Anmärkningar (KL)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904

Anmärkningar

Valans spådom

Med full rätt har den okände samlaren af eddasångerna låtit sin 'visbok' börja med denna dikt, ty intet annat af dessa kväden torde i tankedjup och vyer kunna mäta sig med denna märkliga fornsång.

Den visa valan, som ser så 'vidt och vidt omkring öfver alla världar', framställer i denna sin spådom eller vision, som väl vore en riktigare öfversättning, hela tillvarons sorgtunga saga allt från dess första uppkomst till dess slutliga undergång, hvarefter hon siar om 'en ny jord och en ny himmel, där rättfärdighet uti bor'.

Denna hennes skildring af världsutvecklingen är dock på intet vis detaljerad. Hennes tankeflykt går — som den danske forskaren Rosenberg träffande säger — tvärtom så högt, att den vidrör blott varats högsta toppar. Alla sina syner kläder hon dessutom i mytens halft skymmande sagodräkt, och ordkarg som den forne nordbon själf nöjer hon sig i regeln med att — ehuru ofta synnerligen konkret och målande — endast flyktigt skissera dem. Så antyder hon t. ex. blott ytterkonturerna till myten om Balders död (stroferna 24 och 25), lämnande åt 'Heimdalls lyssnande söner' att i sitt lefvande minne utfylla teckningen. Och för den nutida föga mytkunnige läsaren blir hennes väl redan i sig själf kanske rätt dunkla dikt härigenom än mera dunkel.

Den varder detta äfven af ett annat skäl. I sin bevarade form kan den nämligen liknas vid en förvittrad ruin, hvaraf stora delar redan på den okände samlarens tid torde ha sjunkit i grus. Den kan därför ock nu sägas bestå af en mängd fragment, mellan hvilka flerestädes större luckor förefinnas och från hvilka yngre tillsatser ej alltid äro lätta att urskilja. Till följd häraf har äfven den hypotesen framställts, att dikten skulle vara en kompilation af åtminstone tvenne kväden, ett kosmogoniskt om världens skapelse och ett annat om ragnaröksmyten. I hvad mån denna teori är riktig eller ens sannolik, må här lämnas osagdt. Antagandet att dikten, frånsedt det fragmentariska skick, hvari den kommit till oss, skulle, såsom den nu föreligger, vara affattad på Island under 900-talet, får väl däremot anses vara tämligen riktigt; och mot detta antagande behöfver ingalunda — såsom ofvan i Inledningen påpekats — det kristna inflytande strida, hvilket särskildt torde skönjas i valans sista och vackraste vision.

Från formell synpunkt må till sist anföras, att vi i det parti, som behandlar ragnaröksmyten, ha ett slags stef (d. v. s. vissa i bestämda strofer återkommande versrader), hvilket ofta förekommer i den konstnärliga lofdikten (drápan), i det nämligen här (sannolikt) hvar femte strof utgöres af 'omkvädet' »Garm skäller högt i Gnipahulan» etc., samt att vi vidare spara ett om medeltidsballadens (och folkvisans) refräng påminnande egentligt omkväde i den här och där återkommande slutraden: »Veten I än eller hvad?»

Den Höges sång

Denna frejdade lärodikt visar sig redan vid ett flyktigt betraktande sönderfalla i flera olika delar, af hvilka Det egentliga Hávamál (I), Sången till Loddfafner (IV) och Odens runsång (VI) äro de förnämsta. Och vid närmare granskning befinnas dessa skilda leder ej ens vara ihäktade hvarandra, utan blott tämligen godtyckligt sammanförda under en gemensam titel Hávamál, hvilken väl ursprungligen blott tillkom Sången till Loddfafner. Förutom de ofvan upptagna mindre partierna — de rent mytologiska diktfragmenten om Billings mö, om Skaldemjödet och om Odens offrande af sig själf — förekomma i handskriften äfven åtskilliga andra lösryckta strofer och brottstycken, hvilka äro i så hög grad vilsekomna främlingar, att de endast öka intrycket af oreda och brist på sammanhang, hvarför de i den ofvan lämnade öfversättningen ansetts kunna saklöst uteslutas. Dylika oäkta strofer torde ock finnas i de här upptagna afdelningarna.

Särskildt gäller väl detta om det egentliga Hávamál. Detta stycke består ju nämligen endast af en samling lefnadsregler och tänkespråk utan någon åtminstone yttre enhet, och det är klart, att af olika 'framsägare' och afskrifvare än en, än en annan strof kunde inflickas från andra liknande dikter. Det kan väl till och med ifrågasättas, huruvida vi här ens kunna tala om någon enskild bestämd författare och om det icke fasthellre vore rättare att endast tänka på en samlare, hvars individuella smak blott afspeglat sig i valet af då gängse tänkespråk och maximer.

Liksom all didaktik har äfven detta åldriga lärokväde svårt att hålla sig kvar i den äkta diktens luftiga rymd, och nekas kan svårligen, att det finnes föga poesi i de flesta af dessa visserligen så välmenta, men äfven så kalla och alltför världskloka råd och förmaningar. Frånsedt enskilda och verkligt storslagna skönheter torde därför det poetiska i 'Hávamál' väl närmast vara att söka i själfva grundstämningen, i den djupt pessimistiska lifssyn, som — trots att strofernas ursprungliga ordning väl är åtskilligt ändrad — likväl utgör den enande underströmmen i denna samling af tänkespråk, en underström hvilken vanligen kommer till synes i en moral af så betänklig halt, att den långt mer påminner om en renässansens Machiavelli än om en forntida viking, men hvilken ock någon gång utmynnar i en sublim resignation (såsom i strof 71) eller i en undertryckt klagan (såsom i strof 50).

Emedan dessa välmenta och kloka, om ock ingalunda alltid så upphöjda råd i det hela åtminstone framställas såsom gifna af Oden och ibland uttryckligen läggas i hans mun, ha de diktfragment, som gå under denna kollektivtitel, af gammalt räknats till gudasångerna, hvilket dock djupare sedt näppeligen är fullt berättigadt.

För det antagandet, att åtminstone en del af dessa tänkespråk förskrifver sig från Norge och där affattats redan på 800-talet, synes åtskilligt tala.

Sången om Vaftrudner

Knappt någon eddadikt har bevarats i ett så oskadadt skick som detta kväde, och det torde därför kunna betraktas som ett exempel på huru helgjutna väl alla dessa sånger en gång varit.

Den rastlöst verksamme Oden, som till fullo förstått, att kunskap är makt, och mer än väl inser, att skola gudarne ens kunna tänka på att segra i den slutliga världsstriden, måste det ske genom deras öfverlägsenhet i vetande, besluter, ehuru tydligen med ej ringa tvekan, att uppsöka ej den starkaste, utan den visaste af alla jättar för att med ordets blanka vapen öfvervinna denne sin farligaste fiende. Ty äro jättarne vuxna gudarne äfven i vetande, då är de senares undergång i fullaste mening endast en tidsfråga. Det är denna bakgrund, som ger en sådan dramatisk spänning åt denna äfven till formen dramatiska dikt. De båda kämparne sitta fredligt sida vid sida i den vise jättens sal, medan de föra sin förtviflade tvekamp om första platsen i vetandets värld. De farhågor, Oden redan på förhand hyste, visa sig ock snart vara fullt grundade, ty i detta intellektuella envig, i hvilket frågor och svar möta hvarandra som korsade klingor, förråder Vaftrudner en sådan kunskap, att Oden omsider i ångestfull häpnad utbrister: »Du är allvis, jätte!» Men Oden måste segra, och därför ser han sig till sist tvungen att framställa en fråga, på hvilken han måste veta att intet svar kan lämnas.

Denna gudens seger öfver jätten är därför ock kanske lika dyrköpt som skaldemjödet, ty det var ej med ordets blanka vapen, han slutligen vann den. Och det kan svårligen nekas, att det är den 'onde', nästan allvise jätten, som faller med ofördunklad ära, under det att det är med fläckad heder, som den segrande guden drager åter till Valhall.

Ett par alldeles uppenbart oäkta strofer ha i öfversättningen uteslutits.

Sången om Grimner

Detta lappverk af brottstycken från flera skilda mytologiska kväden kunde man likna vid en tafla, af hvilken nästan endast ramen finnes kvar, ity att af den egentliga sången om Grimner kanske blott några strofer i början och slutet bevarats, under det nära nog allt, som varit måladt på duken, blifvit utsuddadt och densamma sedermera fyllts med en mängd andra teckningar. Någon restitution af det ursprungliga kvädet är väl därför ej längre möjlig, och i sin nu föreliggande form är det snarast att betrakta som ett förvaringsrum för en mängd mytologiska notiser, hvilka där inkastats huller om buller.

Det är ock endast genom dessa notiser, dikten kan hafva någon betydelse, ty från estetisk synpunkt är väl detta oordnade aggregat i det närmaste värdelöst.

Sången om Harbard

Få af Eddans sånger torde vara så dunkla som denna egendomliga och egenartade dikt.

Till sin yttre form är den för det första synnerligen egendomlig. Denna är nämligen så ytterligt fri, att den väl rättast bör anses vara ett slags rytmisk stafrimmad prosa, ett förhållande som öfversättaren sökt, så godt han kunnat, efterbilda.

För det andra är äfven innehållet mycket egendomligt. Man har i allmänhet antagit, att det är ingen mindre än Oden själf, som döljer sig bakom färjkarlen Harbard, i det han här som så ofta eljest uppträder under ett för tillfället uppdiktadt namn. Några ha åter gissat, att Harbard skulle vara en förklädnad för Loke, men detta synes mindre troligt. De bedrifter, den värde Harbard rosar sig öfver, passa nämligen synnerligen väl ihop med hvad som eljest berättas om Oden, hvilken ingalunda var någon Josef.

Men äfven om Harbard är identisk med Oden, är härmed ej gåtan löst, ty hvad vore i alla fall meningen med själfva kvädet?

Språket synes vara relativt ungt, och särskildt påfallande äro de talrika exemplen på substantivens slutartikel, hvilken bildning väl ännu var fullt outvecklad i det egentliga eddaspråket. Det kan i betraktande häraf — andra skäl att förtiga — synas ligga en viss rimlighet i den bland andra hypoteser framställda gissningen, att i detta kväde en jämförelsevis sent lefvande skald helt enkelt blott velat roa sig med att låta de båda så olika gudarne, medan de munhuggas, framträda i bjärtast möjliga kontrast, och att han därför sökt skildra dem från deras minst tilltalande sidor.

Att denna hans teckning såväl af den hederlige, men bondske och ej så litet grofhuggne Tor som af den finbildade, 'galante' och tämligen samvetslöse Harbard (= Oden?) är gjord med öfverlägsen talang, torde ej behöfva särskildt påpekas.

Kvädet om Hymer

Man har — kanske utan tillräckligt skäl — ansett, att denna dikt skulle vara relativt ung. Och såsom stöd härför kunde anföras såväl den ovanligt stränga versformen som ock det påfallande stora antalet af kenningar, hvilket senare förhållande synes tyda på ett starkt inflytande från den ofta mycket förkonstlade stilen i den lärda skaldediktningen. Men som den mera folkliga eddapoesien tydligen en längre tid blomstrat samtidigt med denna mera artificiella konstdiktning, bevisar väl denna omständighet ej så mycket. Och att anföra såsom ytterligare stöd för detta kvädes relativt unga ålder den okände författarens påstådda grofva okunnighet i mytologien, då han låter krigsguden Tyr vara son af isjätten Hymer, kan, såsom ofvan anförts, måhända vara förhastadt.

I senare tider har äfven den hypotesen framställts, att detta kväde skulle till och med vara baseradt på en lärd skaldedikt, den s. k. Húsdrápa, som författats i slutet af 900-talet af den isländske skalden Ulfr Uggason. Men äfven om denna hypotes skulle vara riktig, behöfver emellertid ej därför denna dikt vara yngre än kanske flertalet af Eddans sånger, eftersom dess författande i alla fall kunde ha skett inom den egentliga vikingatiden.

Slutligen har man antagit, att i detta kväde åtminstone två sägner skulle ha hopblandats, den ena handlande om huru Tor hämtade den milsdjupa kitteln hos Hymer, den andra om fisket, där Midgärdsormen nappar på kroken. Detta kan visserligen vara mycket möjligt, men att häraf sluta, det denna dikt blott vore en kompilation af tvenne äldre ursprungligen skilda kväden, synes mig äfvenledes sakna tvingande skäl.

Nekas kan emellertid icke, att denna sång gör ett främmande, omaka intryck, att den med ett ord verkar långt mera gjord än de öfriga eddadikterna, och detta talar kanske mera för dess relativt unga ålder än de nu anförda skälen. Till följd häraf är ock dess estetiska värde ej så synnerligen stort.

Kvädet om Trym

Står Kvädet om Hymer på gränsen till den lärda konstdiktningen, är däremot denna dikt kanske den mest folkliga af alla Eddans sånger. Den gör också från början till slut intryck af att vara fullkomligt äkta.

Detta dråpliga kväde stammar väl ock från vikingatidens äldre skede, och dess hemland är troligen Norge. Härför talar måhända bland annat den omständigheten, att man velat finna beröringspunkter mellan denna eddasång och en på 1600-talet upptecknad svensk folkvisa, hvilket dock endast på sin höjd behöfver tyda på, att detta äfventyr ursprungligen kan ha behandlats i tvenne väl liknande, men ej därför lika folkdikter, en norsk och en svensk. —

Hvad som väl är mest i ögonen fallande i detta ypperliga fornkväde är den humoristiska, nästan abandon-artade tonen, hvilken i det hela är så främmande för den norröna litteraturen. Om man så vill, kan man emellertid äfven bakom detta uppsluppna skämt spåra en förkänsla af stundande olyckor i det faktum, att det endast är genom den lömske Lokes beredvillighet, som Tor återfår sin hammare, utan hvilken gudarne varit värnlösa och jättarne snart fått fritt husera i Asgård.

Kvädet om Vegtam

Denna lilla dikt, hvaraf början är förlorad och hvars första strof uppenbarligen lånats af det sannolikt långt äldre Kvädet om Trym, handlar endast om huru Oden, gripen af mörka aningar på grund af de hemska drömmar, hvaraf Balder hemsökts, rider till dödsriket och där uppväcker en 'vala' för att af henne få sina farhågor häfda eller bekräftade. Detta senare inträffar, och häruti ligger väl det egentligen poetiska i detta lilla brottstycke.

Långt senare — kanske långt fram i medeltiden — har såsom en inledning eller prolog till denna obestridligen äkta eddasång Odens likgalder (Hrafnagaldr Oðens eller Forspiallslióð) författats. Detta dunkla och i fullaste mening gjorda kväde har af alla senare eddakännare med allt skäl utmönstrats ur denna samling af folkliga fornsånger. Af denna anledning har det ej heller här upptagits.

Sången om Alvis

Denna allt utom folkliga dikt torde vara en af Eddans allra yngsta sånger. Den har måhända varit afsedd att närmast tjäna som ett slags poetisk 'katekes' för idkarne af den efter vikingatiden snart till tom förkonstling och till ett jagande efter gjorda kenningar alltmer urartade lärda skaldediktningen. På ett föga lyckligt sätt har denna 'katekes' blifvit inramad i myten om dvärgen Alvis' frieri till Tors dotter. Detta är redan i och för sig något misstänkt.

Men härtill kommer vidare, att under det Tor i det kanske rätt unga kvädet om Hymer ännu dock är sig lik, spelar han i detta stycke en för sin naturell fullkomligt främmande roll. Man väntar snarare, att det vore Oden, som på detta sätt examinerade dvärgen. Och denne ådagalägger verkligen en för enhvar 'mytkunnig' nästan häpnadsväckande hardiesse, då han vågar fria till en dotter af själfve Asator. Detta och väl än mera det ovanligt sökta i frågorna och svaren skvallra otvetydigt om en ganska ung ålder. Dikten är därför enligt all sannolikhet författad först på 1100 talet.

En viss poetisk uppfattning kan emellertid ej frånkännas denna 'katekes'. Särskildt må i det hänseendet påpekas den fina kontrasten mellan å ena sidan gudars, vaners, alfvars och dvärgars ej sällan stämningsväckande kenningar och å andra sidan jättarnes krassa benämningar, hvilka ofta på ett målande sätt afspegla deras så att säga glupska och materiella lifssyn.

Vidare populärt torde detta kväde väl aldrig varit och har kanske blott varit kändt af de epigoner, som ännu i början af den nordiska medeltiden roade sig med att fabricera lärda skaldevisor.

Kvädet om Volund

Af gammalt ställes denna dikt i spetsen för hjältesångerna, och åtskilligt torde tala för att den är kanhända den tidigast affattade bland dem alla. Bland andra skäl härför har man framhållit, att själfva innehållet visar tillbaka på en synnerligen vild och barbarisk tid. En sådan intensiv hämndens njutning, hvarmed detta kväde slutar, är kanske till och med svår att fatta för den nutida kulturmänniskan.

Sagan om den skicklige smeden — konstnären — Volund tycks ha varit känd af alla germanska folk. Vi återfinna denne 'Vaulunder' i den forntyske Wieland och i den fornengelske Wéland, hvarförutom han i yngre engelska och franska riddardikter uppträder under namnen Veland, Gueland, Galand, städse smidande de yppersta vapen och de skönaste smycken. Hans antika motsvarighet är den helleniske Daidalos, och måhända har sagan om denne konstnär vandrat öfver Frankrike till germanerna och af dem omvandlats till Volundssagan. Denna kunde då i sin tur ha vandrat vidare åt öster, hvadan ett blodsband mellan den nordiske Volund och de finska Kalevalasångernas skicklige smed Ilmarinen, väl är tänkbart.

Eftersom Volundssagan i Eddan är förlagd till Sverige samt Volund och hans bröder sägas vara söner till en finnkonung, har man velat antaga, det äfven hos oss Volundssånger en gång funnits, hvilket väl kan vara möjligt.

Hvad som jämte det vilda innehållet är mest i ögonen fallande i detta kväde, är den egendomligt ordknappa stilen. Det är sannerligen intet slöseri med många och granna ord för att uttrycka detta koncentrerade lidande — tvärtom en nästan stum, inåtvänd förtviflan, men hvilken just därigenom blir sä mycket mera gripande.

Den fina inledningen om valkyrjorna med de tre svanhamnarna är kanske en senare nordisk tilldiktning, enär den saknas i de öfriga varianterna af sagan.

Kvädet om Helge Hiorvardsson

Öfvers. har — för att ej i en småsak bryta mot häfdvunnet bruk behållit denna titel för denna samling af diktfragment, ehuruväl han anser — med Sijmons —, det Sagan om Helge Hiorvardsson vore en riktigare rubrik. Ty denna samling af brottstycken af kväden om denne hjälte, i senare tid förbundna — af samlaren eller någon annan — medelst bitar på prosa, skiljer sig i intet hänseende beträffande kompositionen, endast i afseende på omfånget från de större heroiska sagorna i den fornisländska litteraturen. Så är till exempel den stora Hervararsagan (handlande bland annat om Hjalmar den hugfulle och Orvar Odd, om holmgången på Samsö m. m.) intet annat än en dylik samling af diktfragment förbundna med hvarandra genom i senare tid affattade större eller smärre prosastycken.

Detta är för öfrigt i mer eller mindre grad fallet med åtskilliga andra af Eddans sånger, såsom Andra kvädet om Helge Hundingsbane m. fl.

Enligt Sijmons är i fråga varande 'saga' hufvudsakligen sammansatt af brottstycken från fyra olika dikter, af hvilka en synes vara nära fullständigt bevarad, nämligen den vackra, trots sin kraftiga realism allt igenom rena sången om Hrimgerd. Dessa fyra diktfragment äro ofvan angifna med siffrorna I, II, III, IV.

Som denna saga för öfrigt ej är känd, torde den med rätta kunna anses som till sitt ursprung speciellt nordisk. —

Då det väl vore obehöfligt att framhålla dessa brottstyckens estetiska värde, vill öfvers. blott påpeka den egendomliga stämning af så att säga daggfrisk morgon, som ligger utbredd öfver denna saga och öfver flera andra af de följande hjältesångerna. Man känner, att dessa kväden äro diktade i en liksom nyss vaknad värld, där allt ännu är i fullaste mening ungt och där för den oerfarna blicken det underbara och det naturliga ännu äro ett. Sångmön är ännu själf ett allt för naivt naturbarn för att kunna eller vilja använda sig af några toalettens konstgrepp, och det är på samma gång uteslutande af oskuldsfull okunnighet, som hon uppträder i grekisk enkelhet, ty hon vet tydligen ej heller ännu, att hennes egen skönhet är alltför stor för att på något sätt kunna förhöjas af några smycken, vore de ock af renaste guld.

Första kvädet om Helge Hundingsbane

Få eddadikter ha blifvit bevarade i ett så oskadadt skick som denna sång, ty äfven sedan man frånskilt det sannolikt inskjutna brottstycket ur Gudmunds och Sinfiotles träta (stroferna 38—46), tyckes densamma föreligga tämligen fullständig, enär skalden tydligen velat inskränka sig till att skildra blott hjältens ungdom.

Att denna dikt är en äkta eddasång, kan ej lida något tvifvel, men den torde ej dess mindre vara jämförelsevis ung. Den synes nämligen snarare vara tillkommen i den heroiska diktningens afton än i dess morgon. Härför talar ej blott det om Hymerskvädet erinrande relativt stora antalet af kenningar, utan väl än mera den omständigheten, att skalden behandlat sitt ämne på ett så reflekteradt sätt, att man tycker sig känna, att detsamma ej varit fullt lefvande för honom, hvartill slutligen kommer, att hans sångmö ibland är så omsorgsfullt smyckad, att det tenderar till effektsökeri. Detta kväde saknar därför ock — ehuru det onekligen är både kraftigt och praktfullt — den liksom omedvetna skönhet, som är så utmärkande för de i Andra kvädet om Helge Hundingsbane förekommande fragmenten.

Sagan om denne hjälte, hvars lefnad utförligare skildras i detta nästa kväde, är sannolikt äfven af rent nordisk börd, och dess ihäktande i den stora Volsunga-Giukungasagan väl af ganska ung ålder. Med den forngermanska världens yppersta heros — Sigurd Fafnesbane — ville man gärna förbinda alla framstående sagohjältar. Och likasom sagan om Ragnar Lodbrok hopkopplats med Volsungasagan, i det att Kraka-Aslaug gjorts till en dotter af Sigurd, likaså har Helge Hundingsbane gjorts till en af Sigurds bröder.

Andra kvädet om Helge Hundingsbane

Enligt Sijmons torde detta »kväde» bestå af följande brottstycken:

fragment af den förlorade Sången om Kara (Károlioð), hvilken dikt af en senare skald oriktigt tillämpats på Helge Hundingsbane och Sigrun (= A ofvan);

fragment af det i den förbindande prosan omnämnda Gamla Volungakvädet (Volsungakviða en forna) ( = B ofvan);

fragment af en dikt eller diktcykel om Helge och Sigrun (= C ofvan);

hvartill komma tvenne ur andra dikter lösryckta strofer (stroferna 21 och 38).

Det synes häraf framgå, som om det funnits flera äldre och yngre kväden om denne hjälte, af hvilka några torde varit parallelldikter. Så har väl ock varit fallet beträffande Helge Hiorvardsson. —

Ställvis torde dessa brottstycken innehålla det skönaste, som blifvit bevaradt af den fornnordiska hjältediktningen. —

Alla de följande här ofvan upptagna sångerna utom den sista behandla den stora samgermanska

Sagokretsen om Volsungarne, Giukungarne, Atle och lormunrek

Grunddragen i densamma, sådan som den utbildats och ombildats på nordisk botten, äro följande:

Det var en gång en dvärg, som hette Andvare, hvilken var i besittning af en stor skatt, men hvilken ock af en illasinnad norna blifvit dömd att i en gäddas skepnad ständigt vistas i vattnet.

De tre gudarne Oden, Höner och Loke voro en dag ute på jakt. Då fingo de se en utter sitta på åstranden, ätande en fisk. Loke tog da en sten och slog ihjäl uttern. Sedan gudarne flått honom, buro de skinnet till konung Hreidmar. Denne förpliktade då gudarne att såsom böter för dråpet fylla och hölja utterskinnet med guld, ty denna utter var ingen annan än konung Hreidmars egen son Otr.

Loke begaf sig då till 'Andvareforsen' och fångade där gäddan (= dvärgen) Andvare samt tvang denne att för priset af sitt lif utlämna sin stora skatt. Andvare nödgades lyda, men sökte i det längsta behålla en ring — Andvaranaut —, men också denna tvang honom Loke att lämna. Då uttalade Andvare en förbannelse öfver enhvar, som blefve ägare af hans skatt.

Gudarne uppsökte därpå ånyo Hreidmar samt fyllde och höljde utterskinnet med guld. När detta var gjordt, pekade Hreidmar på ett läpphår, som stack fram. Då framtog Oden Andvaranaut och betäckte håret med ringen, under det att Loke upprepade Andvares förbannelse.

Hreidmars tvenne kvarlefvande söner Fafner och Regen kräfde nu sin fader på andel i böterna, men denne vägrade. Då dräpte honom Fafner och bemäktigade sig skatten. Regen kräfde nu af sin broder sin andel, men Fafner svarade i sin tur nej samt lade sig i en ettersprutande drakes hamn att rufva öfver skatten på Gnitaheden. Då började Regen i tysthet stämpla mot sin broder. —

Volsung hette en frejdad konung, som ledde sina anor från Oden. Bland hans många barn märkas tvillingarne Sigmund och Signy. En konung Siggeir friade till Signy, och medan deras bröllop firades, kom en gammal enögd man (Oden) och stötte ett svärd in i en trädstam samt sade, att endast den, som kunde draga ut det svärdet, skulle blifva ägare af detsamma. Den ene efter den andre af Volsungs kämpar försökte då detta, men ingen lyckades utom Sigmund.

En tid därefter inbjöd Siggeir sin svärfader Volsung att med sina söner gästa honom. Volsung och hans söner foro då till Siggeir, men af denne blefvo de alla dräpta utom Sigmund, som genom sin syster Signys list lyckades undkomma. Sigmund bodde sedan en tid i en jordhydda i skogen. Signy tänkte nu endast på att hämnas på sin make Siggeir sin faders och sina bröders död. Till detta stordåd ärnade hon först uppfostra sina och Siggeirs söner, men då dessa af Sigmund befunnits för blödiga och därför röjts ur vägen, gick Signy i lånad hamn till sin broder och vistades hos honom trenne nätter utan att han kände igen henne.

En tid därefter födde Signy en son, som fick namnet Sinfiotle. Denne, såsom en son af Signy och Sigmund, var en äkta Volsung, hvilken ej skydde någon smärta eller räddes någon fara. En gång, då Sigmund och Sinfiotle vandrade i skogen, funno de tvenne sofvande män, hvilkas ulfhamnar hängde bredvid dem. Sigmund och Sinfiotle påtogo sig nu dessa ulfhamnar men blefvo därigenom förhäxade, så att de tjöto som ulfvar och kunde förstå ulfvalåt. Först efter många äfventyr kunde de befria sig från dessa. Sigmund hade härunder alltmer funnit, att Sinfiotle vore rätte mannen att hjälpa honom. Med Signys bistånd lyckades de ock slutligen tända eld på Siggeirs borg, så att denne brann inne med alla sina män. Endast sin syster lät Sigmund komma ut ur borgen. Hon omtalade då för sin bror, att Sinfiotle var hans och hennes son. Men sedan hon anförtrott honom detta och sett hämnden fullbordas på Siggeir, återvände hon till den brinnande borgen för att dela döden med den man, med hvilken hon ej kunde lefva lifvet.

Sigmund återvann därefter sitt fädernerike och vardt en vida frejd konung. Han äktade omsider — enligt en senare här i den ursprungliga sagan ihäktad tradition — Borghild från Bralund och fick med henne sönerna Helge (Hundingsbane) och Hamund.

På sin ålderdom gifte han sig med konung Öylimes dotter Hiordis. Konung Lyngve Hundingsson hade emellertid äfven friat till Hiordis och anföll därför Sigmund och Öylime. I den kamp, som till följd häraf uppstod, föll konung Öylime, men Sigmund var nära att segra, då en gammal enögd man uppträdde och korsade sin klinga med Sigmunds, hvilken därvid brast. Döende lämnade då denne bitarna af sitt brustna svärd åt sin maka Hiordis. —

Konung Hialpreks son Alf tager nu Hiordis i sitt skydd, och sedan hon framfödt sin och Sigmunds son, som får namnet Sigurd, äktar henne Alf. Den unge Sigurd får till följd däraf uppväxa hos konung Hialprek.

Den ofvannämnde Regen, konung Hreidmars son, hvilken stämplade mot sin broder Fafner, varder nu Sigurds lärare och undervisar honom i en mängd idrotter, allt i tanke på att en gång kunna förmå Sigurd att dräpa Fafner, så att Regen må få äga Andvares förbannade skatt.

När Sigurd vuxit upp, ber han en dag konung Hialprek om en häst och får af denne tillåtelse att själf utvälja en ur Hialpreks hästhjord. Då han i det syftet är på väg till skogen, möter han en gammal enögd man, som visar honom på en ung grå häst, på hvars rygg ännu ingen suttit. Den hästen hette Grane och var den yppersta af alla hästar.

Regen anser nu, att tiden är inne att egga Sigurd till dråpet på Fafner. Men Sigurd svarar, att därtill behöfver han ett godt svärd. Den skicklige Regen smider då ett sådant. Sigurd pröfvar det genom att söka klyfva Regens smedjestäd. Detta håller, men svärdet brister. Då smider Regen ett nytt svärd, men det går på samma sätt. Då uppsöker Sigurd sin moder och får af henne bitarna af det svärd, den döende Sigmund lämnat henne och som den gamle enögde mannen en gång stötte in i trädstammen hos konung Volsung.

Regen hopsmider därpå dessa bitar, och Sigurd pröfvar detta nya svärd på samma sätt som de förra. Men nu håller svärdet och städet brister. Därefter kastar Sigurd i den förbiflytande floden en ulltått, och då denna äfven klyfves, anser han sig ändtligen ha fått ett godt svärd. Det svärdet hette Gram och var det yppersta af alla svärd.

Regen söker nu ånyo att egga Sigurd till att dräpa Fafner, men Sigurd svarar, att han först måste hämnas på Lyngve Hundingsson sin faders, Sigmunds, och sin morfaders, Öylimes, död. Konung Hialprek bistår honom med skepp och kämpar, och det ståndar mellan Sigurd och Lyngve en väldig drabbning, i hvilken den senare faller.

Efter denna bragd villfar Sigurd omsider Regens önskan, och de rida till Gnitaheden, hvarest Sigurd dräper Fafner, hvilken innan han dör, upprepar Andvares och Lokes förbannelse. På Regens begäran steker Sigurd därpå Fafners hjärta och tager efter en stund med fingret på det för att känna efter om det är fullstekt. Då bränner han sig och sticker fingret i munnen. Men som Fafners hjärtblod kommit på hans tunga, förstår han fåglalåt och begriper således hvad nötväckorna kvittra till honom uppe i trädet. De råda honom att dräpa äfven Regen, som nu ligger i ljungen och ämnar lömskt döda honom för att ensam få äga Fafners förbannade skatt. Sigurd följer nötväckornas råd och hugger hufvudet af Regen, hvarefter han begifver sig till Fafners boning och lastar där på Granes rygg det olycksbringande guldet, själf i och med detsamma belastad med Andvares, Lokes och Fafners förbannelser.

Sigurd rider därpå hän till Hindarfjäll, där en af Oden i trollsömn försänkt valkyrja sofver i en af en ständigt flammande eld omgifven sal. Hon har nämligen i en strid korat andra hjältar än dem Oden önskat och därför på detta sätt straffats. Sigurd rider nu genom den trolska lågan, uppväcker sköldmön, som är konung Budles dotter Brynhild, trolofvar sig med henne samt gifver henne, innan de skiljas, såsom underpant på sin trohet ringen Andvaranaut.

(Sigurd säges därefter ha uppsökt Brynhilds frände konung Heimer och hos denne ånyo trolofvat sig med henne, ja enligt den sannolikt ganska unga dikten Gripers spådom där för första gången träffat henne, enär det ej var Brynhild, utan en annan valkyrja, vid namn Sigrdrifa, som han träffade på Hindarfjäll. Allt detta är troligen yngre förvanskningar af den gamla sagan.)

En tid därefter anländer Sigurd till den burgundiske konungen Giuke, hufvudmannen för Niflunga- eller Giukungaätten. Dennes trollkunniga drottning Grimhild räcker honom en glömskans dryck, så att han förgäter Brynhild och den trohetsed, han svurit henne, samt fattar i stället kärlek till konungaparets fagra dotter Gudrun. Med Giukes och Grimhilds söner Gunnar och Hogne ingår Sigurd ett med dyra eder bekräftadt vänskapsförbund — men däremot icke med Grimhilds (ej Giukes) son Gutthorm — samt äktar Gudrun och får med henne sonen Sigmund.

Gunnar eftersträfvar emellertid på Grimhilds inrådan den stolta Brynhilds hand. Sedan Giukungarne erhållit hennes faders, konung Budles, jaord, rida de i sällskap med Sigurd till hennes af en förtrollad eld omgifna sal. Endast åt den hjälte, som kunde rida genom denna eld, ville hon skänka sin hand. Gunnar försökte då först spränga igenom densamma, men hans häst Gate viker tillbaka för lågorna. Då växla han och Sigurd gestalt, och på Granes rygg med svärdet Gram i handen rider Sigurd genom den trolska lågan. I flera nätter hvilar han därpå hos Brynhild men låter sitt svärd ligga draget mellan sig och henne. Nu måste Brynhild samtycka att blifva Gunnars brud. Sigurd och hon byta ringar hvarvid han emottager af henne Andvaranaut och gifver henne en annan ring. Därpå rider han hem till sin maka och skänker henne Andvaranaut.

Snart därpå ståndar Gunnars och Brynhilds bröllop — ty hon bryter inga eder — och Sigurd återfår då sitt minne, men som det höfves en hjälte, gömmer han stolt och tyst sitt kval i sitt bröst.

En tid därefter komma Gudrun och Brynhild i tvist om hvem af dem vore gift med den ypperste hjälten, och då Brynhild säger, att det är hon, emedan Gunnar, ej Sigurd, red genom den trolska elden, yppar Gudrun för henne det mot henne begångna sveket, och då hon igenkänner Andvares ring på Gudruns finger, förstår hon, att Gudrun talat sanning. Men då så är, kan hvarken hon eller Sigurd längre få lefva. Brynhild försöker därför öfvertala Gunnar att dräpa Sigurd, men bunden af sin vänskapsed till Sigurd nekar denne länge. Först när Brynhild anförtrott sin make den lögnen, att svärdet Gram icke låg draget mellan henne och Sigurd de nätter, som denne vistades hos henne, samtycker Gunnar. Giukes söner fälla därefter Sigurd, enligt en äldre tradition ute i skogen söder om Rhen, enligt en yngre i hans säng, och de begagna sig härvid af sin halfbroder Gutthorm såsom verktyg, emedan han ej var bunden af någon ed till Sigurd. På Brynhilds anstiftan dräpes ock Sigurds och Gudruns unge son Sigmund, på det att ingen hämnare af Sigurds död må uppväxa. Gudrun smälter nu i tårar vid åsynen af sin makes lik, men den stolta, olyckliga Brynhild har inga tårar. Hon brister blott ut i ett förtvifladt skallande skratt, så att Giukungaborgen darrar, och sedan hon därpå klädt sig i brynja, genomborrar hon sig med sitt svärd för att få följa sin älskade hjälte till Valhall.

Gudrun begifver sig därpå till Tora Hakonsdotter i Danmark och vistas hos henne sju halfår. Då Grimhild omsider sport, hvar hennes dotter vistas, uppsöker hon henne, räcker henne en glömskans dryck, hvarigenom Gudrun förgäter hvad brott hennes bröder begått mot Sigurd och samtycker att äkta Brynhilds broder, den mäktige konung Atle. I sitt olyckliga äktenskap med honom får hon tvenne söner Erp och Eitel.

Gunnar och Hogne äga nu Fafners förbannade skatt, men Atle fikar efter densamma och bjuder därför sina svågrar till sig. Gudrun, som vet, att det bor svek under Atles vänliga inbjudan, söker varna sina bröder, men de akta ej därpå, utan begifva sig med endast ett ringa följe till Atles borg. De varda då efter ett lysande motstånd öfvermannade och fängslade. Atle har flera skäl att vara fientligt stämd mot sina svågrar. Brynhilds död har djupt harmat honom, och Gunnar, som fattat kärlek till Atles och Brynhilds syster Oddrun och som af henne älskas tillbaka, har mot Atles vilja lönnligen sammanträffat med henne. Men det är dock begäret att äga Fafners förbannade skatt, som framför allt behärskar Atle.

Då denne nu har Giukungarne i sitt våld, vill han tvinga dem att omtala, hvarest de gömt det olycksbringande guldet. Då detta ej lyckas, befaller han, att hjärtat skall skäras ur bröstet på Hogne samt att Gunnar skall kastas i en ormgrop att där omkomma. Så sker äfven. Med döden för ögonen yppar då Gunnar, att han före affärden till Atles borg kastat guldet i Rhens skummande böljor. Ännu alltjämt ila dess snabba vågor öfver Andvares förbannade skatt, men efter Gunnars död finnes det ingen, som känner stället, där han sänkte guldet i floden.

Atle tillreder nu ett storartadt graföl samt bjuder Gudrun böter, men hon vill ej taga några. Hon behöfver det ej heller, ty hon har redan hämnats. Hon har nämligen dräpt sina och Atles unga söner, Erp och Eitel, samt gifvit sin make deras hjärtan kokta i honung att äta och deras blod att dricka. Gunnars och Hognes död är likväl ej fullt hämnad, förrän hon äfven dräpt Atle. Hon mördar ock honom, sedan han druckit sig rusig, hvarefter hon tänder eld på Budlungaborgen, sä att alla hans kämpar, som varit honom behjälpliga vid mordet på Giukungarne, brinna inne. Men då har hon också fullgjort sin plikt och behöfver ej längre lefva detta usla lif, hvadan hon störtar sig i hafvets djup.

Enligt en väl senare tradition är Hognes efterlämnade son (i tyska källor kallad Aldrian) henne behjälplig vid mordet på Atle.

Härmed är egentligen Volsunga-Giukungasagans väldiga sorgespel lyktadt, och Andvares, Lokes och Fafners förbannelser ha på ett förfärande sätt gått i fullbordan.

Icke desto mindre fortsättes sorgespelet. När Gudrun störtat sig i hafvet, blir hon — äfvenledes enligt en senare tradition — af vågorna buren till konung Ionakrs land, gifter sig med honom och får med honom sönerna Hamder och Sorle. Hos lonakr uppfostras ock Gudruns och Sigurds dotter, den fagra Svanhild. Denna äktar sedan goternas mäktige konung lormunrek. Af sin rådgifvare Bikke låter emellertid Iormunrek intala sig, att Svanhild begått äktenskapsbrott med hans son Randver. Till straff härför hänges denne, medan Svanhild varder söndertrampad af vilda hästar.

Gudrun eggar nu sina söner med lonakr, Hamder och Sorle, att på lormunrek hämnas Svanhilds död. På vägen till gotiska landet träffa de sin halfbroder Erp, hvilken de i hastigt mod dräpa och samka därmed en blodskuld öfver sig. Framkomna till lormunreks borg anfalla de denne och hugga händer och fötter af honom. Den stympade konungen ropar då till sina kvarlefvande kämpar, att de skola stena Gudruns söner, enär järn ej tyckes bita på dem. (Gudrun har nämligen gifvit sina söner förtrollade rustningar.) Kämparne lyda den döende konungens uppmaning, och Hamder och Sorle varda stenade.

Med deras död är äfven Giukungaätten fullkomligt utslocknad och den stora sagocykeln lyktad. —

Äfven vid ett flyktigt betraktande torde man märka, att denna sagokedja består af flera länkar, af hvilka några äro endast mycket lösligt ihäktade. Och vid ett mera ingående studium visar detta sig än tydligare.

Själfva kärnan utgöres af den egentliga (Volsunga- eller) Sigurdssagan, som väl snarare är af mytiskt än historiskt ursprung. Denna torde från början haft ungefär följande innehåll: Hjälten Sigurd uppväxer okänd i skogen hos en konstfärdig smed, hvilken smider åt honom ett makalöst svärd. Med detta nedlägger Sigurd en drake, i hvars våld ungmön Brynhild befinner sig, och befriar henne. Men för en annan öfvergifver han henne, och genom svek öfverlämnar han henne åt hennes fränder, de dämoniska Niflungarne, hvilka därpå mörda hjälten och tillägna sig de skatter, han vunnit genom att döda draken. Härigenom har Sigurd åsamkat sig en väldig skuld, och hans undergång är i fullaste mening tragiskt berättigad.

Mycket tidigt kontaminerades denna saga med Giukungasagan, i det att Giukungarne träda i Niflungarnes ställe, måhända delvis beroende på att de historiska burgunderna hade samma namn som de väl rent mytiska Niflungarne.

Denna andra saga har däremot bevisligen en historisk bakgrund. Förmådd af den västromerske fältherren Aëtius angrep den hunniske konungen Attila (= Atle) den burgundiske konungen Gundicarius ( = Gunnar) och tillfogade honom 435 och 437 e. Kr. tvenne afgöraude nederlag, i hvilka, enligt en väl öfverdrifven framställning, ej endast Gundicarius själf, utan äfven hela burgundiska folket skulle gått under. Något senare (453) afled den fruktade Attila helt plötsligt, just som han firat sitt bröllop och drucken insomnat vid sin unga maka Hildikos sida. Denna händelse såg onekligen ut som en tanke, och Hildiko göres af folkfantasien till en burgundisk prinsessa (i Tyskland Kriemhilde, i Norden Gudrun), som för att hämnas sina bröders och sitt folks undergång dräpte sin hatade make. De burgundiska konungarne ansågos härstamma från en viss Gibika (en växelform härtill *Gibuke gåfve Ijudlagsenligt det isländska Giuke), och Hildiko torde därför hopblandats med den gepidiska konungadottern Rosimund, som tvingats att äkta den langobardiske konungen Alboin, hvilken kort förut kufvat hennes folk och dödat hennes fader och hvilken hon till hämnd härför lät döda.

I Norden utvecklas detta motiv så, att Atle hufvudsakligen af lystnad efter Giukungarnes skatter lockar dem till sig och mördar dem. I den stora tyska hjältedikten Niebelungenlied (nedskrifven af en österrikisk skald på 1100-talet) är det däremot Giukungarnes egen syster Kriemhilde (= Gudrun), som lockar dem i fördärfvet för att hämnas på dem sin förre make Siegfrieds (= Sigurd) död. Härmed är först hopsmältningen af de båda sagorna fullständig och äfven Giukungarnes undergång verkligt tragisk.

Till denna så uppkomna Volsunga-Giukungasaga har sedan satts som prolog den mytiska Andvaresagan samt som epilog den historiska lormunrekssagan, hvilken således uppträder som den sista länken i sagokedjan, men till ursprunget tydligen är äldre än Giukungasagan. Ty densamma går tillbaka till den stora folkvandringens början, då de vid Svarta hafvet boende östgoterna under sin konung Ermanarik (= Iormunrek) underkufvades af de från Asien framstormande hunnerna omkring 375 e. Kr. Enligt en senare på latin skrifvande gotisk historiker lät denne Hermanaricus en hustru till en af sina höfdingar varda söndertrampad af vilda hästar. Hon hette Sunilda (= Svanhild), och hennes bröder Ammius och Sarus (= Hamder och Sorle) hämnades sedan hennes död på Hermanaricus genom att dödligt såra honom. Ihäktandet af denna saga till den stora Volsunga-Giukungasagan kan på intet vis sägas vara lyckligt, i det att Gudrun härigenom tvingas att liksom lefva upp igen och Giukungasagans verkligt storslagna slut härigenom blir i hög grad urvattnadt.

I Norden har vidare, som ofvan nämnts, midt i själfva Volsungasagan Sagan om Helge Hundingsbane inflikats, hvarigenom intresset för hufvudpersonerna en tid distraheras till ringa båtnad för det helas enhet.

Till sist må nämnas, att såsom gäst hos Atle uppträder bland andra konung Tiodrek, hvars historiska motsvarighet är ingen mindre än den frejdade östgotakonungen Theodorik den store († 526 e. Kr.), hvarigenom denna sagokrets äfven tangerar den stora Didrikssagan.

Åtskilliga namn på dessa hjältar äro, som vi se, lätt igenkännliga, men framställningen och tidsföljden äro i historien och sagan vida skilda. Hvad som i den förra är så att säga allmänt socialt, det göres i den senare till något rent privat och personligt, ty under ett folks hjältetid är det egentligen blott individen, som representerar samhället. Striderna mellan burgunder och hunner omvandlas därför i sagan till en familjetvist mellan Giukungarne och Atle. Vi märka ock, att sagan ej bryr sig det ringaste om kronologien, i det att Ermanarik († 376?), Attila († 453) och Theodorik († 526) göras alla samtidiga, ja denna sagokedja rent af slutar med den i tiden äldste af dessa 'folkvandringskonungar', nämligen Ermanarik.

Dessa Eddans Volsunga-Giukungakväden bilda — om vi få medtaga de nu förlorade — ett storartadt uppslag till ett fornnordiskt epos, men de äro endast ansatser till ett sådant, och de ha dessutom kommit till eftervärlden i ett mycket fragmentariskt skick. Det är endast bitarna af Sigmunds brustna svärd, vi äga kvar, och nu finnes det ingen Regen smed, som åter kan smida dem samman till ett.

Rörande de särskilda här ofvan upptagna kvädena må följande nämnas:

Gripers spådom

Denna dikt är sannolikt en af Eddans allra yngsta, hvilken först affattats, när den stora sångcykeln om Volsungarne och Giukungarne var färdigbildad. Med en besynnerlig smaklöshet har den okände författaren af denna resumé af sagans hufvudhändelser till Sigurds död låtit denne på förhand af sin 'framvise' morbroder Griper få veta sitt öde. Det enda poetiska i dikten torde väl ock vara att söka i Gripers motvilja att yppa för den unge hjälten hans stundande olyckor och dennes ifver att få kännedom om desamma. Lyckligtvis ha de öfriga kvädena ej i minsta mån så att säga besmittats af denna sång, som visserligen ej diktats alldeles emot sångmöns goda minne, men dock är i hög grad omotiverad.

Sången om Regen

utgör uppenbarligen en samling af genom prosa förbundna brottstycken ur ett flertal dikter, som handla dels om Andvaresagan, dels om Sigurds ungdom och hans fostrande af Regen samt om hans härnadståg mot Lyngve Hundingsson. På grund af fragmentens korthet torde ett närmare utredande af deras inbördes förhållanden stöta på mycket stora svårigheter.

Sången om Fafner

De under denna titel sammanfattade stroferna hafva kanske alla tillhört en och samma dikt, hvilken behandlat Sigurds stordåd att dräpa den fruktansvärda draken och de därmed förknippade händelserna. På grund af det växlande versmåttet i nötväckornas sång i slutet ha emellertid flera eddaforskare ansett, att de i densamma i fornyrðeslag affattade stroferna tillhört ett annat kväde om samma ämne, till hvilket kanske äfven hört stroferna 13 — 18 i Sången om Regen.

Efter Sången om Fafner följer i handskriften Sången om Sigrdrifa (= Brynhild?), hvilken väl ursprungligen behandlat Sigurds och Brynhilds första möte och af hvilken dikt några få strofer torde kvarstå midt ibland den uppsjö på större och mindre brottstycken af helt andra kväden, hvilka utgöra det egentliga innehållet i denna sång, som väl till följd häraf är den så att säga virrigaste och mest hoprörda af alla eddadikter. Af detta skäl har densamma i denna öfversättning utelämnats.

Slutet af Sången om Sigrdrifa är förloradt, ity att här vidtager den ofvan i Inledningen omnämnda stora luckan i handskriften.

Huru stor denna lucka varit, är, som ofvan nämnts, obekant, men sannolikt ha här följt en mängd kväden, hvilka att döma af den prosaiska berättelsen i Volsungasagan torde ha handlat om Sigurds och Brynhilds kärlek, om Gunnars frieri till Brynhild, då Sigurd i Gunnars hamn rider genom den förtrollade elden, om Gudruns och Brynhilds samtal, då den förra yppar det mot Brynhild begångna sveket m. m. När den sönderslitna tråden åter upptages, mötas vi af ett brottstycke af ett kanhända ganska långt kväde, nämligen:

Brottstycke af ett kväde om Sigurd,

genom hvilket vi införas fullkomligt 'in medias res’. Detta fragment är uppenbarligen slutet på en dikt, som möjligen hetat Det långa kvädet om Sigurd. I detsamma berättas, huru Sigurd enligt den äldre traditionen mördas 'ute i skogen söder om Rhen' samt huru de återvändande Giukungnrne mottagas af Brynhild och Gudrun m. m. Hufvudpersonen är här likasom i Det korta kvädet om Sigurd den stolta, olyckliga Brynhild, ej den veka, gråtande Gudrun, och att döma af detta brottstycke torde i denna dikt den heroiska diktningens yppersta 'hjältinna' varit tecknad med en lika gripande som koncentrerad kraft.

Första kvädet om Gudrun

skildrar endast, huru Gudruns släktingar fåfängt söka trösta henne, där hon sitter vid Sigurds lik, och huru hon först kan finna ett slags lisa i tårar, när hjältens anlete blottas.

Denna fina psykologiska skildring af den af sorg förkrossade unga änkan och den i fonden stående, af stum förtviflan kvalda Brynhild, som ej har några tårar, men hvars blickar brinna af eld och liksom spruta af etter, när de falla på Sigurds lik, är gjord med öfverlägsen konst och djup poetisk uppfattning. Dikten, hvilken tyckes ha blifvit nästan fullständigt bevarad, har ock med rätta länge ansetts vara en af Eddans vackraste sånger.

Det korta kvädet om Sigurd

I detta trots titeln ovanligt långa kväde ha vi sannolikt att se en relativt yngre och något mattare parallelldikt till den sång, hvaraf det ofvan behandlade Brottstycket af ett kväde om Sigurd torde vara slutet. I båda berättas om Sigurds död, men i detta 'kortare' kväde mördas han enligt den yngre traditionen hemma i sin säng. I båda framställes vidare det olika sätt, hvarpå Gudrun och Brynhild mottaga dödsbudet, hvarefter detta senare kväde utförligt skildrar Brynhilds död. Den stolta valkyrjan är också här hufvudpersonen samt onekligen tecknad på ett verkligt tragiskt sätt, men ej med samma intensiva kraft som i Brottstycket. Framställningen är för öfrigt i det hela bredare, fylligare och liksom uttänjd. Detta tyder på en yngre tid, och af Brynhilds yttrande framgår, att kvädet först affattats, sedan Volsunga-Giukungasagan kontaminerats med Iormunrekssagan.

Andra kvädet om Gudrun

behandlar Gudruns senare öden efter Sigurds död till hennes giftermål med Atle. Slutet tyckes vara förloradt, men i dess ställe synes ha ihäktats ett fragment af en dikt om Gudrun och Atle, hvilket skänker oss en inblick i deras olyckliga samlif och liksom förbereder läsaren på den stundande katastrofen.

Det är för den hos Atle gästande Tiodrek (= Didrik af Bern), som Gudrun själf berättar sina bittra öden. Trots denna ram är framställningssättet i så hög grad episkt, att den talande själf alldeles försvinner bakom den i hennes mun lagda berättelsen.

Kvädet om Atle och Den grönländska sången om Atle

behandla båda — på det sällsynta versmåttet málaháttr — huru Atle bjuder sina svågrar, Giukungarne, till sig, huru de af honom förrädiskt mördas och huru Gudrun hämnas deras död på sin make.

Det kan med skäl kallas en lycklig tillfällighet, att tvenne så pass fullständiga parallelldikter bevarats, ty vi kunna af dem sluta oss till huru samma ämne sannolikt ganska ofta behandlats på ett i afseende på hufvuddragen visserligen öfverensstämmande, men rörande biomständigheterna och själfva tonen afvikande sätt.

Det torde här vara tillräckligt att blott påpeka, att i det förra och sannolikt äldre kvädet är skildringen långt kraftigare och mera koncentrerad än i det senare, hvilket dessutom saknar det förras storslagna afslutning och i sin sista strof tvärtom visar öfver till Iormunrekssagan, hvarigenom intrycket af Gudruns hämnd i hög grad mattas.

Såsom Gudrun här uppfattats — särskildt i det förra kvädet — företer hon onekligen en ganska bjärt kontrast till den Gudrun, som skildrats i de föregående sångerna. Men — oafsedt att dessa kväden tydligen härröra från flera olika skalder — kan denna karaktärsförändring vara en fullt riktig karaktärsutveckling: den unga älskande makan, som smälter i tårar vid Sigurds lik, har af olyckan härdats till den viljestarka kvinnan, som offrar allt, till och med sina egna barn, för att hämnas.

Skulle det senare kvädet verkligen stamma från Grönland, kan det ej vara affattadt förr än i början af 1000-talet, enär Grönland först mot slutet af 900-talet blef upptäckt.

Med dessa sånger eller rättare med den första af dem är strängt taget Volsunga-Giukungasagans väldiga sorgespel afslutadt.

Sången om Hamder

Under denna titel ha sammanfattats några fragment af tvenne parallelldikter, som handla om huru på Gudruns anstiftan hennes söner med Ionakr hämnas sin syster Svanhilds död på hennes make Iormunrek.

De äfven till versmåtten olika fragmenten af dessa tvenne dikter ha ofvan betecknats med A och B.

Att det funnits en större eller mindre diktcykel om Iormunrekssagan visa ej blott dessa brottstycken, utan äfven ett annat likaledes af skilda fragment sammansatt kväde, Gudruns eggelse (Guðrunarhvot), hvilket ej upptagits i denna öfversättning.

Sången om kvarnen Grotte

Denna dikt tillhör, som den af Snorre Sturloson författade prosaiska inledningen visar, den danska Skioldungasagan och är det enda, som räddats af de kväden, hvari dessa halft mytiska danska sagokungar besjungits.

Att det funnits flera Skioldungakväden torde nämligen ej kunna betviflas, synnerligast som ett par lösryckta rader ur en dikt om Hrolf Krakes strid med Uppsalakonungen Adils bevarats, hvarjämte det är ytterst troligt, att den nu förlorade Skioldungasagan varit baserad på sådana fornsånger.

Detta väl tämligen fragmentariska kväde gör ett ganska ålderdomligt intryck och har af gammalt räknats till de egentliga eddasångerna, ehuru det ej finnes upptecknadt i den ofvannämnda 'Codex regius', utan i en af de många handskrifterna af den s. k. Snorre Eddan.

---

Noter: