Kort Berättelse om Lapparnas Björna-fänge

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif
Bjørnejagt
E. L. Benedict, 1887.


Pehr Fjellström

Kort Berättelse om
Lapparnas Björna-fänge

Samt Deras der wid brukade widskeppelser


1755


Ibland andra vilda djur, som i Norland och Lapmarkerne vistas, räknas Björnen för det besynnerligaste, varder ock af Lapparne ej aktadt för något skadedjur (emedan han sällan gjör deras renar skada) utan heldre för en förmån, at hafva sådana på sina skatteland; emedan de af björnars fällande ej ringa fördel hafva. At Björnen har en besynnerlig och ifrån andra vilda djur skiljaktig natur, skönjes ibland annat jämväl der af, at ehuru han är et rofaktigt djur, som gjör skada på andra Kreatur, behöfver han dock ej uppehälle hela vintren öfver, utan ligger utan den ringaste föda ifrån den tid han om hösten i medio Novembris ingår i sitt hide eller kula, alt til Tiburtii dag Stil Vet. då han efter allmän saga och gammal ärfarenhet går ut, antingen det är mycken eller liten snö. Sit hide gräfver han i berg och backar, eller ock på jämn mark under stenar och rötter; bäddar under sig med ris af gran, tall eller björk. För än han ingår til sit vinterlägre, ligger han utan före kulan så lång tid, och til des at han uttömt af sina inälfvor, alt excrement: sedan söker han någon myrstack, i hvilken altid finnes kåda, samt tall- och granris, det han alt tuggar tilsamman, och sväljer, hvilka sedan såsom en stopp tre efter hvarandra fastna i hans tarmända, och måste sedan han är fälder, med makt krystas ut, emedan de der hårdnat. När så händer, at han blir skrämd utur sin kula, och ej dristar at behålla den samma til sit vinerläger, utan nödgas, antingen til at grafva en ny på någon annan ort, eller ock lägga sig på brått, behåller han dock ofvannämnde stoppar, så länge han ej ärnar äta. På brått säjas de Björnar ligga, som ej hafva sina kulor, utan bryta tilhopa gran- eller tallris, hvilket de lägga vid någon stor sten eller rot, som hel ifrån jorden är uppvindad; hvar på de lägga sig, och låta snöga öfver sig, och blifva så liggande tils de såsom andra på vanlig tid om våren måste gå ut, och söka sig föda. Til et sådant vinterläger blifva de föranlåtne, som sades, af det de blifvit skrämde ifrån den kula de förut sig grafvit, då de antingen ej dristat sig at grafva någon annan, sedan de märkt at folk hafva fått någon kunskap af dem; eller ock hafva så länge gått, at marken blifvit så hårdt tilfrusen, at de ej mäkta grafva kula. Et sådant läge nödgas de ock välja, när de hafva sina kulor på sådant ställe, at vatn, af starkt töväder om vinteren flyter in i kulan och dem således oroar.

Så snart Björnen den vanliga tiden om våren gått utur sit läger, behöfver han nu efter ett så långsamt fastande föda, hvilken dock i början och förrän löf och gräs växer, är för honom nog mager: ty han måste benöja sig med gammalt nedfallet löf, samt myror, dem han låter krypa sig i munnen. De omtalte stoppar fäller han tå straxt bårt; somlige säja at han ock med makt gnider dem bårt, i det han åker och drar sig med fotterna på bakändan tils de lossna och bortfalla.

Hvad björnafänget angår, så kan det så väl höst, som vinter och vår-tid skie. Det vissaste är dock, när han blir ringad om hösten: hvilket dock icke alla år skie kan, utan allenast då, när snö om hösten faller så tidigt, och för än Björnen hunnit gå i sit vinterlägre, at spor efter honom kunna synas; då bärg och sådant land omringas, hvar björnen förmenas stadna, at slå sit lägre; blir snön liggande, omringas han 2 a 3 gånger, at omkretsen blir alt mindre, på det han dess lättare må igenfinnas, sedan snö blifvit så djuper, at han med säkerhet kan angripas: Fogar lyckan det så, at de under omringandet komma så nära, att de få kulan i ögnasikte: då angripes Björnen straxt, och at han ej måtte slippa ut, hugges en tjock stake eller stör, som sättes tvärs öfver hålet til kulan, at då Björnen rusar til, at bita och draga staken in, blir han antingen skuten, eller med yxa och spjut dödad, hvilket ofta skiedt af en enda Karl, som med ena handen håller staken för hålet, och med den andra dödat Björnen.

När så händer, at snön efter första omringningen bortsmälter, kan man ej vara säker at Björnen inom den gjorda omkretsen stadnat: ty förutan det, at han kan vara sinnad at grafva sin kula på någon annan ort, så kan ock den rätta tiden ännu ej vara inne, på hvilken han bör och måste gå til vinterlägre; dessutom har han ock någon naturlig känning, antingen vintren för eller sednare blir ständig. Ofta blifva de, som ringat Björnen, jämväl bedragne på et annat sätt nemligen om Björnen, som sin kula antingen grafvit eller ock ärnar grafva, får den ringaste kunskap af folkt så går han utur omringningen, stigandes baklänges tilbaka i samma fjät, som han gått fram, utan at de, som honom ringa, kunna det märka, och slår så ut vinterlägre på et annat ställe, der man hvarken tror eller tänker.

Skulle så hända at Björnen blifver rögd, at han på ofvannämnde sätt gåt utur omringningen, då kan han fuller efterspanas, och på et annat ställe ringas, om snön eljest blifver qvarliggande; men skulle han bortsmälta för än Björnen antingen hunnit, eller ock kunnat för den tilfrusne jorden, grafva sig nytt hide, så plägar han ofta, på bar mark gå til sitt förra hide, som han lämnat, och kan således der få säker hvila, emedan det ej kan märkas, för än han om våren der på, efter vanligheten gåt ut.

Ehuruväl det vissaste björnafänget är, som sades, när han blifvit ringad, så skier det likväl mycket oftare vid andra tilfällen; ty om ej flere Björnar blefve fälde, än de, som blifvit ringade, så skulle ganska många behålla lifvet. Andra tilfällen til björnens fällande är då han antingen om vintertid blifver af renar skrämder ur sin kula; eller ock Lapparna, som på sina skidor löpa vida ikring skogar och bärg, finna något tekn, at björnen der i negden har sit hide. Tekn der til är: trän af hvilka barken blifvit afskafven, och qvistar hösten förut afbrutne, som gifver til känna, at björnen der i negden har sit hide. Här til bidraga ock goda hundar, hvilka ofta upspana björnens tilhål. Om våren och sedan Björnen gått ut ur sit vinterlägre, blifver han ock ganska ofta fäld: nemligen då snö ännu är djuper, samt vederleken så fogar sig, at skaren ej blifver hårdare tilfrusen, än at han bär skidlöpande karlar; men bryter för björnen; men blifver skaren så tilfrusen, at han bär björnen, då passerar han fritt, utan s& skier, at goda hundar drifva honom, til des han, at conservera sina fötter, som af skaren blifva hudlösa och såra, nödsakas antingen at sakta sit lopp, eller ock taga sin undanflykt up i något stort trä, då han utan möda blifver skuten.

Det är til märkandes, at ingen fält någon Björn-hona, som haft ungar qvar i lifvet; ty så snart hon får kunskap af folk, kastar hon sitt alster af sig, antingen det är af större eller mindre växt, samt äter det sielf up. Men har nog ynglat för än hon af folk ärtappas, så blifva ungarna qvar i hide, om de än vore nyfödde och ännu ej fått ögon.

Ibland Lapparne är en i almänhet vedertagen lag, at på hvilkens skatteland björnen blifver fäld, den får ock sin lott i den samma, antingen han varit med eller ej; har han sielf varit med, tar han först såsom landägare, i Björnen sin särskilte lott, och sedan lika lott med de andra, som varit hans medföljare och kamerader.

Här tils och vid Björnens fällande, kunna inga ceremonier brukas; emedan hvar och en då är föranlåten at skicka sig efter som tilfället och omständigheterna det medgifvit. Schefferus i sin Lapponia, pag. 231. Seq. som jämväl om Lapparnas björnafänge skrifvit, berättar, at den Lappen som ringat Björnen, kallar tilhopa närmaste af släkten och vännerna när Björnen skal fångas, såsom til et stort gästabud, det de låta slå på trumman, at få kunskap om Björnens tilhål: den som ringat Björnen skal gå främst, och hafva en käp i handen, hvar på en mässings ring är bunden, och sedan hvar och en i sin ordning. Om sådant varit brukligt fordom och i synnerhet i den Lapmark, hvarest Comministern Samuel Rehn varit, af hvilken Schefferus fåt det mästa, hvad han om Lapparne skrifvit; det kan man ej vist säja: dock har man om sådant i de sednare tider och de södre Lapmarker ej hört, synes ock, at sådana omständigheter äro mindre gällande; ty om spå trumman skulle gifva tilkänna Björnens tilhål, så kunde det altid skie, och utan at Björnen blefve ringad: at den skal gå främst som ringat Björnen, är dock ej underligit; ty honom förutan veta de andra ej, hvar Björnen skal sökas. Men sedan Björnen är fäld, äro månge och snart otrolige vidskeppelige ting föröfvade. Så stort förakt som de giordt af vargen[1], den de hållit före fåt kroppen af den onda, men lifvet af allas skapare, så stor ära hafva de ock bevist emot Björnen, såsom et djur, det de hållit för det heligaste, derföre han ock kallas passe vaisje, et heligt djur; han hafver ock hos Lapparna andra namn, såsom Puoldekats, Bärg tilhörig, Puolde pådnje, bärggubbe, Puoldaja, Bärgfarfader, Puoldossek, Bärgskorf, Puoldtsobbo, Bärggroda, ruemsek, Tarffok etc. [2] Som nu Björnen har sina besynnerliga namn, så brukas ock besynnerliga och ifrån Lapparnas allmänna språk, skiljaktige ord, så väl om Björnens alla lemmar, som ock uti det, hvad deras sång, ceremonier och alt äfventyr angår, som de vid hela förrätningen hafva. Man vil här nämna allenast några ord, så väl huru de på rent Lappska och i allmänt tal brukas, samt huru de ombytas, när det talas om Björnen: och sådana ord, ära antingen tagne til läns af andra språk, eller ock om de än äro pura Lapska, hafva de dock sin besynnerliga bemärkelse. 

Rent Lappska Svenska Om björnen
Juoikem Sång Siggem
Hervetet Pryda Själestet
Pelje Öra Auros Auris
Tjalme Öga Naste Stjerna
Njalme Mun Amse
Juolke Fötter Foutte af Svenskan
Nacke Skinn Låtek
Vaimo Hjärta Jalo Frimodighet
Tjåle Tarmar Carno af Caro
Varr Blod Duros det dyra
Pjärgo Kött Studne
Njuone Näsa Nas af Nasus
Pane Tänder Lase et Lås
Seipe Svans Happock
Tjuoppet Skära Skarret af Svänskan
Kugse Slef Tjapse
Nipe Knif Kuttje

På sådant sät, hafva alla de öfrige lemmar, ja hvart ben och knota i Björnen, sit besynnerliga, och ifrån det allmänna Lapska åtskildt namn.

Nu kan man ej nogsamt förundra sig, hvadan det folket en sådan vidskeppelig sed tagit, i synnerhet vid Björnens, och ej vid andra djurs fällande, samt för så oumgängelig ansedt, at de utom dess, ej förmodat sig någon lycka til Björnens öfverväldigande.

At ibland alt folkslag varit allehanda vidskieppelse, hvilka såsom oumgängelige blifvit brukade, det är bekant. Men hvadan alt haft sin början, det är en sak, som svårare är at utleta. Man vet, at ibland gemene man et och annat blifvit öfvat, hvar til de sjelfve ej annan orsak veta at gifva, än det de sedt sina förfäder hafva så gjort, hvilket ännu torde i många mål och vid vissa tilfällen brukas, utan at de sjelfva veta, hvarföre de det, så eller så giöra. Så har man ock hållit före, at alt hvad af Lapparne vid deras björnafänge blifvid föröfvadt, på samma sät af blott vana, och efter deras förfäders vedertagna sed, skiedt Ty fastän det ifrån långliga tider varit bekant, at mångahanda och åtskillige ceremonier och fåfängligheter varit vid sådant tilfälle brukade, hvilka til äfventyrs mera af andra styckevis då och då blifvit anmärkte, än af Lapparne sielfva ordentligen och fulleligen berättade; så har doch hufvudorsaken til alt, blifvit förtegad, och af dem sielfva för en sådan hemlighet hållen, som ej bort främmande folkslag uppenbaras, antingen af vantro, at dem derigenom skulle något misslyckas, eller ock de ifrån sitt vedertagne bruk afhållne och hindrade. Jag tilstår gärna, at ehuru jag snart 40 år varit vistande ibland detta folket, och således haft tilfälle hvarjehanda deras galenskaper at ärfara och efter hand rätta; har doch det hvad deras Björnväsende angåt, varit långt svårare at få veta än något annat; hvilket jag doch håller före vara skiedt, mera af det de haft blygsel sit dåraktiga förfarande at uppenbara, än af tillgifvenhet, såsom en oumgängelig sak, under och med samma vantro med sina förfäder at föröfva. Ehuruväl man doch ej kan alla i allmänhet ännu frikalla, at icke något af de vidskeppelige seder torde dem vidlåda, somligom mera, somligom mindre.

At nu komma til sielfva hufvudorsaken, hvårföre Lapparne förmodat sig haft viktigare skiäl, at på et besynnerligt sätt förfara när de fält någon Björn[3]: Så skal det härflutit af följande omständigheter: nämligen.

Tre bröder hade en enda syster, hvilken hatades af sina bröder, at hon nödsakades taga sin tillflykt i vilda marken; då hon uttröttad, änteligen råkar på ett Björnhide, dit hon ingår at hvila: til samma hide kommer ock en Björn, som efter närmare bekantskap tager henne til hustru, och aflar med henne en Son. Efter någon tid, sedan björnen blifvit gammal, och sonen upväxt, skal björn hafva sagt til sin hustru, at han för ålderdom skul nu ej längre kunde lefva, ville derföre gå ut på första snö om hösten, at hennes tre bröder kunde se sporr efter honom, och således ringa och döda honom. Ehuruväl hans hustru sökte detta på det högsta at hindra, lät björnen sig doch ej öfvertala; utan gjorde som han sagt: at de tre bröder kunde af hans sporr honom omringa. Här på befaller björnen at et stycke mässing skulle fästas i hans panna, til ett teckn at han både kunde igenkännas ifrån andra björnar; såsom ock at hans egen son, som ock nu var gången ifrån honom, ej måtte honom döda. Sedan nu djup snö fallen var, följas de 3 Bröder at fälla denna björnen, som de tilförne ringat. Då frågar björn sin hustru om alla 3 bröderne hade varit henne lika hätske? Hvartil hon svarade, at de 2: ne äldre varit emot henne svårare, men den yngste något mildare. När då desse bröder komma til björnhidet, springer björn ut, och öfverfaller den äldsta brodren, biter och sårar honom ganska illa, då björnen oskadd går straxt derpå in i sit hide igen. När den andra brodren kommer, löper björnen ock honom emot, och skadar honom på lika sätt som den förra, och går så in i sitt hide igen.

Sedan befaller han sin hustru, at fatta sig om lifvet. Sedan hon det giordt, går han på två fötter, bärandes henne ut ur hide; hon befaller då sin yngsta broder skiuta honom, hvilket ock skiedde. Den omtalte hustrun sätter sig nu et stycke der ifrån, öfvertäcker sit ansikte, såsom den der ej hade hjerta at se, det björn blef skuten, och skulle nu flås: skyttar doch med ena ögat der på. Här af skal sedan den seden vara kommen at intet qvinfolk får se björnen eller björnkarlarna, utan allenast med förtäkt ansikte, och genom en mässings ring; Hvar om nedanföre berättas skal.

Sedan nu de 3 bröderne hade fält Björnen, samt alt köttet var lagt i kittelen at kokas, Kommer Sonen, för hvilken de 3 bröder berätta, at de skutit et underligit djur, som haft ett stycke mässing i pannan. Denne säger, at det är hans fader, som med en sådan mässing blifvit teknad, och påstår derföre lika lott i Björn med dem. När de ständigt der til neka, hotar sonen dem, om de ej ville gifva honom lott, skulle han väcka up sin fader, tager så ett spö, med hvilket han slår på huden, säj andes, min fader stat up! min fader stat up! deraf begynner köttet i kättelen så häftigt kokas, at det syntes såsom ville det springa up, hvaraf de nödsakades at gifva honom lika lott med sig. Här af lärer den seden vara kommen; om så skier som Schefferus berättar. När björn är fäld, draga de honom straxt utur sit läger och slå honom med ris eller mjuka spö: der af ordspråket: slå björn med ris: Af den i björns panna fundna mässing skal dock det haft sit ursprung, at så väl björnkarlarna sielfva, som alt redskap, som vid björnfänge brukas, måste med mässing käd och ringar beprydas.

Hvad nu sielfva de brukade ceremonier vidkommer, så säjes at den ofta nämde qvinnan blifvit af björnen sielfvan derom undervister, hvilka hon sedan föreskrifvit sina bröder, såsom nödvändige, om de annars et sådant grymt djur skulle kunna öfvervinna: hafva altså Lapparne af gammal tradition alt af sina förfäder fått, och derföre så mycket angelägnare varit til at bibehålla och utöfva sådana af Björnen sielf anbefalte seder, som de trodt, at de utom dess, icke allenast intet kunnat blifva honom öfvermäktige, utan ock vid efterlåtande af den vedertagna sed, snarare af honom öfvervinnas och skadas.

Så snart Björnen är fäld, skiuta alla de, som varit med, sina skider öfver Björn, til bevis at de honom öfvervunnit, såsom ock derföre om de det ej giöra, är fruktan at Björn en annan gång blir dem så närgången at han löper öfver deras skider. Schefferus säger: när björn är dräpen sjunga de första gången således: Kitulis pourra, Kitulis i skada tackemis sobbi jalla, saiti, h. e. de tacka björn at han ej gjort dem skada, sönderbrutit deras stafvar och spjut. Sedan vrides en vidia, hvilken såsom en ring sättes på Björnens nedra käft, deri bindes den förnämsta Björnkarlens bälte, der på han rycker 3 gånger, sjungandes med besynnerlig tohn och ord, at han blifvit öfverman. Somlige taga ock spjutet, och föra det 3 gånger af och til emot Björn, med samma sång och i samma afsikt. Sedan öfverteckes Björnen med granris, och blir så liggande til andra dagen, om han ock vore så när deras hemvister, at han samma dag kunde skaffas hem och blifva flådder. Ty sällan blifver någon Björn flådder och kokad i skogen eller på det stället, som han är skuten, så framt ej sjelfva omögeligheten för den långa vägen, förbjuder at föra honom hem til deras hemvister.

När de då komma så nära sina hemvister att de kunna höras, begynna de med en sådan och vid detta tillfälle brukelig sång, at de hemmavarande kunna förstå, at Björnen är fäld, tå alt qvinfolk straxt, kläder sig i sina bästa högtids kläder och silfverskrud, då ock desse på sitt sätt svara äfven med sång och bevälkomma både karlarna och djuret som fäldt är. En sådan sång kallas Sides låt. Den som då varit hufvudman, vrider en mjuk vidja och gjör på ändan en ring, denne vidja kallas Söive rise. Med den slår han utan på kojan, 3 gånger, mitt för dören, och säger, Söive ålma. Om det är han Björn, men Söive neit: om det är en hona som är dråpen. Somlige tillägga sedan Björnkarlen och des hustru detta namnet. Här på stiga då alla in icke igenom den rätta dören, utan gent emot dören, i påssjo, som hålles före vara främst i kojan, der de lyft up tjället, och stiga så in, samt låta de medfölgde hundar gå samma väg in i kojan. Qvinfolken som nu sitta klädde i för omtalte skrud, öfvertäcka alla tillika och uti en hast sina hufvuden. med ett täcke af valmar, linne eller kläde. När de då skola se på björnkarlarne, skier det ej med upptäckt ansikte, utan de taga hvardera en mässing ring, den de hålla för ena ögat, genom hvilken de se, och i det samma spruta de tuggad ahlbarck alla björnkarlar i ögonen, så ock på hundarna: De hafva ock tilförne besprängt och krossat sig sielfva i ögonen med ahlbark. Efter denna bestänckelse stoffera och pryda qvinfolken alla karlar med mässings ringar, och länker af mässings käd på tråd fästade, dem binda de på karlarna om halsen, ena handen och ena benet innom böxerna, detta alt kallas Kaltek. Den omtalte vridna vidjan lämnas nu til Söive-neit, eller björnkarlens hustro, som den förvarar i et linnekläde, til des björnsvantsen blir kokad och skal ätas, hvarom här nedanföre skal berättas.

Sedan alt detta blifvit förrättadt, frambäres mat den bästa och som efter deras smak är den delicatesta. Då björnkarlarna spisa för sig sielfva, och qvinfolken för sig sielfva. Sedan blir ej något vidare företagit den dagen; utan alla lägga sig at hvila, hvar och en med den prydning han fått: doch ligga de då ej til samman med sina hustrur, utan hvar för sig, som ock skier tre nätter der efter. Schefferus säger at ingen Lapp må komma til sin hustro på 3 dygn, och den som bar spödet och mässing-ringen, får ej komma til sin hustru på fem dygn.

Den andra dagen giöres anstalt til björnens hemförande: som skier på det sättet: at somlige af björnkarlarna blifva hemma at förfärdiga en ny koja, såsom et skiul, af klufna bräder, och betäckas med granris. Denna koja kallas qwertek. De öfriga karlar föra hem björnen: doch måste ock den ren som honom draga skal, beprydas med mässingringar, och käd på trå fästade, hvilken prydning bindes om renens hals: när de hemkomma siunga qvinfolken: Säll du som bär en sådan prydning. Schefferus säger: at manfolken siunga på vägen når de föra björn hem: paha talcki odtjo, i paha talchi faronis, h. e. de bedja björn, det han ej ville låta komma oväder på deras resa. Med den ren som björn hemföres, får intet qvinfolk åka det året, så föres icke heller björn den väg på hvilken qvinfolk vitterligen hafva gåt; icke heller må något qvinfolk gå i björnkarlarnes fotsporr, så länge denne förrättning påstår.

Björn föres då under den der til uppsatte kojan eller brädskiul, det ock med ringar flättade af Lappsko-höö beprydt är. Björnen lägges vidöpen, då en ryfva eller tratt af näfver giord, och med tuggad ahlbark fyld, sättes honom under näsan. Förr än han ristas upp, sprutas tuggad ahlbarck långst efter björnen, så ock honom i bakändan. Knifvar, yxor, koppar, fat, och alla de kärille, som vid detta tilfälle äro ärnade at brukas, prydas ock på ofta nämde sätt med mässing. Äfven så lägges ock mässingringar och käd på björnens hufvud til prydning. Under sielfva flåendet, är intet tyst, utan siunges nu om det nu om annat; såsom hvadan björnen är buren; då det dicktas närmare eller längre bort belägne orter, land, bärg, öjar ock så vidare. Schefferus säger at de siunga: ålmani påti Sverigeslandist, Polandist, Engelandist, Frankrikist h.e. En man är kommen ifrån Sverige, Pohlen, Engeland, Frankrike. Han säger ock, at en sådan sång skier då, när björnköttet är kokat och bäres af 2:ne karlar til qvinfolken; då ock desse med sin sång svara: ålmani påti Sveriges landist, Polandist, Engelandist, Frankrikist. Det siunges, om den heder som de nu visa emot björnen, med begäran, at han ville det andra björnar förkunna på det de ock må låta villigt fånga sig. De siunga såsom gissnings vis, hvad de som äro i deras hvardags koja hafva för händer och om de hitta på detsamma, räknas det för et lyckligit omen: deras giöremål berättas af barn, som hafva frihet at löpa emellan björnkarlarne och de hemmavarande, men intet qvinfolk får komma til dem, ja icke heller se deras förrättning, utan allenast barn och flickor, som ännu ej äro man vuxna.

At många flera dylika fåfängeligheter förehafves, är väl troligit, men doch ej möjeligit, omständeligen at utforska: Ty den så kallade björnvisan, lärer ej vara hos alla lika och af enahanda innehåll, eller sådan som de tillförne noga kunna och förut beret sig till, at i ordning siunga, utan lämpas förmodeligen efter både då varande omständigheter af sielfva björnfänget, såsom ock af Lapparnas egna vilkor och beskaffenheter. Des utan som Lapparnas sång i gemen, mera består i tohn, röst och ljud än i ord: så at de en lång stund kunna siunga, utan at något ord höres: och om det änteligen skal brukas ord, så skier det med få ord, antingen då de begynna sin sång, eller då de den sluta, och det merendels med rent uttal, men ej med siungande; hvar af dock de som der i äro öfvade, förstå, om det är frögde-, klage-, älskogs-, eller lyckönsknings sång. Så håller  man ock före, at deras björnsång, mera skier med röst, och ljud, än med ord. Skulle ock än deras sång skie med rena ord, så äro de doch sådana, som i det allmänne Lapska språket äro ovanliga och obrukelige, och derföre af inga andra, ehuru mäcktige de ock vore deras språk, kunde förstås, än af dem som i deras vidskeppelse äro lärde och öfvade.

Sedan nu björnen under sång är flådd, hugges och skäres väl köttet ifrån benen, dock at hvarken något ben blifver bräkt, eller någon ådra eller sena, efter deras begrepp blir af skuren. Alt kjöttet kokas på en gång, om kättelen eljest är så stor at han alt rymmer, i annor händelse blir ej mera af Björnen flådt, än kättelen rymmer, och när det är kokat, fortfares med flåningen. Det första som blir kokat är bloden, som blir utöst, så snart så stor öppning af björnen är giord, at den kan uttagas, hvar i lägges något ister, och när den är kokad, straxt upätes, förr än något annat kött blir kokat. Hufvudet blir oflådt, strupen med alla inälfvor hänga oafskurna fast vid hufvudet, tils alt det öfrige är kokadt. När hufvudet flås skäres det tunna och hårlösa skinnet fram på björnens näsa bort, och den som flår hufvudet binder det skinnet på sit ansikte. Sedan lyftas hufvudet med alla inälfvor, som taliter qualiter äro rensade upp i kättelen at kokas, men hänga doch ännu oafskurna fast vid hufvudet.

Schefferus skriver: Medan björnköttet kas, sittja de på båda sidor om elden alla i sin ordning, så at den ena icke får träda i den andras rum: främst sitter den som ringade björnen, dernäst den som slog på trumman, näst honom som först skiöt björnen, och sedan på den vänstra sidan, vedhuggaren och vatubäraren. Om sålunda fordom och i Torneå Lapmark tilgåt, kan man hvarken neka eller bejaka, så vida man i de senare tider och södre Lapmarker ej kunnat der om någon kunskap och underrättelse erhålla.

Under det at björnköttet kokas, måste noga aktas, at ej kättelen skal kokas så hårt, at något spad kommer i elden, hvilket räknas för olyckligit. Doch är ej tillåtet, at städja den kokande kättelen med vatn eller eldens afförande, utan den som är hufvudman, affärdar strax någon til den koja, hvar qvinfolken hålla til, at efterfråga om de något oanständigt och vid sådant högtideligit tilfälle otjänlig syssla förehafva, som förmenes förorsakat kättelen at koka för hårt; finnes der til hos qvinfolken ej någon skälig orsak, begynner ofvannämde hufvudman en besynnerlig och i sådan omständighet tjenlig och brukelig sång, hvar af den brusande kättelen måste sig sakta och koka lagom.

Fast än alt Björnköttet varder kokadt på en gång, dock kokas icke alt utan åtskilnad i en och samma gryta eller kättel, utan framdelen af Björnen kokas i en annan, och bakdelen i en annan kättel, och det för den orsak, at qvinfolk få ej äta af framdelen, eller längre fram af Björnen, än vid pass så långt fram på honom, som qvinnan räckte med sina armar, när hon omfamnade Björnen, som bar henne utur hidet, dit hon oförvarandes var inkommen, hvar om tilförne är berättat. Lärer altså antingen vara et tryckfel, eller ock orätt fattat, hvad i Schefferi Lapponia infört är: Icke gifves något åt hustrurna af bakdelen, utan af framdelen, emedan detta synes vara emot sielfva hufvudorsaken, til Lapparnes vidskeppelse vid björnafänget. När köttet är kokadt, bytes det, som Schefferus berättar emellan män och qvinnor, af den Lapp som hafver spödet och ringen, hvilken och hafver ringat Björnen. Och näst der efter säger han. Trumslagaren skal vara skaffare, och dera sönder köttet och istret. Eljest äta manfolken för sig sielfva på det stället der Björnen blifvit flådd och kokad, qvinfolkens del bäres i deras hvardags koja: Och då se de genom en mässingsring på dem som bära köttet, sprutande ahlbarck öfver dem, såsom ock öfver köttet; på samma sätt se de ock på barnen, som varit hos manfolken der Björnen blef kokad, och säja: Själest mo. H. e. pryd mig. Den första betan af Björnköttet, måste qvinfolken först antingen låta falla igenom en mässingsring, eller ock hålla ringen för munnen, och så genom den samma taga den första betan att äta. Sidst inbäres björnsvantsen eller stubben, som oflådd med någon vidföljande fetma blifvit kokad: Soive neit, eller björnkarlens hustru, som gömde den förr omtalte vridna björkringen i ett linnekläde, tager nu fram den samma, på hvilken alla närvarande qvinfolk och barn fästa någon ring eller ett stycke mässings-käd; och sedan de ätit hvad som kunnat ätas, samt ock utsugat alt flått som fastnat i håret på björnsvantsen, bindes han fast med nysnämde beprydde björkring, och öfverlemnas så til karlarna som förvara honom at tillika med andra ben nedgrafvas hvar om sedan berättas skal. Här på betäcker alt qvinfolket sina ansikten och då kyssas de af manfolket samt betackas för det de varit obesvärade i Björnens hedrande. Men ej varder det läsit til eller ifrån bord, när björnkött varder ätet. Så bruka de ock dervid ej det ringaste salt. Icke så at förstå, som skulle de äljest i allmänhet hvarken kunna eller vela äta saltad mat: Hvilken orimliga och ogrundade tanka, många om detta folket hysa: som skulle de aldrig salta sin mat. Der man likväl med all säkerhet kan säja: at de ju så starkt om icke starkare, salta sin färska mat, som något annat folk. Men at de ej bruka insaltadt kiött och fisk, det är sant; deras ständiga flyttningar vil det ock ej tillåta, men dock kunna de väl äta insaltadt kjött och fisk, om de den få. En annan sak är åter det, att Lapparne ej bruka salt, när det nemligen blifvit alt, och de ej hafva tilgång det at få, då tvingar nöden dem at äta osaltadt mat, och et dylikt öde kan ock annat folk vara underkastadt; och då rätt säjes: at de äta intet salt, ja icke heller bröd, ty det torde til äfventyrs intet finnas. Sedan alt detta är förrättat, går alt manfolk til det stället, hvar Björnen blifvit kokad, och hvila der tils de få lof at komma til sina hustror, hvilket ej skier, utan de först undergåt rening. Deras rening skier sålunda, sedan alt manfolk och de som varit med när Björnen blef dräpen, tvättat sig i starck lut, af björkaska: Löpa de 3. gånger rundt omkring de, vid det stället der Björnen blifvit kokad, upsatte hörningar, och sedan in genom den rätta dören i hvardags kojan, och så strax ut igen, och åter tillbaka in och sedan ut igen genom påssjo eller bakdören: under detta löpandet, härma de Björnen med sitt låtande. Tå skal dens hustru som Björnen skutit, taga dem fatt med vantar på händerna, frågandes huru långt? nemligen tils en annan Björn blifver fäld. De svara: åt andra våren; hon svarar; det blir för långt til, tå säja de väl an, det må skie denna vår. Andra föröfva et sådant löpande omkring sielfva vardags kojan, hvilken tilförene med granris omlagder är, gå sedan in i kojan och löpa ikring elstaden, hvilken altid är mitt i kojan, tå det sedan på ovannämde sätt tillgår. Andra åter som ej löpa omkring kojan, gå in genom påssjo eller bakdörren, och springa så mitt öfver elden, och så ut genom den rätta dören, och vältra sig på marken, och detta skier 3 gånger hvar efter annan, och sedan skola de fasttagas, på sätt, som ofvan förmält är. Schefferus har detta sålunda: Når Lapparne, efter 3. dagars förlopp, skola få lof at komma til sina hustrur igen, då taga de hvar efter annan i den kädja, som hänger öfver elden, der på de hänga sina koke-kittlar, och springa tre gånger öfver elden, och der efter springa de, den ena efter den andra ut genom kåta dören och då siunga qvinfolken todne kalka kaino odtio; d. ä. du skal få en skopa eller skofvel full med aska på dina ben, der med blifva männerna lika som ränsade, förr än de få lof att komma til sina hustrur.

Som intet ben i Björnen blifver bråkadt eller sönderhugget, så kastas de ej heller bort såsom andre creaturs ben, utan samlas noga, så at det aldra minsta ej förkommer, och varda på det sättet förvarade nemligen. En grop lika lång som Björnen varit, blir uppkastad på det stället, der han blifvit kokad, sedan lägges mjukt och fint björkris i gropen såsom en bädd, der på ställes alla ben och knotar i den ordning och skick, som de varit i den lefvande Björnen. Den skinlapp som blef skuren af Björnens näsa, och härtils blifvit buren af den, som flådde hufvudet, lägges nu på sitt rätta ställe, der han tilförne varit; äfven så skiner ock med den omtalte björnstubben, som ock nu lägges på sitt rätta ställe: dock bortlösas först de mässingsringar och kädje-länkar som af qvinfolken dervid blefvo fästade, dem de nu ej få tillbakas, utan förvaras at sättjas såsom en prydning och hjelpemedel, vid spåtrumman. Den näfvertratt med ahlbark, som stått under Björnens näsa, tå han flåddes, sättes nu ock på samma ställe. Sidst blifva så långa klabbar klufna som gropen är, hvar med hon tätt betäckes, och der ofvan på bredes granris, at inga odjur måtte röra eller förskringra benen. Somlige grafva ej gropen lång utan djup, och lägga så benen i sin ordning, begynnandes ifrån bakändan af Björnen, och så upföre, och hufvudet med sin ahlbark tratt öfverst. När så händer at svänskt folk, äro i lag med Lapparne i björnfänget, då desse senare ej kunna eller vilja bruka sina vanliga ceremonier, så ock när köttet delas emellan dem, som varit med, och benen utan anseende både bråkas, samt ock följa med köttet, då kunna väl Lapparne ej få andra ben, än dem som på deras lott fallit. Doch begrafva de ock de ben som på deras lott fallit, på förberörde sätt och i sin ordning, och hvad af andra blifvit borttagit der låta de det efter noga uträkning och distance fela, vare sig på den ena eller den andra sidan af Björnen, viljandes för sin del ej begå något felsteg emot detta djur, det må komma an på dem som det giöra, förmodandes sig sålunda hos Björnen til det bästa blifva ursäktade. När de satt alla ben i sin ordning tiltala de Björnen hvad heder honom i alla mål är vederfaren, på det de icke måga frukta eller sätt ja sig til motvärn, utan villigt låta fånga sig.

Nu återstår huden, som härtils legat på sit ställe med granris öfvertäckt, i hvilken ock mässingsringar, och mässingskäd varit fästade vid hufvudet eller härnan. Intet qvinfolk har henne ännu sedt, få ej heller se, förr än följande ceremonie henne öfvergåt, nemligen. Sedan huden är spitad på en stake långs efter och med små käppar tvärs öfver, samt med ahlbark bestruken, sättes hon antingen i en snöhop, eller emot någon stubbe eller trä icke långt ifrån kojan. Sedan skal alt qvinfolk binda för sina ögon för än de gå utur kåijan, när de kommit ut gifves dem en båge, eller afhuggna ahlkäppar i handen, hvar med de skola skiuta eller kasta på huden, den de ej se, men blifva allenast underviste, hvart ut de sig vända skola, den som då träffar huden, räknas för den prisvärdaste, och at hennes man der näst skal fälla Björnen: Är hon ogift, som träffar björnskinnet, räknas det henne til des större heder, samt et vist tekn, at hon får en oförskräckt björnkarl til man. Här på tages täcket bort hvar med deras ögon varit ombundna, då de sedan alla genom en mässingsring skola se på huden, och så blir hela denne förrättning slutad. De vid huden fästade ringar tages ej bort, förr än huden blivit torr, somlige låta den ock följa med tils hon bäres at försäljas. Schefferus har om björnskinnet sålunda: den hustrun som först träffat björnskinnet, skal sömma på kläde så många kors af tentrå, efter björnarnas tal, som dräpes, hvilka hon skal hänga på alla de Lappars hals, som varit med at dräpa Björnarna, dessa kors skola Lapparna låta hänga på sina halsar alt in til aftonen på tredje dagen emot solens nedergång. Sammaledes hänga de et sömmat kors på den ren som hafver dragit Björnen, hvilket der blifver hängandes til des han bandet söndersliter.

Til slut bör man ej lämna obemält, at hvad i denna berättelse blifvit anfördt såsom smakande af en hednisk vantro, ej bör anses, som skulle af mig påstås, det hela Lapska nationen hade der uti någon gemensam del. Fast hälre måste man lämna detta folket den rätt, at sedan de nu mera genom Christendomens tilväxt blifvit öfvertygade om det oförnuft för hvilket deras förfäder häftat, hafva större delen af deras förr brukade konster aftagit, och hvad än på en eller annan ort torde deraf märkas, skier gemenligen så hos dem som andra, mer af en blott vana och et obetänksamt följande af förfädernas seder, än någon vidskeppelig tanka och mening. Detta är jämväl orsaken, hvarföre så mycken skiljaktighet härutinnan nu mera befinnes, efter orternas skilnad och den uplysning, hvar af den ena hittils hunnit undfå större, den andra mindre mått. Imedlertid är ingen tvifvel, at ju slika mistänkte-åtbördar, som nu antingen blifvit aldeles aflagde och äro blotta härmelser, eller sparsamt brukas under olikhet och oredighet skola komma med tiden i allmän förgätenhet, då den högste der til förlänar nåd, och en Christelig öfverhet ej tröttas vid, at än ytterligare befordra til fulbordan de prisvärdaste anstalter, som under förflutne åren til detta nog länge i mörkret lämnade folkets uplysning, blifvit företagne. I sådan högst efterönskad och lycklig händelse skal på desse orter alt hvad som kallas oförnuft, vidskeppelse och vantro, med andra otrones foster, sjelfmante vika för uppenbarelsen undan, som agnar för vädret.


Kilde

Gengivet efter Pehr Fjellström: Kort Berättelse om Lapparnas Björna-fänge, 1755, genoptrykt i Jägaren, Nordisk årsbok för jakt- och naturvänner, 11. årg. 1905, udgivet af Hugo Samzelius. 


Fodnoter

  1. Att emellertid äfven om vargen, stalpe, mera välljudande eller åtminstone mera hänsynsfulla namn användes — man trodde sig eljest på något sätt frammana djuret eller att det i hvarje fall lätt kunde bringa ofärd att uttala det rätta namnet stalpe — anser jag framgår af att jag i Lule lappmark ännu sommaren 1903 hört namnen kumpe, vaarakka och seipek (den långsvansade). Lindahl och Öhrling (se nästa not) anföra äfven, namnen stakke (sönderrifvaren) och kvotsanje (springaren). I finskan förekommer jämte namnet susi äfven hukka (fördärfvaren). Æschill Nordholm (Jämtelands Djur-Fänge, Upps. 1749, sid. 29) omförmäler, att i Jämtland "varg kallas av landtmannen kuse". – H. Samzelius
  2. Lindahl o. Öhrling i sitt 1780 utgifna Lexicon lapponicum uppräknas öfven följande namn: bire, berdn, admo, attje, vari aija, ruomsek och ruomsekalles, suokok, kvoptja. G. von Düben — till hvars "Om Lappland och Lapparne", Sthlm 1873, sid. 278—284, jag vidare hänvisar den intresserade — angifver äfven följande namn: guoftsa, muodda-aija (far i skinnpälsen). Puoldekats eller puoldakats betyder bärgsbon, ruomsek mossgubben, suokok tjocken, tarfok svarten, vari-aija klokfar, passevaitse heligt vildt. Guds hund eller "skogsbonden, såsom husbonde öfver alla djur". – H. Samzelius
  3. Jämväl hos lapparnas händer samojeder, ostjaker och fornfinnar ägnades björnen gudomlig dyrkan (se von Düben, sid. 278). M. A. Castrén har i sina "Nordiska resor och forskningar" III, H.fors 1853, sid. 205—206, högst intressanta meddelanden om björnen i fornfinnarnas mytologi. – H. Samzelius