Skáldskaparmál (AU) - Omskrifningar 13

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Anders Uppström
1806-1865
Skáldskaparmála-quædi
Snorra-Eddu


Öfversatta af
Anders Uppström


Skáldskaparmál
I. Omskrifningar


47. Huru män och qvinnor omskrifvas


133. Ottar den Svarte: Jag behöfver (önskar) njuta (välvilja af) guldbrytarens (mannens) goda (tappra) lifvakt. Härinne hos den i strid erfarne konungen är en till hvarje företag dristig huskarlaflock.

133. Se 221. — alnenninn af allr + nenninn, och det sednare af nenna, göt. *nanþjan, τολμαν, τληναι, dansk. nænne, norsk. nennast, sv. nännas. Af samma Ursprung Nanna, Balders gemål, göt. *Nanþjo.


134. Einar Skålaglam: Gullsändaren (mannen: skalden, jag) later landets erhållare (herre) njuta Yggs (Odens) mjöd (sångens lof). Konungen gläder härdrängarne (krigarne); hans dyrbara skänker (dyrbara skänker af honom) kan jag få (erhåller jag).


135. Thorleik: Med bragder vinner (gör) guldkastaren (mannen) konungens lifvakt sig huld (bevågen). . . .


136. Thorvald Blönduskald: Guldstridaren (mannen) kastar (utströr) armläggens (handens) glöd (guld). Konungen gifver rödt gods (bortskänker guld). Illgerningsfolkets (missdådarnes) förödare utskiftar Granes (Sigurd Fafnersbanes hästs) börda (guld).


137. (Thorarin Loftunga): Fann (diktade) jag åt guldskaten (guldutdelaren: mannen) en togdrápa (en sång). Gjord (diktad) är (den) öfver den stora eldens (svärdets) gatas (sårets) lågas (svärdets) storms (stridens) Bör (gud: krigaren).


138. Hallar-Stein: Lär (skall förmodligen) Vidblindes (jättens) galts (hvalfiskens) salta svaltegs (hafvets) bernstenskastare (guldutdelaren: mannen) länge minnas rörremmens (ormens: Fafners) hviloställes (bädds: gul- dets) sälg (qvinnan).


139. Gunnlaug Ormstunga: Född blef den förträffliga qvinnan (Helga den fagra) till oenighet för menniskors barn. Stridens lund (krigaren, mannen: Skald-Rafn) vållade det. Godsets (guldets) låga (kullfallna träd, träd: qvinnan, Helga) var jag sinneslysten (högst ifrig) att ega.

139. Gunnlaug Ormstunga, så kallad af sina giftiga infall, hade trolofvat sig med en viss Helga den fagra och rest bort från Island. Vid återkomsten fann han henne gift med en annan, vid namn Skald-Rafn. Mellan dessa inträffade i följd häraf envig, först på Island, det sista derstädes, och sedan i Norge. Båda kämparne omkommo: den förrädiske Skald-Rafn på stället, och Gunnlaug 3 dagar sednare. Detta skedde 1013. Angående de närmare omständigheterna, se Guunlaugs saga ormstungu.


140. Hallar-Stein: Jag har, vand (van) vid arbetet, med poesiens hyfvel (tungan) åt dig, du ölskålarnes mark (skog: o qvinna)! hyflat det vida diktskeppets stammars brandåsar (tillredt det långa qvädets halfstrophers rader: jag har diktat ett vidlöftigt qväde åt dig).

140. avlstafna läs avl stafna.væn läs vetz = viðs.


141. Den samme: Du, Hjadningarnas stenars (vapnens) granna (smärta) vaktgudinna (du sköna qvinna)! lär, likasom flera flodens elds (guldets) plankor (flera andra qvinnor), brottas emot (motstå) diu lycka.

141. tróþa läs tróþur = tróður. Angaende betydelsen af Hjaðninga grjót, se nedanför, pros, afdeln. cap. 50.


142. Orm Stenthorsson: Fjärdbenets (perlbandets) stötta (qvinnan) blef förd i (ikläddes) ganska rena (glänsande) kläder. Spjutens Frey (krigaren) slängde (kastade) en ny drägt öfver mjödets Hrist (Valkyrja: qvinnan).

142. saung läs slaung


143. Steinar: Ringens mjuka ställes (handens) milda (frikostiga) Syns (Asynjas: qvinnans) drömmar hafva alla ljugit för mig. Hon, strömtunglets (guldets) rörliga stod (qvinnan), bar bedragit mig.

143. synjat läs Synjar. — villti stoð läs veltistoð.


144. Orm: . . . ty ramarnes (fingrarnes) ihåliga, klingande elds (guldringarnes) björks (qvinnans) märke har jag lagt (satt) å Billings sons (dvergens) bägare (sången) som jag bär fram (qväder: qvinnan har jag tillegnat min sång).


145. Rikedomarnes fagert prydda ek (den fagert prydda qvinnan) står i vägen för (hindrar) vår lek (glädje).


146. Du oförskräckte, metallernas dånande skurs alm (stridshjelte)! Ej skall vårt mod upphöra (sjunka). Så bjöd oss linets lind (qvinnan) i landet (der hemma).

146. ockra läs ockur.


147. Ulf Uggason: Men jordens sträfva vidja (Midgårdsormen) stirrade hvassögd (med hvassa ögon) öfver bord på jordens bens (bergets) folks (jättarnes) pröfvare (Thor) och blåste etter (utspydde gift).

147. Se 251. — Gylfaginning, 48.


148. Kormak: Mordtenens med (svärdets träd: krigaren) är förträffligare än många (öfverträffar många) i pilarnes dån (hvinande: striden). Svärdet förskaffar den stridsfärdiga Sigurd Jarl landet.

148. morðreins läs morðteins. — hildum bavrrum läs hildibavrrum.


149. Hallfred Vandrœdaskald: Sköldskadans (svärdets) väldiga omvårdnadslund (den mäktige krigaren), betäckt med löf (försedd med hjelpmedel), ståndar (är) Ulls asktullar (sköldbärarne) österut till stort beskydd.

149. reyki lundrrækilundr, af rækja colere. Se Harald Gråfälls saga, cap. 6.


150. Arnor: Mot aftonen bad (befallde) skeppets buxbom (anföraren: Magnus den Gode) Rygerna sammanlägga (sammanbringa) sköldarne (börja striden). Man höll ut med stridsskyarnes (sköldarnes) regn (striden) genom (hela) höstnatten.

150. Se Magnus den Godes s. cap. 34. Ifrågavarande strid stod vid Helganäs i Norra Jutland mot Danska konungen Sven Ulfsson, som drefs på flykten. — rökkr, neutr., got. riqis, skr. ragas. — hest . . . regin läs hèlt . . . regni.


151. Räf: Gick den frikostige hästegaren (mannen) i möns med guld bestänkta (prydda) säng, (erhöll Hnoss, en förträfflig klenod). Hars (Odens) drifvas (urväders: stridens) ask (krigaren) vinner (ådagalägger) mycken raskhet.

151. við = viðr = vinnr.

152. Var välkommen du, handens isars (silfverringarnes) lönn (man: krigare)! Så helsade brynjan.


153. Räf: Alldenstund svärdens uppehållsställes (handens) törnbuske (krigaren) råder stridsuppmanaren (mig) dertill, har jag beslutit att icke bjuda Thorsten strid.

153. ógnstavðvar läs ógn stavðvar.


154. Ottar: Der, som korpen icke svalt, höll (försvarade) du, förfärliga stridsstaf (krigare)! förmedelst männers slägte (männerna) landet emot tvenne konungar. Snabbrådig är du.

154. Se 249. — láð, neutr. land, förutsätter ett göt. led, hvaraf unleds fattig, egentl. som är utan land.


155. Arnor: Uppstaplade rikedomens unga törnbuske (den unge mannen) tunga (stora) likhögar för (åt) örnarne, men hirdmännen understödde örnhungerns stillare (krigaren: honom) förträffligt.