Andra kvädet om Helge Hundingsbane (KL)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904

Hjältsånger
Andra kvädet om Helge Hundingsbane
(Helgakviða Hundingsbana onnor)

Helge og Sigrun.
(Illustration af Johannes Gehrts, 1901)

Konung Sigmund, Volsungs son, var gift med Borghild från Bralund. De gåfvo sin son namnet Helge efter Helge Hiorvardsson. Helges fosterfader var Hagal. Hunding hette en mäktig konung. Efter honom har Hundland blifvit uppkalladt. Han var en väldig krigare och ägde många söner, som lågo i härnad.

Emellan konung Hunding och konung Sigmund rådde ofrid och fiendskap. De dräpte hvarandras fränder. Konung Sigmund och hans ättmän kallades Volsungar och Ylfingar.

Helge drog lönligen som spejare till konung Hundings hird. Häming, konung Hundings son, var då hemma. Då Helge drog bort, träffade han en vallgosse och kvad:

A.

1.

'Säg åt Häming:

Helge minnes,

hvem i brynja

männen klädde.

I den gråa

ulfven gripit,

hvilken Hunding

tog för Hamal.'

Hagals son hette Hamal. Konung Hunding sände några män till Hagal för att leta efter Helge. Denne kunde då ej komma undan på annat sätt, än att han tog på sig en trälkvinnas kläder och gick att mala. Männen letade, men funno icke Helge.

2.

Då skrek Blind, den

skadeglade:

'Hvasst hon blickar,

Hagals tärna;

trälblod står ej

där vid kvarnen:

stenen rämnar,

kistan brister.'

3.

'Hård lott hafver

härskarn drabbat,

då, fast kung, han

korn får mala;

bättre anstod

denna hand att

svinga slagsvärd

än en kvarnstång.'

4. Hagal svarade och kvad:

'Undra ej, att

kvarnen knarrar,

när en kunglig

mö den drager;

öfver skyar

har hon sväfvat

och på härskepp

böljor blodat.'

Helge kom då undan och for å härskepp. Han fällde konung Hunding och vardt sedan kallad Helge Hundingsbane.

– – –

Han låg med sin här i Brunaviken och gjorde strandhugg; där åto han och hans män rått kött. Hogne hette en konung, och hans dotter hette Sigrun. Hon var en valkyrja och red öfver vind och våg; hon var den återfödda Svava. Sigrun red till Helges skepp och kvad:

5.

'Hvem styr dessa

skepp mot stranden?

Sägen, hvar ert

hem I ägen?

Hvarpå vänten

I i viken?

Hvarthän lyster

er att fara?'

6. Helge kvad:

'Hamal skeppen

styr mot stranden.

Vi vårt hem på

Hlesöy äga.

Vi på vind i

viken vänta.

Öster lyster

oss att fara.'

7. Valkyrjan kvad:

'Hvar har, furste,

kamp du uppväckt?

Stridens tärnors

fåglar mättat?

Hvi är brynjan

blodstänkt? Hvi skall

hjälmklädd kämpe

rått kött äta?'

8. Helge kvad:

'Björnar jag i

Bragalunden

tog med svärd; där

örnar mättat.

Nu jag sagt, hvi

brynjan blodstänkts,

hvi på sjön jag

stekt ej ätit.'

9. Valkyrjan kvad:

'Strid du kungör.

Konung Hunding

föll för Helges

hand på fältet;

kamp det vardt, och

er släkt hämnad;

blodet sköljde

svärdens eggar.'

10. Helge kvad:

'Huru visste

du, att vi just

— visa sköldmö —

släkthämnd kräfde?

Många tappra

kungasöner

finns det, många

våra likar.'

11. Valkyrjan kvad:

'Ej jag fjärran

var, folkhöfding,

när i morse

kungen fälldes.

Sigmunds son jag

klok vill kalla,

som i runor

kampen täljer.'

12.

'Förr jag sett dig,

när å långskepp

stolt du stod i

blodsköljd framstam.

Nu för mig du

vill dig dölja.

Hognes mö dock

Helge känner.'

– – –

Granmar hette en mäktig konung, som bodde på Svarenshaug. Han hade många söner; en hette Hodbrodd, en annan Gudmund, en tredje Starkad. Hodbrodd var en gång på en konungaförsamling och fäste sig Sigrun, Hognes dotter. Men när hon sporde detta, red hon med valkyrjor öfver vind och våg för att uppsöka Helge. Han var då vid Logafjällen och hade kämpat med Hundings söner. Där hade han fällt Alf och Öyolf, Hiorvard och Hervard, och trött af striden hade han satt sig under Arastein. Där fann Sigrun honom, föll honom om halsen, kysste honom och sade honom sitt ärende, såsom det heter i det gamla Volsungakvädet:

B.

13.

Sökte Sigrun

glade fursten,

tog hans hand i

sin, och hjälmklädd

konung hon till

henne vändes.

14.

Ej hon mot sitt

hjärta talte:

måste äga

Helges kärlek.

Sigmunds son af

all sin själ hon

älskat, förrn hon

honom skådat.

15.

'Vardt vid tinget

Hodbrodd lofvad,

men en ann' jag

äga ville.

Fruktar fränders

vrede, sen jag

mot min faders

vilja brutit.'

16. Helge kvad:

'Frukta ej för

Hognes vrede

eller dina

fränders misshag!

Du, min mö, för

mig skall lefva;

ej jag dina

ättmän rädes.

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

Helge samlade då en stor flotta och for till Frekastein. Ute på hafvet råkade han och hans män ut för ett farligt oväder. Det började åska, och blixtar slogo ned i skeppen. Då sågo de nio valkyrjor rida i luften och igenkände Sigrun. I detsamma lade sig stormen, och de kommo oskadda till land.

Granmars söner sutto på ett berg, då skeppen seglade till land. Gudmund sprang då upp på en häst och red upp på berget vid hamnen för att speja. Då refvo Volsungarne seglen. Gudmund kvad då, såsom förut är skrifvet i kvädet om Helge:

'Hvilken furste

anför hären

och i land för

dessa skaror?'

Sinfiotle, Sigmunds son, svarade, såsom förut är skrifvet.

Gudmund red hem med krigsbud. Då samlade Granmars söner en här, och till denna kommo många konungar, bland hvilka voro Hogne, Sigruns fader, och hans söner Brage och Dag.

Där stod sedan ett stort slag, i hvilket alla Granmars söner föllo och alla deras höfdingar utom Dag Hognesson, som fick fred och svor Volsungarne trohet.

Sigrun gick ut på valplatsen och fann Hodbrodd döende. Då kvad hon:

C.

17. 'Aldrig Sigrun

skall i dina

armar slutas,

konung Hodbrodd.

Lifvet släckts för

Granmars söner.

Gygjors ulfvar

liken slita.'

Därpå fann hon Helge och vardt mycket glad. Han kvad:

18.

'Ej i allt det

lyckligt gått dig;

nornorna dock

något vållat.

Hogne och din

broder Brage

fallit. Jag var

deras bane.'

19.

'Och vid Hlebiorg

Hrollaugs söner

samt vid Styrkleif

konung Starkad.

Ingen jag sett

mer stridslysten:

bålen slogs än

skild från hufvu’t.'

20.

'Nästan alla

dina fränder

ligga döda

nu på jorden.

Du har ingen

skuld: du skapad

vardt att tvist bland

kungar väcka.'

Då grät Sigrun. Han kvad:

21.

'Trösta dig, Sigrun!

Seger du gaf oss.

Konungar ödet ej ändra.

Önskar, de lefde

ännu de fallne

samt jag dig famna dock finge!'

– – –

Detta kvad Gudmund, Granmars son:

(B.)

22.

'Hvilken konung

anför flottan

och i stäfven

fanan hissar?

Fredlig tycks ej

färden vara:

blodrödt norrsken

syns bak hären.'

23. Sinfiotle kvad:

'Här lär Hodbrodd

Helge känna,

den flykttröge

midt i flottan,

hvilken dina

fränders arfgods,

Fiorsungsarfvet,

med fejd vunnit.'

24. Gudmund kvad:

'Förr skall dock vid

Frekastein vår

tvist med svärden

varda sliten.

Nu är tid att

hämnas, Hodbrodd!

Länge nog vi

legat under.'

25. Sinfiotle kvad:

'Hellre må du

getter valla,

öfver branta

klyftor klättra,

ha en träpåk

uti handen.

Det är mera

lugnt än svärdstorm.'

26. Helge kvad:

'Dig, Sinfiotle,

höfdes mer att

gå till kamp och

örnar glädja,

än att gagnlös

ordstrid föra,

om hvarann' I

också haten.'

27.

'Ej så tappra

Granmars söner

tyckas, dock bör

sanning sägas:

de vid Moens-

heim ha visat

sig ha mod att

svärden svinga.'

– – –

Helge äktade Sigrun, och de fingo söner. Helge blef icke gammal. Dag Hognesson blotade till Oden för fadershämnd, och Oden lånade Dag sitt spjut. Dag träffade sin svåger Helge vid det ställe, som heter Fiotorlund. Där föll då Helge, men Dag red till Svavafjällen och sade Sigrun tidender:

C.

28.

'Sorgsen själf jag

sorg dig bringar,

tvungen är i

gråt dig tvinga:

Föll i dag vid

Fiotorlund den

bäste härskarn

här på jorden.'

29. Sigrun kvad:

'Dig skola alla

eder nu bita,

alla, du Helge

fordom har svurit,

svurit vid dödens

speglande vatten,

svurit vid böljans

regnsvala klippa!'

30.

'Segle det skepp ej,

hvarpå du seglar,

fast den mest strykande

medvind du hade!

Flykte den häst ej,

hvarpå du flyktar,

fast dig i hälarna

fienden följde!'

31

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .

'Bite det svärd ej,

modigt du svingar,

om det din egen

dödssång ej sjunger!'

32.

'Då vore Helges

död på dig hämnad,

om du som varg i

skogarna smöge,

saknande alla

skatter och fröjder,

finge blott äta

stinkande liken.'

33. Dag kvad:

'Ditt förstånd du

mistat, syster,

när du så mig

vill förbanna.

Oden ensam

allt har vållat,

han som fränder

städse söndrar.'

34.

'Dig jag bjuder

röda ringar,

Vandelsve och

hela Vigdal,

halfva riket

såsom böter

för din sorg och

dina söners.'

35. Sigrun kvad:

'Aldrig mer, sent

eller tidigt,

kan åt lifvet

jag mig glädja,

när i kämpars

krets ej härskarn

mera hit på

Vigblær rider.'

36.

'Så med skräck slog

Helge sina

fiender och

deras fränder,

som när skrämda

getter springa

undan vargen

utför fjället.'

37.

'Så högt Helge

stod bland furstar

som högvuxen

ask bland törnen

och som hjorten,

stänkt af daggen

öfver skogens,

djur sig höjer.'

En hög uppkastades öfver Helge. Men när han kom till Valhall, bjöd Oden honom att tillsammans med sig själf råda öfver allting. Helge kvad:

38.

[Du skall, Hunding,

här åt alla

fotbad bära,

brasor tända,

hundar binda,

hästar vakta,

svinen fodra,

förrn du somnar.']

– – –

Sigruns tärna gick en kväll ut till Helges hög och fick då se Helge rida till högen med många män i sitt följe.

39. Tärnan kvad:

'Ser jag väl ett

bländverk eller

ragnarök, när

döda rida,

när I edra

hästar sporren?

Ar åt härskarn

hemlof gifvet?'

40. Helge kvad:

'Ej du ser ett

bländverk eller

tidens kväll, fast

du oss skådar,

fast vi sporra

våra hästar.

Ej åt härskarn

hemlof gifvits.

Tärnan gick därpå hem och sade till Sigrun:

41.

'Gå nu, Sigrun,

hän till högen,

om dig lyster

härskarn träffa.

Såren blöda.

Fursten bad dig,

att du flödet

skulle stilla.'

Sigrun gick in i högen och kvad:

42.

'Är så lycklig

af vårt möte,

som när hungrig

korp hos Oden

ser valplatsens

varma byte

eller skådar

morgonrodna’n.'

43.

'Vill först kyssa

fallne kungen,

förrn han blodad

brynja kastar.

Allt ditt hår af

rimfrost höljes,

kampdagg ned på

dig har droppat.’

44. Helge kvad:

'Ensam du det,

Sigrun, vållar

att på mig har

sorgdagg droppat:

bittra tårar

städs du gråter;

på mitt bröst som

blod de falla.'

45.

'Gladt vi skola

mjödet dricka,

fast vi mistat

lifvets glädje.

Ingen klagan

nu må höras,

fast mitt bröst af

såren blöder.'

Sigrun tillreder en bädd i högen.

46. Sigrun kvad:

'Här en bädd jag

redt dig, Helge,

där du fri från

sorg kan sofva.

Än jag i din

famn vill hvila

liksom fordom,

när du lefde.'

47. Helge kvad:

'Nu jag tror, att

allt kan hända

när som helst på

Sävafjällen,

när i bleknad

hjältes armar

Hognes ljusa

dotter hvilar.' —

48.

'Tid att rida

rodnande vägar,

låta springarn

luftstigen tråda.

Västan om den

bäfvande spången

skall jag, innan

hjältarne väckas.'

Helge och hans följe redo därpå sin väg, men kvinnorna gingo hem till gården. Nästa afton lät Sigrun tärnan hålla vakt vid högen. När hon sedan i solnedgången själf kom till högen, kvad hon:

49.

'Kommit ren, om

komma kunde,

Sigmunds son från

Odens salar.

Hoppet om hans

ankomst vissnar,

när på kvist ren

örnen sitter

och till drömmars

värld allt flyr.'

50. Tärnan kvad:

'Yra så ej,

att du ensam

åter går till

dödens boning.

Minns, om natten

är hvar vålnad

mera stark än

under dagen.'

Sigrun dog snart af sorg och saknad. Det troddes i forna dagar, att människor blefvo födda på nytt, men detta kallas nu käringskrock.

Helge och Sigrun sägas ha blifvit återfödda. Han hette då Helge Haddingiaskate och hon Kara Halfdansdotter, såsom det säges i Sången om Kara, och hon var en vaikyrja.

---

Noter: