Skáldskaparmál (AU) - Omskrifningar 11
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ![]() |
Snorra-Eddu
Öfversatta af
Anders Uppström
100. Skule Thorstensson: Glens maka (solen) går gudablid med sina strålar (ned) i gudinnans (sin) boning. Sedan kommer ofvanifrån den gråklädda månens goda ljus (går månen upp).
100. Jfr Gylfaginning, 11.
101. Einar Skuleson: Hvar helst som verldens (luftens) kammares (verldsrymdens) höga, beständiga låga (solen) sväfvar öfver vår förträffliga vän. skeppens borgs (skeppslandets: hafvets) båls (elds: guldets) grymmaste fiende (frikostigaste utdelare) . . . .
101. grimmaztan . . . af läs grimmaztum . . . of.
102. Sven: Fornjots vanskapliga söner (de häftiga stormarne) började först att framkalla snö.
102. Enligt Fundinn Noregr voro Fornjots söner 3: Hler, Loge och Kare, den sista en representant af vinden, som i texten föreställes mångfaldigad.
103. Orm Stenthorsson: Jag råder den blinda mannen till förnöjsamhet denna Vindsvals son (denna vinter).
103. Se Gylfaginning, 19; Vafþrúðnismál, 27.
104. Asgrim: Den på guld frikostige segervinnaren var (vistades) sedan i Throndheim den ormssorgen (vintern). Folket vet (känner) dina sanna (verkliga) förehafvanden.
104. iþir l. iðir, sing. ið förehafvande, egentl. gående, itio, och således af den vidt utgrenade stammen I, som igenfinnes i skr., gr., lat., göt. o. s. v. — sannar af saðr i st. f. sandr, sannr, sann; Ursprungligen ett part. prœs.; jfr skr. sân, satî, sat, lat. sens i аb-sens och prœ-sens, samt det göt. sunjis verus. Det som är, är sannt, och det sanna är det varande.
105. Egil Skallagrimsson: Upp skola vi glittra med (svänga) våra svärd, du ulfvens tandfärgare (underhållare)! Vi ega ett dåd (en bragd) att utföra i dalfiskarnes (ormarnes) glädjetid (i sommar).
105. Yttrande af skalden vid ett angrepp på staden Lund i Harald Gormssons tid. Egil intog och plundrade staden. Se Egils saga, cap. 47.