Brynhilds sorg (NFS)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► |
Öfversättning:
Nils Fredrik Sander
(Ur Völsungasagan)
Efter detta tal lade sig Brynhild till sängs, och de tidender kommo för Gunnar, att hun var sjuk. Han väckte henne och sporde, hvad som vore åt henne; men hon svarade intet utan låg som om hon vore död. Och när han forskade efter strängt, svarade hon: ”Hvad gjorde du af den ring, som jag sände dig, den konung Budle gaf mig vid sista afskedet, när konung Gjuke och du kommo till hans land och hotade att härja eller bränna, om du ej finge mig. Sedan tog han mig afsides och sporde, hvem jag ville välja af dem, som voro komna. Men jag erbjöd mig att värja landet och vara som höfding öfver tredjedelen af härfolket. Då voro två utvägar for handen: att jag skulle gifta mig med den, som han ville, eller vara utan allt gods och hans vänskap; sade dock, att hans vänskap vore mig gagnelegare än hans vrede. Då öfverlade jag med mig, huruvida jag skulle åtlyda hans vilja eller dräpa mången man. Dock tyckte jag mig vara vanför att kifvas med honom, och utföll det så, att jag lofvade mig åt den, som rede hästen Grane med Fafners arf genom min vafurlåga, och dräpte de män, jag begärde. Nu dristade sig ingen att rida, utom Sigurd allena. Han red öfver elden, ty han saknade icke mod därtill; han dräpte ormen och Regin och fem konungar, men icke du, Gunnar. Du var blek som ett lik, och du är icke någon konung eller kämpe. Det löftet gjorde jag hos min fader, att jag skulle älska den allena, som voro ädelboren, och det var Sigurd. Nu är jag en edbryderska, då jag icke äger honom; och fördenskull skall jag söka att förorsaka hans död. Jag har ock att löna Grimhild med ondt, ty icke finnes en hjärtlösare eller värre kvinna än hon.”
Gunnar svarade, så att få hörde det: ”Många ord af falskhet har du nu talat, och du är en ondskefull kvinna, när du baktalar henne, som är mycket framför dig; icke älskade hon de sina mindre än som du gör, icke heller kvalde hon döda män eller mördade hon någon, utan lefver med ära.”
Brynhild sade: ”Icke har jag förehaft lönliga stämplingar eller missdåd gjort, annat är mitt sinnelag, och mera längtansfull vore jag att dräpa dig.”
Sedan ville hon dräpa konung Gunnar, men Högne satte henne i fjättrar.
Gunnar mälte då: ”Icke vill jag, att hon skall sitta i fjättrar.”
Brynhild svarade: ”Akta icke därpå! Aldrig ser du mig mera glädjas i din sal eller dricka och spela guldtafvel eller gladt samtala eller virka guld å fina kläder eller gifva eder råd.” Det sade hon vara sin största sorg, att hon icke ägde Sigurd.
Hon satte sig upp, slog sin väfnad sönder och bjöd öppna kammardörren, så att hennes veklagan måtte höras långan led. Nu var stor sorg, och hördes den öfver hela gården.
Gudrun sporde sina kammartärnor, hvi de voro så nedslagna och sorgfulla. ”Hvad är åt eder, hvi faren I som vettlösa människor, eller hvad under är kommet öfver eder?”
Då svarade en hofkvinna, som hette Svafurlöd: ”Detta är en olycklig dag, vår hall är full af sorg.” Då sade Gudrun till sin förtrogna: ”Statt upp du, vi hafva sofvit länge, väck Brynhild och låtom oss gå till vår väfnad och vara glada.” ”Det gör jag icke”, sade denna, ”att väcka henne eller tala vid henne; under många dagar drack hon icke mjöd eller vin, hon har ådragit sig gudarnes vrede.”
Då mälte Gudrun till Gunnar: ”Gack att söka henne och säg, att hennes bekymmer göra oss ondt.”
Gunnar svarade: ”Det är mig förbjudet att träffa henne eller att taga vård om hennes gods.” Dock for Gunnar att träffa henne och sökte många utvägar att komma i samtal med henne men fick henne icke att svara. Han gick då bort, uppsökte Högne och bad honom gå till henne; men han sade sig ohugad därtill. Dock for han åstad men fick ej heller något ord af henne.
Därpå uppsöktes Sigurd och ombads att gå till henne. Han svarade intet; och var så tillställdt om kvällen.
Dagen därefter, då Sigurd kom hem från en djurjakt, uppsökte han Gudrun och mälte: ”Den sak har nu händt för mig, att detta måtte föranleda till att se någon stormans fall och att Brynhild skall dö.”
Gudrun svarade: »Min herre, mycket underbart följer henne åt; nu har hon sofvit sju dagar, och ingen tordes väcka henne.”
Sigurd svarade: ”Icke sof hon, utan förehade hon stora planer emot oss.”
Då mälte Gudrun med gråt: ”Det är en stor sorg att veta om din död. Far hellre till henne och försök, om hennes hätskhet kan lägga sig, gif henne guld och uppmjuka så hennes vrede!”
Sigurd gick ut och fann salen öppen, han trodde henne sofva, tog täcket af henne och sade: ”Vakna, Brynhild, solen skiner öfver hela borgen, men du sofver ännu djupt, skaka af dig sorgen och var glad.” Hon mälte: ”Hvad förorsakar din djärfhet, när du kommer att besöka mig? För mig var ingen värre i detta svek.”
Sigurd sporde: ”Hvi talar du icke med mänskor, eller hvad ängslar dig?”
Brynhild svarade: ”Dig skall jag säga min vrede.”
Sigurd mälte: ”Dårad är du, om du tror min hug grym emot dig, och är ju den din man, som du valde.”
”Nej”, sade hon, ”icke red Gunnar genom elden till mig, och ej gaf han mig till morgongåfva en val af slagna fiender. Jag förundrade mig öfver den man, som kom i min sal, och tycktes jag igenkänna dina ögon; dock fick jag det icke rätt urskildt för det dunkel, som låg öfver min skepnad.”
Sigurd mälte: ”Icke är jag en gäfvare man än Gjukes söner: de dräpte danakonungen och den store höfdingen, konung Budles broder.”
Brynhild svarade: ”Mycket ondt hafva vi ju att dem påbörda; erinra oss icke om min sorg! Du, Sigurd, slog ormen, red öfver elden och vann mig, men icke var det konung Gjukes söner.”
Sigurd svarade: ”Icke vardt jag din man eller du min hustru, utan gäldade dig brudskatt en berömlig konung.”
Brynhild svarade: ”Icke såg jag så Gunnar, att min hug gladdes åt honom: utan är jag misstämd mot honom, fast jag öfverskyler det inför eder.”
”Det är underligt”, sade Sigurd, ”att ej älska en sådan konung. Eller hvad ängslar dig mest? Mig synes, som om hans kärlek vore dig bättre än guld.”
Brynhild svarade: ”Det är mig svårast i min sorg, att jag icke fått komma till tvi utvägar, att det skarpa svärd vore färgadt i din blod.”
Sigurd sade: ”Säg icke så! Kort är att bida, tills det skarpa svärd månde stå mig i hjärtat, och icke torde du kunna önska dig värre, ty du skall icke lefva efter mig, och lära våra lifsdagar vara få hädan ifrån.”
Brynhild svarade: ”Icke äro dina ord af ringa farhåga, sedan du svek mig å all glädje och jag icke vidare aktade om lifvet.”
Sigurd sade: ”Lef du och älska konung Gunnar och mig; allt mitt gods vill jag gifva därtill, att du icke må dö.”
Brynhild svarade: ”Icke känner du rätt mitt sinnelag; väl står du öfver alla män, dock är ingen kvinna dig vorden ledare än jag.”
Sigurd sade: ”Annat är sannare; jag unnar dig bättre än mig själf, oaktadt jag dukade under för detta sveket, och kan det nu icke ändras. Men alltid då jag kom till besinning, harmade mig det, att du icke var min hustru. Mig själf bemannade jag, så godt jag kunde, när jag var i konungasalen, och hade i allt fall den förnöjelsen, att vi alla voro tillsammans. Kan ock hända, att det skall fram komma, som förespådt är, och skall man ej klaga däröfver.”
Brynhild sade: ”Alltför sant hafver du att säga, att min sorg bedröfvar dig, ty nu får jag ingen lindring mer.”
Sigurd svarade: ”Gärna ville jag, att vi stego i en bädd båda och du vore min hustru.”
Brynhild sade: ”Icke är slikt att tala om, och icke skall jag hafva två konungar i en sal, utan skall jag förr låta mitt lif, än jag sviker konung Gunnar; kom nu ihåg det, som vi aftalat å fjället och beseglat med eder: nu är allt detta brutet, och jag vill icke lefva.”
”Icke mindes jag ditt namn”, sade Sigurd, ”icke heller nämnde jag dig, förrän du vardt gift, och är dette den största sorgen.”
Brynhild sade: ”Jag svor den eden att äga den konung, som red öfver min vafurlåga, och den eden ville jag hålla eller i annat fall dö.”
”Hellre än att du må dö”, sade Sigurd, ”vill jag äga dig och öfvergifva Gudrun.” Men härvid skälfde hans sidor, så att brynje ringarna gingo sönder.
”Icke vill jag hafva dig eller någon annan”, sade Brynhild.
Siguid gick då bort. Så säges i Sigurdskvädet:
Ut gick Sigurd
från ordskiftet,
härmansvännen
i hugen sorgfull;
järnväfd brynja
började brista
kring den stridslystne
kungens sidor.
När Sigurd kom till hallen, sporde honom Gunnar, om han visste, hvad som vore hennes mesta sorg, eller hvad syftemål hon hade.
Sigurd sade, att hon nog kunde tala därom. Och nu begaf sig Gunnar andra gången att söka henne och sporde hvari hennes sorg bestod, eller om någon bot kunde finnas därför.
”Jag vill icke lefva”, sade Brynhild, ”ty Sigurd har svikit mig, och ej mindre dig, när du lät honom komma i min säng. Nu vill jag icke äga två män samman i en sal, utan skall detta vara Sigurds bane, eller din eller min, ty han har sagt alltsammans åt Gudrun, och hon hånar mig därför.”