Föreläsningar i finsk mytologi - Vattnets gudomligheter

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

I. Gudar

2. Vattnets gudomligheter

Näst luften tyckes vattnet hafva varit det element, som Finnarne och andra befryndade folk i forntiden omfattade och till en del ännu i dag omfatta med den mest vördnadsfulla dyrkan. Det kan också icke annorlunda vara, ty i sjelfva vildens själ bor en dunkel aning derom, att det gudomliga är af en andlig, öfversinnlig natur, och fastän han städse plägar skänka sin dyrkan åt materien, så vördar han den likväl i allmänhet desto högre, ju mindre kompakt, ju mera eterisk den är. Men utom sin jemförelsevis mindre materiela natur, eger vattnet äfven många andra egenskaper, hvilka äro egnade att väcka natur-menniskans beundran och tvinga henne till dyrkan. Blotta betraktelsen af hafvets omätliga yta och vreda, stormupprörda böljor, af flodernas ilande lopp, brusande vattenfall och härjande öfversvämningar, af den lugna insjöns, den klara källans, den lilla bäckens stilla och förnöjsamma lif, måste väl skänka en djup näring åt den religiösa känslan och utgöra en mäktig impuls till dyrkan. Men på ett ännu mera mäktigt sätt öfvertygas den i naturens sköte fostrade menniskan om vattnets gudaväsen, då hon å ena sidan ser, huru lätt det för henne är att ljuta döden i de brusande böljorna, och å den andra betänker, att det är ur samma böljor, som hon mången gång emottager de håfvor, hvilka utgöra vilkoret för hennes lifs tillvaro.

Men hvilka de samtliga orsakerna äfven må vara, som gifvit anledning till vattnets dyrkan, så är det åtminstone afgjordt, att denna dyrkan är ganska vidt utbredd i verlden. Inom vår stam förekommer den ännu i dag hos Ostjaker, Samojeder, Tunguser, samt många finska, turkiska och mongoliska folkslag. Dock vet man om de flesta bland de nämnda folkens vattenkult föga mera, än att de med helig vördnad betrakta hafvet, äfvensom vissa sjöar, floder och källor, samt tidtals ihågkomma dem med särskildta slag af offer. Så berätas om Wotjakerna, att de åt vattnet pläga offra en get eller en tupp. Ugriska Ostjaker och många Samojedstammar skänka en ren åt floden Ob, som af dem hålles i mycken helgd. I södra Sibirien iakttaga åtskilliga Tatar-stammar det bruk, att de före måltiden kasta i vattnet någon del af en anrättning, benämnd takan, så ofta de sjelfva förtära denna mat. Äfven om Lappar, Finnar och Ester är det kändt, att de i fordna tider skänkt sin dyrkan åt vattnet, och af sådan anledning bära många floder och sjöar i Finland ännu i dag namnen Pyhäjärvi (helig sjö), Pyhäjoki (helig flod), Pyhävesi (heligt vatten) o. s. v. Hvad särskildt Esterna beträffar, så skola de hafva visat en utomordentlig vördnad för den lilla bäcken Wöhhanda, som tager sin upprinnelse inom Dorpatska kretsen i Odenpä socken vid Ilmegerve by och uttömmer sig efter sin förening med Medda i Peipussjön. Denna bäck benämndes äfven pöha jögge och hölls fordomdags af Esterna så helig, att man i dess närhet ej vågade fälla ett träd eller bryta ett spö; om någon begick ett sådant öfverdåd, så skulle han dö samma år. Bäcken och sjelfva källan hvarur den upprinner, blefvo årligen rengjorda, och man trodde oväder uppstå, så framt någonting orenande blef i dem nedkastadt. Gutstaff berättar, att en tysk godsegare hade byggt en qvarn i bäcken, men då en ogynnsam väderlek kort derefter råkade inträffa och i längre tid fortfor, uppbrände Esterna qvarnen, emedan de trodde att det dåliga vädret härrörde af bäckens vanhelgande. Sagan förtäljer, att man åt denna bäck hemburit till offer icke blott djur, utan till och med små barn. Dessa offer tillföllo väl »mannen med blå och gula strumpor», som säges hafva uppehållit sig i bäcken och stundom äfven uppstigit ur dess sköte. Utom nämnda bäck dyrkade Esterna äfven sjön Eim, hvarom finnes en saga, som J. Grimm förtäljer med följande ord: »Vid insjöns strand bodde onda, vilda menniskor, de bergade icke ängarna, som sjön vattnade, de besådde ej fälten, som den gjorde fruktbara, utan röfvade och mördade, så att den klara böljan uppgrumlades af de mördades blod. Djupt sörjde insjön; en afton sammankallade han alla sina fiskar och höjde sig med dem upp i luften. Då röfvarena förnummo vattnets brusande, ropade de: 'Eim har uppstigit, låt oss samla dess fiskar och skatter.' Men fiskarna voro sin kos och i insjöns botten fanns ej annat än ormar, ödlor och paddor, hvilka uppstego ifrån sjöbottnet och bodde hos röfvarfolket. Men Eim höjde sig allt högre och ilade, lik ett hvitt moln, genom luften, härvid yttrade jägarena i skogen: 'hvilket mörkt oväder drager sig öfver oss?' och herdarna sade: 'hvad för en hvit svan flyger i höjden? Hela natten sväfvada han under stjernorna; om morgonen varseblefvo skördemännen honom och sågo huru han började sänka sig neder, förvandlande sig ifrån en svan till ett hvitt skepp och sedan till ett dunkelt moln. Och det ljöd ifrån vattnet till skördefolket: 'drag dig derifrån med skörden, jag vill bo hos dig.' Folket bad honom vara välkommen, blott han ville befukta deras åkrar och ängar, och han sänkte sig ned och utbredde sig åt alla håll i sitt nya lägerställe. Skördemännen ordnade hans bädd, gjorde dammar och planterade unga träd vid stranden, för att svalka hans böljor. Då blef hela nejden fruktbar, fälten grönskade och folket dansade omkring honom, så att den gamle blef ungdomligt glad i hågen».

Liksom luften, elden och öfriga elementer, har väl också vattnet ursprungligen dyrkats i dess omedelbara, sinnliga form, och så beskaffad är denna dyrkan ännu i dag hos flera bland de nyssnämnda folken. Visserligen hör man dem omtala, att det i vattnet gifves vissa gudomliga väsen, men de äro af en låg, ond natur, och man vill ej tillstå, att de någonsin varit föremål för offer och böner. Blott i den finska mytologin framträder en högre, öfver vattnet herrskande gudomlighet Ahti eller Ahto, som enligt runornas vittnesbörd varit i åtnjutande af en utomordentlig vördnad. Men liksom ukkos dyrkan bevisligen är af sednare ursprung än himmelens, så anser jag äfven, att Finnarne under en tidigare period icke tillbedt Ahto, utan vattnet i dess omedelbarhet. I sjelfva verket framträder vattnet under sitt sannskyldiga namn Vesi någon gång i våra gamla runor såsom ett gudomligt väsen. Så förekommer i Kal. run. 42, vv. 529 ff., en bön, hvilken börjas med dessa ord: »Vesi kiellä poikoasi, laine lastasi epeä» d. ä. o vatten! neka din son, o bölja! hindra ditt barn (att tillfoga ondt). Både vattnet och böljan fattas visserligen här såsom personer, men denna personlighet anses de ega i sjelfva sin yttre, elementära gestalt. Helt annat är förhållandet med Ahti eller Ahto. Han har med vatten-elementet ingenting annat att skaffa, än att han vistas deri och öfver detsamma utöfvar ett oinskränkt herravälde. Till sitt öfriga väsen är han, liksom Finnarnes öfriga gudaväsenden, en fri personlighet, begåfvad med en mensklig gestalt, menskliga känslor och lidelser. Ganska ofta blir han i runorna förvexlad med hjelten Lemminkäinen eller Kaukomieli. För att förebygga denna förvexling har Lönnrot i sin nya redaktion af Kalevala begagnat ordet Ahti till betecknande af Lemminkäinen, då deremot benämningen Ahto endast hänför sig till vattnets gud. Denna åtskilnad hade dock enligt min tanke af Lönnrot kunnat uraktlåtas, ty först och främst existerar den ej hos runosångarena sjelfva, och för det andra kan den diminutiva formen Ahto enligt språkets anda lika litet uttrycka en ifrån Ahti skild person, som det är möjligt att genom diminutiverna päivö, päivyt, päivöinen uttrycka något annat föremål, än genom päivä (sol). Min åsigt är eljest den, att hjelten Lemminkäinen och hafsguden Ahti eller Ahto i sjelfva verket ursprungligen varit en och samma person, men härom framdeles. I afseende å etymologin af ordet Ahti lemna de finska språken ingen förklaring; men inom den indogermaniska stammen skall Sanskrit ega ett i vedorna förekommande ord ahis (sjö), och dermed har man sammanställt det fornnordiska ahi,som betecknar den jordkretsen omringade ormen (hafvet). Likaledes har ahis i Sanskrit blifvit jemfördt med det fornnordiska œgir, haf, latinska œquor, och äfven dermed har Ahti blifvit sammanstäld. Måhända har Ahti i likhet med många andra ord blifvit af Finnarne låntaget ifrån det nordiska fornspråket.

Om den ifrågavarande guden Ahti hyste Fornfinnarne den föreställning, att han i likhet med de flesta andra mäktigare gudar var en gammal, vördnadsfull man (ukko, vanhin), försedd med ett skägg af gräs (ruoho-parta) och en mantel af skum (vaahti-vaippa). Han utöfvar det högsta herraväldet öfver vattenregionerna och benämnes derföre ofta i runorna veen isäntä vattnets husbonde, aaltojen kuningas böljornas konung, satahauan hallitsia de hundrade groparnas beherrskare. Hans skatter prisas såsom omätliga, och till deras besittning säges han hafva kommit derigenom, att stora stycken af det lyckobringande Sampo blefvo af Pohjolas värdinna nedsänkta i hafvets djup.

»Niin meni muruja noita,

Sammon suuria paloja

Alle vienojen vesien,

Pälle mustien murien,

Ne jäivät ve'en varaksi,

Ahtolaisten aartehiksi;

Siitäp' ei sinä ikänä,

Kuuna kullan valkeana

Vesi puuttune varoja,

Ve'en Ahto aartehia.»

d. ä.

Och så sjönko dessa stycken,

Stora stycken utaf Sampo,

Ned inunder stilla vattnet,

Ofvanpå det svarta gruset,

Byttes der till vattnets håfvor,

Ahto-barnens dolda skatter;

Derpå ej i detta lifvet,

Ej så länge solen lyser,

Rikedom i vattnet saknas,

Och för Ahto dolda skatter.

(Kal. run. 43, vv. 267-276.)

Vid samma tillfälle bemäktigade sig Ahto äfven Wäinämöinens gäddbens-harpa, som af stormen vräktes ut på hafvet ifrån den gamle sångarens båt. Runan förtäljer att Ahto-guden knapt hade varseblifvit harpan på böljorna, förrän han skyndade sig att taga den i besittning till en evinnerlig glädje för sitt folk (Ahtolan iki-iloksi). I allmänhet skildras hafvets gud såsom ganska begärlig på främmande gods, och sången klagar deröfver, att han så sällan återger, hvad han engång råkat få i sitt våld (harvoin Ahti antanevi, kun on kerran keksinynnä). Det hände likväl understundom, att han lät sitt hjerta bevekas till medlidande och med råga återgaf sitt undfångna byte. Sålunda berättas i sagan, att en herdegosse, medan han höll på tälja vid en flodstrand, fällde sin knif i vattnet. Rörd af hans gråt öfver den timade olyckan, kom Ahti simmande till stranden, dök i flodbottnet och hemtade derifrån en guldknif. Full af redlig oskuld försäkrade gossen, att denna ej tillhörde honom, och nu sänkte sig Ahti för andra gången i bottnet, hemtande en silfverknif i stället. Men då gossen icke ens ville tillegna sig denna, begaf sig Ahti ännu för tredje gången ned i djupet och hemtade så den rätta knifven, hvilken gossen äfven med glädje erkände för sin egendom. För att belöna den fattiga herdens redlighet, skänkte honom Ahti alla tre knifvarna. Äfven drunknade menniskor voro mycket välkomna i Ahtos boning. Aino väntade sig der (g. Kal. run. 31, vv. 119-129) en större sällhet, än hon såsom den gamle Wäinämöinens maka kunnat erhålla, och med afseende på den indogermaniska. stammen yttrar Grimm: »überhaupt scheinen Wassergeister gern Seelen festzuhalten»

Ahti egde håfvor af många slag, men hans egentliga rikedom ansågs dock bestå i fiskar. Det är just i egenskap af deras innehafvare, som han i runorna benämnes satahauan hallitsia, ty det är i djupa gropar, som fisken företrädesvis eger sitt tillhåll. Ahti sjelf troddes uppehålla sig i en sådan sjögrop, som i runorna kallas Ahin hauta Ahtis grop, men för sin rikedom på lax och annan fisk äfven erhåller benämningarna lohinen louhikko och kalanen kartano. Den gård han här bebodde, bär namnet Ahtola, och om dess läge qväder runan:

»Tuolla Ahtola asuvi,

Neiot Wellamon venyvi,

Nenässä utuisen niemen,

Päässä saaren terhenisen,

Alla aaltjen syvien,

Pällä mustien mutien.

Siellä Ahtola asuvi,

Neiot Wellamon venyvi,

Pikkuisessa pirttisessä,

Kamarissa kaitaisessa,

Kiven kirjavan kylessä,

Paaen paksun kainalossa.»

d. ä.

Der är Ahtola beläget,

Der Wellamos jungfrur dväljas,

Vid den dimomhöljda udden,

Vid den skogbeväxta holmen,

Ned inunder djupa vågor,

Ofvanpå det svarta gruset.

Der är Ahtola beläget,

Der Wellamos jungfrur dväljas,

I en ganska liten stuga,

I en obetydlig boning

Tätt invid en brokig klippa,

Vid den tjocka hällens sida.

(Kal. run. 5, vv. 23-34).

Härvid må i förbigående anmärkas, att äfven den med Ahti förvexlade Lemminkäinen angifves hafva haft sin bostad »vid den dimomhöljda udden, på den skogbeväxta holmen.» Liksom Ahti, lefde äfven han i rik besittning af all slags fisk, ty det heter i Kal. run. 11, vv. 9 och 10, att Ahti fostrades med fisk och abborr-rätter (kaloin siinä Kauko kasvoi, Ahti ahvenin yleni).

I styrelsen öfver vattnet och dess talrika befolkning deltog jemte Ahti hans gemål Wellamo äfven Wellimo, Wellimys benämnd, och ofta hedrad med epiteterna eukko, veen emäntä. Liksom Ahti, var äfven hon ganska bedagad och vördades högt både för sin ålder och makt. Hon egde ett allvarligt väsen (vakainen vaimo) och var för öfrigt en god, gifmild, omtänksam värdinna (veen ehtoisa emäntä, veen armas anti-vaimo). Om hennes klädebonad förförtäljes i runorna, att hon bar på sig en blå- eller vattenfärgad mössa (sinilakki), en klädning med fina fållar (hienohelma), en skjorta och bröstbeklädnad af säf (rytinen paita, ruoko-rinta), samt en fradgande mantel (vaahti-vaippa). Denna utstyrsel var icke särdeles lysande, men dock så god, som den kunde erhållas ur det element, hvartill Wellamo hörde.

Vattnets öfriga gudomligheter blifva i runorna vanligen innefattade under de allmänna benämningarna Ahtolaiset Ahtolas eller Ahto-gårdens innevånare, veen väkki vattnets folk, Wellamon väki Wellamos folk, Wellamon ikiväki Wellamos evärdeliga folk, Ahon lapset Ahtos barn, Wellamon neiot Wellamos jungfrur, meren hauan haltiat hafsgropens beherrskare, veen vallat vattnets mäktiga, o s. v.

Alla dessa gudomligheter voro, såsom till en del sjelfva benämningarne tillkännagifva, Ahti och hans gemål underordnade, men på olika kultur-stadier tyckas Fornfinnarne hafva föreställt sig dem än såsom barn af det åldriga gudaparet (Ahon lapset, Wellamon neiot), än såsom dess undersåter och tjenare (Wellamon väki, veen väki, veen vallat o. s. v.). De uppehöllo sig icke blott i hafvet, utan äfven i sjöar, floder, källor, brunnar o. s. v., såsom Kal. r. 12, vv. 257 ff., och många andra runoställen tydligen bevisa. Bland nämnda gudomligheter finnas några angifna under särskildta namn, såsom Pikku mies den lilla mannen, Aallotar böljornas gudinna, Kosken neiti forsens jungfru, Melatar styrårans beherrskarinna, Sotkottaret ändernas skyddsgudinna o. s. v. Den så kallade Pikku mies skildras i Kal. run. 2, vv. 111-124, på följande sätt:

»Nousipa merestä miesi,

Uros aallosta yleni,

Ei tuo ollut suuren suuri,

Eikä aivan pienen pieni:

Miehen peukalon pituinen,

Vaimon vaaksan korkeuinen.

Vaski oli hattu hartioilla,

Vaski-saappahat jalassa,

Vaski-kintahat käessä,

Vaski-kirjat kintahissa,

Vaski-vyöhyt vyölle vyötty,

Vaski-kirves vyön takana,

Varsi peukalon pituinen,

Terä kynnen korkeuinen.»

d. ä.

Steg då upp en man ur hafvet,

Hof en hjelte sig från böljan,

Som ej var ibland de största,

Icke heller bland de minsta:

Lång han var som mannens tumme.

Hög liksom ett spann hos qvinnan;

Bar en kopparhatt på hufvet,

Koppar-stöflor uppå foten,

Koppar-handskar uppå handen,

Uti handsken koppar-vantar,

Koppar-gördel omkring lifvet,

Inom gördeln koppar-yxe,

Skaftet tumslångt var på yxen,

Och dess blad så högt som nageln.

Oaktadt sitt obetydliga utseende egde han dock en utomordentlig styrka, och med anledning häraf tilldelar honom sången en ganska tung beklädnad, såsom stenskor och en hjelm, som bestod i en häll. Aallotar förekommer mig veterligen omnämnd blott i Kal. run. 48, v. 130, der det förtäljes att hon åt Wellamo sin beherrskarinna hade skänkt en skjorta, som dock föga prisas. Om Kosken neiti och Melatar lemna runorna ingen upplysning, men hvad Sotkottaret beträffar, så qvädes om dem, att de, i likhet med sina skyddslingar änderna (sotka, and) företrädesvis älskade uppehålla sig vid gräsbevuxna stränder. Sången prisar deras långa hår, hvilket de omsorgsfullt ansade med en borste, hvars skaft var af silfver (Kal. run. 41, vv. 143-148).

Så väl Ahto och hans gemål Wellamo som äfven flera andra i vattnet vistande gudomligheter voro, en hvar efter beskaffenheten af sin verkningskrets, ett föremål för Fornfinnarnes böner. Sålunda anropas i Kal. run. 42, vv. 531 och 32, Ahto och Wellamo gemensamt att lugna böljorna och bringa vattnets folk i ro. Begge blefvo de jemväl åkallade vid fiskafänge, och en af de böner, som dervid riktades till Ahti, lyder sålunda:

»Ahtto aaltojen isäntä,

Sata-hauan hallitsia!

Ota virpi viittä syltä,

Salko seitsentä tapoa,

Jolla selät seuruelet,

Meren pohjat meuruelet,

Nostat ruotaisen romuen,

Kaiotat kalaisen karjan

Tämän nuotan nostimille,

Sata-lauan laskimille

Kalaisista kaartehista,

Lohisista loukeroista,

Suurilta selän navoilta,

Synkiltä syväntebiltä,

Päivän paistamattomilta,

Hiekan hieromattomilta.»

d. ä.

Ahto, du som böljan styrer,

Som beherrskar hundra gropar,

Tag en fem famns stör i handen,

Tag en sju famns stång till vapen,

Far med den längs alla fjärdar,

Upprör hafvets grund och botten,

Väck ett stim af stora fiskar,

Jaga dem i svärm till stället,

Der vi noten skola lyfta,

Draga upp dess hundra flöten

Från på fiskar rika bugter,

Gropar som af laxar hvimla,

Ifrån fjordens stora hålor,

Ifrån dystra djup i hafvet,

Hvarest solen aldrig lyser,

Sanden icke nå'nsin värmer.

(Kal. run. 48, vv. 135-150.)

I likhet med de flesta andra gudaväsen, anropas och Wellamo att förläna skygd emot trollkarlars stålbespetsade pilar och andra förderfliga vapen (Kal. run. 12, vv. 263 ff.). Till Ahti plägade man äfven sända en bön om hjelp och bistånd vid färden utför svåra forsar (Kal. run. 40, vv. 56-60), och i allmänhet synes han hafva blifvit troget anlitad under alla resor, som verkställdes på vattnet. Det är under en sådan resa, som Wäinämöinen bönfaller honom med följande ord:

»Oisiko airot pikkaraiset,

Soutajat vähä-väkiset,

Pienoiset perän pitäjät,

Lapset laivan hallitsiat,

Anna Ahto airojasi,

Venettäsi veen isäntä,

Airot uuet ja paremmat,

Mela toinen ja lujempi!

Itse airoillen asetu,

Sovitaite soutamahan,

Anna juosta puisen purren,

Rautahangan hakkaella

Halki kuohujen kovien,

Lakkipäien lainehien!« 

d. ä.

Vore årans blad för ringa,

Svaga de, som rodden sköta,

Och för små, som båten styra,

Baro blott de, som den beherrska,

Gif då Ahto dina åror,

Hafvets herre gif din farkost,

Skänk oss nya, bättre åror

Och ett mera stadigt styre!

Sätt dig sjelf att åran sköta,

Tag din plats på roddarbänken,

Och låt trädstams-skeppet ila,

Jernfästrika båten styra

Midt igenom vilda vågen

Och dess skumbetäckta ryggar!

(Kal. run. 42, vv. 203-216.)

Liksom Ahti och Wellamo, anropas äfven den ofvan berörde pikku mies att vara behjelplig vid fiskafänge. På en bön af Wäinämöinen höjer han sig upp ifrån böljan och lemnar den gamle sångaren vid en notdrägt det biträde, att han med en stor fura, i hvars ända han fästat en klippa, drifver en talrik mängd fiskar inom notvarpet (Kal. run. 48, vv. 151-178). Samma pikku mies anlitades äfven vid andra tillfällen. Så hände det sig en gång, att jorden frambragte en ek, som höjde sin krona ända till molnen och med sina grenar bortskymde solens strålar. I saknad af ljus fann man lifvet ledsamt, och önskade att eken skulle nedhuggas. Men på hela jordens rund fanns ej en man, som hade förmått fälla jätteträdet. Då vänder sig den vise Wäinämöinen med en bön till sin moder och beder henne ifrån det folkuppfyllda vattnet sända någon, som vore vuxen detta värf. Nu reste sig åter den lille mannen från hafvet, bärande en koppar-yxe vid gördeln. Wäinämöinen betraktar honom i början med misstroende, men snart ser han vatten-mannens gestalt antaga de mest kolossala dimensioner. Runan qväder härom:

»Jalka maassa teutaroivi,

Päähyt pilviä pitävi,

Parta on eessä polven päällä,

Hivus kannoilla takana,

Syltä oli silmien välitse.

Syltä housut lahkehesta,

Puolta toista polven päästä,

Kahta kaation rajasta.»

d. ä.

Foten svänger uppå marken,

Hufvudet till molnen hinner,

Skägget fram till knäna räcker,

Ned till hälarna når håret,

Ögat står en famn från ögat;

Med en famn hans smalben mätes,

Med halfannan knäets omkrets,

Och med famnar två hans höfter.

(Kal. run. 2, vv. 153-160.)

Uppstigen ur hafvet företog sig denna lille man att hvässa sin yxe med slipstenar. Derpå begaf han sig till eken, och redan för tredje slaget störtade densamma till jorden.

Bland vattnets öfriga gudamakter anropas en gång både Kosken neiti och Melatar af Lemminkäinen, då det gällde att styra utför en farlig fors. Den förra blir tillkallad för att draga ut en tråd på vattenytan till ledning för styrmannen, den sednare åter anmodas att välja ut sin bästa styråre och dermed bringa båten säkert och lyckligt utför den brusande forsen (Kal. run. 40, vv. 61 ff.).

Alla de ofvan uppräknade, öfver vattnet herrskande gudamakterne voro enligt Fornfinnarnes allmänna föreställning af en ädel, god, menniskovänlig natur; men i vattnet funnos äfven andra, ganska mäktiga, ehuru onda och förderfliga väsenden. Såsom sådana skildras Wesi-Hiisi (Vatten-Hiisi), Turso eller Tursas, och Wetehinen. Bland dem omtalas Wesi-Hiisi i Kal. run. 12, v. 262, såsom ett förfärande väsen, men för öfrigt lemnar runan om honom ingen annan upplysning, än att Lemminkäinen anropade hans hjelp och mäktiga bistånd emot Pohjolas onda troll. Ganander anser denna gudomlighet ej vara någonting annat, än en »vattu-syrsa (larva dytisci), som upäter agn och fisk för fiskare», och af de vidskeplige uppmanas ur vattnet för att »skada nästan, i synnerhet tjufvar». Om Turso eller den äfven så kallade Iku-Turso (den evärdeliga Turso) qvädes i Kalevala run. 42, vv. 348 ff., att han af Pohjola-värdinnan anropades att dränka Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen, då de med det ifrån Pohja-gårdens stenbacke bortröfvade Sampo återvände till sitt hem, styrande utmed hafvets böljor. Härpå uppstod en förfärlig brusning i hafvet och höga bränningar svallade mot hjeltarnes röda båt. Den sjörädde Ilmarinen blef deraf mycket förskräckt, bloden flydde från hans kinder, och han drog i sin nöd ett täcke öfver ögon, öron och ansigte. Wäinämöinen deremot började i lugn undersöka orsaken till den starka sjögången och fann vid sidan af båten ett vidunder, deri han igenkände »Iku-Turso Äiös son», som hade höjt sitt hufvud öfver böljan. Hjeltemodigt fattade Wäinämöinen hafstrollet i dess begge öron, höjde det upp ifrån vattnet och lemnade det icke förr i ro, än Turso hade gifvit honom det löfte, att aldrig mera stiga ur böljan till men för de dödliga. Det är utan tvifvel samma vidunder, som i en af Ganander anförd runa förekommer under namnet Tursas eller Meri-Tursas och berättas tillika med Pohjolas tärna hafva till verlden frambragt nio söner, hvilka sedan blefvo menniskornas värsta plågo-andar. Tursas finnes äfven omnämnd i Kal. run. 2, vv. 67 ff., men här framträder han såsom biträdande Wäinämöinen i dennes skapelse-värf. Vattnets fem jungfrur hade slagit hö på en äng och räfsat det tillhopa, då Tursas steg ur hafvet och antände höstackarna, för att derigenom befordra jordens fruktbarhet och tvinga henne att frambringa den ifrågavordna eken, som Wäinämöinen skulle plantera på marken.

Wetehinen (den i vattnet vistande, af vesi vatten) synes, att sluta af Kal. run. 26, vv. 693 och 694, vara samma person, som Syöjätär, ormens moder. I Kal. run. 19, vv. 217 ff., höjer Wetehinen sitt hufvud ifrån vattnet och angriper Ilmarinen, då denne på Pohjola-värdinnans befallning vill fånga en gädda ifrån dödens dystra flod. Han blef dock lyckligen befriad ifrån trollet med tillhjelp af en örn, som dref det tillbaka i flodens botten. Det förtjenar anmärkas, att Wetehinen både till sitt begrepp och sin etymologi fullkomligt motsvarar det vattenrå, som Ryssarne benämna Vodennoj. Förmodligen har föreställningen om detta väsen af Finnarne blifvit lånad ifrån den slaviska mytologin, der Vodennoj spelar en vida mera betydande rol, än Wetehinen i den finska. Likaså anser jag det vara ganska sannolikt, att äfven Turso eller Tursas är ett lånadt ord och härleder sig ifrån det fornnordiska som sedermera öfvergått till thuss. Det vill häraf synas, såsom skulle bland anförda vattentroll Wesi-Hiisi vara det enda, som ursprungligen tillhör den finska mytologin. Mot detta väsen svarar hos Ostjaker, Syrjäner och Permier Kulj, hos Wotjaker Wu-murt, hos Tscheremisser Jo, o. s. v. Alla dessa benämningar utmärka åtminstone nu för tiden onda och skadliga vattenandar, men det är dock möjligt, att de erhållit denna betydelse genom den kristna lärans inflytande, och ursprungligen betecknat ädlare väsenden, motsvarande Finnarnes Ahto och hans gemål Wellamo.