Om hemska ljud från strandgrottor
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om hemska ljud från strandgrottor
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Andra boken, kap. 4
Nyckelord: – Ångermanland. – Jägare. – Jordbrukare. – Medel att förbättra jordmånen. – Höga berg. – Bottniska hafvet. – Skräck för hafsbruset. – Bergens rävnor. – Naturen varnar mot faran. – Tartarernas berg. – Vesuvius. – Dån under isen liksom af åska. – Fallande vatten framkallar starkt dån.
DE NORDISKA landsändarna finnes vidare ett berömdt landskap, benämndt Ångermanland (Angermannia), hvars inbyggare äro de skickligaste jägare, som genom det förvärf, försäljningen af dyrbara pälsverk inbringar, samla stora rikedomar. De äro äfven förträffliga jordbrukare, så att de förstå att upparbeta ej blott jämna fält och sluttande åkrar, utan äfven höga bergsbranter, hvilka de med eldens och snöns hjälp förvandla till de fruktbaraste åkerfält. Ty vid höstdagjämningen sätta de eld på täta busksnår och gräsmarker, och den aska och det stoft som därigenom vinnas utbreda de med afsikt i förväntan på snö, och detta utföres med sådan omtänksamhet, att åkrarna genom denna klibbiga vätska blifva feta som af gödsel från nötkreatur. Härigenom blir det dem möjligt att få vackrare sädesfält och rikare skördar. Men om detta skall jag tala längre fram i sammanhang med åkerbruk. Nämnda landskap har äfven inom sitt område flera mycket höga berg, hvilkas hjässor, som ständigt lysa af bländande snö, under hela året visa de sjöfarande på Bottniska hafvet en upphöjd syn, så att om de blott hafva dessa högt uppskjutande båkar i sikte, kunna de undgå de flesta hotande faror och uppnå tryggare hamnar. Men så ofta sjömännen, vare sig af slump eller föresats, närma sig dessa klippors grundvalar, hvilka omgifvas af djupa vattenhvirflar, erfara de en sådan skräck vid de upptornade böljornas sammanbrytande, att om de ej genom påskyndad rodd eller vindens ökning lyckas komma undan, bli de hart när ihjälskrämda, och först efter flera dagars förlopp återfå de med knapp nöd förstånd och hälsa på grund af den starka själsskakningen. Vid bergens fot äro i vattenbrynet slingrande rämnor eller sprickor, underbart danade af naturen, i hvilka genom hvirflarnas in- och utströmmande alstras ett fruktansvärdt ljud såsom af en underjordisk åska. När någon gång den oförvägna ungdomen, i sin nyfikenhet trotsande all försiktighet, begifver sig till stället för att undersöka saken, fyllas deras båtar på stunden med vatten, som strömmar ned från de nyssnämnda rämnorna, och under stormens gny få de med lifvet plikta för sin nyfikenhet. Såsom en varning mot denna hotande fara reser sig bergens väldiga massa med hjässan krönt af glänsande snö och utgör ett lätt synligt sjömärke för dem som segla på afstånd samt manar att i tid rädda sig undan, hvadan naturen själf, som gifvit upphofvet åt det outrannsakliga ljudfenomenet, ej underlåtit att äfven skänka botemedlet emot den dolda och försåtliga faran. Ja detta skräckinjagande dån, som utgår från nämnda klipphålor, träffar de sjöfarandes öron på flera mils omkrets, manande dem att fly undan långt bort från den undergång, kvar; med detta bullrande, dystra ljud hotar, och hvilken de, komna närmare, ej skulle kunna undgå. Hvad Vincentius (Spec. hist., bok XXXI, kap. 24) anser i ett likartadt ämne, må anföras med hans egna ord, hvilka falla sig så: Hos tartarerna finnes ett oansenligt berg, i hvilket lärer vara en öppning, hvarur under vintern utgå så våldsamma stormilar, att människorna endast med lifsfara kunna passera där förbi. Om sommaren åter höres alltid något susande, men från öppningen utgå endast svaga pustar. Äfven Dion Merula från Alexandria förtäljer, att i bergen vid Vesuvius ett så våldsamt buller någon gång förspörjes från underjordiska hålor, att det tyckes likna åskskrällar, eller vid jordytan, då det höres som ett underjordiskt mullrande. Men i de frusna nordiska sjöarna hör man under själfva isen ett ej mindre våldsamt dån, framkalladt af den instängda luften, än om man förnumme en hemsk åska urladda sig ur täta moln. Härom skall yttras något mera längre fram i kapitlet om fiske på isen. Äfven Plinius berättar (bok II kap. 82) om det dån, som höres på bergshöjder och som framkallas af inne i bergen befintliga håligheter. Ej heller må man förbigå Suidas uppgift, att i Donau finnas katarakter, d. v. s. klippor formade såsom kullar, belägna under vattenytan; när floden störtar fram öfver dessa, stötes den tillbaka med väldigt dån och vräker sina vattenmassor rundt om klippblocken.