Om den krönta klippan och fiskerikedomen vid densamma
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om den krönta klippan
och fiskerikedomen vid densamma
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Andra boken, kap. 6
Nyckelord: – Västerbotten. – Lule. – Bjuraklubben. – Författaren i fara 1519. – Fiskens lufttorkning. – Sättet att torka fisk. – Torkad fisk sändes öfver hafvet till Tyskland. – Varuutbyte. – Olika förmåner. – Plinius. – Stank af torkad fisk. – Stanken förekommer skeppsbron.
FÖR ATT EJ NÅGOT af naturens verk må af oss förbigås der tystnad, omtalas här, att i Västerbotten mot yttersta Norden inom Lule socken, Upsala stift, finns en klippa ute i hafvet, af folket kallad Bjuraklubben, hvars högt uppskjutande hjässa ter sig för aflägsna seglare såsom bestående af tre spetsar med utseende af en krona. Om infödingarna, som äro mycket förfarna hafs fiskare, ej visste att begagna sig af klippans utseende, förmåga att kasta skugga och bereda tryggad hamn, skulle de hvarken hafva skydd för sina lif eller någon möjlighet till utkomst. När nämligen ett ogenomträngligt mörker till följd af hopade moln utbredt sig öfver trakten, är det bergets underbara krön, skådadt midt ibland böljorna (efter hvad jag själf erfarit år 1519), som räddar de vilsedrifna sjöfarande. Ty så stort plägar mörkret vara till följd af luftens förtätning och töcknighet, att en person som uppehåller sig i en båts framstam med nöd kan ses af en som står i bak stammen. Men när man kommer nära stranden, kan man på alla sidor vid bergets fot skönja sådana massor af [utbredd] fisk, att det väcker häpnad för ögat och utlofvar att fylla magens behof. Ty en del af dessa fiskar, som först bestänkts med salt hafsvatten på den släta hällen vid bergets fot för att därpå torkas genom solens inverkan, plägar utbredas på släta marken öfver ett område af två eller tre plogland, en del upphänges på stakar eller utsträckes på hässjor, särskildt gröfre fisk, för att torkas af sol och luft. Alla dessa fiskvaror användas emellertid antingen till eget hushållsbruk eller till vinstgifvande affärer med handelsmän, ja de sändas äfven såsom nödvändighetsvaror eller njutningsmedel till länder bortom hafvet, hufvudsakligen för att i utbyte erhålla säd (som här på grund af den rådande kölden sällan kommer till mognad), eller ock utbjudas de såsom läckerheter åt dem som bo i ödemarkerna, för att till gengäld erhålla skogarnas rikedomar i form af dyrbara pälsverk. Ty så har den gudomliga försynen ordnat det, att människorna underhålla hvarandra genom ömsesidigt utbyte af varor, då olika förmåner af naturen äro alla beskärda. Somliga hafva nämligen öfverflöd på fisk, andra på vilda djur, andra åter på åkerfält för att kunna gladt lefva samman med hvarandra, så att de just i olikheten af sina produkter finna en anledning till en angenäm och glad användning af lifvets goda och en eftersträfvansvärdhet i sinnena. Plinius åter håller före, att fiskrikedom förunnas somliga trakters invånare såsom en naturens välgärning, och att denna förmån af andra skäl undanhålles somliga människor. Vid foten af det nämnda krönta berget alstras en så stark lukt af den upphängda fisken, att de som segla fram mot berget på långt håll känna den slå emot sig. Så snart de förnimma denna stank, medan de kämpa i storm och mörker, veta de att iakttaga alla försiktighetsmått för att från skeppsbrott bevara sig själfva och sitt gods.