Heimer och Aslög (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Heimer och Aslög
(Ur Völsungasagan)



Helmer och Aslög
- Johan August Malmstrom, 1856

Heimer i Hlymdalarna sporde nu dessa tidender, att Sigurd och Brynhild voro döda. Deras dotter Aslög, Heimers fostra, var då tre vintrar. Han förstod, att man skulle försöka att döda mön och hennes ätt. Så stor var hans sorg efter Brynhild, hans fosterdotter, att han icke aktade på sitt rike eller gods. Han lät nu göra en harpa så stor, att han kunde låta Aslög, mön, komma däri jämte många dyrbarheter af guld och silfver, drog sedan bort vida om i landen och kom omsider till Nordländerna. Så konstmässigt var denna harpa gjord, att man kunde taga den sönder eller sätta den samman i fogningarna, och var han van därvid om dagarna, när han kom till vattenfall, dock ej i närheten af boningsplatser, att han tog harpan sönder och tvådde mön; och han hade en ädel lök, som han gaf henne att äta. Men sådan var beskaffenheten af denna lök, att en människa kunde länge lefva däraf, oaktadt hon icke njöte någon annan föda. När mön grät, spelade Heimer på harpan, hvarvid hon tystnade, ty han besatt mycken färdighet i de idrotter, som den tiden voro öfliga. Han hade ock många kostbara kläder i harpan hos mön och mycket guld. Nu drog han dädan, till dess han kom till Norge och en liten gård, som hette Spangarhed, och bodde där en karl, som hette Åke. Han hade en hustru, som hette Grima. Där voro icke flera människor än de. Den dagen var karlen faren till skogs, men käringen var hemma; hon hällsade Heiner och sporde, hvem han vore. Han sade sig vara en stafkarl och bad käringen att få låna härberge. Hon sade, att icke komme där flera än så, att de icke kunde väl taga emot dem, om de tyckte sig behöfva stanna där. Men när det led på tiden, sade han, att han tyckte det mest hugnesamt, om eld vorde upptänd för honom och man sedan följde honom till sofstugan, där han skulle få hvila ut.


När käringen hade tändt elden, satte han harpan upp å sätet hos sig; men käringen var mycket pratsam, ofta kastade hon sin blick på harpan, därför att flikarna af ett kostbart klädstycke stucko ut därifrån; och när han värmde sig vid elden, såg hon en dyrbar guldring komma fram under hans trasdräkt, ty han var illa klädd. Och när han hade värmt sig som han kände tarf till, höll han sin aftonsmåltid och bad käringen följa sig dit, där han


skulle sofva om natten. Då sade käringen, att det vore bättre för honom att vara ute än inne, ”ty jag och min man äro ofta mycket talföra, när han kommer hem”. Han bad henne råda, gick därpå ut jämte henne; han tog harpan och förde den med sig. Käringen gick ut och begaf sig till en kornlada i närheten, följde honom dit och sade, att han skulle där tillreda sig bädd, och sade sig vänta, att han där skulle få njuta sin sömn. Därefter gick käringen bort och uträttade sina sysslor; men han lade sig att sofva. När aftonen led på, kom karlen hem, men käringen hade uträttat föga af det hon skulle. Han var trött, när han kom hem, och vardt vresig, när allt det var ofullbordadt, som hon skulle hafva fullgjort. Karlen sade, att godt hopp om välstånd vore, då han hvarje dag arbetade mer än han måtte, men hon ville intet taga sig för, som vore till gagn. ”Var icke vred, min gamle man”, sade hon, ”för ty att det nu kan hända, att du inom en kort stund vinner det att vi varda lyckliga för alltid.” ”Hvad är det?” sade karlen. Käringen svarade: ”Här är kommen en man till härberges hos oss, och jag tänker, att han har ovanligt mycket gods med på sin färd, och är han böjd af tämligen hög ålder. Han tyckes hafva varit den störste kämpe, men är nu mycket trött, och icke tycker jag mig hafva sett hans make, och dock tänker jag, att han nu är uppgifven af möda och därtill sömnig.” Då sade gubben: ”Det synes mig orådligt att svika de få, som komma hit.” Hon svarade: ”Därför månde du länge vara en obetydlig man, att i dina ögon allt växer till stort; men handla nu annorlunda och dräp honom, eller jag tager honom till min man, och skola vi vräka dig bort. Jag kan ock säga dig det samtal, som han hade med mig i går kväll, fastän du tör sätta litet värde därpå. Han talte nämligen lättfärdigt med mig, och det månde vara mitt råd att taga honom till min man, men jaga bort eller dräpa dig, om du icke gör som jag vill.” Det är sagdt, att karlen stod under kvinnans välde, och hon bragte det därtill med sitt tal, att han gaf efter för hennes eggelse, tog sin yxa och brynte den i hast mycket skarp. När han var färdig, följde käringen honom dit, där Heimer sof; han snarkade tungt. Då sade käringen, att han skulle göra sitt angrepp som käckast, ”och skynda bort med hast, ty icke tör du uthärda hans klagolåt och jämmerrop, om han får dig i händerna.” Själf tog hon harpan och sprang bort därmed. Nu gick karlen dit, där Heimer sof: han högg till honom, så att däraf vardt ett stort sår, och yxan föll ur hans hand. Han lopp strax bort det fortaste han kunde. Heimer vaknade då af våldet, och var han till fullo öfvermannad. Det är sagdt, att i hans dödsstund vardt ett så stort gny, att pelarna i huset föllo undan, så att hela huset instörtade, jämte det att en stark jordbäfning inträffade. Där lyktades hans lifstid.


Nu kom karlen dit, där käringen var, och sade, att han dräpt honom; ”dock var det”, sade han, ”en stund, som jag icke visste, huru det skulle aflöpa, ty denne man var underbart väldig för sig; men dock hoppas jag, att han nu må vara hos Hel.” Käringen sade, att han skulle hafva tack för verket; ”och väntar jag”, tillade hon, ”att vi nu hafva ymnigt gods, och skola vi röna, om jag sagt sant.” Nu tände de upp eld, käringen tog harpan och ville öppna den, men kunde det icke på annat sätt, än att hon måste sönderbryta den, ty hon hade icke förstånd att öppna den. När hon nu fick harpan öppnad, såg hon där ett flickebarn af den skönhet, att hon tyckte sig aldrig hafva skådat ett slikt; och därjämte var mycket gods i harpan. Karlen sade: ”Det månde nu vara som ofta, att det illa lyckas att svika den, som annan väl tror. Mig synes, som om oss i händerna vore kommet ett barn att forsörja.” Käringen svarade: ”Icke är detta efter som jag tänkte, men dock skall man icke söka sak däri.” Och nu sporde hon, af hvilken ätt hon (mön) vore. Men den unga mön svarade icke, liksom om hon ännu icke fått mål. ”Nu går det, som jag fruktade”, sade karlen, ”att vårt beslut månde illa slå ut, vi hafva begått en stor missgärning: huru skola vi försörja detta barn?” ”Till fullo vet jag det”, sade Grima; ”hon skall heta Kraka efter min moder.” Nu mälte gubben: ”Huru skola vi uppföda detta barnet?” Käringen svarade: ”Jag ser en god utväg därtill. Vi skola säga henne vara vår dotter och uppföda henne.” ”Därpå skall ingen tro”, sade gubben; ”detta barn är mycket för fagert, men vi äro bägge i allo fula, och lärer ingen tycka det sannolikt, att vi äga ett sådant barn, så otympliga som vi båda äro.” Nu mälte käringen: ”Icke vet du, om jag icke kan finna på någon list, att detta icke må tyckas oväntadt: jag skall låta göra henne kal och insmörja hennes hufvud med tjära och annat, hvaraf mest vån är att intet hår kommer upp. Därefter skall hon nyttja en hufva och icke heller vara väl klädd; då skall hon i allt bära vårt yttre utseende. Tör ock hända, att man skall tro, att jag hafver mycket vän varit, då jag var ung: henne skall ock vederfaras det som värst är.” Och det tänkte både gubben och käringen, att hon icke kunde tala, eftersom hon aldrig svarade dem. Nu vardt det gjordt, som käringen hade uttänkt. Aslög växte upp där i mycken fattigdom.