Solsönernas Saga – Sagan om Ensamhetens Land

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Sagan om Ensamhetens Land

DET VAR EN GÅNG . . .

Himlen höjde sitt väldiga hvalf öfver honom, smaragdgrönt och dunkelblått, med tusen och åter tusen gnistrande briljanter infattade i sin kupiga rund. Froststänkta, himmelshöga furor blickade lugnt och allvarligt ned på hans färd.

Det gnällde och gnålade under medarne, där släden rankade sig framåt. Från forsen, som låg halft bunden af kölden, hördes ett doft, hväsande knot; — en skrämd orres flykt inne i skogen blef ett dunder som af annalkande storm; — en ensam, vilsekommen ren skyndade öfver vägen.

Och mannen som satt i släden, tänkte underliga tankar. Han var född häruppe — här hade hans far, hans farfar och alla fäderna upp till en oviss forntid lefvat sitt tysta lif. Själf hade han här tillbrakt sin barndom och lyckligaste ungdomsår, men ödet hade fört honom bort, till andra trakter. Aldrig hade han väl glömt fjällbygden, det fagra Sameland, och sitt folk, Solens söner, som de i sin styrkas dagar kallade sig. Men bland sydligare trakters folk, borta från naturens omedelbara påverkan, hade minnet af landet och fäderna blifvit endast som minnet af en vacker saga.

Och nu, när mannen åter stod öga mot öga, hjärta mot hjärta med sitt land, sitt folk, var det honom som om sagan blifvit lefvande, och verklighet och saga smälte samman i en dikt, skapad af naturen själf. Hans sinne blef stilla och högtidligt, hans hjärta ödmjukt, så som det endast kan bli inför Naturen. Ödemarkens tystnad, ödemarkens storhet lade sig tryckande öfver hans hjärta och kom hans öga att tåras af en vemodig glädje.

Och mannen tänkte högt, för sig själf:

»Ja, detta är fädernas, de tysta fädernas land. Detta är de ensammes land och den stora ensamhetens land. Här är landet utan häfder, landet, hvars namn aldrig skrefs på de sidor, där Svearnes bragder ristades, hvars folk kämpade sin kamp i tysthet. De stilla, de tysta fädernas land. Borta äro de — stupade i kamp mot en karg natur, mot mörker och köld. Ingen sjunger deras drapa.»

Så tänkte mannen. Men just då hände något underligt, som endast brukar hända i sagan. Forsen, som hittills brummat och knotat på afstånd, började att sjunga, att tala — ja det är riktigt sannt, ty mannen hörde och förstod hvartenda ord. Och han blef inte förvånad alls, ty han visste ju, att här i detta landet är sagan verklighet, är sagan lefvande i naturen.

Med smekande, lugnande röst sjöng forsen sagan om Ensamhetens Land.

»Ensam — ensam», sjöng forsen. »Ensamt var folket häruppe. Ensamma skötte de sitt id, släkte efter släkte. Långt, långt tillbaka i tiden såg jag dem, små män och små kvinnor, jagande i skogarna, fiskande i sjöarne. Viga, med sviktande steg, rörde de sig i snabbt lopp, klädda i djurhudar. Låg snön öfver marken blef likväl ej deras lopp hejdadt. Snabbare än skogens djur löpte de fram på sina skidor.

Mörkret låg öfver landet.

Offereldarne lyste från bergens spetsar vid höstetid. Blod och fett strömmade, sånger ljödo, trummor dundrade. Från Nalovarde och Ortasoive lyste skenet rödt öfver landet. Där offrades till Beijve, som var solen, och till Ruotta och Tjermes — blodet flöt och offereldarna lyste.

Tiderna gingo. Fridsamt och tyst lefde det ensamma folket i Ensamhetens Land.

Jag såg hårda och stora män af bister uppsyn och ond hug. Blanka vapen buro de. Ur det ensamma folkets hjordar togo de byte, när jakten slog fel. Häpna, skräckfyllda sågo de små, i djurhudar klädda människorna dessa jättar, mot hvilka de intet förmådde.

Och åren gingo, och de underliga, store männen blefvo allt fler, och med skräck omtalade det ensamma landets folk för sina barn de många sagorna om de onda Stalomännen. Af fruktan för Stalo drogo sig de små männen undan från forna jakt- och betesmarker.

Långa år gingo.

Jag såg långa foror komma söderifrån, långa foror, följda af underligt klädda, storväxta män som talade ett annat språk än det lilla folket. Och jag hörde de stora, bistra männens namn, och det var Birkarlar. Sveakungen hade sålt det ensamma landets invånare åt Birkarlarne för några timmer gråverk och åtskilliga lispund torrgäddor, och Birkarlarna hade fått konungens egenhändiga fullmakt att »haffue laperne under sigh med vaold ok tilseijenom».

Våld kom också.

Hårdt fick folket lida, — det lilla sålda folket i Ensamhetens land. Ty birkarlarna foro strängt fram. Ingen hade de öfver sig, ingen mer än konungens fogde, och han var deras vän och bodde långt nere i Västernorrlanden. Ingen hade det ensamma landets folk att klaga sin nöd för, ingen annan än gudarne. Och gudarne voro gamla och trötta — gudarne ville inte längre hjälpa.

Två sekel hade gått sedan Ansgar började kristendomens predikande bland Sveriges folk. Då kommo de första glimtarna hit upp. Jag såg en ljus och fager kvinna rida med tolfmannafölje genom obygdsskogarna, och mankhöga älgar voro hennes riddjur. En mäktig kvinna var hon förvisso, med mannaråd och mannadåd. Solens dotter kallades hon af Solsönerna. Och »Gunnil, den snälla» nämnes hon i häfden. Mod och hopp skänkte hon Ensamhetens folk, och Ensamhetens land blef hennes graf. Men hennes minne lefver.

Åter gå två sekler fram öfver det ensamma landet. Då ser jag en underlig syn. En stor, brokigt klädd skara vandrar fram med pomp och ståt genom obygderna häruppe. Hästar kråma sig, med guldstickade sadlar och stigbyglar af silfver och bärande på sina ryggar högvördige män, klädde i purpur och sammet. Men främst bäres ett gyllene krusifix, och där tåget sakta skrider fram genom obanade marker, ljuda tonerna af en latinsk messa:

Alma mater dolorosa

ora pro nobis.

Det är högvördige fäder, som, sända af de höge herrarne i Uppsala, företaga en färd genom Lappmarkerna för att verka för det ensamma folkets kristnande. Men de små Samemännen äro rädda för grannlåten — de tro, att det är någon ny sorts birkarlar, och att förtrycket nu skall bli fördubbladt. Och därför fly de förskräckta undan där kristenmännens följe går fram. Tjugu lappar bli dock infångade och med lock eller pock döpta i en källa i obygden. Och sedan vända de vördige männen, under psalmsång och klingande messors ljud, tillbaka till sitt land, för att där för de mäktige i Uppsala omtala, att folket i Ensamhetens land blifvit kristnadt.

Men ännu lyste offereldarne — ännu dundrade spåtrummorna — ännu sjöngos sångerna från fordom. Lämnade åt sig själfva skyndade de nyss döpta att aftvå sitt dop i mitt vatten», sade forsen, »och om Hvite Krist höres föga eller intet i Ensamhetens land.»

»Men ändå — ändå hade kanikernas färd ej helt varit fruktlös», sjöng forsen vidare. »Ett enda frö hade fallit i god jord och spirade härligt. Jag såg en liten kvinna af Samefolket, som hört de högvördiges predikan och gömt deras ord i sitt hjärta, där en brinnande nitälskan för Kristi sak däraf väcktes till lif. Hon hette Magdalena — det namnet hade gifvits henne i hennes kristendop. Från norr till söder, från öster till väster vandrade hon bland sina stamfränder, predikande, så godt hon det förstod, Kristi milda lära. Men hennes stamfränder ville ej höra henne, ty aldrig hade de förut förnummit, att kvinnor ostraffadt kunde syssla med heliga ting. Slikt var männens ensak.

Men den ensamma kvinnan lät sig ej förtrötta. Hennes hjärta var brinnande i henne, och hennes tro gaf henne kraft från ofvan. Genom omarker och ödebygder vandrade hon ned till Uppsala, till de vördiga fäderna med denna bön: »sänd en missionär till Lappland».

Och de högvördiges hjärtan veknade inför hennes trosifver och de sände Vadstenabrodern Toste att bli lappkvinnans ledsagare till Ensamhetens land.

Aldrig kom Magdalena tillbaka. Ingen vet, i hvilken obygd hon lät sitt lif — ingen skall någonsin få veta det.

Ensam kom Toste hit upp. Ensam byggde han sin kyrka, Lapplands första kyrka, på en plats, som nu är obekant. Ensam slog han sig igenom de första årens svårighet.

Vadstenabrodern i vildskogen. Ödebygdens munk, som byggde Lapplands första kyrka. Det är en saga det!

Forsen sjöng för honom — vildskogen sjöng för honom. Och det blef till härliga mässor och orgors gång.

Men när templet stod färdigt, brändes det af birkarlarne, som fruktade, att deras makt skulle inskränkas om lapparne blefvo kristna.

Och ensam måste herr Toste fly genom vildmarken undan birkarlarnes vrede. Ingen vet när och hvar han dog — ingen skall någonsin få veta, hvar hans ben hvila. Ensam dog han — ensam i ödemarken.

Ater gingo mer än hundra år. Den store kung Gösta hade befriat Sverige undan främmande förtryck, och nu gjorde han husbonderäfst med birkarlarne i Ensamhetens land. Den främste af birkarlarna, Hindrik Larsson, miste vid den räfsten mästa delen af det gods, han orättmätigt tillskansat sig. Ja, Hindrik Larsson skulle helt visst ha mistat både lif, ära och gods, hade han ej varit en rik man och fogatens vän. Men de store ha hållit samman i vredens land, i vredens tid.

Åter kom en Vadstenabroder hit upp, den fromme herr Botvid. Många år verkade han här. Naturen sjöng för honom, lärde honom en ny lära. Lärde honom, huru allt har lif, och hur allt lif har värde, därför att lifvet är Gud själf, han må nu kallas Gud efter kristen sed eller Jubmel efter Solsönernas sätt. Munken Botvid vandrade ensam sin tysta väg bland nomaderna. Han förstod dem och de förstodo honom, ty de hade på båda håll lärt ödmjukhet af naturen. Så länge hans krafter räckte, fullföljde han sitt kärleksverk, en mäktig ande, som af naturens stora majestät lösts ur dogmernas band. Därnere i de södra trakterna rasade reformationstidens stormar — meningarna bröto sig som vreda vågor mot hvarandra. Hit nådde ej striderna, icke stormarna. Konungen skref väl bref till munken i ödemarken att denne skulle komma tillbaka och antaga lutherdomen eller ock upphöra med sitt verk. Men Botvid hade lämnat dogmerna vid dörren när han inträdde i Herrens heliga tempel, naturens stora kyrka, och därför aktade han föga hvad namn gudsdyrkandet bar. Ensam gick han sin väg fram. I ensamheten försvann han. Ingen vet i hvilken obygd hans lifslåga slocknade.»

Så sjöng forsen.

Och den sjöng vidare om omarkernas besegrare, om finnbyggarne, som brände och svedjade, så med eld och stål röjande väg för ny kultur. Om Filip Hilduinen, landsflyktingen från Suomis land, som först bröt odlingsmark i Samelandet. Och alla de många, som kommo efter honom, brytande bygd med svett och möda. Vildmarkens hjältar, som aldrig fingo sina namn bevarade åt eftervärlden, men som likväl gåfvo sina lif, sina tankar och drömmar åt fosterlandets jord.

»Ensamma lefde de i Ensamhetens land. Ensamma dogo de, och aldrig skola deras namn ristas på häfdens blad.

Vildmarken, som tog deras lif, har med sin stora tystnad slutit sig öfver dem, och forsens sång och furornas milda sus var den enda äredikten till hjältarna i Ensamhetens land.»

Så sjöng forsen för mannen, och sången gick in i hans hjärta att för alltid förvaras såsom en skatt, gifven af sagan och fäderna.

Och öfver himlen sköt ett stjärnskott sin blixtrande båge och norrskensflammorna började lysa öfver fjällens toppar.