Lapptrumma (Liljengren)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Temaside: Samisk religion og mytologi
J. G. Liljengren och C. G. Brunius
Lapptrumma
Då den så kallade Lapptrumman (Quobdas eller Kannus ) är än mer än minre bildrik, sä torde, ehuru några blifvit i tryck bekantgjorda, utom de handskrifna förklaringar deröfver, som förvaras pä Kongl. Biblioth. i Stockholm, den här förtjena att anföras, hvilken den lärde missionären Th. von Westen, är 1723, aftagit, och, enligt sina lärjungar Lapparnes tolkning, förklarat i dess outgifna anteckningar rörande Nordlanden, m. m., de der äro att tillgå Kongl. Biblioth. i Köpenhamn. Denna trumma består ofvantill af ett skinn, hvarpå hvarjehanda figurer äro med blod eller albark målade. 1 Hora Galles är en gud hos Lapparna, hvilken förer en slägga i högra och en hammare i venstra handen samt åkallas af dem, för att med den förra uppväcka åska öfver deras ovänner, och för att med den sednare deremot tillbakatvinga ljungelden från dem sjelfva och deras rehnar. 2 Waralden Olmaij har en hacka i handen och en taggig båge öfver hufvudet, hvilka skola båda vara sinnebilder af frugtbarheten. Han tros välsigna fälten med gröda, dalarna med gräs, fjällen med mossa, strömmarne, träsken och hafvet med fisk. 3 Biexa Galles håller en skofvel i högra och en klubba i venstra handen. Efter godtycke inkastar han med skofveln vindarna i sina kulor, derifrån han utdrifver dem med klubban, då han så finner tjenligt. 4 Waralde Noijde har en hammare och en trumma, hvarmed han utröner de trenne öfvergudarnas villjä och sedermera derom underrättar. 5 Rutu, som genast verkställer den, så väl i himmelen som på jorden, hvartill hans många armar tyckas väl kunna behöfvas. 6 en tupp och 7 Saerva Waero, en rehnko, stå såsom passande offer för öfvergudarna. 8. Waralden Biri himmelens björn, som här fått sin plats, derföre att den ansågs helig. 9—9 den öfra linien slutar himmelen, den nedra deremot börjar jorden; således svarar mellanrummet mot luften. 10 Muba Ailiches, 11 Ailiches Olmaij, 12 Hulman Ailiches äro trenne undergudar, som gifvits åt menniskorna till hjelp och hugsvalelse. De hafva vingar, för att vara till hands och kunna ofvanifrån nedföra kännedom om gudarnas skipelse. 13 Paive, solen, en fyrkant, som står på en ihålig fot, hvartill går en väg från jorden. 14 Rist Palches de Christnas väg. Derpå märkes en kyrka, ett hus, en ko, en bock, hvarigenom betecknas hvad hos dem finnes, och hvad derom kan förnimmas. 15 Sturich, en häst, som här fått ett rum, så väl derföre att den är ett offerdjur, som i afsigt att härigenom utröna, hvad lycka är i hästhandel att förvänta. 16 Wollinere Noijde, en med hammare och trumma, som i 17 Jamicutsche, de dödas boning, anropar någon till en sjuklings hjelp. Här märkas en kyrka, ett hus, en hydda och en figur, hvilken skall föreställa den bortgångne, som påkallas. 18, 19, 20 Juchsacha, Saracha, Maderacha, trenne gudinnor, ef hvilka den första håller en trumma i högra och en staf i venstra handen, de öfriga äro hvardera försedda med stafvar i händerna. Den förstnämnda tillbads af qvinnorna, i hopp att få piltbarn, den andra för barnsnöd, och den sista skänkte kraft och frugtsamhet. 21 Watabiadsche, ett fiskvatten, för att dymedelst utforska, hvad ynnest var att påräkna af Hanchied och Fonsie, flod- och sjögudarna. 22 Kutti eller Kotti och Gammi tält och hyttor, hvaraf de förra spännas på stänger, de sednare nedgräfvas i jorden, betackas med bark och hafva tvänne dörrar; den ena, kallad Paasjo, tillhör Imel, herran, den andra, Uf, är för Mubenaimo, djefvulen, och midtuti ligger eldstaden, som, helgad åt gudinnan Saracha, brinner natt och dag. Häraf skall flyttning utrönas. 23 Leibolmaij, en, under hvars beskydd 24 Beri björnen lemnades, som ansågs för ett så heligt djur, att den upptecknades både bland öfver- och undergudarna. Nämnde skyddsande rådfrågades, om en tillernad björnjagt skulle lyckas.
Undra delen af Lapptrumman, som har i almänhet det här vid 1, 2, 3 framställda utseende, består af ett urbålkadt trästycke af gran, tall eller björk, hvilket skall, enligt vidskepelsen, halva vext på ett utsökt ställe. Urgräfningen är än djupare, än grundare, än mer än minre oval. Botten, tom är skålig, har tvänne aflånga hål för handtag. Härtill hörer 4, 5 en ben- eller hornhammare (zhjoaarvevetzhjerak) och 6 en visare (arpa) jemte några jern-, koppar-, mässing, eller silfverringar, uppträdda på en läderrem. Denna trumma, tillkommen, för att dermed förnimma, hvad å fremmande orter tilldrager sig, hvad öde som förestår, huru sjukdomar skola botas, och hvilka offer skola hembäras gudarna, skattas af Lapparna ganska högt och förvaras tillika med de dertill hörande saker i skinn, och få inga manbara qvinnfolk vidröra densamma. Vid flyttning skall trumman sist afföras, och går den i arf samt anses ju äldre dess bättre. Dess bruk är så här: Spåmannen faller på knä, fattar trumman under botten med venstra handen, lägger visarne, ringarne eller andra småbitar på solbilden, som är i midten; nu fattar han hammaren med den högra och slår an på skinnet rundtom, så att ofvanberörde visare, ringar eller småbitar flytta sig. Medan spåmannen således slår på trumman, sjunget han äfven som alla närvarande, både karlar och qvinnor. Slutligen plägar han nedfalla i vanmagt och likasom inslumra; men de öfriga fortfara icke dess minre att sjunga, tills han uppvaknar, som kan dröja halfannan timma, då svar, enligt ingifvelse, vid åsynen af visarnes ställning mot bilderna, meddelas dem, som fråga. Om t. ex. ringen är vid vägen till de dödas boning (se XLVII. 17); så bemärker det den sjukas hädanfärd, hvarpå de genast göra ett offer till Jami, de döda, som förmenas mägtige att bibehålla hvem de behaga vid lif; och, då utgången efterses på nytt, anses den sjuke, om ringen kommer på tälten eller hyttorna (se 22), med säkerhet återvinna sin helsa; men, går den till de dödas boning, så är allt offrande frugtlöst för lifvets bibehållande.
Kilde
Nordiska Fornlemningar, Första Bandet: J. G. Liljengren och C. G. Brunius.
