Säg till Häming,
att Hälge kände
den brynjphöljde,
som Hundings män fälde!
Grå ulf
I gripit haden,
som Hunding kung
för Hamal tog.”
Hamal hette nämligen Hagals son. Konung Hunding sände män till Hagal för att leta efter Hälge. Hälge kunde då icke komma undan på annat sätt, utan tog en trälkvinnas kläder på sig och gick att mala, medan sändemännen letade, men icke funno honom.
2.
Då skrek Blind,
den skadeglade:
“Hvass blick hafver
Hagals tärna;
ej en trälakvinna
där vid kvarnen ståndar.
Stenarna remna,
stenkaret brister.
3.
“Hård lott hafver
höfdingen drabbat,
då, fast kung, han skall
korn mala;
för hans händer
höfdes bättre
mellankafle
än kvarnvef.”
Hagal svarade och kvad:
4.
“Ej må stort man undra,
om stenkaret brakar,
när kunglig mö
kvarnen vefvar.
Sigars och Högnes
syster är hon;
hvassa ögon
har Ylfvingamön.
5.
“Förr sväfvade hon
högre än skyn
och drog på vikingars
vis i kamp,
tills Hälge tog
henne till fånga.”
Hälge kom då undan därifrån och for å härskepp. Han fälde konung Hunding och vardt sedan kallad Hälge Hundingsbane.
II.
Han låg med sin här i Brunaviken och gjorde strandhugg; där åto de rått kött. Där fans också en konung, som hette Högne, och hans dotter hette Sigrun. Hon var valkyria och red öfver luft och haf; hon var den återfödda Svåfva. Sigrun red till Hälges skepp och kvad:
6.
“Hvilke styra
mot stranden med skepp?
Hvar hafven I, härmän!
hemmet edert?
Hvem biden I
i Brunaviken?
Hvilken led
lyster Eder veta?”
Hälge kvad:
7.
“Hamal styr
mot stranden med skepp,
hemmet vårt
vi hafva på Läsö,
på vind vi bida
i Brunaviken,
och östra vägen
oss veta lyster.”
Sigrun kvad:
8.
“Hvar har du, höfdingl
Hild väkt
eller valens foglar
föda bjudit?
Hvi är brynjan din
med blod stänkt?
Hvi äta hjälmklädde kämpar
köttet rått?”
Hälge kvad:
9.
“Nyss Ylfvingars ättling
öfvat den bragden
väster om hafvet —
om dig veta lyster —
att jag björnar dräp
i Bragalund
och örnars slägt
med svärd mättade.
Nu vet du, hvi brynjorna
blodats, mö!
och hvi jag stek ej hade
på hafvets böljor.”
Sigrun kvad:
10.
“Strid du kungör;
nu stupat på vallen
för Hälges hand
Hunding konung!
Slag vardt, då I
er slägt hämnaden,
och blod svallade
på svärdens äggar,”
Hälge kvad:
11.
“Hur viste du, att vi
det varit hade,
— säg, sluga kvinna! —
som slägthämd kraft?
Kungasöner många
äro kraftfulle ju
och likna för visso
våra ättmän!”
Sigrun kvad:
12.
“Ej var jag fjärran,
du folkets höfding!
då fräjdade fursten
föll i morgse.
Sigmunds son
mig dock snillrik tyckes,
då han i kamprunor kväder
om krigets under.
13
“Jag sett dig förr
på fagra långskepp,
då du som stambo stod
på stäfvar blodsköljda,
och svala vågor
svallande lekte.
Nu vill sig drottnen
dölja för mig,
men Högnes mö
Hälge känner.”
III.
Granmar hette en mäktig konung, som bodde på Svarinshögen. Han hade många söner; en hette Hödbrodd, en annan Gudmund, en tredje Starkad. Hödbrodd var på kungastämma och fäste sig Sigrun, Högnes dotter. Men dä hon sporde detta, red hon med valkyrior öfver luft och haf att uppsöka Hälge. Han var då vid Lågefjällen, där han kämpat med Hundings söner. Där hade han fält Alf och Öjolf, Hjörvard och Härvard, och trött af all striden hade han slutligen satt sig under Arasten. Där fann Sigrun honom, föll honom om halsen och kyste honom och sade honom sitt ärende, såsom det heter i det gamla Völsungakvädet:
14.
Sigrun sökte
segrarn, den glade,
tog kung Hälges
hand i sin,
kyste och hälsade
herskarn, den hjälmhöljde;
då vände den höge
sin hug till mön.
15.
Ej mälte Högnes
mö mot sitt hjärta,
då hon sade sig Hälges
huldhet söka.
och att re’n hon älskat
af all sin hug
Sigmunds son,
förr’n hon honom sett hade.
Sigrun kvad:
16.
“I härens åsyn
vardt jag Hödbrodd fäst,
men en annan konung
jag ega ville.
Dock skådar jag, furste!
mina fränders vrede;
mot min faders vilja,
den fasta, jag brutit.”
Hälge kvad:
17.
“Fruktan ej hys
för Högnes vrede
eller sorg
för slägtens harm!
Min skall du varda,
mö, du unga!
Tro icke, ädla!
att jag ångest hyser!”
Hälge samlade då en stor flotta och for till Fräkasten. Ute på hafvet kom ett oväder öfver dem, så att de råkade i lifsfara. Det började blixtra, och strålar slogo ned i skeppen. Då sågo de nio valkyrior rida i luften och igenkände bland dem Sigrun. I det samma lade sig stormen, och de kommo oskadde till land.
Granmars söner sutto å ett bärg, då skeppen seglade till land. Gudmund sprang då upp på en häst och red upp på bärget vid hamnen för att späja. Völsungarne bärgade just seglen. Då kvad Gudmund, såsom förr är skrifvet i kvädet om Hälge:
“Hvem är fursten
som flottan styr
och förer fienders
flock till landet?”
Sinfjötle, Sigmunds son, svarade, såsom förut är skrifvet. Därpå kvad Gudmund, Granmars son:
18.
“Hvem är den Sköldung,
som skeppen styr
och gyllne stridssköld
i stäfven hissar?
Frid mig ej båda
de främste i tåget;
röda skölden
skiner öfver vikingar.”
Sinfjötle kvad:
19.
“Här får Hödbrodd
Hälge känna
midt i flottan,
flykthatarn,
som din ätts
odalmarker,
Fjörsungaarfvet,
med fäjd vunnit.”
Gudmund kvad:
20.
“Först vi må
vid Fräkasten
till svärdens svar
i saken vädja.
Hög tid är för Hödbrodd
att hämd vinna;
låg lott
för länge vi burit.”
Sinfjötle kvad:
21.
“Gif dig hällre
att getter valla
och i klyftor klättra
på klintar branta,
att i handen häfva
hasselkäppen;
det är dig blidare, sven!
än svärdets dom!”
Hälge kvad:
22.
“Bättre dig höfdes,
bålde Sinfjötle!
att kamp yppa
och örnar fröjda
än att äflas med usla
ordaträtor,
hvar hälst med hat
herskare mötas.
23.
“Ej godt jag hoppas
af Granmars söner;
men sanning höfves
herskarn dock:
i Moinsheim
härligt de visat
sig mod hafva
med svärd att hugga.
Raske hjältar
de gärna må nämnas!”
Gudmund red hem med krigsbud. Då samlade Granmars söner en här, och till denna kommo månge konungar, bland hvilka voro Högne, Sigruns fader, samt hans söner, Brage och Dag.
Där stod sedan ett stort slag, i hvilket alle Granmars söner föllo och alle deras höfdingar, utom Dag, Högnes son, som fick fred och svor Völsungarne eder.
Sigrun gick ut på valen och fann Hödbrodd nära döden. Då kvad hon:
24.
“Nu skall ej Sigrun
från Säfvafjällen,
fräjdade Hödbrodd!
till din famn slutas.
Din lefnad är liden;
och lik i mängd
af Granmars söner
når gråbensflocken.”
Därpå mötte hon Hälge och vardt högeligen glad. Han kvad:
25.
“Ej alt gått väl,
valkyria! för dig;
något däraf
dock norner vållat:
I morgse föllo
vid Fräkasten
Brage och Högne;
jag var banemannen.
26.
“Rollögs söner
segnade vid Läbärg,
och vid Styrkleif
Starkad konung;
han var den värst
vilde jag sett,
ty kroppen högg än,
se'n hufvudet var borta.
27.
“På marken ligga,
lik vordne,
de allra fleste
af ättmän dine.
Skuld har du ingen,
ty skapad vardt du
till mål för mäktige
mäns tvedrägt.”
Då grät Sigrun.
Hälge kvad:
28.
“Trösta dig, Sigrun!
Till seger du fört oss,
Sköldungar ej sitt skick skifta.
Nu ville jag till lifvet kalla
lidne hjältar,
blott jag dock dig i min famn finge.”
Hälge äktade Sigrun, och de fingo söner; men Hälge vardt icke gammal. Dag Högnesson blotade till Odin för fadershämd, och Odin lånade Dag sitt spjut. Dag fann sin frände Hälge vid det ställe, som heter Fjätterlunda, och genomborrade honom med spjutet. Där föll då Hälge, men Dag red till Säfvafjällen och sade Sigrun tidenden:
29.
“'Tungt är mig, syster!
att sorg dig båda;
af tvång jag vållar
den vänas gråt.
I morgse föll
vid Fjätterlunda
den bäste konung,
som kommit i verlden;
sin fot han satt
på furstars hals.”
Sigrun kvad:
30.
”Dig skola alla
eder drabba,
som du Hälge
svurit har
både vid blixtens
blänkande flod
och vid fruktkall sten
i strömmande bölja.
31.
“Stilla stånde
det skepp du styr,
om ock medvind
manar på!
Springe ej den häst,
som under dig springer,
om än du fly vill
för fiendehop!
32.
“Ej bite det svärd,
i din hand du svingar,
om ej det sjunger
för dig själf dödssång!
33.
“Slik hämd du röne
för Hälges död,
att en varg du varder
i villande skog
utan egendom
och all gamman
och brödlös,
då du ej i lik sliter.”
Dag kvad:
34.
“Du är galen, syster!
gången från vettet,
då så du manar
men åt din broder.
Odin allena
alt vållat,
då han fäjdrunor
mellan fränder bar.
35.
“Dig bjuder din broder
blanka ringar
samt hela Vandilsvi
och Vigdala;
tag halfva mitt rike,
ringvigda syster,
i bot för söners
sorg och din egen!”
Sigrun kvad:
36.
“Osäll jag sitter
å Säfvafjällen
arla och särla
i ensamhet,
stiger ej kungen
i strålar för folket,
glänser å nyo
på gullbetslad fåle,
drager på Vigblär
till sin drottnings famn.
37.
“Så Hälge hade
med häpnad slagit
alle sina fiender
och fränder deras,
som när villade getter
för vargen ängslas
och af fruktan fly
utför fjällets stalp.
38.
“Så högt stod Hälge
öfver höfdingar andre,
som ädla asken
öfver tornet,
eller som dristiga hjorten,
af dagg stänkt,
häfver sitt hufvud
högre än all djur,
så att hornen glänsa
mot himlen själf.”
Hög vardt uppkastad efter Hälge. Men då han kom till Valhall, böd Odin honom att råda öfver alt jämte sig. Hälge kvad:
39
“Du skall, Hunding!
här åt hvar man
fotbad bära
och brasa tända,
hundar binda,
hästar vakta,
ge svinen föda,
förr’n du att sofva går.”
Sigruns tärna gick en afton utmed Hälges hög och såg, att Hälge red till högen med månge män. Tärnan kvad :
40.
“Är det ett bländverk,
som för min blick sväfvar,
eller ragnarök?
Rida väl de döde,
efter I huggen
edra hästar med sporre,
eller får höfdingen
komma hem åter?”
Hälge kvad:
41.
“Det är ej ett bländverk,
som för din blick sväfvar,
ej åldrarnas ända,
fast oss du ser,
fast vi hugga
våra hästar med sporre;
ej häller får höfdingen
komma hem åter.”
Då gick tärnan hem och sade till Sigrun:
42.
“Gäck ut, Sigrun!
från Säfvafjällen,
om du är hugad att härens
höfding möta!
Högen står öppen,
Hälge är kommen;
dolkspåren drypa,
din drotten bad dig.
att du sårens flöde
söfva skulle.”
Sigrun gick då in i högen till Hälge och kvad:
43
“Nu är jag så glad,
så glad vid ditt möte,
som höge Odins
hungrande korpar,
när de varsna valens
varma byten
eller, däfna af dagg,
se dag bräcka.
44.
“Dig vill jag kyssa,
döde konung!
förr'n du blodig
brynja aftar.
45.
“Ditt hår, Hälge!
är höljdt med rimfrost,
du är genomvåt
af valens dagg,
händerna fuktkalla
på Högnes måg;
hvad bör mig, bålde!
att bota dig?”
Hälge kvad:
46.
“Blott du vållar det, Sigrun
från Säfvafjällen!
att Hälge simmar
i sorgens dagg.
47.
“Du gråter, gullprydda!
grymma tårar,
du solhvita från söder!
förr’n du att sofva går:
hvar tår faller blodig
på bröstet af fursten,
töar iskall,
tung af ångest.
48.
“Väl vi drickom
dyrbar must,
fast land och lifvets
lust vi mist!
Ingen kväde
klagosång,
fast sår han ser
på mitt sargade bröst!
49.
“Nu bo och bygga
brudar i högen,
hjältars diser,
hos oss, döde.”
Sigrun redde säng i högen:
50.
“Här jag bäddat
dig, Hälge, en säng,
hvari du sorglös sofver,
son af Ylfving!
Låt mig, furste!
i din famn somna,
liksom du lät mig
i lifvet fordom!”
Hälge kvad:
51.
“Nu skall mig intet
omöjligt tyckas,
arla eller särla,
å Säfvafjällen, .
när du sofver
på den dödes arm,
snöhvit i högen,
Högnes dotter,
du kungaborna,
som är kvar vid lif!
52.
“Nu måste jag rida
rodnande vägar,
pä bleka springarn
spränga genom rymden.
Jag skall vara väster
om vindhjälmens bro,
innan salens hane
segerhjältarne väcker.”
Hälge och hans följe redo då sin led, men kvinnorna gingo hem till gården. Kvällen därefter lät Sigrun tärnan hålla vakt vid högen; men i skymningen, då Sigrun kom till högen, kvad tärnan:
53.
“Kommen vore nu,
om han komma tänkte,
från Odins salar
Sigmunds ättling.
Nu bleknar hoppet,
att herskarn må komma,
då re'n örnarna somnat
på askens grenar,
och alt folk drager
till drömmars ting.
54.
“Yra icke så,
att du ensam går,
o Sköldungadis!
till de dödes hus;
ty mer mäkta,
o mö, om natten
dödes vålnader
än vid dagsljuset!”
Sigrun dog snart af sorg och kvida. Det troddes i forna dagar, att människor vordo födde på nytt, men detta kallas nu kärlingskrock.
Hälge och Sigrun sägas vara vordna födde på nytt; han hette då Hälge Haddingeskate och hon Kåra Halfdansdotter, såsom det säges i Kråkokvädena; och hon var en valkyria.
.jpg)
Noter till Andra kvädet om Hälge Hundingsbane eller det gamla Völsungakvädet.
Detta andra kväde om Hälge Hundingsbane kommer såsom helgjutet, harmoniskt konstverk ej upp till jämnhöjd med den förra dikten om samma hjälte. Då denna senare alt igenom är utförd i versform och med episkt jämnmått fortskrider till sin föresätta slutpunkt, är däremot det förra tätt och ofta afbrutet af prosastycken, tvifvels utan kvarlefvor af versifierade partier, hvilkas ursprungliga form gått ur folkets minne redan vid den tidpunkt, då kvädet upptecknades. Åtskilliga språng i berättelsens fortgång antyda också antingen, att något fallit ut, eller också, att kvädet uppkommit genom sammanslagning af flera, urspungligen skilda sånger, till sammans bildande en liten serie. Af noterna till den förra sången synes det äfven, att en del af detta kväde innehåller verkliga parallelismer till den förra, ehuru af något olika redaktion. De tillhöra sålunda olika diktcykler öfver samma hjälte. Till scenerna i sista afdelningen af detta kväde finnes emellertid ingen motsvarighet i den förra dikten; men som dessa scener, särskildt den döde Hälges möte med Sigrun i grafhögen, höra till det skönaste, som rymmes ej blott i Hälgekvädena uti i alla Eddans hjältedikter, lyfter sig detta kväde genom dem i poetiskt hänseende till en mycket hög rang bland den fornnordiska literaturens alster. - Framställningens gång är följande :
I det första stycket: Hälge gör en djärf späjarfärd till konung Hundings, hans ätts dödsfiendes, land och kommer undan därifrån; men till hämd sänder Hunding män att uppsöka Hälge hos dennes fosterfader, Hagal, och dä räddar sig Hälge endast genom att i kvinnokläder draga husets handkvarn. Därefter fäller Hälge konung Hunding och får namnet Hundingsbane.
I det andra stycket skildras Hälges möte med Sigrun strax efter Hundings fall. Detta möte omtalas ej i den förra sången.
I det tredje stycket skildras först Hälges andra möte med Sigrun. Denna skildring återfinnes äfven, ehuru i detaljerna olika, i den förra sången. Sedan följer den strid, i hvilken Hälge fäller så väl Hödbrodd, Granmars son, med hvilken Sigrun mot sin vilja trolofvats, som dennes bröder och slägt och äfven Sigruns egen fader, Högne, och hennes broder, Brage, så att endast Dag, hennes andre broder, kom undan med lifvet. Af denna mellersta afdelning af detta kväde anser Sv. Grundtvig ett återljud förnimmas i de danska medeltidsvisorna om Ribold och Guldborg samt Hildebrand och Hilde liksom i dessas svenska parallelvisor.
Sigruns broder, Dag, ingick fred och förlikning med Völsungarne och svor dem eder. Därpå äktade Hälge Sigrun och fick med henne söner. Men Dag, hennes broder, svek sina löften och offrade till Odin för fadershämd samt fick af denne ett spjut, med hvilket han fälde Hälge. Därpå red Dag till Sigrun och kungjorde henne Hälges fall, hvarpå hon, öfverväldigad af sin sorg, utslungar mot brodern den gripande veklagan och förbannelse, som indirekt uppenbarar styrkan af den kärlek, med hvilken Sigrun är fäst vid Hälge. Därpå följer Sigruns sköna klagosång öfver Hälge, som sedan återklingar i Gudruns ännu skönare klagokväde öfver Sigurd Fåfnesbane i det Första kvädet om Gudrun. Slutligen följer, såsom det skönaste smycket på sägnen om Hälge, att Sigruns kärlek och sorg äro så starka, att de till och med tränga genom döden och grafven, så att Hälge för hennes tårar ej finner någon ro utan vänder åter från Valhall till det möte med Sigrun, som på ett så underskönt sätt skildras i sångens slut. Svend Grundtvig påpekar, att samma idé möter oss i den grekiska fornsägnen om Protesilaos från Fylake. »Han föll för Tröja och lemnade efter sig en ung hustru, Laodamia. Rörd af hennes djupa sorg och längtan, gaf underjordens gud Protesilaos lof att på en kort stund (tre timmar eller en natt) besöka sin hustru. Och snart därefter följde hon honom i döden». Samma grundtanke uppspårar Grundtvig äfven i engelska, tyska, slaviska, bretonska, spanska och italienska visor och sägner. Men i synnerhet i Norden återljuder denna sköna tanke, kärleken mäktigare än döden, i medeltida folkvisor, hvilkas djupa slägtskap med denna episod ur Eddan är omisskänlig. Danmark har i visan om Åke och Elsa, af Grundtvig kallad »Fästemanden i Graven» en sådan folkdikt, och Sverige eger i de af Geijer-Afzelius samt Arwidsson under namnet »Sorgens makt» upptecknade visorna tydliga motstycken till denna märkvärdiga, på urgamla traditioner hvilande sång.
»I väfven silke och I spinnen gull;
En fästmö gråter sin fasteman ur mull».
Så lyder uppslaget. Den döde kommer åter. Elsa tvår Åkes fötter i vin, och de hvila under natten vid hvar andras sida, såsom Hälge och Sigrun. Men vid första hanegället måste de skiljas åt; ty Åke skall under dagen dväljas i de dödas boningar, såsom Hälge i Valhall. Elsa följer riddaren till kyrkogården och hör ur grafvens djup, dit han försvunnit, följande ord, hvilka äro uppsprungna ur alldeles samma tankegång, som en af Hälges skönaste repliker i Eddadikten:
»För hvar och en tär, som du fäller på jord,
Min kista hon blifver så full utaf blod.
Men hvar gäng på jorden, du är i hjärtat glad,
Min kista hon blifver så full af rosors blad».
Den vanligaste svenska versionen slutar med dessa ord; men enligt en annan uppteckning tillägges, i större likhet med den danska, af Hauch följda texten, om jungfrun, sedan hon sörjande suttit på grafven »den kalla, långa natt»:
»Och jungfrun, då hon utaf grafven gick,
Så hastigt hon de dödssotar fick.
Och där blef glädje för mycken sorg och gråt,
De unga kom till hopa, som ha va't skilda åt».
Äfven slutet pä de älskandes historia vinner således i medeltidsvisan största tycke af den hedniska sångens upplösning; ty, liksom i båda dikterna »den döde blott en gång kommer till baka, så drages också uti båda den eflerlefvande, kvinnan, så utaf sorg och längtan, att hon snart följer efter».
Professor C. Hauch, som också skrifvit om detta ämne, säger uttryckligen, att han icke anser riddar Åkes visa såsom en omdiktning af det hedniska originalet; ty detta var efter all sannolikhet fullkomligt okändt af den medeltida diktaren; men däremot häller han för troligt, att bland folket (eller, såsom vi ville säga, bland folken i hela Norden) fortplantats »meningar och minnen, som varit beslägtade med det äldre diktverket eller rent af utgått från det samma, och hvilka, oaktadt troslärans förändring, bibehållit sig århundraden igenom», tills de slutligen åter klädt sig i versens skrud och funnit ett nytt, den nyare, kristna tiden tilltalande uttryck i medeltidsvisan om riddar Åke och jungfru Elsa.
Dessa drag ur en i Norden så vidt spridd visa uppenbara tydligen, huru djupt denna vackra uppfattning af kärlekens makt öfver döden från urälsta tider varit rotad i de götiska stammarna på båda sidorna af Öresund.
Visan 2.
Då skrek Blind, den skadeglade. S. Grundtvig påpekar åtskilliga beröringspunkter och parallelismer mellan den hos Saxo grammaticus bevarade fornsägnen om Siklingaätten och Eddans Hälgekväden. Bland synnerligen slående detaljer i denna utredning är också, att Siklingen Sigars onde rådgifvare, den gamle »Bolvisus luminibus captus», återfinnes i denne »Blindr inn bölvísi», som är nära att känna igen den i kvinnokläder dolde Hälge Hundingsbane.
Stenarna remna, stenkaret brister. De älsta kvarnarna voro efter all sannolikhet handkvarnar, så inrättade, att en horisontelt liggande, rund sten kringvreds med handkraft i en till stenen noga passande låda, här af sin form kallad »kar». På öfra, flata sidan af den runda stenen fans ett handtag, i nästa visa kalladt »kvarnvef».
Visan 3.
Mellankafle, Se noten till prosan efter visan 54 af Sången om Grimme!
Visan 4.
Sigars och Högnes syster, S. Grundtvig ser häri en antydan om Siklingaätten, hvilken ätt framskymtar på flera ställen i Eddans hjältesånger.
Visan 5.
Drog på vikingars vis i kamp. Det är uppenbart, att »viking» här står i betydelsen af krigare i allmänhet, vare sig han strider till lands eller sjös, medan ordet senare får den särskilda betydelsen af krigare till sjös eller sjöröfvare. Den egentliga vikingatiden börjar, efter alla äldre antaganden, hvilka nu emellertid af Bugge bestridas, långt senare, än dessa sånger diktats.
Prosan före visan 6.
Hon (Sigrun) var den återfödda Svåfva. Se härom prosan efter visan 45 af Kvädet om Hälge Hjörvardsson!
Visan 6.
S. Grundtvig påpekar, med hänsyn till beröringspunkter mellan de gamla Sköldungasägnerna, som säkerligen fordom varit besjungna i heroiska kväden, och Kvädena om Hälge Hundingsbane, att denna visa har synnerligt slägttycke med en af Saxos latinska verser.
Visan 7.
Om Tors strid med bärsärkabrudar på Läsö, se Sången om Hårbard, visan 37!
Visan 8.
Hild. Kriget kallas Hilds lek. Om orsaken härtill, se Nordisk Mytologi af N. M. Petersen, sv. uppl. sidan 181!
Visorna 14-17.
Se noten till Första kvädet om Hälge Hundingsbane, visan 21!
Prosan före visan 18.
Såsom förut är skrifvet, nämligen i Första kvädet om Hälge Hundingsbane, visan 33 och följande.
Visan 18.
Sköldung står här såsom patronym om Hälge, fastän denne var en Völsung.
Visorna 18-21.
Se noten till Första kvädet om Hälge Hundingsbane, visan 34!
Visan 20.
Fräkasten betyder »ulfvaklippan» . Själfva detta namn väcker en aning om den stundande striden.
Visorna 22 och 23.
Se nöten till Första kvädet om Hälge Hundingsbane, visan 47!
Visan 24.
Gråbensflocken — vargflocken.
Visan 26.
Starkad. Det är sannolikt denne Starkad, redan här ett monstrum, hvilken i de yngre hjältesägnerna växer upp till en så vidunderlig heros, och som i den nyare dikten framträder som Starkodder, hvilken slår med try par armar.
Visan 29.
Märkas bör, att äfven Dag, dödsfienden, erkänner Hälge hafva varit en hjälte utan like.
Visan 35.
Ringvigda. Öfversättningen är mer djärf än föregående upplagas »ringprydda», men ger sannolikt originalets andemening bättre.
Visan 36.
Vigblär är Hälges häst.
Visorna 36-38.
Jämför härmed Första kvädet om Gudrun, visorna 18-20!
Visan 38.
Ädla asken. Denna bild förer ovilkorligen tanken på Yggdrasil. Samma anmärkning framställes äfven af S. Grundtvig.
Dristiga hjorten. Sv. Grundtvig jämför med denna visa Solsången, visan 55, däri »solhjorten» omtalas, hvars horn nå ända upp till himlen, och yttrar om dessa båda visor: »Utan att här inlåta mig på något försök i jämförande mytologi med indragande af indiska, grekiska och andra föreställningar, vill jag dock uttala, att jag anser det för otvifvelaktigt, att vi i denna Solsångens solhjort hafva ett mytiskt djur, en sinnebild för solen, och det samma tror jag mig återfinna här (i denna visa). Med 'af dagg stänkt' hänsyftas då väl på morgonen, så att hjorten, som reser sig daggsprängd och lyfter sina gyllne horn mot himlen, är den uppgående solen». Att äfven månen med sina två horn i våra hedniske förfäders fantasi for i hjorthamn, visar Grundtvig i sammanhang härmed genom att påpeka några gamla danska besvärjelseformler, i hvilka månen anropas under bilder, som häntyda härpå.
Prosan före visan 39.
Hälges ädelhet framlyser icke minst af den höga plats, Odin ger honom i Valhall. Hundings uselhet framträder så mycket bjärtare genom den motsatta lott, som enligt visan 39 drabbar honom. Märkas bör, att en sådan hämd som Hälges i denna visa ej var oädel efter gammalnordisk rättsuppfattning.
Visan 40.
Ragnarök, verldens undergång, åldrarnas ända.
Visan 42.
Dolkspår, d. v. s. sår.
Visan 45.
Valens dagg är blodet.
Visan 52.
Det är tydligt, att alt det föregående af Hälges och Sigruns samtal tillhör början af deras möte. Denna visa säger Hälge däremot först mot slutet af natten, när dagbräckningen redan börjar färga skyarna röda.
Vindhjälmens bro är himlahvalfvet.
Salen är Valhall.
Salens hane. Kanske den Gullkam, som omtalas i Valans Visdom, visan 46.
Visan 53.
Sigmunds ättling är Hälge.
Visan 54.
Sköldungadis är Sigrun. Märkas bör, i afseende på den frihet, hvarmed den gamla hjältedikten brukar dylika patronym, att Brynhild i Stycke af ett kväde om Sigurd, visan 14, också kallas Sköldungamö.
Prosan efter visan 54.
Kårokvädena. Dessa äro nu förlorade. Genom dem hade de kvaden, i hvilka Sigrun, som vi förut lärt känna som Svåfva, förekommer, bildat en verklig trilogi kring valkyrian Svåfva — Sigrun — Kåra.
Denna återfödelse, ett slags uttryck för den tanken, att det nöga och ädla är odödligt, är en af de dunklaste punkterna af våra fäders tro och lifsuppfattning.
