Skáldskaparmál (AU) - Omskrifningar 17
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Snorra-Eddu
Öfversatta af
Anders Uppström
212. Eyvind Skaldaspiller: Farmatyrs (Odens) . . . beröfvade landrådarne (konungarne) lifvet på Oglo.
212. Se 5. — Ogló: en halfö hörande till Stjórdœla-fylki, VNV. om Störelfvens utlopp i Throndheimsfjorden. Se Aall, Sn. Sturlesons Norske Kongers Sagaer, Christiania 1838, I, 52, 108.
213. Glum Geirason: Konungen rödfärgade under hjelmen (hjelmbetäckt) brynstenarnes löt (land: svärdet) å Göterna; der blef landets vårdare befunnen i spjutens gny (striden).
213. Se 325.
214. Thjodolf: Gråhårig skall hirdens styresman (konungen), glad i hågen, lemna sina söner sitt arf och sin odaltorfva (odaljord). Min önskan är det.
215. Einar: Den modige landvårdaren (konungen) bär ormens hufva (Fafners hufvudbetäckning: förskräckelsens hjelm) på hårets berg (hufvudet). Hördernas (Norges) konungs ära täljer skalden (besjunger jag) för de tappra männen.
215. grepr läs greppr.
216. Arnor Jarlaskald: Förnimme jarlarnes krigarflock, huru den modige konungen (konungarnes jemnlike: Thorfinn Jarl) sökte (egnade sig åt) sjön! Icke fattades den oförtrutne höfdingen dristighet att kämpa med hafvet.
216. Se 275. Оm denna Thorfinn Jarl berättas, att han varit den förnämsta och mäktigaste af Orknöajarlarne. Han dog mot slutet af Harald Hårdrådes tid, öfver 65 år gammal. Ol. Hel. Saga, cap. 109.
217. Thorvald Blönduskald: Hell dig, du i striden modige konung och likaledes dina raska huskarlar! Min sång, diktad till ditt lof, hafva männerna i munnen.
218. Harald Hårdråde: Den fullstarke (kraftfulle: Einar Thambarskälfver) väntade att fylla (intaga) konungens stol. Jag finner ofta, att en mindre (fåtaligare) huskarlaflock drifver i hälarne på en jarl (att en jarl har ett mindre följe med sig, neml. än Einar).
218. Se Harald Hårdrådes s. cap. 44 о. f. Einar Thambarskälfver förde a tingen böndernas talan mot konungen, hvilken ock derföre på ett förrädiskt lät nedhugga honom och hans son.
219. Sighvat: En sådan drabbning till sjös sporde jag konungens män nyligen hafva hållit, att jag nästan icke förtäljer några de minsta spjutstormarna (nästan förbigår småstriderna).
219. tel = telk. — engin bör upplösas i eng + in, acc. pl. n., det förra = eingi, och det sednare bestämda artikeln, hvadan superlativen smæstu i sin svaga form.
220. Den samme: För metallernas helsning (vapenbullrets skull) var då icke å denna tåghäst (å detta skepp), som om mön bure mjöd åt konungens soldtagare.
220. Se Olof den Hel. s. cap. 48. Den drabbning, som här åsyftas, hölls i Viken år 1016 af Olof den Helige, kort förut af sina anhängere utropad till Norges Konung, mot Sven Jarl, som besegrad nödgades fly till Sverige, hvarest han, efter ett härnadståg till Gardarike, insjuknade hösten nämnda år och dog.
221. Ottar den Svarte: Jag behöfver (önskar) njuta (välvilja af) stridens glödbrytares (svärdsbrytarens: krigsfurstens) goda manskap (tappra hird). Här inne hos den tappre konungen är en till hvarje företag dristig (beredd) huskarlaflock.
221. Se 133. — alnenninn läs alnennin.
222. Hallfred: Konungens i striden tappre, i hat häftige rådgifvare, han, hvilken raskhet behagar, låter Högnes af hammaren utslagna drägt (brynjan) skramla på sig.
223. Snæbjörn: Konungarnes samtalsvän låter trädets (mastens) sidolånga tjur (det stora skeppet) stödja (stöta) stålets (den jernbeslagna framstammens) dånande svärd (vattenklyfvaren) åt sig (till sin fördel) mot den hårda dufvan (böljan: låter skeppet plöja det af stormen våldsamt upprörda hafvet).
223. hlemmitverþ, dånande svärd. Jfr ags. hlimman, hlamm, hlummon, hlummen rugire, clangere, samt fht. hlamôn, hlamezjan crepitare; vidare den enstaka formen hlam sonuit. Förmodligen hörer ock det göt. hlamma παγίς till samma ordstam.
224. Arnor: Mina unga söner bära sina tunga sorger, men mig gripa de (äfven) i anledning af denna stridsberömda konungarådgifvares slut (död).
224. Commentatorn till Köpenh. uppl. förmodar, att föremålet för skaldens sorg är antingen Thorfinn Jarl (se 216) eller hans brorson Rögnvald. — Enligt Ettmüller, Lexicon Anglosaxonicum, äro þíng conventus, þáng tucus littoralis dichotomus, þúngr gravis, och þengill rex att hänföra till ett gemensamt stamord þingan, þang . . . gravescere.
225. Hallfred: Råden (företaget) lyktades (så), att han, konungens vältalige rådgifvare, sedan erhöll Onars enda, med skog beväxta dotter (landet: Norge).
225. Se 82.
226. Kormak: Haralds (neml. Hårfagers) sannrönares (verkliga pröfvares: förtrolige väns: Sigurd Jarls) frikostige son (Håkan Jarl) höre på! Träsktändernas (stenarnes: bergens) Syrs (gudinnas: jättinnans) mäns (jättarnes) mig (sedan) tillhöriga jäsdryck (Suttungsmjödet) låter jag vara uppe (slår jag upp: jag qväder).
226. lätr läs lätk = lœt ek.
227. Thjodolf: Växer för Olofs (neml. Kyrres) fader (Harald Hårdråde) jernspetsarnes väder (striden) och hvarje djerft företag, så att det är värdt beröm.
228. Den samme: Jarisleif såg, om (modet) svigtade hos konungen. Den förträfflige, helige konungens broder (Harald Hårdråde) upphof sig (tillväxte i ära).
229. Den samme: Död är han, som öfverträffade alla, neml. hökegarnes (furstarnes) anförvandt, Haralds broderson (Magnus den Gode).
230. Arnor: Rådde göra (gjorde: ingick) Heites (sjökonungens) slägting (krigaren), som sörjde för härens behof, förvandtskap med mig. Den starka (nära) slägtskapen med jarlen (Rögnvald) lät göra åt oss (förvärfvade mig) till följe deraf ära.
230. Rögnvald Brusason, brorson till den förut nämnde Thorfinn Jarl.
231. Den samme: De tunngjorda (skarpa) svärden beto (nedgjorde) tappra härskaror söder om Mön (en af de Orkadiska öarne), men der skyndade du, den gamle Rögnvalds afkomling (Thorfinn Jarl), under sköldarne (skyddade du dig).
231. Thorfinn Jarl härstammade i 5:te led från Rögnvald Möra-jarl, här kallad den gamle Rögnvald, som var broder till Sigurd, den förste jarlen öfver Orknöarna, och fader till den mäktiga jarlen Torf-Einar. — fólks läs fólk.
232. Den samme: Fjerra (aflägsna: skydda) o Gud! den mäktige Torf-Einars ättbotare (ätts fortplantare) från men (för olyckor), men jag beder om troget välbehag (om din nåd) för den dyre (förträfflige) höfdingen.
232. Med Torf-Einars ätts fortplantare menas här, enligt Sveinbj. Egilssons Lexicon, Thorfinn Hjessklyfvare, en son till nämnde Torf-Einar. — fiþr läs firr.
233. Einar Skålaglam: Stridsuppmanare! ej lär det blifva (födas) (någon) ännu mildare (frikostigare) Hildetands ättstödjare (ännu frikostigare konung af Hildetands ätt). (Den) ättens beröm är jag skyldig att uppehålla (neml. genom mina sånger).
233. ætt eller átt, gen. ættar eller áttar, göt. aihts af verbet aigan ega. Begreppet ätt utgick nemligen från begreppet egendom. — inn = enn ännu. — mildi läs mildri.
