Om mystiska egenskaper hos några berg
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om mystiska egenskaper hos några berg
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Andra boken, kap. 2
Nyckelord: – Vesuvius. – Ætna. – Spanska härbärgen utmärkta. – Vesuvii råmande. – Islands berg. – Snö på hjässan, eld vid foten. – Heta raviner. – Norges höga berg. – Norra Sveriges fjäll.
I VÄRLDEN FINNAS många berg, hvilka på grund af sin storlek, höjd och mångfaldiga eller ovanliga förhållanden äfvensom sitt utseende mycket berömmas af stora författare, fastän på olika sätt och af skilda anledningar. Sådana berg äro t. ex. Vesuvius, Ætna, Campanus och andra, som äro allmänt kända till namnet på grund af dessa författares noggranna beskrifningar. Inga äro dock mera bekanta för Nordens människor än de spanska bergen, hvilka i forna dagar många ej blott högtuppsatta och lysande ädlingar, utan äfven personer af folket mödosamt genomströfvat på pilgrimsfärder till Compostella, hvarvid de med mycket lofprisande framhållit konungarnas präktiga härbärgen, där de på det välvilligaste upptogos och funno den bästa hugnad. För öfrigt finnas äfven i Tyskland underbara och stora berg, ej mindre höga och vidsträckta än till sin beskaffenhet egendomliga. Hvad nu Vesuvius beträffar, så anses det vara så märkligt särskildt därför, att berget stundom ger ifrån sig ett ljud som liknar en oxes råmande, hvars orsak anses vara den ofantliga kraft hvarmed askan utkastas genom kratern. Tämligen likt Vesuvius var det berg, om hvilket Hieronymus förtäljer, att det under Titi första regeringsår skall hafva utspytt så mycken eld och framkallat så mycken brand, att skogar, fält och ängar härjades, liksom hela den kringliggande nejden. Huru bergen på Island äro beskaffade, förmodar jag numera vara bekant nära nog för alla, därför att jag, utöfver hvad de gamle berättat, i min Charta gothica till supplerande af Ptolemæus framlagt bevis för, att dessa bergs belägenhet och natur äro egenartade, då nämligen deras högsta toppar hysa så godt som evig snö, medan åter vid deras fot en svafvelaktig eld oaflåtligen brinner utan att förtära sig själf. Om någon närmar sig, kan han lätt blifva kväfd af den öfverväldigande massan af stoft och aska, helst som på många ställen uppträda glödheta raviner med aska från de förbrända bergen och dälderna. Genom svafvelstoftets långsamma tillväxt inträda dessa hålvägar efter en bestämd mellantid så att säga i ett nytt skede och äro färdiga att undergå en ny uppglödgning. Äfven inom Norges landamären finnas vidsträckta och höga berg, för hvilkas bestigande kräfvas fyra dagsresor och lika många för nedstigandet från toppen. Men huru väldiga fjäll mitt eget lands nordliga trakter hysa, skall vid tillfälle längre fram i boken förmälas. Många och storartade äro de och erbjuda ständig näring åt såväl träd som djur af skilda slag.