Om Eddan (KL) Sigurðarkviða hin skamma

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt

Diktcykeln om Volsungarna, Giukungarna, Atle och Iormunrekr.
Sigurðarkviða hin skamma
(R)

Detta är visserligen ett af de längsta kvädena i Eddan, men denna titel — 'det korta Sigurdskvädet — torde dock måhända vara den rätta. Häraf skulle då emellertid följa, att det funnits ett annat, än längre kväde om Sigurd, och det är ju möjligt, att det nyss behandlade »Bröt af Sigurdarkviðo» är slutet af detta.

Härmed må emellertid förhålla sig hur som hälst. Visst är i alla fall, att åtskilligt talar för, att denna sång är yngre än detta brottstycke. Härpå tyder nämligen kanske den omständigheten, att framställningen är bredare och fylligare, samt att i detta kväde Sigurd ej mördas ute i skogen, utan sofvande i sin säng. I denna dikt är dessutom sagan om Iormunrekr redan knuten till den stora sagocykeln om Volsungarna, Giukungama och Atle.

Kvädet börjar med att skildra, huru Sigurd kommer till Giukungarna och Guðrún blir hans brud:

Gafs åt Sigurd

fagra jungfrun,

unga Guðrún,

Giukes dotter.

Gladt tillsammans

hornen tömde

Sigmundrs son och

Giukes söner.

Därpå framställes Gunnarrs frieri till Brynhild, huru Sigurd lägger sitt svärd mellan henne och sig samt huru Brynhild efter att ha äktat Gunnarr finner lifvet glädjelöst och äggar denne att döda Sigurd:

Nu hon ville

sveket hämna.

»Vet, att, Gunnarr,

allt du mister;

allt mitt rike,

all min ynnest,

aldrig mer du

får mig ega.

Vet, jag fara

vill till hemmet

och till mina

fränder åter,

dådlös lifvet

där bortsofva,

om du ej vill

Sigurd fälla.

Men Gunnarr tvekar länge. Skalden förbigår här Brynhilds lögn, att svärdet icke låg draget mellan henne och Sigurd, och låter i viss mån Gunnarr förmås till mordet af fruktan att mista Brynhild. Till sist rådför sig Gunnarr med Hogne :

Mer än allt för

mig är Brynhild,

Buðles dotter,

främst bland kvinnor.

Förr mitt unga

lif jag låter,

än jag henne

vill förlora.

Vill du Sigurd

fälla? Vore

ljuft att röda

guldet ega,

råda öfver

Fáfners skatter,

utan sorger

lifvet njuta.

Hogne härpå

svarar: »Icke

oss det anstår

honom svika.

och med svärdet

eder svurna,

svurna eder

svikligt bryta.»

Men när Gunnarr slutligen föreslår, att man kunde använda Guttormr — deras yngre broder — som värktyg, eftersom denne ej svurit Sigurd några eder, samtycker omsider Hogne.

Sigurd blir därpå dräpt sofvande i sängen af Guttormr, men kastar då svärdet Gramr mot Guttormr med sådan kraft, att denne klyfves i tu. Guðrún, som låg insomnad, vaknar nu vid att hon simmar i Sigurds blod.

I förtviflan

slog hon sina

händer samman.

Då kvad Sigurd:

»Gråt ej, Guðrún,

så förfärligt.

Mins, att dina

bröder lefva.»

Han yttrar därefter, att han förstår, att det egentligen ej är Giukes söner, utan Brynhild, som vållat hans död, ty:

»Hon mig mer än

allt har älskat,

Ej jag Gunnarr

nu vill klandra.

Jag har inga

eder brutit,

fast man sagt, jag

Brynhild famnat.»

Sedan Sigurd dött, faller Guðrún i en så högljudd gråt, att det tränger till Brynhilds säng. Denna brister då ut i ett skallande skratt, men detta är så skärande, att Gunnarr säger:

Ej af glädje

nu du skrattar.

Säg mig, hvarför

så du bleknar?

Snart, jag tror,

ditt lif är lidet,

hvarpå han yttrar, att Brynhild nu vore värd, att man dräpte Atle midt för hennes ögon. Brynhild svarar då, att Atle skall lefva längre än både Gunnarr och Hogne, och att de aldrig skulle ridit till hennes borg, ty det var blott åt en hon kunde lofva sin tro, nämligen åt den hjälte, som kom till henne med Fáfners skatt lastad på Granes bogar:

En jag älskat.

Stridens tärnor

ej som andra

hugen skifta.

Det skall Atle,

snart få spörja,

när min död för

honom täljes.

Upp steg Gunnarr,

kämpars höfding,

och om henne

armen lade.

Alla sökte

henne hindra

från att fallne

hjälten följa.

Men Brynhild låter sig ej öfvertalas:

Häftigt alla

bort hon stötte:

ville långa

vägen vandra.

Klädde sig i

gyllne brynja,

var ej lugn förr

än sitt hjärta

hon med svärdet

genomborrat.

Sen på sängen

sjönk hon neder.

Hon bjuder därefter sina tärnor följa sig i döden, men då alla tiga, säger hon:

Ej jag vill, att

mot sin vilja

någon nu skall

lifvet lämna.

Hon yttrar därpå till Gunnarr, att Guðrún nog blefve tröstad förr, än man kunde tro: Grimhildr skulle nämligen gifva henne en glömskans dryck, hvarefter hon komme att äkta Atle. Därpå säger hon, att Gunnarr skulle fatta kärlek till hennes syster Oddrún, men att Atle komme att motsätta sig deras förening, hvilket han dock icke borde, ty:

hon så varmt dig

älskar, som jag

skolat, om så

ödet velat —

ord, hvilka i Brynhilds mun ega en egendomligt vek och rörande klang.

Så befaller hon, att det skall tillredas ett så stort bål, att rum där finnes för alla dem, som nu med Sigurd och henne somna in i den sista sömnen, hvarpå hon i dödsminuten ännu en gång bedyrar sin och Sigurds skuldlöshet:

Mellan oss må

svärdet åter

draget ligga

liksom fordom,

när i samma

säng vi sofvo,

fast hvarann

vi aldrig famnat.

Nu jag talat.

Ville mera

säga, om mig

tid förunnats.

Blodet mina

ord vill kväfva.

Sannt jag sagt. Nu

döden nalkas.

Äfven rörande denna dikt torde alla vidare kommentarier vara öfverflödiga.

---