Skáldskaparmál (AU) - Omskrifningar 15
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ![]() |
Snorra-Eddu
Öfversatta af
Anders Uppström
189. Hornklofve: Den bleka (med blyhvitt öfverdragna) våghästens (fartygets) hårdrådige ödeläggare (den tappre konungen: Harald Hårfager) lät helt ung i högsta tid (under lyckligaste förebud) tränga (föra) skeppens framstammar i sjön (i hafvet).
189. Se Fagrskinna pag. 9 och Fornmanna sögur 10, 186—187. Yttrande i anledning af Harald Hårfagers första sjöstrid, i hvilken Mörer och Romsdalingar besegrades och de förras konung stupade.
190. Erringar-Siein: Ändock att (ehuru) hela folket förkunnar (alla menniskor förespå) skalden (mig) ofred söderifrån (söderut), så lasta vi dock Geiters (sjökonungens) denna häst (detta skepp) med grus (så intaga vi dock barlast) (och) våga oss glada åstad.
190. nennum af nenna, göt. *nanþjan; se ofvanför, 133.
191. Hallvard: Sveides (sjökonungens) sidolånga renar (skepp med långa sidor) kom (förde) du, Svens segersälle son! å Sölses (sjökonungens) bänks (fälts: hafvets) stig. Sundets djur (fartygen) gingo från land.
191. Svens segersälle son: sannolikt Knut den Store, till hvilkens ära skalden skrifvit ett lofqväde. Se Olof den Hel. saga, cap. 183. Fornm. s. 11, 187.
192. Thord Sjareksson: Solbordshästen (solskärmshästen, sköldhästen: fartyget) lät norrifrån kröka förbi (seglade norrifrån i en krok förbi) Siggja. Vinden sköt (förde) Gylfes (sjökonungens) lands (hafvets) häst (skeppet) söderut förbi Aumar; men måsens väghäst (hafvets häst: skeppet) lade sedan både Körmt och Agder bakоm stammen (seglade sedan förbi både K. och A.). Mastens häst (fartyget) gick förbi Lister.
192. Siggja, en ö i sydliga delen af Bergens stift, vester оm ön Moster, bredvid Bommelön. — Aumar, öar hörande till Stavangers amt och belägna nordligt om Hvitingsö. — Körmt, nu Karmön, hörande till samma amt. — Agder och Lister hörande till sydliga och sydligaste Norge.
193. Markus: Hafvets björn (skeppet) gick skyndsamt öfver fjärdormens (ålens) snöhopar (de skummande vågorna); hvalfiskens bonings (hafvets) björn (fartyget) lopp öfver hvita skummets branter (vågorna); hafssvallets björn (skeppet) gick fram å hafsskidens (fartygens) gamla stigar; stormbekämpande bröt (genombröt) stöttans björn (skeppet) skärets dånande fjätter (hafvet).
193. vetrliþi vintergångare: som går i vinterqvarter: björn. — hvíti, m., något hvitt, hvitt skum, hvita. Jfr Rask, Anvisn. till Isl. pag. 182, c. — þann ívgtanni läs rann-íugtanni, det förra af rann = göt. razn hus, och det sednare af íug + tanni stridstandad: björn. Anm. íug beslägtadt med jögun och med det göt. jiuka έριθεία, rixa.
194. Harald Hårdråde: Plankan (skeppet) skar (banade sig väg) förbi det vida Sicilien; vi voro då hurtiga. Däckets hjort (skeppet) skred (gick) skyndsamt (och) alldeles efter förmodan under drängarne (de unga männen).
194. Har Hårdr. s. cap. 15.
195. Einar: О du, ringens fredsfördrifvare (frikostige ringutdelare)! Den förträfflige unge mannen kan dock ej länge vara med dig, om ej något (någon fördel) åtföljer det (är förenad dermed). Vi utrusta hafssvallets elg (ett skepp).
195. nakqva d. ä. nakkva något; till ursprung och betydelse fullkomligt lika med ett antaget götiskt ni vait wa nescio quid. De särskilda formerna af detta fornnordiska pronomen låta hänföra sig, dels till ni vait was, dels till ni vait warjis, båda = nescio quis.
196. Måne: Hvad lär du, hängfärdiga, kindgråa karl (eländiga, gråskäggiga gubbe)! å hafvets utter (skeppet) kunna uträtta bland de unga männen, ty din kraft far ju skyndsamt sin kos?
196. acri läs otri för halfassonansens skull; otr, skr. udras (i forment hänseende beslägtadt med ύδρος, ύδρα) af rad. und, fordom vand madidum esse.
197. Räf: Men guldförminskaren (guldutdelaren) lydde Thorsten (gjorde Th. till viljes). Rullvargens (den på rullar i hafvet utförda vargens: skeppets) lund (skeppsanföraren) är jag huld (trogen) till (ända till) brynspöets (svärdets) vredes (drabbningens) ord (samtal: ända tills striden talat: ända i döden).
197. heimvandil läs heinvandil.
198. Eyjolf Dadaskald: Å Meites (sjökonungens) skid (skeppet) for mycket sent оm dagen den unge (Erik, Håkan Jarls son) med tillräckligt manskap emot kustlandets (Möres) tappre höfding (Skopte, Håkan Jarls måg).
198. Se Olof Tryggvasons s. cap. 20.
199. Styrkar Oddason: Och efter (för att förfölja) den förträfflige kringstänkaren af flodens eld (guldutdelaren) åkte (seglade) modigt Högnes (sjökonungens) folk (krigarne) i rullens vagnar (på skeppen) å Heides (sjökonungens) snöhopar (öfver de skummande vågorna).
200. Thorbjörn: Rullens höga vagns (skeppets) belastare (mannen), han som, о du guldutdelare! fick Hvita-Krists högsta lycka, var i skirningsbrunnen (döpelsefunten: blef döpt).