Norna Gest (NFS)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► |  |
 |
 |
|||
|
|
Öfversättning:
Nils Fredrik Sander
(Ur sagan om Norna Gest)
Så är sagdt, att å en tid, då konung Olof Tryggvason satt i Trondhjem, hände det, att en man kom till honom fram på eftermiddagen och hälsade honom på ett höfviskt sätt. Konungen tog emot honom väl och sporde, hvem han var. Han sade sig heta Gest. Konungen svarade: ”Gäst må du vara här, huru du än heter.” Gest sade: “Sant säger jag dig mitt namn, herre! Men gärna ville jag af dig begära gästfrihet, om lägenhet funnes därtill.” Konungen sade, att detta stode honom till buds; men emedan dagen var framliden, ville konungen icke tala med Gest, i ty att han gick då genast till aftonsångs och sedan till bords, men därpå till hvila.
I denna samma natt vaknade konung Olof i sin säng och läste sina böner, men de andra männen sofvo i detta härberge. Då tyckte konungen en alf eller ande komma in i huset, ändock att alla dörrarna voro lyckta. Han gick till hvarje mans säng, som där sof, och till sist kom han till en mans säng, som där var ytterst. Då stannade alfen och sade: “Mycket starkt lås är här för ett tomt hus, och är konungen icke lika vis i slikt, som andra låta förstå, att han är den visaste af män, när han nu sofver så hårdt.” Därefter skyndade han bort genom lyckta dörrar. Men tidigt om morgonen därefter sände konungen sin skosven att underrätta sig, hvem som legat i denna säng om natten, och utröntes då, att gästen hade legat där. Konungen lät kalla honom för sig och sporde, hvem han var. Han svarade: “Tord hette min fader, kallad Tingbiter, dansk till ätten; han bodde å den gård i Danmark, som heter Gröning.” “En rask man är du”, sade konungen.
Denne Gest var frimodig i sitt tal, större till växten än andra män, stark, men något böjd af tämligen hög ålder. Han bad konungen att få kvarstanna någon längre tid vid hirden. Konungen frågade, om han vore döpt. Gest sade sig vara primsignad, men icke döpt. Konungen sade honom vara tillåtet att stanna vid hirden; “men kort tid”, tillade han, “månde du vara hos oss odöpt.” Men därför hade alfen yttrat sig så om låset, att Gest gjorde korstecken om kvällen som de andra männen, ehuru han dock i verkligheten var en hedning.
Konungen mälte: “Är du i något en idrottsman?” Han sade sig kunna spela på harpa och förtälja sagor, så att det måtte tyckas vara till gamman. Konungen sade: ”Illa gör konung Sven, i det att han låter odöpta män fara ur sitt rike landen emellan.“ Gest sade: ”Icke är detta att tillräkna denne konungen, för ty att jag for bort från Danmark långt förrän kejsar Otto lät bränna Dannevirke och tvang konung Harald Gormsson och Håkan blotjarl att taga vid kristendomen.” Konungen sporde Gest om många ämnen, och han besvarade de flesta väl och med visdom.
Så säga män, att denne Gest kom till konung Olof å tredje året af hans regering. Samma år kommo ock till honom två män, som nämndes Grimar, och voro sända af Gudmund på Glasersvall. De öfverbragte till honom två horn, som Gudmund skänkte honom. Dessa kallade de också Grimar. De hade ock flera ärenden till konungen. — —
Nu är att säga, att Gest dvaldes där hos konungen; och var honom plats tilldelad ytterst bland gästerna. Han var en höfvisk man och väl skickad i samkväm, hvarför han ock var omtyckt och synnerligen värderad af de flesta män.
- - -
Litet före jul kom Ulf den röde hem och hans svit med honom. Han hade om sommaren varit i konungens ärende, i ty att han om hösten var satt till landvärn i Viken mot danernas öfverfall. Han var städse van att vistas hos konung Olof under midvintern. Ulf hade ägt att bringa konungen många goda dyrgripar, som han förvärfvat om sommaren, och däribland en guldring, som hette Nitud: den var nitad samman å sju ställen, och hvarje del hade sin färg. Till själfva guldet var han bättre än andra ringar. Denna ring hade Ulf fått af en bonde, som hette Lödmund, och densamma hade forut varit ägd af konung Half, från hvilken Halfs kämpar äro komna och vida kända, när de hade tilltvungit sig gods af konung Halfdan i ylfing. Men Lödmund bad Ulf till gengäld, att han måtte få behålla sin gård för honom med konung Olofs bistånd. Ulf jakade härtill.
Konungen satt i Trondhjem och firade sin jul på rikligaste sätt; men på julens åttonde dag gaf Ulf den röde åt konung Olof ringen Nitud. Konungen tackade honom för gåfvan och alla de trogna tjänster, som han städse hade bevisat honom. Denna ring gick nu vida omkring inne i härberget, där männen drucko, för ty att i den tiden voro ännu icke gästsalar byggda i Norge; den ene visade den för den andre, och tyckte sig männen icke hafva sett något jämngodt guld med det, som var i ringen. Slutligen kom han ock till gästbänken och så till Gest, den nykomne. Han såg därå och gaf den åter tvärt öfver den hand, hvarmed han höll ett dryckeshorn. Han tyckte föga om honom och talade icke om denna dyrbarhet, utan hade gladt samspråk som förut med sina grannar.
Konungen sporde Gest än vidare: “När du kommit till flera konungar, hvar hafver dig synts bäst att vara?” Gest svarade: ”Mesta glädjen tycktes mig bos Sigurd och gjukungarne; och Lodbrokssönerna voro i sitt lif de själfrådigaste, såsom män det önskade; men hos Erik i Upsala var största sällheten, och Harald Hårfager var af alla de förut nämnda konungarna den, som mest höll på hofseder. Jag var ock hos konung Lödrek i Saxland, och vardt jag där primsignad, emedan jag eljest icke kunde vara därstädes, eftersom man höll noga på kristendomen; och där tycktes mig i allo bäst.”
Konungen mälte: ”Många tidender månde du kunna säga oss, om vi vilja spörja dig.” Konungen frågade nu Gest om mycket, och Gest besvarade det alltsammans tydligt. Omsider talade han sålunda: “Nu må jag säga eder hvarför jag är kallad Norna Gest.” Konungen sade sig vilja höra det.
- - -
“Det var så, att jag vardt uppfödd hos min fader på det ställe, som heter Gröning. Min fader var rik på penningar och höll sitt härberge ståtligt. Där foro då kring landet spåkvinnor, som kallades völvor, och spådde mäns ålder; därför bjöd man dem till sig, gjorde gillen för dem och tilldelade dem gåfvor vid skilsmässan. Min fader gjorde äfvenledes så, och kommo de till honom med manfölje och skulle förutsäga mig min skepnad. Jag låg då i vaggan, när de skulle tala om min sak; då brunno öfver mig två vaxljus. De mälte då i fråga om mig och sade mig skola varda en mycket lycklig man, vida mer än andra mina fränder eller föräldrar eller höfdingasöner där i landet, och de försäkrade, att allt skulle gå mig så i mitt lif. Den yngsta nornan tyckte sig mycket litet uppskattad af de tvenne andra, eftersom de icke sporde henne till i slika spådomar, som voro af så mycken vikt. Där var ock en mycket tygellös hop, som kastade henne ur sitt säte, så att hon föll till jorden. Häraf vardt hon mycket uppbragt, ropade då högljudt och vresigt och bad de andra att sluta upp med så goda spådomar om mig; 'för ty', sade hon, 'vill jag förvålla honom det, att han icke skall lefva längre än det vaxljus brinner, som är upptändt hos honom.' Då tog den äldsta völvan vaxljuset, släckte det och bad min moder bevara det utan att tända det förrän å sista dagen af mitt lif. Därefter foro spåkvinnorna bort, bundo den unga nornan och förde henne så bort: min fader gaf dem goda gåfvor vid skilsmässan. När jag var uppväxt till man, gaf mig min moder vaxljuset; jag har det nu med mig.” Konungen mälte: “Hvi for du nu hit till oss?” Gest svarade: “Det föll mig så in, och jag väntar mig att få njuta någon lycka af dig, eftersom du för mig varit prisad af ädla och goda män.” Konungen sade: “Vill du nu taga det heliga dopet?” Gest svarade: “Det vill jag göra efter ditt råd.” Så vardt nu gjordt och konungen upptog honom i kärlek hos sig och gjorde honom till sin hirdman.
Gest var mycket gudfruktig och iakttog väl hofsederna: han var ock vänsäll hos män.
Det inträffade en dag, att konungen sporde Gest: “Huru länge ville du nu lefva, om du finge råda?” Gest svarade: ”En kort stund hädan ifrån, om Gud så ville.” Konungen mälte: “Hur månde det nu lida med dig, om du toge fram ditt vaxljus?” Gest tog sitt ljus ur sin harpas träverk. Konungen bjöd då att tända det och så vardt gjordt. När vaxljuset var tändt, brann det fort. Konungen sporde Gest: “Huru gammal man är du?” “Nu räknar jag 300 vintrar “, sade Gest. ”Mycket gammal är du”, sade konungen. Gest lade sig då ned; han bad dem därpå att undfå den sista smörjelsen. Konungen lät gifva honom den, och när så var gjordt, var litet obrunnet af vaxljuset. Då fann man, att det led med Gest — det var ock i samma stund som ljuset var utbrunnet att Gest var död; och hans frånfälle tycktes alla märkligt. Konungen fäste mycken uppmärksamhet vid hans sagor, och tycktes det, som han uppgifvit om sin lifsålder, besanna sig.
Härifrån vardt slutet med att vidare förtälja om Norna Gest.
