Källskrifter till Lapparnas mytologi Register

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Edgar Reuterskiöld (1872-1932)

Källskrifter till Lapparnas mytologi

af
Edgar Reuterskiöld

Register

Det har redan i inledningen framhållits, att de i alla de här utgifna manuskripten förekommande uppgifterna om lapparnas hedendom ytterst härröra från Thomas von Westens undersökningar och förhör. I viss mån kan detta kanske räknas dessa uppgifter till förtjänst; en och samma person bör i olika trakter och gentemot olika förhörsobjekt ha förhållit sig på ungefär samma sätt och begagnat ungefär samma metod. Å andra sidan se många ögon mera än två, och synpunkterna kunna växla betydligt hos olika undersökare, till gagn för forskningen, om samma företeelse råkar undersökas af flera personer. En förutsättningslös, modern undersökning af lapparnas religiösa föreställningar hade man dock i alla händelser icke kunnat vänta sig af någon forskare på 1720- talet. Den största bristen i von Westens anteckningar härleder sig emellertid från hans tydligen otillräckliga kännedom om lapparnas språk. Den har dels gjort, att han icke kunnat obehindradt meddela sig med sina undersökningsobjekt (jfr Qvigstad, Kildeskrifter, s. 61) och således icke kunnat vara säker på att få sina frågor rätt uppfattade och rätt besvarade, dels har den också många gånger resulterat i en barbarisk och svårbegriplig skrifning af de lapska orden. Ibland har han så läst fel i sina egna anteckningar och skrifvit af de lapska termerna oriktigt (se sid, 2, not 6 och många ställen här nedan), hvilket sedermera naturligtvis i ännu större utsträckning skett, då hans anteckningar kopierats af andra personer, som kanske varit alldeles okunniga i språket.

Man måste sålunda vid begagnandet af handskrifterna alltid erinra sig dessa felkällor och söka eliminera de ur dem härflytande felen. I textnoterna ha redan en del sådana fel påpekats, och i registret fortsättes nu så vidt möjligt den filologiska behandlingen af uppgifterna, utan hvilken de ibland kunna bli missvisande. I många fall har dock intet kunnat göras, enär de föreliggande uppgifterna varit så knapphändiga. Man må sålunda ingalunda lita på, att de uppgifter, där ingen anmärkning gjorts, verkligen äro relativt felfria; om det funnes någon möjlighet att kritiskt undersöka dem, skulle de kanske visa många brister.

I de normalformer för gudanamnen, som nedan föreslagits, har man sökt följa handskrifternas skrifformer så långt som möjligt och undvikit användande af icke internationella bokstäfver.

Gudar och andar, deras attribut och boningar

Olika gudar eller gudanamn etc. i olika trakter 27, 32, 33, 37, 63 (XXVI), 66, 67.

Indelning af gudarna efter deras vistelseort, se förordet, sid. XXXIV och 31, 44, 56, 64, 65, 71.

Den sanne guden 32, 39, 66, 68. Sägen om den högste gudens sons födelse 68 f.

Ibmelaimo 3.

Evighetens värld 3; jfr nedan under »Lifvet och döden».

Radien XXV, 12, 32, 33, 34, 36, 37, 39, 44, 56, 57, 59, 66, 71, 72, 73, 74, 77, 78, 104; hans »tecken» 37, 77; får offer 33. Om namnets betydelse se Wiklund i Le Monde Oriental IV 94, 1910.

Radienaimo 105; jfr nedan under »Lifvet och döden».

Radienattje (Radienatsie, -atzje) 1, 3, 8, 12, 104, 106. Betyder ordagrannt »Härskarens fader».

Radienkiedde (Radiengiedde, -kjedde) 1 f., 12, 105. Om namnets betydelse se Le Monde Oriental IV 94.

Tjorveradien (Kiorvaradien, Kirvaradien, KyrwaRadien, KjewaRadien o. dyl.) 23, 32, 37, 39, 62, 63 (XXV), 71, 77, 89, 93. 94, 95, 97; hans »tecken» 37, 77, 94; får offer 32, 97, på hösten 94. Öfversättningen s. 97 är säkerligen folketymologisk, efter verbet tjuorvot, »ropa»; förmodligen har han fått sitt namn »Horn-radien» (tjårve »horn») efter den gloria, som på en del spåtrummor (särskildt karakteristiskt på n:o 3 hos Friis) efter kristet mönster placerats öfver vissa af de högsta gudarnas bilder och som med sina taggar påfallande liknar ett renhorn efter lapparnas sätt att teckna dem.

Rariet 32, 33, 56, 57, 71, 74; får offer 57. Namnet är med sitt slutande -t förmodligen korrumperadt och hänger samman med en sydlapsk form med —r— af det verb för »härska», af hvilket Radien är ett part. pres. i gen. sing.

Väraldenolmai (Væraldenolmai, Veraldenolmai, Varalden olmai, Beraldenolmai, Werldenes man etc.) 2, 8, 12, 23, 25, 32, 66, 77; hans »tecken» 25, 77; får offer 25. Bet.: »Världens man» eller »Luftens man» eller »Ovädrets man». Ordet värald förekommer blott i de svenska lappmarkerna och Tromsö amt.

Mailmenradien (Mailmeradien, Maylmenradien etc.) 62, 63, 88, 89, 93, 94, 95, 97; hans »tecken» 94; får offer 94, 97, på hösten 97. Skulle betyda »Världens härskare». Ordet mailme »värld» förekommer emellertid blott långt i norr, där den bofasta befolkningen är finsktalande, och är ett ungt finskt lånord, under det att den andra sammansättningsleden radien synes tyda på sydligare trakter (jfr lokaliseringen s. 32). Icke omöjligt är det således, att sammanställningen af dessa bägge ord är gjord af von Westen själf. Sidenius’ uppgift s. 63, att Mailmenradiens altares sakrament endast varit kändt i sydligare trakter, torde alltså också böra tagas cum grano salis, och likaledes Simon Kildals intyg s. 62 om denna gudomlighets dyrkan i trakter, där det finska språket är okändt.

Väraldenrade (VeraldenRad, Veralderad, Beralderad) 32, 37, 66; hans »tecken» 37. Skulle, om den andra sammansättningsleden ej är korrumperad, betyda »Världens råd» eller »Luftens råd» eller »Ovädrets råd».

»Världens stötta» (jfr Axel Olrik i Maal og Minne 1910, s. 2 ff.) 25, 37, 38 (afbildning?), 77, 94. »Maylmen stytto» betyder detsamma. Lindahl & Öhrling, s. 478: »Tjuold, tjuolda, palus, påle. It. stella polaris, cynosura, nordstjerna. Ita dicta, quia immobilis manet & fixa. Wäralden tjuold, palus sive axis mundi, id.». Af denna framställning tyckes det framgå, att »världspålen», hvarmed väl »världens stötta» måste jämföras, äfven vore ett namn på nordstjärnan.

Sergveedne (Sergveedni, Sergvedni, Sergoedni-Sarak etc.) 2, 9, 14, 106; edne »moder»; den första sammansättningsledens betydelse är okänd (v. Dübens etymologi, s. 223, är omöjlig).

Rananeida (Rananeide, -neid, -neit etc.; Radienneide 100, 105) 24, 32, 39, 56, 62, 63 (XXV), 66, 71, 74, 78, 79, 95, 97, 100, 105; hennes »tecken» 79, 95; får offer 32, 56, 79, 95, 97. Den första sammansättningsledens betydelse är okänd; neida betyder »flicka, dotter». Skankes förklaring ur Radien är förmodligen blott folketymologisk och likaså von Westens öfversättning »en grön jomfru» (s. 97). Denna senare förklaring upptages äfven af Sigvard Kildal, S. 452: »Rana Neid, Sommer Jomfruen, eller som hun kaldes, den grönne Jomfru»; icke heller öfversättningen »Sommer Jomfruen» kan vara riktig. Leem eller hans anonyma källa har s. 411 t. o. m. ändrat namnet till Ruona-Nieid, hvarigenom dess förmodade samhörighet med ruonas »grön» ännu mera framhållits. Fritzners jämställande af namnet Rananeida med det finska Rauni (Hist. Tidsskr. IV 149) förefaller icke rätt möjligt. Hos Lindahl & Öhrling, s. 121, har namnet korrumperats till »Kana Neidapor» (jfr äfven ofvan s. XXII).

Blenen 100 återger sydlapskt plēnē »bladen af Angelica archangelica», äfven »skal» (särskildt, elter hvad det synes, på växter).

Beive (Pæive, Paive, Peiwe, Beifwe etc.) XXV, 2, 8, 13, 32, 37, 39, 56, 103, 104; Solen 64, 71; får offer 32 f., 37, 56, 71. Bet.: »Solen».

Beiveneida (BeifweNeide, Befweneid etc.) 23, 37, 39, 66; Soljungfrun 71, 80; Salaneide (trol. korrumperadt ur Sola - -) 106; får offer 23, 37, 71, 80. Bet.: »Solens dotter, flicka».

»Solring» 23, 32 f., 39, 80.

»Solgröt» 23, 32, 56, 71, 80; ätes vid midsommaren 23, 32, 56.

Marianedne (»Marias moder») 103, 104.

Mano (»Månen») XXVI, 15; Bissemana (sydlapskt — »Den heliga månen») 100. Passemano (nordlapskt = »Den heliga månen») 24, 64, 72; Månen 33, 38, 40, 64, 71, 80; får offer 33, 40.

Ankaka 72, 99; Anckaku 64; är väl korrumperad! ur det sydlapska aske »månen».

Ring, genom hvilken julmånen skall skina 24, 33, 64, 80.

Manonaste (Manonasti = »Månstjärnan»; Mananasti ibid. är väl att öfversätta »Barnstjärnan») 103.

Thor 2, 8, 13, 107; Åskan 56, 68; får offer 56, 69; sägen om åskans födelse 68 f. Hor 8 (representerar ett sydlapskt uttal med h- motsvarande det nordiska þ-). Horagalles (Horangalles, Horagallis etc.; h- tyder på de sydlapska dialekterna) XXV, 2, 8, 13, 23, 33, 39, 66, 68, 71, 72, 81, 97 f., 102; hans »tecken», hammaren 23, 33, 81; får offer 23, 33, 81, 97 f.; betyder »Thorgubben». Horanorja 33, Horanorias 102 (motsvarar det jämtlandslapska hūrnorjā »åskan», som från början möjligen betydt »Thors träl»). Horesgusk 102 (= Frostviken hūreskutje »åskan», hvars -kutje är en diminutivändelse). Qvigstad omnämner i Nordische Lehnwörter im Lappischen, s. 195, från Hatfjelddalen äfven ett hūren oaktē »åskan», egentligen »Thors regnskur». Atjekatj ( = åskan): Adschiegads 2, 8; Adsiegadh 13; Ahkegas 33; Aklogas 66; Atsiegads 99 (med folk- etymologisk öfversättning); Athjegads 107. Pajanolmai (Pajan-Ollma, Vajanolmai) 23, 33, 39, 66, 81 (norsk- lapskt bajan »åskan», hänger kanske samman med finska pajahtaa »prata, sjunga», egentl. »vara högljudd»). Åskguden är blåklädd 23, 33, 81, 97.

Thorolmai (Toor-olmai, Thoor-olmai), »Thormannen» 107 (»Thors Stridsmand»); rider på en häst.

»Thors Svend» 107.

Starbo, »Thors Karls hund» 106 f.

Jisenolmai (Gissen Olmai, GissenOlmai, Jossen-Ollma) XXVI, 23, 33, 39, 57, 71; får offer 33, 57; betyder »Rimfrostmannen» (sydlapskt jīsē »rimfrost på gräset»). Hit hör säkerligen också Samilins Giesen ålmai 15, som han folketymologiskt, efter kiesse etc. »sommar», omtyder till en »Sommarman», som råder öfver det vackra sommarvädret. Äfven till Lindahl & Öhrlings lexikon, s. 140, har det trängt en »Kesen ålma, Deus olim aëris & frugiferæ tempestatis».

Bieggolmai (Biegsolmai, Biexolmai, Bjexolmai, Bieckolmai etc.) 2, 8, 13, 22 f., 33, 39, 57, 62, 63 (XXV), 64, 71, 82 (= »Vindmannen. Stormmannen») eller Bieggagalles (Bjegsgalles, Biex-Gallis) 22 f., 100 (= »Vindgubben, Stormgubben»); hans »tecken» 23, 33, 64; får offer 13, 22 f., 33, 57, 64, 82. Det s, som synes i de flesta former af detta namn, torde bero på skriffel.

Fanosolmai, boende i Fanosaimo 101; bör troligen läsas Fuonosolmai »Den onde mannen», jfr nedan under namnen på djäfvulen.

Sojeolmai (= »Vingmannen») eller Sojara (trol. plur. af ett Sojar = »Den vingförsedde») 106.

Leibolmai (Leybolmai, Leibolmai, Helbolmai etc.) 2, 9, 14, 24, 33, 34, 37, 40, 57, 62, 63 (XXVI), 64, 71, 73, 88, 89, 98, 103; får offer 14, 33, 57, 73, 98. Bet.: »Almannen»; albark begagnades vid björnceremonierna, jfr nedan.

Tjasolmai (Giaseolmai, Kiase olmaj, Kasolmai, Casolmai, Sjatze-Olmai etc.) 2, 9, 14, 23, 26, 33, 37, 40, 57, 62, 63 (XXVI), 71, 98, 106; hans skål drickes 23, 26, 37; får offer 33, 37, 98. Bet.: »Vattumannen»; den första sammansättningsleden är förkortad liksom i tjaslodde »sjöfågel» i st. f. tjatselodde, etc.

Madderaija (Maderaja, Maderatja, Sladeraia) 2, 8, 12, 103. Bet.: »Stamfadern».

Madderakka (Maderakka, Maderaca, Moderaka, Muderakka etc.; äfven hos Lindahl & Öhrling, S. 259, i korrumperad form Mudderakka) 2, 3, 9, 11, 12, 13, 24, 32, 33, 40, 56, 57, 62, 63 (XXVI), 65, 71, 88, 96, 98, 103; får offer 57, 88, 96. Bet.: »Stammodern».

Sarakka, (Saraca, Saracca, Sarracka etc.) 2, 3, 9, 10, 12, 13, 24, 32, 33 f., 37, 40, 45, 56, 57, 59, 62, 63 (XXVI), 64, 65, 66, 71, 72, 73, 78, 88, 94, 96, 98, 105; hennes »tecken» 37; får offer 33, 72, 73, 88, 96; Sarakkas gröt 37, 57, 72, 96. Saredne (Saredni etc.) 24, 25, 33, 34. 45, 64, 66, 71; får offer 33. Akka »gamma», edne »moder»; den första sammansattningsleden hänger samman med verbet saret, sārrat, som särskildt betyder »klyfva eller fläka sönder senor till tunna fibrer, af hvilka sedan sentråd beredes», således ett slags motsvarighet till de bofastes spinnande. Den i ordböckerna upptagna betydelsen »skapa» torde vara deriverad ur sägnerna om Sarakkas förhållande vid ett barns aflelse, och är således, om den alls funnits hos folket själft, sekundär. I Gellivare har upptecknats ett ord sarak »barnmorska» och i Jokkmokk frasen nåu lä mu Sarak sarram »så har Sarak beredt mig» (jfr äfven L. L. Læstadius hos Friis, Mytol., s. 90); från Gellivare härstamma likaledes uttrycken sarak-skierma »halt ifrån födseln» och sarakin sjiunjetum »ifrån födseln så eller så skapad». Det är sålunda icke omöjligt, att namnets ursprungliga form är Sarak (= »Sentrådsämneberederskan») och att utvidgningen till Sarakka skett genom kontamination med ordet akka »gumma». Härför tala äfven de former, som Högström anför i sin lappmarksbeskrifning, s. 178 f.: »Det är vist, at man i somliga Lapmarker brukat det ordet Saragads [diminutiv af ett Sarag] för et Nomen Appellativum, i stället för Creator. I Kaitom har man andra ord på skapare och skapa, nämligen Seunedie och Seunedet: men Sarak är ej eller obekant, emedan det händt, at då man frågat dem hvilken som skapat verlden, har en del svarat Sarak», etc. Hos Lindah & Öhrling läses s. 394: »Sarakka, Dea partus, a Lapponibus olim culta, cui adscribebant partus formositatem & felicitatem parturæ. Mater ejus fuit Mudderakka. [Dessa notiser härstamma tydligen från von Westen], Hodie de partu felici & facili dicitur: Sarakkan edne nuolei, mater Sarakkæ ligamina solvit. Ipsum quoque partum appellant sarakka & sarak». Om åter formen Sarakka är den ursprungliga, torde Sar- vara en förkortning af sara (gen. saragen), ett nomen actionis af verbet saret; i alla händelser torde denna afledning föreligga i namnet Saredne.

Sadsta-akka, 105; surik-mora (d. v. s. suorek-muora) betyder »i två delar klufvet, gaffelformigt trästycke».

Uksakka (Ugsakka, Uxakka, Uxaca, Vxaea, Uxi-akka etc.) 2, 3, 9, 13, 25, 27, 34, 40, 57, 62, 63 (XXVI), 65, 66, 71, 73, 88 f., 96, 98, 102, 108; får offer 25, 27, 34, 57, 73, 88, 96; Uksakka ger gossebarn 34, 40, 57, 73, 102. Bet.: »Dörrgumman».

Marianuksa (Marian-Ugse) 103: »Marias dörr».

Juksakka (Jugsakka, Hjugsakka, Jux- akka, Juxaca etc.) XXVI) 2, 9, 13 f., 23, 34, 40, 58, 65, 71, 88, 96, 98, 102; får offer 34, 58, 88, 96; Juksakka ger gossebarn 23, 88, 102. Betyder »Båggumman» och borde egentligen skrifvas Juoksakka, hvilken skrifform emellertid kanske afviker för mycket från den traditionella.

Stäukedne (Staupkedni, Stelko-edni, Stilko-edni, Stöukedni) 25, 102, 107. Bet.: »Bössmodern»; det sydlapska stäuke »bössa» har sålunda fordom äfven kunnat betyda »båge», hvarom också det jämtlandslapska uttrycket hūrnorjān stäuke »regnbågen» påminner.

Jiukomakka (Jukkomoakka) 102: »Skötselgumman, Barnsköterskan», af jiukot »sköta barn».

Possjoakka (Poskio-akka, Possioacca, Possiacca, Poxi-akka etc.) 16, 24, 27, 40, 62 (XXVI), 73, 98; får offer 24, 27, 73. Bet.: »Påssjogumman».

Sertendurik 24; får offer.

Ailekesolmai (Ailikes Olmai, Ailkes, Ailes, Ailesolmai, Aile Kesolmai etc.) XXVI, 2, 8, 13, 33, 39, 57, 71, 99; få offer 57. Bet.: »Helgdagsmannen».

Heliga dagar 109. Torsdagen helighålles 109. Fredagen helighålles 33, 57; Frid-Ailikes (»Fredagshelgen») 101. Lördagen helighålles 13, 33, 57; Lawa-Ailikes (»Lördagshelgen») 103. Söndagen helighålles 13, 33, 57; »Buorres-Ailikes, Söndags-Mand» 100 (buorres synes vara = burist, puorist »god dag! väl»).

Julen helighålles: »Gamle Juledage» 109; ceremonier vid brunnen 26 f.; barnen få stryk 73; offer och skålar 23, 24, 25, 27, 34, 37, 73; julkungkäpp 72: julmånen 24, 33, 38, 40, 72, 80.

Struottagalles (Strotagalles, Strut-Galle) 24, 27, 37, 72; får offer 24, 27, 37; hans skål drickes på julen 27, 37. Bet.: »Julaftonsgubben»; namnet är upptecknadt i söder, enär detsamma i norr, åtminstone fr. o. m. Lule lappmark har förlorat sitt börjande st-: ruotta, ruotta-ieket »julafton», v. Dübens etymologi s. 222 (ur nord. drott) synes omöjlig.

Juule-gadser 108; gadse »Selskab, Fölge, Husfolk» är ett mycket nordligt ord, som ej ens förekommer i Lule lappmark.

Bergmonakka (Bjergmonakka) 99; enligt Friis’ Mytologi, s. 95 f., och lexikon har ordet i nuv. norska Finmarken annan vokal: barbmo »et Sted langt Syd, hvor man antager, at Trækfuglene opholde sig om Vinteren», barbmolodde »Trækfugl».

Dunermunes 101; enligt nuv. Jämtlandslappars åsikt voro muonesj andar, som medförde sjukdom; om sjukdomen skulle bli farlig, voro de försedda med en lie eller en sopkvast.

Huldran eller Govetteren XXXIX, 73.

Kapper-Kiitet 13.

Passeolmai (Passe-Olmai = »Offerställemannen») 108; jfr? Passevareolmai nedan s. 116.

Seideneida (Seide-Neida = »Sejtflickan») 24; om sejt-andar se äfven särskildt A. Genetz, Wörterbuch der Kola-lappischen Dialekte, Helsingfors 1891, ss. XLI, 83; N. Charuzin, Russkie lopari, Moskva 1890, s. 192 ff.; A. Jaschtschenko i Etnografitscheskoje Obozrjenije 1892, n:o 1, ss. 22 ff., 30 ff.

Tonto 25, 107, 108; är ett lån från finska tonttu »tomte» och torde ha varit kändt blott längst i norr, där lapparna kommo i beröring med finnar.

Sjukdomsandar: Gerros-olmai 101 (hänger säkerligen samman med karro »svordom»); Sturennemo 107 (Lindahl & Öhling, S. 276: stuora namm [egentl. = det stora namnet] »koppor»; nemo torde afse den sydlapska ordformen nimme).

Jabmiakka (Jami-akka, Jabmeakka, Jameacca etc.) 23, 35 f., 59, 62, 63 (XXVI), 65, 71, 92, 93, 97, 98; får offer 35, 59, 97. Bet.: »Dödingarnas gumma».

Jabmiaimoolmai (Jami Ajmi-Ollmaj) 23. Bet.: »Dödsrikesmannen».

Jabmiaimo (Jabmeaimo, Jamaimo, Jami-Ajmo, Jamikaimo, Jami Kaimo etc.) 2, 10, 12, 15, 25, 32, 35 f., 37 f., 39, 40, 44, 58, 59, 65, 66, 67, 74, 85, 89, 91, 92, 93, 102, 103, 105, 107; »Dödningernes'land» 56. Bet.: »Dödingarnas värld, Dödsriket».

Mubbeaimo (Mubbenaimo, Mubben aimo, Mubbe naimo, Aimo, Ula Kaimo etc.) 3, 9, 10, 15, 99, 104. Bet.: »Den andra världen»; formen Mubben- är en genit. sing., som skall uppträda, då aimo står i genit., iness. eller illat. sing., och från dessa fall här blifvit oriktigt öfverflyttadt äfven till nom. sing. Det begynnande m- visar, att benämningen härstammar från det sydlapska gebietet eller från Pite lappmark; längre i norr heter det nubbe »den andra». Gerro-Mubben-aimo 101 torde vara sammansatt med ett sydlapskt girro = nordligare karro »förbannelse».

Ruto (Rota, Rutu, Rautu, Rulu) 2, 5, 9, 14, 15, 22, 32, 36, 59, 67, 69, 71, 89, 97, 105 (med oriktig öfversättning); Rutolmai 105; Rotakka XXVI; skall rida bort till sitt rike på en häst 36, 59, 67, 97; får offer 36. Namnet synes böra skrifvas Ruto och uttalas med långt u, hvilket visas af skrifningen Rautu med den sydlapska brytningsprodukten au ur långt u framför långt o i andra stafvelsen; den mycket vanliga, skrifningen Rota tyder, om den ej blott beror på skriffel, på uppteckning inom den sydligaste sydlapska trakten, där långt o i andra stafvelsen öfvergått till långt a. Fritzners etymologi (Hist. Tidsskr. IV 213) synes ge rätt ledning till förstående af ordet; det torde hänga samman med isl. prútinn »svullen», got. pruts-fill »spetälska». Till finskan har ordet lånats med vokalförkortning: rutto »pest, farsot», och därifrån åter till lapskan i formen rotto-davdda id. Denna senare form går väl igen i Lindahl & Öhrlings form Råtta, Råttaka, s. 386.

Rutos hund (Rutu-Horte) eller vallhund (Rutu-Sjuwen) 102, 105; Ijegvedse (= vargen) 102 torde betyda »Nattlöparen» (Ija-kuotseje). »Rutu-Port-hund» 106.

Rutaimo (Rotaimo, Rotaaimo, Rotaland, Rota landa etc.) 3, 32, 36, 37, 40, 59, 66, 74, 89, 97, 105. Bet.: »Rutos värld».

Djäfvulen 2, 9, 26, 109; Gammel-Erik 2; Fudno 2, 9, 14, 101, 107, Fauno 9 (-dn- visar, att ordet icke härstammar från de nuv. Trondhjemsamten, utan från en något nordligare trakt, förmodligen Helgeland; formen Fauno synes häntyda på norra Jämtland såsom Kerstin Jakobsdotters ursprungliga hemort; Lindahl & Öhrling fuodno »den onde», »ond» etc.; ordet är identiskt med det finska huono »dålig»); Idnu 2, 9, ldni 14 (skall möjligen återge ett från det nordiska Hin lånadt ord; sid. 9 har det sammanblandats med edne »moder»); Kiebsolmai (Kesolmai etc.) 2, 9, 14 = ett sydlapskt tjehps olmai »den svarte mannen»; Nubelolmai 44, 67, 71, Nebulolmai 68 f. äro säkerligen skriffel för ett ursprungligt Mubbeolmai, ordagrant »Den andre mannen», hvilket namn troligen har framkonstruerats (af lapparna?) ur det ofvannämnda Mubbeaimo, jfr Mubben och Mubbenolmai 104, som säkerligen äro abstraherade därur; Pahan 104 (egentl. Paha »Den onde»; genitivändelsen -n har följt med ur sammansättningen Pahan-Ingil »Den ondes ängel»); Perkel (Perckel, Parkal) 67, 68, 69 (= djäfvulen); Verto (Veerto, Veertos) 2, 10, 14, ett obekant ord; förpakta själen till Satan 109.

Satans änglar 106, 107; Uljan 108.

Satans hund 106.

Helvetet, Fudnos-aimo 101.

Saivo 2, 9, 10, 67, 105, 107; nåidens medel att göra sin nästa skada med 14; Arb-Saiwo (= »Arf-S.») 99; heliga sjöar 16, 108; heliga fjäll 108; bergrå 51. Kyrka i Saivo 99 (Akken = ?). Saivos(?) portar 10. Saivos kärnor 9. Tuppar gala i Saivo 9. Hundar skälla i ett fjäll 51. I sydligare trakter, förmodligen fr. o. m. Sorsele, säkert fr. o. m. Stensele—Tärna mot söder, sammanslås under namnet saivo två ting, som längre i norr hållas isär, nämligen dels de underjordiska (Arjeplog kitnihah; Lule lappmark katnihah; Norska Finmarken enligt Leem ganish »et Bierge-Trold», enligt Friis gäniš, plur. gäničak eller gæniš, gæničak »Ekko; Trold, som bor i Fjeldvægge»; jfr äfven Qvigstad, Kildeskrifter, s. 46), dels de heliga sjöar, vid hvilka man måste akta sig för buller, för ohöfviskt tal, för att nämna ordet fisk o. s. v., om man ville lyckas vid fisket (Lule och Torne lappmarker saiva; Norska Finmarken enligt Friis saivva »ferskt Vand, Ferskvandsindsø; Indsø, som man tror har dobbelt Bund», äfven med metates savje; rysklapska med vokalbortfall sajv, savj, sovj »sydväst», efter någon större insjö [Enare träsk?, Imandra?], som legat sydväst om de ryska lapparnas område; lånadt till Torne-finska dialekter i formen saivo, liksom vuotna »fjord» blifvit fi. vuono, etc.). Både den sydligare ordformen med -o och den nordligare med -a (ur en palatal vokal) härstamma från den urnordiska motsvarigheten till vårt ord sjö (jfr här särskildt Fritzner, Historisk Tidsskrift IV 215). En nordligare motsvarighet till det sydlapska saivo är Passevare (Passevara, etc. = »Heligt fjäll, berg») XXVI, 15 f., 36, 39, 65, 66, 67, 68, 90, 91, 98, 105; jfr Passe (= »Helig plats, offerställe») 14, 15, 16 och Bisse (sydlapska; = Passe) 2, 9 f., 14.

Saivolmai (Saivoolmai, Saifolmai, Sairoolmai, Saimolmai, Saivogossarne etc.; = »Saivomannen») XXVI, 2, 10, 14, 34, 44, 58, 67, 71, 72, 73, 105; ärfvas, köpas eller förvärfvas genom egen flit 34, 58. Nordlig ordform Passevareolmai (Passevaraolmai, -Olmaj etc. = »Det heliga fjällets man») 24, 34, 38, 39, 44, 61, 62 (XXV), 64, 66, 67, 68, 71, 83, 90, 91, 98; ärfvas, köpas etc. 24, 34; tillbedjas 24, 83; få offer 38, 83, 84. Passe-Olmai (= »Den heliga platsens, offerställets man») 105. Fjällmännen 83.

Saivoneida (Saivoneide etc.; — »Saivoflickan») XXVI, 34, 44, 58, 67, 73. Nordlig ordform Passevareneida (Passevaraneida, -neide etc.) 24, 34, 44, 61, 62, 71, 90, 91, 92, 98; ärfvas, köpas etc. 34; få offer och tillbedjan 83. Fjällkvinnorna 83. Sigvard Kildal skiljer, ss. 455, 458, mellan Passevara Neide, »Fjeldgudinder», och Saive Neide »Vandqvinden», med den nordligare betydelsen af den första sammansättningsleden; denna Saive Neide tyckes vara ett själfständigt tillägg af honom.

Saivoguole (Saivogvelle, -guelle, -gelle etc.; = »Saivofisken») XXVI, 2, 10, 14 f., 35, 58, 65, 67, 105. Guelle (= »Fisken») XXV, 102. Guarms (säkerligen korrumperadt af gärmai = »Ormen») 102. Nordlig ordform Passevareguole (Passevaragvelle, -guelle, -guulli, -guli etc.) 16, 24, 26, 40, 44, 62 (XXVI), 66, 67, 85, 90, 91, 93, 98. Lodegvelle (= »Fågelfisken») 39, 66.

Saivolodde (Saivoladde, -laidde etc. = »Saivofågeln») 2, 15, 35, 58, 67, 102, 105. Laidde (= lodde »Fågeln»), Lode XXV, 103. Mæros-Laidde (jfr? Lindahl & Öhrling merostallet »hålla före, gissa») 103. Sojek (= »Den bevingade») 103, 105. Nordlig ordform Passevarelodde (Passevaralodde. -Loide etc.) 24, 26, 44, 62, 63, 67, 84, 90, 91, 98.

Vurneslodde (Vurnesladde, Wuorneslaidde, Hurneslodde etc.; jfr Lindahl & Öhrling wuorojn, wuorojnjes, Malå ūrenjis »rofdjur») XXVI, 40, 62, 66, 67, 71, 91, 98, 108.

Saivosarva (Saivo-serva etc. = »Saivo-rentjuren») 35, 58, 67, 105. Nordlig ordform i första sammansättningsleden Passevaresarva (Passevarasarva, -serva etc.) 24, 26, 39, 44, 62, 66, 67, 85, 90, 91, 92, 98.

Saivotjatse (Saivo-kiatse, -Sjatze, Saimocase etc. = »Saivovatten») 34, 58. 73, 105. Nordlig ordform Passevaretjatse (Passe vare kiase) 92.

Saivogadse (en sammansättning af det sydlapska saivo och det finmarkslapska gadse »folk, husfolk») 101, 102, 107. Noidegadse (= »Trollkarlens folk» ) 101, 107, 108. Gadse (Norska Finmarken »folk, husfolk») 2, (10, 14), 101. Jfr äfven Tonto ofvan s. 115. Zidse 108 (= »småfågel»).

Noidendjelles 104; Lindahl & Öhrling, s. 474: »Tille kallades något visst djur, såsom til ex. en varg, björn, korp eller något annat, hvaraf Lapparne berättas hafva kunnat betjena sig, genom svartkonst och någon hemlig bekantskap med samma djur, at göra andra menniskor skada, el. ock hjelpa sig sjelfva och andra. Mo tille le tat lådde, denne fogelen betjenar jag mig utaf til häxeri. Swalab tillen tokko rajab, jag skickar dit en hvit räf [fjällräf], som skal görat». Förmodligen lånadt från finska tila »tillstånd».

»Vakkre folk» 100.

»Onde folk» 101.

»Sorte og heslige folk» 100.

»Blinde folk» 100.

Namnfisken (Nemogvelle, -guelle, -guli etc., återger ett sydlapskt nimme »namn», guöle »fisk») 16, 35, 58 f., 62 (XXVI), 65, 72, 94. Öfversättningen »roffisk» 35, 65 är omöjlig.

De dödas andar, se nedan sid. 118.

Offer och gudabilder

I allmänhet 65, 66, 94 ff., 108.

Offerställen; deras läge 42; ha tre portar (?) 10; vid samma offerställe offras till flera gudar 23.

Offeraltare 23, 36, 38, 42, 77, 79, 80, 94, 95, 96.

Sten vid offeraltaret 38, 77.

»Tecken» och trädstubbar sättas upp vid offeraltaret 23, 25, 36, 37, 38, 94, 95, 96.

Offerdjur; svarta 97; hvita 23, 32, 56, 80; rentjurar 23; renoxar 33, 91 (14 renoxar på en gång), 94, 95; hästar 11, 36, 59, 69, 97; märrar 67; oxar 94, 95; kor 11; kvigor 96; kalfvar 96; får 37, 96; lam 96; getter 37, 96; killingar 96; grisar 96; hundar 11; kattor 11, 69, 96; höns 11; tuppar 69, 96 f., 97; de delar af djur, som offras 25, 95; ben och fett 38; fiskens inälfvor och fjäll 16.

Blod strykes på offret och »tecknen» 23, 25, 33, 36, 37, 94, 95, 96, 108.

Matoffer 27, 37, 73.

Utgjutningsoffer 23, 27, 34, 37, 72, 73, 96.

Bränvin offras 23, 24, 25, 27, 34, 96.

»Väderskott» offras 23 (= hexkvast?).

Pars pro toto vid offer 25, 36, 39, 95 f.

Intet ben får brytas 95.

Sätt att offra 26, 36, 59, 72, 95 f.; på olika sätt åt olika gudar 96.

Offerdjuret nedsättes lefvande i jorden i vissa fall 96, 97.

En del af offret nedgräfves 101; Damengare 101 (Damen- kunde misstänkas vara korrumperadt ur Duonen-, som vore en gen. sing. af det nuv. sydlapska duone »djäfvulen», finmarkslapska duodna »stackare», hvilket etymologiskt torde böra sammanhänga med finska tuoni »dödsgud, död»; gare »fat»). Öfver det nedgräfda offret sättes en björkstubbe, som kallas Liot-mora 103, 107, 108 eller Wærro-mora 100, 107 (Liot- är korrumperadt för Luot-, jfr E. A. Tunkelo och E. N. Setälä i Finn.-Ugr. Forsch. I 186—189; muorra »träd»; værro »skatt», fordom »offer»; åtminstone formen »Liot-mora» bör vara af nordlig upprinnelse). Kildemour 100 (Kilde- torde sammanhänga med gielddet, gælddet »spänna en båge eller bössa»).

Man springer kring den blodbestrukna trädstubben under sång 25.

Offermåltid 25, 36, 82, 95-

Samma lapp offrar till flera gudar 23.

Både nåider och vanliga lappar offra 95.

Kvinnor få ej offra personligen 36.

Offer på våren 56, hösten 94, 95, julmorgonen 73.

Rituella skålar 23, 26, 34, 57; drickas ur horn 26, 37.

Tillbedjan och lofsjungande 59, 72, 73, 108.

Gudabilder 36, 42.

Björnen

Ceremonier vid och efter björnjakt 22, 36, 37, 89.

Björnbegrafning 109.

Medel att göra sig modig på björnjakten och af värja skada af björnar 22.

Lifvet och döden

Föreställningar om aflelsen 3, 12, 13, 23, 25, 32, 33 f., 40, 56, 57, 71 f., 72, 73, 77 f., 88.

Det blifvande barnets kön utransakas 67, 103; offer för att få söner 73; Juksakka ger gossebarn 23, 88, 102, Uksakka gör det 34, 40, 57, 73, 102; medel att få veta, om man snart får barn 72.

Bruk vid barnsbörden 72 (ved klyfves symboliskt), 88, 96.

Födelsemärke 73.

Barnuppfostran 109.

Oblygt tal och »uhöfiig omgiængelse» 109.

Omdop 3, 16, 22, 34, 35, 37, 58, 65, 72, 93 f., 103, 105, 107 f., 109; för sjukdom 16, 22, 34, 35, 58 f., 65, 93 f., 107, 109: för att få kunskap om trollkonst 109; metallstycke l. dyl. kastas i dopvattnet 3, 22, 37, 93, 104, 106 (om dess nanm sid. 3, not 4) och skall sedan alltid bäras på kroppen 37, 65, 72, 94. Uddenemolauket 3, 10, 107, 108 (om namnet sid. 3, not 2); Sarakkagiaset 3. Laukedne (= »Badmodern») 103. Risemedne (Risem- = ?) 105.

Hedniskt altarets sakrament 3, 34, 35, 57, 58, 63, 64, 71, 73, 94.

Hur man får se sin tillkommande 72.

Frieri 109.

Brudköp 105, 109.

Offer för lyckligt giftermål 72.

Kvinnorna, tyrannisera männen 109.

Kvinnor få ej gå omkring eller komma i närheten af eller se på vissa heliga ting (offerplatser, heliga fjäll och sjöar, »Niåfwo gedge», nåidens bössa, väg, där trumma blifvit förd fram) 15 f., 16, 36, 37, 51, 89, 108; måste vid vissa tillfällen gå genom bakdörren (? 98); få ej äta björnkött med bara handen 36, 89; roll vid björnceremonien 37, 89; få ej offra själfva 36; sätt att spå 102, 107; sätt att utfråga Passevareolmai 24; trollkvinnor 101 (Lulelapska kuopas, Lindahl & Öhrling qwopes); bruk vid menstruation 58, 72, 88.

Sjukdomars orsak 25, 59, 67, 97.

En svårt sjuk persons själ är redan i dödsriket och kan lösas därifrån genom offer 35, 37 f., 58, 59, 92 f.

Sjukdom botas 73; medels nåidceremoni 26; medels offer 23, 37, till solen 33, 56, till Sertendurik 24; medels åkallan af kyrkor 109; galenskap botas 23, 37, 56.

Döden 3, 44; stor rädsla för den 10; vill ha menniskorna ned till sig 36.

Begrafningsplats 99; ting, som stoppas ned i grafven och som man tror förökas 101 (Gjöwes = ?).

De dödas andar (Jamiker, Iamecatser, Jamikgadser, Jamikstaller etc. = jamik, jamikutj, jamikatj etc. »en död») 2, 15, 26, 59, 65, 102, 104, 108; de dödas andar som gudar 2 (männen ha sina manliga fränders andar och kvinnorna sina kvinliga fränders som gudar); de dödas andar som renvaktare 2, 23, 26, 35, 58, 91; afvärja ondt 2; bo i ett fjäll, ett Passevare 35, 91; vilja ha sina anhöriga till sig 36, 59; få offer för att släppa tillbaka en sjuk anhörigs själ 35 f., 58; få årligt offer 2, 35, 58; tillbedjas 2.

Den döda kroppens uppståndelse trodde icke lapparna på 3, 25, 37, 74, 89; man kommer efter döden till Jabmiaimo l. dyl. och därifrån till Radien l. dyl. (de goda) eller Rutaimo (de onda) 3, 12, 25, 32, 35, 36, 37, 56, 59, 74, 89; djurens själ kommer efter döden till Radienatje 3.

Schamanen och hans verksamhet

Nåider i allmänhet 9, 11, 14, 24, 26, 36, 89 ff., 104, 106, 107, 108, 109.

Kvinliga schamaner 101.

Trolldomsanda (Noidevuoinga, skrifvet Noidesvoeigne, -voligne, -wöegni, Noides Vaigni) 2, 10, 14, 104; erhålles af saivoandarna 2, 83, af Saivoneida 34, 58, af Passevareolmai 67, 91, genom omdop 109; barn sättas i nåidskola 22, 109 (nåiden vill ej lära ut sin konst 9); nåiden ger kropp och själ till Mubbeaimo för sin konst 9.

Öfvernåid, »Menighedens Noyd» 92; får årlig lön 92; väljes 92.

Nåidceremonien 26, 40 f, 73. 85, 92 f., 101, 102, 104, 106 f., 107, 108; falla i »loge» 40 f., 73, 85; Noide-kionka, -Kjonkan, -Tiömcka 26, 91, 104.

Nåiden reser till dödsriket efter en sjuk människas själ 9, 23, 35, 37 f., 39, 40 f., 58, 65, 85, 92 f., 103, 107, 109.

Nåiderna kämpa med hvarandra under extasen 26, 34 f., 39, 40, 58, 67, 85, 92, 104.

Nåiden sänder varg och björn på andra 14, 26.

Nåiden utransakar förborgade ting 40; ser i bränvin, hvem som stulit 73 (jfr inledn. s. XVIII).

Nåiden förmedlar gudarnas svar 71.

Drömmar (man talar med gudar och andar i drömmen; andarna komma i drömmen) 2, 24, 52, 54, 58, 64, 65, 71, 83, 93, 96.

Syner och uppenbarelser 109.

Besvärjelser 26; otuktiga ord vid kulstöpning 109.

Exorcism 22.

Noidendirri 104 (= finska tyrä »bråcklik trollkula eller trollskott på kreatur och menniskor»; hos Lindahl & Öhrling anföres ett dirrew, tirrew »verktyg», hvilket återfinnes i Malå i formen tarräve idem, jfr Qvigstad, Nord. Lehnw. im Lapp., s. 131).

Noidendjelles, se ofvan s. 116.

Gand 91 f.; »Gandfugle» 103, 108; »Gandskjyden, Gandfluer, Gandstav» 109; Mæros-Laidde (Mæros = ?; lodde »fågel») 103; Vuokko (Wuoko, Wuocko) 26, 103, 108, hvarmed bör jämföras det finmarkslapska (Friis) vuokko, gen. vuogo eller vuoko »Krog eller Bøie i Enden af Skjæringen, hvori Gryden hænger over Ilden; Raptus, Lune, »Ri» af Sygdom», Lulelapskt vuokko »gång» (nakin vuokov läv mån tanne mannam »här har jag redan varit någon gång»), Lindahl & Öhrling vuokko »et stycke väg, en liten tid, tids-rum ell. förlopp»; troligen äro här hos Friis två ord sammanslagna, hvaraf endast det med betydelsen »krok» torde höra hit (lånadt från något urnordiskt ord, sammanhängande med sv. hake, ags. hôc etc.); jfr Leem, S. 483.

Svinet är nåidens häst 109.

Nåidens bössa förvaras i påssjo 37.

Nåiden får betalning 41, 73, 92.

Lapparna hänga ifrigt fast vid sin gamla religion 4, 6, 10, 53, 109; tro sig mista lyckan med renar, jakt och fiske, om de öfvergifva den 54, 55; de gamla gudarna äro mäktigare än de kristnes gud 54 f.; de största nåiderna ha det bäst i den andra världen 3.

Nåiderna kunna vara mycket upplysta 53.

Fruktan för lapparnas trolldom 53.

__________

Joikning 24, 48, 54, 64, 65, 66, 67, 68, 71, 83, 91, 102, 109.

Andra namn på tingen vid joikning 68.

Spådom och spådomsredskap

Spåtrumma 2, 4, 10, 15, 24, 32, 34, 36, 38 ff., 44, 55, 58, 66, 67, 72, 73, 86, 89 f., 93, 96, 97, 99, 100, 101, 103, 104, 106 f., 108, 109; hammare 40, 66, 86, 87, 90; käpp i st. f. hammare 86, 87; ring 40, 66, 73, 86, 90, 108 (dess namn »Weiko» 108 = veike »messing»); baja (baya) 40, 66, 73, 86, 87, 90; björnen och Leibolmai afbildas på trumman 40; invigning af ny trumma 40; silfver offras till trumman för att försona henne 36; »myra» = slå på trumman 2 (och not 2), 58, 104; lyckliga och olyckliga tecken vid trumningen 40, 66, 94, 95, 103, 104, 106.

Byttlock 34.

Båge, sönderbruten, lagd i Sarakkas gröt 37.

Bälte 2; kvinnobälte 24, 34.

Bössa 2, 24, 58, 90.

Hästben 24, 34, 58, 90.

Sten 2, 24, 58, 102; sten och kopparkittel 34; »Jarkan» 102 = kierke etc. »sten».

Yxa 2, 24, 58; yxa och sten 34.

Kvinnors thelomantia 107.

Diverse

Albark 14, 37, 89.

Bakdörren 89, 98.

Bordsbön 109.

Brunnen 26.

Båge, stycken däraf, som legat i Sarakkas gröt, skola bäras på kroppen 72.

Bössan prydes med messing efter lyckad björnjakt 22.

Dryckenskap 20, 21, 47, 48, 55, 68, 109.

Offer för att få fiskelycka 16.

Förbud mot buller vid vissa tillfällen eller på vissa ställen 24, 51, 96; mot arbete vid vissa tider 24, 33, 57, 72, 80; mot att äta fläsk 109.

Sol- och mån-förmorkelser 94.

Hexkvast (?) 23

Knif sättes i träd som skydd mot åskan 13.

Kyrkor åkallas 109.

Magiskt skydd mot köld 72.

Messing 3, 22.

Niåfwo gedge 16; inledn. s. XIV.

Helvetet och Saivo ligga i norr 9.

Stalo blåser i pipa 26.

Sjustjärnorna 72, jfr Lindahl & Öhrling, s. 443: »Suttjenes-råuko, sidus ariadnæum, plejades, sju stjernorne. Suttjenes råukon wuolen ådet, sub divo pernoctare, ligga under bar himmel. Fabula est, cælum misericordia commotum famuli cujusdam, quem herus noctu foras ejecerat, cum maximum esset frigus, illum hoc sidere contegisse atque incolumem servasse. Figura quadrangulari constellationis & nomen sideris & hanc fabellam ortam esse satis apparet». Andra namn på sjustjärnorna äro: Norska Finmarken roavgok »skinnfällarna» eller rovggo säkerligen = roavggo »skinnfäll», eller (Friis: dial.) galla-rouggo »den gamle mannens skinnfäll» eller nieidda-gæreg »flick-tinget» eller (Friis: dial.) suč plur., Lule lappmark sjutjonasah plur., Malå suhtjenjis, Vilhemina, Frostviken, Offerdal suhtjek plur., Kall sihtjek plur. Rimfrost heter: Norska Finmarken šuččé, Lule lappmark sjutje, Malå, Vilhelmina sīhtjē, Frostviken sȳhtjē, Offerdal sȳtjē, Kall sītjē. I vissa dialekter bli alltså de båda orden hvarandra mycket lika, och det är väl detta, jämte benämningen »skinnfällen», som gifvit upphofvet till sägnen om sjustjärnornas hjälp mot kölden. Jfr äfven inledn., s. XXXIX f.

Stalo 26, 104, 108.

Stål och flinta 26; jfr knif 13.

Påssjo som heligt rum 37, 73, 104, jfr 89.

Barnen få stryk på julafton 27, 73.

Otuktiga ord, då man stöper kulor 109.

Svin få ej ätas 109.

Syndafloden 13, 68.

Tranan fåglarnas konung 99, 102.

Sätt att skydda sig mot åskan (genom att flå af barken på en sida af det träd, under hvilket man står, vill man kanske göra troligt, att åskan redan slagit ned där och således ej behöfver slå ned igen; knif sättes i trädet, symbol för torviggen?, stålets skyddande makt?) 13.

Kvinna blifvit hafvande, födt en sten, som blifvit den Högstes son och åskan 68 f.