Loke stjäl brisingasmycket (NFS)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► |  |
 |
 |
|||
|
|
|
Öfversättning:
Nils Fredrik Sander
(Ur Sörla Tháttr)
Det är sagdt, att Loke erhållit underrättelse därom, att Freya hade fått dvärgasmycket, och tillika hvad hon gifvit i gengäld därför. Detta berättade han för Oden. Men när Oden fick kännedom härom, begärde han, att Loke skulle hämta smycket och bringa honom det. Loke menade slikt icke vara att förvänta och anförde såsom skäl därför, att ingen kunde komma in i Freyas frustuga emot hennes vilja. Oden sade, att han dock skulle komma att fara och icke vända åter, förrän han hade erhållit smycket. Loke slank då bort, jämrande sig; men de flesta kände en viss glädje däröfver, när det gick Loke illa. Han gick till Freyas frustuga, som han fann tillåst, och försökte att komma där in, men han kunde det icke. Ute var mycket kallt väder, och han började att starkt utkylas, han förvandlade sig då till en fluga och flög omkring vid alla lås och alla springor utan att någonstädes finna ett lufthål, så att han kunde komma där in. Först ofvan vid kroppåsen fann han ett hål, dock icke större än att man kunde stinga en nål däri. Genom detta hål smög han sig in. När han väl var inkommen, såg han sig omkring och gaf akt på, om någon var vaken; men han fann snart, att allt sof i frustugan, han begaf sig då in till Freyas säng och kunde skönja, att hon hade smycket å sin hals, men att låset var vändt nedåt. Loke förvandlade sig då till en loppa, sätte sig på hennes kind och stack henne, så att hon vaknade och vände sig, hvarefter hon åter insomnade. Då lade Loke af sig lopphamnen, tog af henne smycket, läste upp frustugan, gick bort och gaf smycket åt Oden.
När Freya vaknade om morgonen och såg, att alla dörrarna voro öppna utan att vara uppbrutna och att det ädla smycket var borta, tyckte hon sig veta hvad list vore häri, gick in i hallen till konung Oden, strax som hon var klädd, och ordade om, att han illa gjort, då han låtit från henne stjäla hennes ädla klenod, bedjande honom att återfå densamma. Oden sade, att så som hon en gång åtkommit denna klenod, skulle hon aldrig få den tillbaka; »så framt du icke», tillade han, »förmår det, att de två konungar, som nu äro störst i världen och hvardera hafva under sig tio, komma i missämja och slåss med hvarandra under sådan pålagd bestämmelse, att de skola kämpa inbördes, lefvande eller döda, till dess någon kristen man varder så käck och honom följer så mycken lycka af hans länsherre, att han dristar gånga till slag och dräpa dessa män; och först då skall deras missöde lykta, när samma höfding varder ålagdt att lösa dem ur nödtvånget och besvärligheten af deras farliga framfärd.»
Freya sade ja härtill och fick så smycket tillbaka.
