Sagan om Didrik af Bern - Didrik ok Hemme
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Fornsvensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ![]() |
![]() |
![]() |
|||
![]() |
||||||
![]() |
Innhold
Kap. 370.
Heym Studdersson vill böta sina synder, och går i kloster.
Hæme hin klene hadhe langhe ligghith widh skogin fỏr en Didrik fik sith landh j ghen, ok brændhe badhe torp ok stædher j konungh Ærmentriks landh medhan han liffde ok sydhon giordhe han Sỏwekin storan skadha medhan konungh Didrik bortho war. Tho han spordhe ad konungh Didrik hade sit landh jghen och Sỏuekin war dỏdh, tha loth han krisna sik ok kom j hugh horo mykit onth han hadhe giorth j sina dagha, ok wilde theth gerna bỏthe meth gud om han kwnde.
Tho redh han til eth klosther meth all sin wapn. Brỏderne sporde hwadh man han war eller hwadh ærende han hadhe. Han badh kalla sik abothen. Mwnkana gingo til abothen ok sagde honum: «Her holler en man fỏr warth klosther meth en fỏr gylthan hiælm ok hwita brynio ok fagran skiỏl ok ær en lithen man. Os tykker han ær en kæmpe.» Abothen gik wt til honum ok spordhe hwadhan han war. Heme swerede: «Jach hether Lodwik ok ær fỏddher j Hwmlungha landh. Jach haffuer længhe tiænth hỏffdingom, jach wil nw gerna bỏtha myna syndher.»
Sydhan kastadhe han off sik skiỏl ok hiælm ok sith swærd Nadelringh ok sydhan for han off sine brỏnia ok lagde all sin wapen fỏr abotens fỏther ok lagde sik siælff nidh oppa brystith, ok ræcte fra sik hendher ok fỏther ok sagde til appothen: «Myn hesth, harnisk ok wærio ok 10 pundh gul ok silff ok migh siælff giffuer jach tegh ok til thethta klosther ok wil jach ordon meth idher ok bỏtha myna syndher.» Mwnkane sagde: «Thethta haffuer gudh skothith teg j hugh,» ok bodha abothen tagho tenna man op, «han maa warth klosther mikit stỏrkia ok ma thet see a hans wapen ok gul ok silff ath han ær en mæcthogh man.»
Abothen stodh ok tigde ok torde ey tagha widh honom, thy ath han frwctadhe fỏr honom ok tæncthe wel ath han war bætre man en han sagde. Mwnkana bodho anama honom til thethta klosther och abothen wilgde gerna haffua gullith, thy togh han honum ok ledde han in j klostrit meth sik. Tha kastadhe han aff sik silke clædher ok purpura, ok togh kappa ok mwnkaclædher ok gaff sik j ordhon meth them. Abothen anamade hans gul ok silff ok harnisk ok wærio ok hwadh han hade. Hade mwnkana wisth ath theth war Humme hin clene, tha hade the ey tagith widh honum. Han dwaldis j theth klosther longha stwndh.
Kap. 371.
Om munkarnes träta med Asplian rese. Resen beder dem skaffa en kämpe för deras sak.
Aspilion rese, som fỏr ær næmpndh, bodhe j theth samma land Lwmbardi som klostrit war. Han hadhe ther badhe gooz ok gorda. Han welledhe fra clostrit en mæctogh gordh, thy ath alle reddis fỏr honom. Abothen sænde bodh til honum ok sporde hwi han welladhe them thera goz wtaff. Resen swaredhe: «Theth ær mith rette ærwe ok ey theras.» Mwnkana sagdhe ath theth war giffuit til klostrit fỏr gudz skul. Resen swaredhe: «Jach wil gỏra som laghen wtwisa, for mik en man som kampar meth mik. Slar han mik j hel tho lather gudh see ath jach haffuer oreth. Windher jach, tho wil ok jach beholla thenna gardh. J withen siælffue ath theth ær landz lagh, hwar twa kifua om en . . . . . .
(Här saknas ett blad.)
Kap. 372.
Heym tilbjuder sig att strida med Asplian rese.
(Fattas).
Kap. 373.
Heym får igen sina vapen.
(Fattas).
Kap. 374.
Heym får igen sin häst, Rispa.
. . . . . . . . the honum j stal ok goffua honom hwethe ætha j 6 wikor. Tha war han sa fether ok kather theth lỏsth war ath see oppa.
Kap. 375.
Heyms tvekamp med Asplian rese. Resens död.
Abothen sende bwdh til Aspilion rese ath en mwnch skulle kampa meth honum. Tha Aspilion theth hỏrde tha wapnade han sik ok satte sik a en fill ok redh j then sama stadh som kampen skulle stha. Hemme war ther fỏre honum meth all sin wapen ok sath oppa sin hesth Rispa ok hade Nadilringh widh sina sidha. Tho mwnkana sagho ath han sprangh oppa sin hesth wtan ystædh tha sagde the: «Theth ær ey lygn, aff Hemme ær sacth han ær wisth en rask man.» Abothen sagdhe til Hemme: «Far nw bodh hel ok sæl. Alzmectogh gudh hiælpe tik,» ok sa boda alle mwnkane.
Sydhan redh han til resen ther han hỏlth ganzska grwmligha. Tha sagde resen: «Mik tykker skam wara ath slas meth tegh, thy thw ær sa litin. Ridh tin wægh heem j ghen!» Hemme swarede: «Wredeligha, tw ondhe hundh, æ hwro lithen jach ær, weth theth fỏr santh fỏr en wi skilias ath, tha wardher jach thegh stor nogh. Hade jach waldh ỏffuer alla the kemper j wærldena æro, tho wilde jach likowel al ena kampa meth tegh.» Sydhon slo han hesthen meth sporona ok stak resen fỏr hans brysth, saa ath glawenit brasth j tw stykken syndher. Resen skỏth til honum meth en jærn stangh ok rakede honom ey, stanghen kom saa lancth nidh j jordena ath hon fanz aldrik sidhon.
Tha sprangh Hemme aff sin hesth ok drogh sith swærdh, resen drogh ok sith swærd. Sydhan gingo the samon ok slogos. Resen bar op sit swærdh. Tho wek Hemme wndon, resen hỏg j jordena, theth stoth op til hiæltit. Tha hygh Hemme til resen saa ath aff gik hans hỏgra handh ok swærdeth fiỏl nidher til jordena. Hæmes swærdh beth saa wel som fỏr. Tho hogh han oppa resens laar ok hỏgh ther aff eth storth stykke. Theth sægia tyske men ath hesth skulle ey mera draga. Tho resen fornam ath han war ỏfuer wunnyn ok illa saar, tho loth han sik falla och menthe ath Hæmme skulde komma wndher honom. Hæmme togh sik wel til wara, ok lop j mællan benen oppa resen, saa ath eth ben kom oppa hwario sidha widh honum. Resen stỏrthe theth jorden skalff widh, sidhan hỏgh Hæme oppa resen ok skilde lim wid lim, ther til han war dỏdh.
Kap. 376.
Munkarne glädja sig öfver resens fall.
Tha mwnkana sogo ath resen war fallin, tho syngo the kirieleyson ok loffuade gudh. Sydhen folde the Hemme til klostrit. Abothen gik wth moth thỏm ok flere brỏdher in prosessione ok boro wt skrin ok helgedoma ok takkadhe alle gudh. Hemme stek aff sin hesth. Abothen ledde honum in j kirkiona ok togh hans wapen ok gỏmde. Ok Hemne bleff widh ordonen lenge sydhan. Thenne tidende spordos wida ỏfuer landh, ath en mwncth hade dræpit resen Aspilian som sa stor war ok starker.
Kap. 377.
Alebrands död. Konung Didrik far till klostret Wadinkusan, att söka efter Heym.
Tha sporde theth her Didrik aff Berna. Honom vndradhe storlika hoo theth skulle wara, som al ena hadhe dræpit Aspilian resa meth wæriande handh. Han wisthe ath alle kempa wara tha dỏde. Tha war ny dỏỏdh Alabrandh ok fik en godhan dỏỏdh som hans fadher ok giorde. Her Didrik wisthe wel hwar alle hans kemper wara wtan aff Hemme hin klene. Aff honum hade han inthe hỏrth, hwadh heller han war liffuondis eller dỏdh. Tho redh han til theth klosther som han j war, theth heth Wadhinkusan. Abothen gik wth moth honum ok fagnade honum wel ok sporde hwadh han wilde. Hær Didrik sporde: «Ær her ey en mwnch som hether Hemme Stwderson?» Abothen swarede: «Hær ær enghen man som saa hether.» Her Didrik swarede: «Læth mik gaa j klostridh ok sỏkia.»
Kap. 378.
Konung Didriks och Heyms samtal. Heym lemnar klostret och blir Didriks jarl.
Tho gik en mwnch aff klostrith, han war herdabredher och lagher ok hade breth skegh ok grath som en dwffwa. Her Dydrik tyctis ath kenna honom ok sagde: «Brodher, wi hafuom sigilth mongan storan siỏ ok warit j monga ondha leka tw ok jach, ok tu ær Hemme myn godhe wen.» Mwnkin swarede: «Aldrigh kende jach then man som Hemme hether ok aldrigh wasth tw myn herre.» Her Didrik swarede: «Minnes tu æn brodher, horo wara hesta drokko widh Frisia saa ath watnidh sanck en twær foth?» Hemme swarede: «Aldrigh watnadhe jach hestha meth tik ok aldrik saa jach tegh fỏr æn her.»
Didrik sagde: «Mynnes tw ey horo jach war driffuin aff mith rike ok tu folde mik? Tho redh tw hem til Ermentrik konung ok han dreff tik fra sik.» Hemme swarede: «Ther weth iak alz inthe aff, wel haffuer jach hỏrth Ærtmentrik konung nempnas ok Didrik konung.» Didrik sagde: «Mangen snỏy ær fallen sydhan wi sogoms. Mynnes tw ey brodher, huro wi redho til Rom ok fwnno Jrwngh jærl aff Brandhaborgh dỏỏd oppa wæghen fỏr os meth stor saar ok hỏgh ok hwndh satha nær honum ok hans hesth stodh nær honum ok enghen thera wilde fra honum skilias, saa kere ware the ath sin herre?» Mwnken swarede: «Ey weth jach nær Jrungh jærl war slaghen ok aldregh hỏrde jach fỏr aff honum sacth.» Her Didrik sagde: «Myns brodher bæncth, huro wi ridho in j Rom til Ærmentrik konungh. Frwr ok mỏr stodho ok sogho oppa os, wi hadom tho golth har ok krusath ok nw ær theth grath som en dwua badhe tith ok mith, war klædher wara bode ens skoren. Myns ther nw oppa ok lath mik ey længher stondha fỏr tik.»
Hemme swarede ok loo ath: «Myn godhe her Didrik, nw mynnes jach all theth thw haffuer sacth ok nw wil jach fỏlia tik.» Sydhan gik han j klostrit ok kastadhe kappana ok togh sith hærnisk ok wapnade sik. Sidhan fỏlde han her Didrik til Rom. Didrik giorde han til en jærl ok hỏffuisman fỏr hans egith folk ok fik honum stor landh.
Kap. 379.
Heym kräfver skatt af munkarne, dräper dem alla och bränner klostret.
Tho sagde Hemme til Didrik: «Nw ær tu en rik man ok konungh ok far skat aff all landh ok wardher ther mongen fatik man aff, bætre ware ath tagha gul ok silff ther nogh ær til. J theth samo klosther som jach war, ther ær gul ok silff nogh.» Didrik swaredhe: «Jach fik en aldrigh skath aff the mwnka. Thy skal tu nw tith rida ok kræffuia skath aff them.» Hemne wapnade sik ok giorde som konunghen badh, ok redh til klostrith. Tho mwnchana sago hans færdh tho ræddis the fỏr honum. Thogh wnfingo the honum wel then fỏrsta nath.
Om morgonen arla kallede han alla mwnkana samon ok sagde til tỏm: «Her Didrik aff Berna wil haffua skath aff idher, thy ath j haffua mera gull ok silff en j behỏffuer til klostris nyttho. Thy for mik skatten som han skall haffua.» Abothen swarede: «Wi gỏma her gul ok pæninga theth hỏrer jompfru Maria til ok klostrit. Ther giffuom wi enghen skath aff.» Hemme swarede: «Wilie j ey skatta her Didrik, tho foo j hans wredhe ok ær theth stor oskæl ath j draga saa monga pæningha somon ok theth for enghen gangn aff.» Abothen sagde til Hemme: «Tw ær een ondher man ok illa skildis thu widh wart klosther wtan warth loff eller mynne, ok nw ær tu j ghen komyn ok wil rỏffua clostrit. Far nw hem til Didrik j ghen som diæffuolin haffuer tygh wisth ok bliff ther en diæffuwl som han ær!»
Tha wreddis Hemme, han drogh sit swærdh ok hỏgh hwuwdit aff abothen ok sydhan drap han alla mwnkana, ok togh ther gull ok silff ok hesta. Sidhon satte han eldh j klostrith ok brende op all samon. Sydhon redh han til her Didrik ok fỏrde honum gul ok pæninga nogh ok dwaldis ther om nogra dagho.
Kap. 380.
Heym kräfver skatt af en rese. Heyms död.
Tha sade Hemme til Didrik konung: «Jach weth en resa j eth bergh, han haffuer gul ok silff nogh ok han ær nw fasth gamol. Thith wil jach ridha ok kræfuia skath aff honum.» Didrik badh han gỏra som han wilde. Hemme wapnade sik ok satte sik a sin hesth. Han wilde enghen meth sik haffua, wtan redh ensamen til bergit som resen war. Han stegh aff sin hesth ok gik j bergith som resen war. Tho saa han hwar resen lag ok soff ok aldregh tycte honum haffua seth en stỏrre rese, han hade grath har ok sith.
Hemme gik til honum ok sagde: «Stath op ok wær tegh!» Resen wacnade ok swarede: «Tu ær en diærffuer man ok ey wil jach rækkia myn longa been ath stonda op ok dræpa tik. Mik tycker theth lithen priis wara.» Hemme swarede: «Wil tu ey op stoo, tho dragher jach mith swærdh ok dræper tik ther tw ligher.» Resen stodh op ok riste sik ok fik sin jærn stangh ok slo Hemme fỏr brystit theth han flỏgh fỏr stangena som en kolff for eth arborsth ok war han dỏdh fỏr en han kom til jordena. Tho gik mykit rycthe aff ath tolkin kempe var slaghen.
Kap. 381.
Konung Didrik hämnas Heym. Resens död.
Tha hær Didrik theth sporde, tha sagde han: «Jach skal antige hempnas honum eller theth skal gella mith liff, thy han war myn gode wen.» Hær Didrik wapnade sik ok satte sik a sin hesth Blanka ok redh til bergith som resen laa ok gik in til honum. Han bad honum op stonda ok wæria sik. Resen swaredhe: «Hwadh man ær tu?» «Jach hether Didrik aff Berna,» sagde han, «kennis tw ath thw drap myn gode wen Hemme then klene?» Resen swaredhe: «Ey weth jach om han war thin wen, togh ær theth santh ath jach drap honum. Hade jach ey honom dræpit, tha hade han dræpit mik.» Her Didrik sagde: «Stath op ok slos meth mik al ena.» Resen swarede: «Jach mente ath en man skulle ey tỏrra bywda mik kamp, men tw wil saa gerna, tha wardher jach op stoo.»
Sydhan sprangh han op ok fik sin jarnstangh ok sloo ath her Didrik. Her Didrik lop til honom ok tho slo resen ỏffuer honum, saa ath endhen aa jarnstanghen togh j berghit. Her Didrik hỏgh til resen meth sit hwassa swærdh Ækhgia sax ok hỏgh honom badha henderna aff ok sidhan hỏgh han hwart hugh epther anat, ther til resen stỏrte ok bleff dỏdh. Sidhan sattis her Didrik a sin hesth ok hade tha wynnit then sista kamp, ther man weth aff ath sægia, ok warth han ther aff mykit prisadh ath han hempdis Hemmes dỏdh, sin godhe wen.
Tha redh her Didrik hem j ghen ok rægerede sith rike lenge sidon. Ther epther war hwaske kempe eller reser til, the som moth honum torde strida. Theth war hans mesta lỏsth ath ridha j skogh ok strida meth grym dywr som enghen annar torde strida meth, all landh frwctade fỏr honum.
Kap. 382.
Tyska mäns sägen om konung Didrik, att han bortfördes af djefvulen på en svart häst.
Tha her Didrik war fasth gamal, tha redh han til eth badh som en kallas Didrics badh. Tha han war j badeth, tha sade en swen til honum: «Her lỏper then skỏnisthe hyorth som jach saa j alla myna dagha.» Her Didrik sprangh wt aff badith ok fik sin bada kopa om kringh sik ok badh hemta sin hesth ok sina hwnda. Hans swæno gingo epther hans hest. Konunghen tykte lancth wara ath bidha, thy han saa hwar dywrit lop. Tha saa han hwar en suart hesth stodh meth sadel ok bezil, han sprangh snart oppa honum ok rendhe epther dywrit ok swænona slogho hwndana lỏsa. Hwndana wyllo ey fỏlia then hesth.
Hesthen lop sa fasth meth honum ath enghen fogil kwnne raskare flyga, en hans tiænara folde epther honum oppa hans hest Blanka ok honom folde alla hwndana. Her Didrik fan too ath theth war enghen hesth han oppo sath, ok wille gerna skilia sik fra honum. Tha satha laren saa fasth widh sadelin ath han motte bliffua ther han war komyn. Tha ropadhe swænana: «Herre, tw ridher alth fỏr fasth. Mik tykker radh ath tw wendher j ghen.» Her Didrik swarede: «Mik tykker ath jach ridher illa ok ey wel. Thethta ær fænyn jach sither aa, togh maa jach j ghen koma nær gudh wil ok jompfru Maria.»
Sydhen kom han snart fran swænnyn, sa ath han ey viste hwar han bleff. Sydhan kwnne inghen meth sanningh ath sægia hwart wth han komyn war, æn theth haffuer komith j drỏma fỏr tyske men ath Didrik monde theth nywta æth han kallede a gudh ok iompfru Maria.
Hyltén-Cavallius' 1854-utgave
er gjengitt som ꜹ,
er gjengitt som ʒ.
Kap. 370.
Heym Studdersson vill böta sina synder, och går i kloster.
Hꜹme ꜧiŋ klene ꜧadꜧe langꜧe liggꜧitꜧ widꜧ ſkogiŋ fỏr eŋ didrik fik ſitꜧ landꜧ j gꜧeŋ ok brꜹndꜧe badꜧe torp ok ſtꜹdꜧer j konungꜧ ꜹrmentriks landꜧ medꜧaŋ ꜧaŋ liffde ok ſydꜧoŋ giordꜧe ꜧaŋ ſỏwekiŋ ſtoraŋ ſkadꜧa medꜧaŋ konungꜧ didrik bortꜧo war/ tꜧo ꜧaŋ ſpordꜧe ad konungꜧ didrik ꜧade ſit landꜧ jgꜧeŋ ocꜧ ſỏuekiŋ war dỏdꜧ Tꜧa lotꜧ ꜧaŋ kriſna ſik ok koɱ j ꜧugꜧ ꜧoro mykit ontꜧ ꜧaŋ ꜧadꜧe giortꜧ j ſina dagꜧa/ ok wilde tꜧʒ gerna bỏtꜧe mʒ gud oɱ ꜧaŋ kwnde/ tꜧo redꜧ ꜧaŋ til etꜧ kloſtꜧer mʒ all ſiŋ wapŋ brỏderne ſporde ꜧwadꜧ maŋ ꜧaŋ [war] eller ꜧwadꜧ ꜹrende ꜧaŋ ꜧadꜧe/ ꜧaŋ badꜧ kalla ſik abotꜧeŋ/ mwnkana gingo til abotꜧeŋ ok ſagde ꜧonuɱ ꜧer ꜧoller eŋ maŋ fỏr wartꜧ kloſtꜧer mʒ eŋ fỏr gyltꜧaŋ ꜧiꜹlɱ ok ꜧwita brynio ok fagraŋ ſkiỏl ok [ær] eŋ litꜧeŋ maŋ Os tykker ꜧaŋ ꜹr eŋ kꜹmpe Abotꜧeŋ gik wt til ꜧonuɱ ok ſpordꜧe ꜧwadꜧaŋ ꜧaŋ war . ꜧeme ſwerede jacꜧ ꜧetꜧer lodwik ok [ær] fỏddꜧer j ꜧwmlungꜧa landꜧ jacꜧ ꜧaffuer lꜹngꜧe tiꜹntꜧ ꜧỏffdingoɱ jacꜧ wil nw gerna bỏtꜧa myna ſyndꜧer/ Sydꜧaŋ kaſtadꜧe ꜧaŋ off ſik ſkiỏl ok ꜧiꜹlɱ ok ſitꜧ ſwꜹrd nadelringꜧ ok ſydꜧaŋ for ꜧaŋ off ſine brỏnia ok lagde all ſiŋ wapeŋ fỏr abotens fỏtꜧer ok lagde ſik ſiꜹl[ff] nidꜧ oppa bryſtitꜧ/ ok rꜹcte fra ſik ꜧendꜧer ok fỏtꜧer ok ſagde til appotꜧeŋ |[1] myŋ ꜧeſtꜧ ꜧarniſk ok wꜹrio ok x pundꜧ gul ok ſilff ok migꜧ ſiꜹlff giffuer jacꜧ tegꜧ ok til tꜧʒta kloſtꜧer ok wil jacꜧ ordoŋ mʒ idꜧer ok bỏtꜧa myna ſyndꜧer/ mwnkane ſagde tꜧʒta ꜧaffuer gudꜧ ſkotꜧitꜧ teg j ꜧugꜧ/ ok bodꜧa abotꜧeŋ tagꜧo tenna maŋ op ꜧaŋ maa wartꜧ kloſtꜧer mikit ſtỏrkia ok ma tꜧet ſee a ꜧans wapeŋ ok gul ok ſilff atꜧ ꜧaŋ ꜹr eŋ mꜹctꜧogꜧ maŋ Abotꜧeŋ ſtodꜧ ok tigde ok torde ey tagꜧa widꜧ ꜧonoɱ Tꜧy atꜧ ꜧaŋ frwctadꜧe fỏr ꜧonoɱ ok tꜹnctꜧe wel atꜧ ꜧaŋ war bꜹtre maŋ eŋ ꜧaŋ ſagde/ mwnkana bodꜧo anama ꜧonoɱ til tꜧʒta kloſtꜧer atꜧ [?ocꜧ] abotꜧeŋ wilgde gerna ꜧaffua gullitꜧ/ tꜧy togꜧ ꜧaŋ ꜧonuɱ ok ledde ꜧaŋ iŋ j kloſtrit mʒ ſik tꜧa kaſtadꜧe ꜧaŋ aff ſik ſilke clꜹdꜧer ok purpura ok togꜧ kappa/ ok mwnkaclꜹdꜧer ok gaff ſik j ordꜧoŋ mʒ tꜧeɱ Abotꜧeŋ anamade ꜧans gul ok ſilff ok ꜧarniſk ok wꜹrio/ ok ꜧwadꜧ ꜧaŋ ꜧade/ ꜧade mwnkana wiſtꜧ atꜧ tꜧʒ war ꜧumme ꜧiŋ clene tꜧa ꜧade tꜧe ey tagitꜧ widꜧ ꜧonuɱ/ ꜧaŋ dwaldis j tꜧʒ kloſtꜧer longꜧa ſtwndꜧ
Kap. 371.
Om munkarnes träta med Asplian rese. Resen beder dem skaffa en kämpe för deras sak.
Aſpilioŋ reſe ſoɱ fỏr ꜹr nꜹmpndꜧ bodꜧe j tꜧʒ ſamma land lwmbardi ſoɱ kloſtrit war/ ꜧaŋ ꜧadꜧe tꜧer badꜧe gooʒ ok gorda ꜧaŋ welledꜧe fra cloſtrit eŋ mꜹctogꜧ gordꜧ tꜧy atꜧ alle reddis fỏr ꜧonoɱ/ Abotꜧeŋ ſꜹnde bodꜧ til ꜧonuɱ ok ſporde ꜧwi ꜧaŋ welladꜧe tꜧeɱ tꜧera goʒ wtaff Reſeŋ ſwaredꜧe tꜧʒ ꜹr mitꜧ rette ꜹrwe ok ey tꜧeras/ mwnkana ſagdꜧe atꜧ tꜧʒ war giffuit til kloſtrit fỏr gudʒ ſkul Reſeŋ ſwaredꜧe jacꜧ wil gỏra ſoɱ lagꜧeŋ wtwiſa/ for mik eŋ maŋ ſoɱ kampar mʒ mik ſlar ꜧaŋ mik j ꜧel tꜧo latꜧer gudꜧ ſee atꜧ jacꜧ ꜧaffuer oretꜧ/ windꜧer jacꜧ tꜧo wil ok jacꜧ beꜧolla tꜧenna gardꜧ j witꜧeŋ ſiꜹlffue atꜧ tꜧʒ ꜹr landʒ lagꜧ ꜧwar twa kifua oɱ eŋ . . . . . .
(Här saknas ett blad.)
Kap. 372.
Heym tilbjuder sig att strida med Asplian rese.
(Fattas).
Kap. 373.
Heym får igen sina vapen.
(Fattas).
Kap. 374.
Heym får igen sin häst, Rispa.
. . . . . . . . |[2] tꜧe ꜧonuɱ j ſtal ok goffua ꜧonoɱ ꜧwetꜧe ꜹtꜧa j vi wikor tꜧa war ꜧaŋ ſa fetꜧer ok katꜧer tꜧʒ lỏſtꜧ war atꜧ ſee oppa/
Kap. 375.
Heyms tvekamp med Asplian rese. Resens död.
Abotꜧeŋ ſende bwdꜧ til aſpilioŋ reſe atꜧ eŋ mwncꜧ ſkulle kampa mʒ ꜧonuɱ Tꜧa aſpilioŋ tꜧʒ ꜧỏrde tꜧa wapnade ꜧaŋ ſik ok ſatte ſik a eŋ fill ok redꜧ j tꜧeŋ ſama ſtadꜧ ſoɱ kampeŋ ſkulle ſtꜧa/ ꜧemme war tꜧer fỏre ꜧonuɱ mʒ all ſiŋ wapeŋ ok ſatꜧ oppa ſiŋ ꜧeſtꜧ riſpa ok [ꜧade] nadilringꜧ widꜧ ſina ſidꜧa Tꜧo mwnkana ſagꜧo atꜧ ꜧaŋ ſprangꜧ oppa ſiŋ ꜧeſtꜧ wtaŋ yſtꜹdꜧ Tꜧa ſagde tꜧe/ tꜧʒ ꜹr ey lygŋ aff ꜧemme ꜹr ſactꜧ ꜧaŋ ꜹr wiſtꜧ eŋ raſk maŋ Abotꜧeŋ ſagdꜧe til ꜧemme far nw bodꜧ ꜧel ok ſꜹl Alʒmectogꜧ gudꜧ ꜧiꜹlpe tik ok ſa boda alle mwnkane Sydꜧaŋ redꜧ ꜧaŋ til reſeŋ tꜧer ꜧaŋ ꜧỏltꜧ ganʒſka grwmligꜧa Tꜧa ſagde reſeŋ mik tykker ſkaɱ wara atꜧ ſlas mʒ tegꜧ/ tꜧy tꜧw ꜹr ſa litiŋ ridꜧ tiŋ wꜹgꜧ ꜧeeɱ j gꜧeŋ Hemme ſwarede wredeligꜧa Tw ondꜧe ꜧundꜧ ꜹ ꜧwro litꜧeŋ jacꜧ ꜹr/ wetꜧ tꜧʒ fỏr ſantꜧ fỏr eŋ wi ſkilias atꜧ/ tꜧa wardꜧer jacꜧ tꜧegꜧ ſtor nogꜧ ꜧade jacꜧ waldꜧ ỏffuer alla tꜧe kemper j wꜹrldena ꜹro Tꜧo wilde jacꜧ likowel al ena kampa mʒ tegꜧ Sydꜧoŋ ſlo ꜧaŋ ꜧeſtꜧeŋ mʒ ſporona ok ſtak reſeŋ fỏr ꜧans bryſtꜧ/ ſaa atꜧ glawenit braſtꜧ j tw ſtykkeŋ ſyndꜧer Reſeŋ ſkỏtꜧ til ꜧonuɱ mʒ eŋ jꜹrŋ ſtangꜧ ok rakede ꜧonoɱ ey/ ſtangꜧeŋ koɱ ſaa lanctꜧ nidꜧ j jordena atꜧ ꜧoŋ fanʒ aldrik ſidꜧoŋ Tꜧa ſprangꜧ ꜧemme aff ſiŋ ꜧeſtꜧ ok drogꜧ ſitꜧ ſwꜹrdꜧ reſeŋ drogꜧ ok ſitꜧ ſwꜹrd Sydꜧaŋ gingo tꜧe ſamoŋ ok ſlogos reſeŋ bar op ſit ſwꜹrdꜧ Tꜧo wek ꜧemme wndoŋ reſeŋ ꜧỏg j jordena tꜧʒ ſtotꜧ op til ꜧiꜹltit Tꜧa ꜧygꜧ |[3] ꜧemme til reſeŋ ſaa atꜧ aff gik ꜧans ꜧỏgra ꜧandꜧ ok ſwꜹrdʒ fiỏl nidꜧer til jordena ꜧꜹmes ſwꜹrdꜧ betꜧ ſaa wel ſoɱ fỏr Tꜧo ꜧogꜧ ꜧaŋ oppa reſens laar ok ꜧỏgꜧ tꜧer aff etꜧ ſtortꜧ ſtykke Tꜧʒ ſꜹgia tyſke meŋ atꜧ ꜧeſtꜧ ſkulle ey mera draga Tꜧo reſeŋ fornaɱ atꜧ ꜧaŋ war ỏfuer wunnyŋ ok illa ſaar Tꜧo lotꜧ ꜧaŋ ſik falla ocꜧ mentꜧe atꜧ ꜧꜹmme ſkulde komma wndꜧer ꜧonoɱ/ ꜧꜹmme togꜧ ſik wel til wara/ ok lop j mꜹllaŋ beneŋ oppa reſeŋ ſaa atꜧ etꜧ beŋ koɱ oppa ꜧwario ſidꜧa widꜧ ꜧonuɱ Reſeŋ ſtỏrtꜧe tꜧʒ jordeŋ ſkalff widꜧ/ ſidꜧaŋ ꜧỏgꜧ ꜧꜹme oppa reſeŋ ok ſkilde liɱ wid liɱ tꜧer til ꜧaŋ war dogꜧ [?dỏdꜧ]
Kap. 376.
Munkarne glädja sig öfver resens fall.
Tꜧa mwnkana ſogo atꜧ reſeŋ war falliŋ Tꜧo ſyngo tꜧe kirieleyſoŋ ok loffuade gudꜧ ſydꜧeŋ folde tꜧe ꜧemme til kloſtrit abotꜧeŋ gik wtꜧ motꜧ tꜧỏɱ ok flere brỏdꜧer iŋ proſeſſione ok boro wt ſkriŋ ok ꜧelgedoma ok takkadꜧe alle gudꜧ Hemme ſtek aff ſiŋ ꜧeſtꜧ Abotꜧeŋ ledde ꜧonuɱ iŋ j kirkiona ok togꜧ ꜧans wapeŋ ok gỏmde Ok ꜧemne bleff widꜧ ordoneŋ lenge ſydꜧaŋ Tꜧenne tidende ſpordos wida ỏfuer landꜧ/ Atꜧ eŋ mwnctꜧ ꜧade drꜹpit reſeŋ aſpiliaŋ ſoɱ ſa ſtor war ok ſtarker
Kap. 377.
Alebrands död. Konung Didrik far till klostret Wadinkusan, att söka efter Heym.
THa ſporde tꜧʒ ꜧer didrik aff berna ꜧonoɱ vndradꜧe ſtorlika ꜧoo tꜧʒ ſkulle wara ſoɱ al ena ꜧadꜧe drꜹpit aſpiliaŋ reſa mʒ wꜹriande ꜧandꜧ/ ꜧaŋ wiſtꜧe atꜧ alle kempa wara tꜧa dỏde/ tꜧa war ny dỏỏdꜧ Alabrandꜧ ok fik eŋ godꜧaŋ dỏỏdꜧ ſoɱ ꜧans fadꜧer ok giorde . ꜧer didrik wiſtꜧe wel ꜧwar alle ꜧans kemper wara wtaŋ aff ꜧemme ꜧiŋ klene aff ꜧonuɱ ꜧade ꜧaŋ intꜧe ꜧỏrtꜧ/ ꜧwadꜧ ꜧeller ꜧaŋ war liffuondis eller dỏdꜧ Tꜧo redꜧ ꜧaŋ til tꜧʒ kloſtꜧer |[4] ſoɱ ꜧaŋ j war/ tꜧʒ ꜧetꜧ wadꜧinkuſaŋ Abotꜧeŋ gik wtꜧ motꜧ ꜧonuɱ ok fagnade ꜧonuɱ wel ok ſporde ꜧwadꜧ ꜧaŋ wilde/ ꜧꜹr didrik ſporde ꜹr ꜧer ey eŋ mwncꜧ ſoɱ ꜧetꜧer ꜧemme ſtwderſoŋ Abotꜧeŋ ſwarede ꜧꜹr ꜹr engꜧeŋ maŋ ſoɱ ſaa ꜧetꜧer . ꜧer didrik ſwarede lꜹtꜧ mik gaa j kloſtridꜧ ok ſỏkia/
Kap. 378.
Konung Didriks och Heyms samtal. Heym lemnar klostret och blir Didriks jarl.
tꜧo gik eŋ mwncꜧ aff kloſtritꜧ ꜧaŋ war ꜧerdabredꜧer ocꜧ lagꜧer ok [ꜧade] bretꜧ ſkegꜧ ok gratꜧ ſoɱ eŋ dwffwa/ ꜧer dydrik tyctis atꜧ kenna ꜧonoɱ ok ſagde brodꜧer wi ꜧafuoɱ ſigiltꜧ mongaŋ ſtoraŋ ſiỏ ok warit j monga ondꜧa leka tw ok jacꜧ/ ok tu ꜹr ꜧemme myŋ godꜧe weŋ/ mwnkiŋ ſwarede aldrigꜧ kende jacꜧ tꜧeŋ maŋ ſoɱ ꜧemme ꜧetꜧer ok aldrigꜧ waſtꜧ tw myŋ ꜧerre/ ꜧer didrik ſwarede minnes tu ꜹŋ brodꜧer ꜧoro wara ꜧeſta drokko widꜧ friſia ſaa atꜧ watnidꜧ ſanck eŋ twꜹr fotꜧ/ ꜧemme ſwarede Aldrigꜧ watnadꜧe jacꜧ ꜧeſtꜧa mʒ tik ok aldrik ſaa jacꜧ tegꜧ fỏr ꜹŋ ꜧer/ didrik ſagde mynnes tw ey ꜧoro jacꜧ war driffuiŋ aff mitꜧ rike ok tu folde mik Tꜧo redꜧ tw ꜧeɱ til ermentrik konung ok ꜧaŋ dreff tik fra ſik/ [ꜧemme swarede] tꜧer wetꜧ [iak] alʒ intꜧe aff wel ꜧaffuer jacꜧ ꜧỏrtꜧ ꜹrtmentrik konung nempnas ok didrik konung . Didrik ſagde mangeŋ ſnỏy ꜹr falleŋ ſydꜧaŋ wi ſogoms mynnes tw ey brodꜧer ꜧuro wi redꜧo til roɱ ok fwnno jrwngꜧ jꜹrl aff brandꜧaborgꜧ dỏỏd oppa wꜹgꜧeŋ fỏr os mʒ ſtor ſaar ok ꜧỏgꜧ ok ꜧwndꜧ ſatꜧa nꜹr ꜧonuɱ ok ꜧans ꜧeſtꜧ ſtodꜧ nꜹr ꜧonuɱ ok engꜧeŋ tꜧera wilde fra ꜧonuɱ ſkilias ſaa kere ware tꜧe atꜧ ſiŋ ꜧerre/ mwnkeŋ ſwarede ey wetꜧ jacꜧ nꜹr jrungꜧ jꜹrl war ſlagꜧeŋ ok aldregꜧ ꜧỏrde jacꜧ fỏr aff ꜧonuɱ ſactꜧ . ꜧer didrik ſagde myns brodꜧer bꜹnctꜧ ꜧuro wi ridꜧo iŋ j roɱ |[5] til ꜹrmentrik konungꜧ . frwr ok mỏr ſtodꜧo ok ſogꜧo oppa os wi ꜧadoɱ tꜧo goltꜧ ꜧar ok kruſatꜧ ok nw ꜹr tꜧʒ gratꜧ ſoɱ eŋ dwua badꜧe titꜧ ok mitꜧ/ war klꜹdꜧer wara bode ens ſkoreŋ myns tꜧer nw oppa ok latꜧ mik ey lꜹngꜧer ſtondꜧa fỏr tik Hemme ſwarede ok loo atꜧ/ myŋ godꜧe ꜧer didrik nw mynnes jacꜧ all tꜧʒ tꜧw ꜧaffuer ſactꜧ ok nw wil jacꜧ fỏlia tik Sydꜧaŋ gik ꜧaŋ j kloſtrit ok kaſtadꜧe kappana ok togꜧ ſitꜧ ꜧꜹrniſk ok wapnade ſik ſidꜧaŋ fỏlde ꜧaŋ ꜧer didrik til roɱ didrik giorde ꜧaŋ til eŋ jꜹrl ok ꜧỏffuiſmaŋ fỏr ꜧans egitꜧ folk ok fik ꜧonuɱ ſtor landꜧ
Kap. 379.
Heym kräfver skatt af munkarne, dräper dem alla och bränner klostret.
Tꜧo ſagde ꜧemme til didrik nw ꜹr tu eŋ rik maŋ ok konungꜧ ok far ſkat aff all landꜧ ok wardꜧer tꜧer mongeŋ fatik maŋ aff/ bꜹtre ware atꜧ tagꜧa gul ok ſilff tꜧer nogꜧ ꜹr til/ J tꜧʒ ſamo kloſtꜧer ſoɱ jacꜧ war tꜧer ꜹr gul ok ſilff nogꜧ . didrik ſwaredꜧe jacꜧ fik eŋ aldrigꜧ ſkatꜧ aff tꜧe mwnka Tꜧy ſkal tu nw titꜧ rida ok krꜹffuia ſkatꜧ aff tꜧeɱ Hemne wapnade ſik ok giorde ſoɱ konungꜧ[eŋ] badꜧ/ ok redꜧ til kloſtritꜧ/ tꜧo mwncꜧana ſoko [?sago] ꜧans fꜹrdꜧ tꜧo rꜹddis tꜧe fỏr ꜧonuɱ Tꜧogꜧ wnfingo tꜧe ꜧonuɱ wel tꜧeŋ fỏrſta natꜧ Oɱ morgoneŋ arla kallede ꜧaŋ alla mwnkana ſamoŋ ok ſagde til tỏɱ ꜧer didrik aff berna wil ꜧaffua ſkatꜧ aff idꜧer tꜧy atꜧ j ꜧaffua mera gull ok ſilff eŋ j beꜧỏffuer til kloſtris nyttꜧo Tꜧy for mik ſkatteŋ ſoɱ ꜧaŋ ſkall ꜧaffua Abotꜧeŋ ſwarede wi gỏma ꜧer gul ok pꜹninga tꜧʒ ꜧỏrer jompfru maria til ok kloſtrit tꜧer giffuoɱ wi engꜧeŋ ſkatꜧ aff/ ꜧemme ſwarede wilie [j] ey ſkatta ꜧer didrik tꜧo foo j ꜧans wredꜧe ok ꜹr tꜧʒ ſtor oſkꜹl atꜧ j draga ſaa monga pꜹningꜧa ſomoŋ ok tꜧʒ for engꜧeŋ gangŋ |[6] aff/ Abotꜧeŋ ſagde til ꜧemme tw ꜹr eeŋ ondꜧer maŋ ok illa ſkildis tꜧu widꜧ wart kloſtꜧer wtaŋ wartꜧ loff eller mynne ok nw ꜹr tu j gꜧeŋ komyŋ ok wil rỏffua cloſtrit/ far nw ꜧeɱ til didrik j gꜧeŋ ſoɱ diꜹffuoliŋ ꜧaffuer tygꜧ wiſtꜧ ok bliff tꜧer eŋ diꜹffuwl ſoɱ ꜧaŋ ꜹr Tꜧa wreddis ꜧemme ꜧaŋ drogꜧ ſit ſwꜹrdꜧ ok ꜧỏgꜧ ꜧwuwdit aff abotꜧeŋ ok ſydꜧaŋ drap ꜧaŋ alla mwnkana/ ok togꜧ tꜧer gull ok ſilff ok ꜧeſta ſidꜧoŋ ſatte ꜧaŋ eldꜧ j kloſtritꜧ ok brende op all ſamoŋ Sydꜧoŋ redꜧ ꜧaŋ til ꜧer didrik ok fỏrde ꜧonuɱ gul ok pꜹninga nogꜧ ok dwaldis tꜧer oɱ nogra dagꜧo
Kap. 380.
Heym kräfver skatt af en rese. Heyms död.
[t]ꜧa ſade ꜧemme til didrik konung. jacꜧ wetꜧ eŋ reſa j etꜧ bergꜧ ꜧaŋ ꜧaffuer gul ok ſilff nogꜧ ok ꜧaŋ ꜹr nw faſtꜧ gamol Tꜧitꜧ wil jacꜧ ridꜧa ok krꜹfuia ſkatꜧ aff ꜧonuɱ . didrik badꜧ ꜧaŋ gỏra ſoɱ ꜧaŋ wilde/ ꜧemme wapnade ſik ok ſatte ſik a ſiŋ ꜧeſtꜧ/ ꜧaŋ wilde engꜧeŋ mʒ ſik ꜧaffua wtaŋ redꜧ enſameŋ til bergit ſoɱ reſeŋ war ꜧaŋ ſtegꜧ aff ſiŋ ꜧeſtꜧ ok gik j bergitꜧ ſoɱ reſeŋ war Tꜧo ſaa ꜧaŋ ꜧwar reſeŋ [lag] ok ſoff ok aldregꜧ tycte ꜧonuɱ ꜧaffua ſetꜧ eŋ ſtỏrre reſe ꜧaŋ ꜧade gratꜧ ꜧar ok ſitꜧ/ ꜧemme gik til ꜧonuɱ ok ſagde ſtatꜧ op ok wꜹr tegꜧ Reſeŋ wacnade ok ſwarede tu ꜹr eŋ diꜹ[r]ffuer [maŋ] ok ey wil jacꜧ rꜹkkia myŋ longa beeŋ atꜧ ſtonda op ok drꜹpa tik mik tycker tꜧʒ litꜧeŋ priis wara Hemme ſwarede wil tu ey op ſtoo tꜧo dragꜧer jacꜧ mitꜧ ſwꜹrdꜧ ok drꜹper tik [tꜧer] tw ligꜧer/ Reſeŋ ſtodꜧ op ok riſte ſik ok fik ſiŋ jꜹrŋ ſtangꜧ ok ſlo ꜧemme fỏr bryſtit |[7] tꜧʒ ꜧaŋ flỏgꜧ fỏr ſtangena ſoɱ eŋ kolff for etꜧ arborſtꜧ ok war ꜧaŋ dỏdꜧ fỏr eŋ ꜧaŋ koɱ til jordena Tꜧo gik mykit ryctꜧe aff atꜧ tolkiŋ kempe var ſlagꜧeŋ
Kap. 381.
Konung Didrik hämnas Heym. Resens död.
tꜧa ꜧꜹr didrik tꜧʒ ſporde tꜧa ſagde ꜧaŋ jacꜧ [skal] antige ꜧempnas ꜧonuɱ eller tꜧʒ ſkal gella mitꜧ liff/ tꜧy ꜧaŋ war myŋ gode weŋ/ ꜧꜹr didrik wapnade ſik ok ſatte ſik a ſiŋ ꜧeſtꜧ blanka ok redꜧ til bergitꜧ ſoɱ reſeŋ laa ok gik iŋ til ꜧonuɱ ꜧaŋ bad ꜧonuɱ op ſtonda ok wꜹria ſik reſeŋ ſwaredꜧe ꜧwadꜧ maŋ ꜹr tu Jacꜧ ꜧetꜧer didrik aff berna ſagde ꜧaŋ kennis tw atꜧ tꜧw drap myŋ gode weŋ ꜧemme tꜧeŋ klene/ reſeŋ ſwaredꜧe ey wetꜧ jacꜧ oɱ ꜧaŋ war tꜧiŋ weŋ togꜧ ꜹr tꜧʒ ſantꜧ atꜧ jacꜧ drap ꜧonuɱ Hade jacꜧ ey ꜧonoɱ drꜹpit tꜧa ꜧade ꜧaŋ drꜹpit mik . ꜧer didrik ſagde ſtatꜧ op ok ſlos mʒ mik al ena/ reſeŋ ſwarede jacꜧ mente atꜧ eŋ maŋ ſkulle ey tỏrra bywda mik kamp meŋ tw wil ſaa gerna tꜧa wardꜧer jacꜧ op ſtoo ſydꜧaŋ ſprangꜧ ꜧaŋ op ok fik ſiŋ jarnſtangꜧ ok ſloo atꜧ ꜧer didrik/ ꜧer didrik lop til ꜧonoɱ ok tꜧo ſlo reſeŋ ỏffuer ꜧonuɱ ſaa atꜧ endꜧeŋ aa jarnſtangꜧeŋ togꜧ j bergꜧit . ꜧer didrik ꜧỏgꜧ til reſen- mʒ ſit ꜧwaſſa ſwꜹrdꜧ ꜹkꜧgia ſax ok ꜧỏgꜧ ꜧonoɱ badꜧa ꜧenderna aff ok ſidꜧaŋ ꜧỏgꜧ ꜧaŋ ꜧwart ꜧugꜧ eptꜧer Anat tꜧer til reſeŋ ſtỏrte ok bleff dỏdꜧ ſidꜧaŋ ſattis ꜧer didrik a ſiŋ ꜧeſtꜧ ok ꜧade tꜧa wynnit tꜧeŋ ſiſta kamp tꜧer maŋ wetꜧ aff atꜧ ſꜹgia ok wartꜧ ꜧaŋ tꜧer aff mykit priſadꜧ atꜧ ꜧaŋ ꜧempdis ꜧemmes dỏdꜧ ſiŋ godꜧe weŋ Tꜧa redꜧ ꜧer didrik ꜧeɱ j gꜧeŋ ok rꜹgerede ſitꜧ rike lenge ſidoŋ/ tꜧer eptꜧer |[8] war ꜧwaſke kempe eller reſer til tꜧe ſoɱ motꜧ ꜧonuɱ torde ſtrida tꜧʒ war ꜧans meſta lỏſtꜧ atꜧ ridꜧa j ſkogꜧ ok ſtrida mʒ gryɱ dywr ſoɱ engꜧeŋ annar torde ſtrida mʒ/ all landꜧ frwctade fỏr ꜧonuɱ
Kap. 382.
Tyska mäns sägen om konung Didrik, att han bortfördes af djefvulen på en svart häst.
tꜧa ꜧer didrik war faſtꜧ gamal Tꜧa redꜧ ꜧaŋ til etꜧ badꜧ ſoɱ eŋ kallas didrics badꜧ tꜧa ꜧaŋ war j badʒ/ tꜧa ſade eŋ ſweŋ til ꜧonuɱ ꜧer lỏper tꜧeŋ ſkỏniſtꜧe ꜧyortꜧ ſoɱ jacꜧ ſaa j alla myna dagꜧa/ ꜧer didrik ſprangꜧ wt tag [?aff] baditꜧ ok fik ſiŋ bada kopa oɱ kringꜧ ſik ok badꜧ ꜧemta ſiŋ ꜧeſtꜧ ok ſina ꜧwnda/ ꜧans ſwꜹno gingo eptꜧer ꜧans ꜧeſt/ konungꜧ[eŋ] tykte lanctꜧ wara atꜧ bidꜧa tꜧy ꜧaŋ ſaa ꜧwar dywrit lop/ tꜧa ſaa ꜧaŋ ꜧwar eŋ ſuart ꜧeſtꜧ ſtodꜧ mʒ ſadel ok beʒil ꜧaŋ ſprangꜧ ſnart oppa ꜧonuɱ ok rendꜧe eptꜧer dywrit ok ſwꜹnona ſlogꜧo ꜧwndana lỏſa/ ꜧwndana wyllo ey fỏlia tꜧeŋ ꜧeſtꜧ ꜧeſtꜧeŋ lop ſa faſtꜧ mʒ ꜧonuɱ atꜧ engꜧeŋ fogil kwnne raſkare flyga/ eŋ ꜧans tiꜹnara folde eptꜧer ꜧonuɱ oppa ꜧans ꜧeſt blanka ok ꜧonoɱ folde alla ꜧwndana . ꜧer didrik faŋ too atꜧ tꜧʒ war engꜧeŋ ꜧeſtꜧ ꜧaŋ oppo ſatꜧ/ ok wille gerna ſkilia ſik fra ꜧonuɱ/ tꜧa ſatꜧa lareŋ ſaa faſtꜧ widꜧ ſadeliŋ atꜧ ꜧaŋ motte bliffua tꜧer ꜧaŋ war komyŋ/ tꜧa ropadꜧe ſwꜹnana ꜧerre tw ridꜧer altꜧ fỏr faſtꜧ mik tykker radꜧ atꜧ tw wendꜧer j gꜧeŋ/ ꜧer didrik ſwarede mik tykker atꜧ jacꜧ ridꜧer illa ok ey wel tꜧʒta ꜹr fꜹnyŋ jacꜧ ſitꜧer aa/ togꜧ maa jacꜧ j gꜧeŋ koma nꜹr gudꜧ wil ok jompfru maria/ ſydꜧeŋ koɱ ꜧaŋ ſnart fraŋ ſwꜹnnyŋ ſa atꜧ ꜧaŋ ey viſte ꜧwar ꜧaŋ bleff Sydꜧaŋ kwnne |[9] ingꜧeŋ mʒ ſanningꜧ atꜧ ſꜹgia ꜧwart wtꜧ ꜧaŋ komyŋ war ꜹŋ tꜧʒ ꜧaffuer komitꜧ j drỏma fỏr tyſke meŋ atꜧ didrik monde tꜧʒ nywta ꜹtꜧ ꜧaŋ kallede a gudꜧ ok iompfru maria
Afvikande läs-arter: