Skáldskaparmál (AU) - Omskrifningar 5
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ![]() |
Snorra-Eddu
Öfversatta af
Anders Uppström
64. Thjodolf den Hvinverske: 1. Ännu ser man, huru jättarnes förskräckelse (Thor) lät å eldsringen (eldsvagnen åkande) uppsöka Grjotuna högs klipphålas inbyggare (Hrungner). Åkte till jernleken Jordens son (Thor), men månens väg (luften) dånade under honom. Modet svällde i Meiles broder (Thor).
2. Kunde alla den tomma rymdens boningar brinna (hela luften brann) för Ulls styffader (Thor), men af storm träffades den ändelåga (hela den underliggande) jorden. Då när den beqväma vagnens bockar framdrogo tempelguden (Thor) till Hrungners möte, gick Svölners (Odens) enka (maka: jorden) nära nog sönder.
3. Skonade ej Balders broder (Thor) männernas glupska fiende derstädes. Bergen skakades och klipporna brusto; den höga himmelen brann. Mycket sporde jag rendjurets betesmarks (bergets) mörka ryggars (de mörka bergsryggarnes) hvalfiskars (jättarnes) föreståndare spjerna emot, då när han varseblef sin stridskunnige baneman.
3. Sednare hälften af denna stroph företer så stora svårigheter, att jag ej vågar förfäkta öfversättningens rigtighet.
4. Skyndsamt flög för bergvårdaren (jätten) — gudarne vållade det — rändernas bleka is (den blanka skölden) under fotsålorna; så ville stridsgudinnorna. Behöfde ej bergsklyftans efter många strider lystne inbyggare från den stunden länge vänta på hugg af tryntrollets (hammarens) hårda stallbroder (begagnare).
4. imundísir stridsgudinnor; ordets förra beståndsdel är väl beslägtad med det göt. iumjo όχλος; samt dísir af sing dís ursprungl. det samma, som det göt. *deis callidus. — triónu-travll trynets troll, poetiskt уха, hammare, af trióna tryne och tröll troll. Det sednare ordet hänför jag till ett antaget götiskt trudl af trudan trampa, således i visst hänseende synonymt med mаrа; jfr Yngl. s. cap. 16. På samma sätt göt. þvahl lavacrum af þvahan lavare; fornn. bil dröjsmål, göt. *bidl af beidan, baid, bidum . . . bida, vänta; gil fördjupning i berg (se nedanför) i st. f. ginl af geinan, gain, ginum . . . gapa, gr. χάσκω . . . έχανον dansk. suul, norsk. sul sofvel, norsk. tvil tvifvel.
5. Beles elaka skaras (jättarnes) lifsspillare (Thor) lät falla (fällde) de icke låga ljudens fjällbjörn (de stärkt återljudande bergens björn: jätten) å randens (sköldens) holme (holmgångsplats). Der neg (föll) fjällfördjupningarnes marks (fjälldalarnes) konung för den skarpa (hårda) hammaren, men bergdanernas nedbrytare (jättarnes besegrare) motstod (fick öfverhanden öfver) den ofantlige resen.
6. Och jättens härgudinnas (jättinnans) hembesökares (Hrungners) hårdbrutna brynsten hven (flög hvinande) i hjernans takås (i hufvudet) på Jordens son (Thor). Der stod sålunda fordom i Odens sons hjessa stålens vikare (brynstenen) icke lös (fast), bestänkt med Eindrides (Thors) blod.
7. Innan (till dess) ur hårets sluttande backar (hufvudet, neml. på Thor) ölskänkerskan (trollqvinnan Groa) bortsjöng sårens tillredelseguds (Hrungners) röda, hvinande rostskada (skärfvorna af Hrungners hvättjesten, brynsten). Noga ser jag å Geiters (sjökonungens) gård (skölden) dessa tilldragelser. Ringens bäfvande kulle (en rund och lätt handterlig sköld), med färger utsirad, mottog jag af Thorleif.
7. oc hneigihliþum läs or hneigihliþum. — avlgefiom läs avlgefion. — þeir läs þær. — er bifð läs ek bifom, se 68, 13.