Ur lappsk mytologi Offer

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Ur Lappsk Mytologi och Lappländsk Sägen
af Jakob Fellman



I
Offer


Såsom redan antydts ansåg Lappen sig icke kunna påräkna gudarnes bevågenhet med mindre än att han egnade dem offer. Samma ord, värro, som användes i betydelsen af offer, betecknar derför äfven skatt. Genom trolltrumman tillfrågades guden, hvilken värro, offer eller skatt, han önskade eller fordrade. Ju mera frikostig och ju mera nitisk Lappen i afseende å offer var, desto mera benägna trodde han gudarne vara att uppfylla hans önskningar, hvilka alltid afsågo endast enskild nytta och enskild vinning; ty den hedniske Lappens böner gälde uteslutande hans timliga välfärd och nycker.

Utan afseende på årstiden kunde offer hembäras när som helst; och så skedde äfven. Lappen var i allmänhet mycket färdig härtill och kunde offra de minsta småsaker. Öfverhufvud var dock stor frihet i detta afseende rådande, och endast vissa högtidsdagar voro offer obligatoriska. Den egentliga offertiden var hösten. Då offrades af hela byalaget åt Tiermes (Thor), Beive (solen) och Storjunkaren. Offren bestodo dervid hufvudsakligen af horn och ben, förnämligast af brunnrenar, hvilka man allt ännu brukar slagta på hösten, Mattsmässotiden, omkring den 21. September, dels emedan de under stimtiden, som inträffar kort derefter, ej måtte förföra sig på renhjorden eller dess vårdare, dels ock emedan dessa renar under ingen annan årstid äro så feta som då. Åt Beive offrades äfven midsommartiden.

Dessa offer voro sålunda i regeln icke dyrbara. De offer deremot, som afgåfvos i tillstånd af nöd eller under något löfte, voro vanligen kostsammare. Dock ansåg man sig i mindre betydande fall af nöd, såsom t. ex. då endast ett rendjur var sjukt och man bad om dess återställande, icke behöfva utsträcka sin offervillighet längre än till horn och ben af renar.

Sådana mindre offer verkstäldes inom familjen eller alldeles enskildt. Men om en människa låg illa sjuk, eller om flera af Lappens kreatur på en gång hemsöktes af farsot eller vantrifdes, eller om man möttes af någon annan större motgång, eller eljes var i nöd, då hembars dyrbarare offer till den gud, till hvilken man hade största förtroende, eller som trumman angaf, eller till flere gudar, när hjelp icke syntes kunna vinnas hos en. Men detta offrande skedde ock ofta helt anspråkslöst under löfte om större offer framdeles, för den händelse att man blef bönhörd. Dervid blef offret antingen genast nämndt eller ock utlofvade man det, som guden önskade, hvarom trumman framdeles skulle rådfrågas. Trummans utslag var det ock som ofta afgjorde, hvilken gud offret skulle hembäras; ty man kunde derförutan ej alltid veta, hos hvem bästa vilja och förmåga att i det förevarande fallet bringa hjelp kunde finnas. Till sådana större offer anlitades alltid nåide.

I vissa fall, såsom vid svårare sjukdom, farsoter i renhjorden, giftermål m. m., fann Lappen sig stundom föranlåten att såsom offer utfästa, utom renar, hvilket var det vanliga, äfven andra djur, såsom hundar, bockar, getter, får, kattor och tuppar, hvilka han, sedan löftet en gång var gifvet, anskaffade från andra orter. Ty hvad Lappen under sådana förhållanden lofvat, det höll han troget, kosta hvad det ville, liksom han än gör det med afseende å sina löften om gåfvor till kyrkan. Men man offrade, såsom sagdt, hvarjehanda. Sålunda finner man t. ex. af sången till Tatsha Seita, att man offrade äfven messingsringar, koppar- och silfvermynt. Åt Ora Galles fick dock hvarken hon- eller kastreradt handjur offras, åt Sarakka ej något handjur, dock med undantag af tupp. Offret åt Beive skulle deremot vara ett ungt handjur.

För barn, som man hoppades få, offrades ock hela djur. Medan fostret än var i moderlifvet, hembars såsom offer en qviga, vid barnets födelse en hund, och efter födseln likaledes något djur. Offerdjurets kropp nedgräfdes härvid i jorden, om råd och lägenhet sådant medgåfvo. Men der tillgångarne ej tilläto sådant, var man ursäktad, liksom man allt fortfarande är det äfven hos oss, om af sådan anledning christningskalaset uteblef.

Ett egendomligt offrande af helt djur förekommer hos de Terska Lapparne i trakten af Ponoi, en by belägen i ostligaste delen af den ryska Lappmarken. Detta offer hembars för renarnes trefnad och förökelse samt fredande för varg. Härtill användes det största och mest felfria rendjur, som i byalaget kunde öfverkommas. Det skulle flås utan användning af knif eller annat jernredskap. Derefter fick kroppen, stödande sig på bakbenen och med frambenen uppåtsträckta, stelna af köld. Sedan sådant skett, invigdes kroppen, under sång och bön, till gud[1] för byalaget och benämndes Kovrre eller Kevrre (se derom längre fram under rubriken Kovrre).

Offerdjuret styckades annars led för led, hvarvid benen dock ej fingo bräckas utan skulle förblifva hela. Lappen trodde nemligen, såsom sagdt, att äfven djuren komme att ånyo uppstå efter döden. Af offerdjuret ansåg han sig derför i regeln kunna tillgodogöra sig köttet; ty gudomen kunde skapa nytt kött och ny hud kring benen och hade derför lika stor nytta af dem, som af en hel ren. Dock iakttogs härvid att en bit af hvarje köttstycke sattes i rifvor för gudarnes räkning.

I trakten emellan Imandra sjö och Kouda elf i ryska Lappmarken säges man än, liksom fordom vid Tydals fjället på den svenska gränsen mot Norge, offra kreatur, såsom kor, hästar och får, sålunda att man binder dem fast invid afguden och lemnar dem der lefvande åt sitt öde. (Jfr. del. I. s. 560).[2]

Offret till Sarakka åts endast af qvinnor: men deremot voro offren åt Oragalles, åt Saivo, åt Jabmeks och Leibolmai förbehållna männen till spis. Offren till Radien Atshe och Radien Gjedde förtärdes af begge könen.

Af ofvan antydd orsak — djurens uppvaknande till nytt lif i Saivo — var man således mycket angelägen om att offerdjurets ben skulle förblifva oskadade och alla tillvaratagna. Om derföre t. ex. en hund kom öfver ett sådant ben och förtärde det eller annars bortförde det, måste han tillsätta lifvet och lemna motsvarande ben ur egen kropp i stället för det som gått förloradt. En ytterligare anledning, utom den redan sagda, till att Lappen var så mån om att alla ben skulle tagas i förvar, förelåg deri, att han då kunde hoppas att i framtiden möjligen få draga nytta af sitt offerdjur, sedan det lefvat upp på nytt i en herrligare, frodigare och stoltare gestalt än det hade här på jorden.

Då Lappen gick att offra, trädde han aldrig ut ur sin kåta genom den vanligen, och af alla begagnade dörren, utan genom den heliga dörren, en liten öppning bak i kåtan, genom hvilken qvinnorna aldrig fingo gå — emedan de ej fingo beträda de fjät, lappen trampade då han begaf sig för att offra, likasom de ej heller fingo komma till närheten af de helgade stenarne — genom hvilken dörr fjällappen inbar mest allt sitt kött, åtminstone det som var af offerrenar, och fiskarlappen sin fisk, besynnerligen om den var fångad i någon af de heliga sjöarna eller der man invigt en helgedom åt Saivo; genom hvilken slutligen den fångade björnen inbars.

Då fjällappen skulle offra, satte han sina hundar i band; ty om en hund gick öfver hans fjät medan han offrade, öfverfölls hans renhjord af vilda djur eller sargade och dödade hundarne hans renar. Sammalunda gjorde ock fiskarlappen med sina hundar både vid offring och då han begaf sig att fiska i heliga sjöar.

Hvarken vid offring eller vid sådant fiske fick man tala högt, utan borde dervid iakttagas största möjliga tystnad.

Var det fråga om någon vigtigare angelägenhet och offringen således borde ske med all möjlig solennitet, voro ceremonierna mångahanda. Härvid måste nåide anlitas och ett eller flere djur offras.

Sedan nåiden genom trumman utforskat, åt hvilken gud man borde offra och hvilket djur guden äskade, afskildes offerdjuret från den öfriga hjorden och förseddes i högra örat med ett märke. Derpå beredde sig nåiden för förrättningen med en dags fasta och tvagning af alla sina lemmar. Då dagen för offringen infallit, begaf sig nåiden jemte den, som hembar offret, äfvensom alla gästerna till offerplatsen, der en gudomlighet alltid invigdes, om sådan förut ej fanns derstädes. Nåiden eller blodmannen var härvid iklädd högtidsdrägt. Omkring högra armen eller handen hade han en kedja af messing och öfver hans venstra axel hängde ett bälte, som lik ett ordensband[3] sträckte sig öfver bröst och rygg ned till högra sidan, der dess ändar förenade sig. Skedde offringen åt en Saivonieida eller åt någon af Akkerna, bar han på hufvudet en hatt af hvitt linne. Kring offerrenens horn bands, säger Scheffer, trådar, hvilkas färg berodde deraf, åt hvilken gud offret var afsedt. Sålunda utmärkte man med hvit tråd offret åt Solen, med röd det åt Storjunkaren och med svart det offer, som var ämnadt åt Rota (döden).

Offerdjuret framfördes nu inför afguden eller det berg, den klippa eller den grotta, hvar gudomen ansågs bo. Först tillfrågades gudomen dock om offret var tacknämligt. Nåiden sjöng, och de öfriga instämde: mait zelkak Ton stuorre passe Seita, dam ådshok d. ä. hvad Du befaller, store helige Gud, det får Du. Sedan nåiden än beskrifvit gudens bragder, upprepade han: mait zelkok! dam ådshok, hvad Du befaller, det får Du; hvari åter alla instämde.

Var guden obenägen att emottaga offret, hvarom trumman gaf besked, bjöds det åt en annan, vanligen större gudomlighet. Tillfrågades t. ex. Beive först, och han var obenägen, sporde man Aijeg: mait aukijt, mait värro sitte! hvilka fördelar, hvilken skatt, säg! hvilket jemväl af alla upprepades. Trumslagningen påstod så länge, att ringen, gående med solen, upphörde att glida och endast hoppade på ett ställe, ehuru nåiden fortfor att hamra. Det djur, på hvars bild ringen sålunda stadnade, skulle alltså offras, äfven om det gälde Lappens enda hund för vildrensjagt.

Efter det nåiden med knif gifvit offerdjuret nådestöten, hvilket skedde med sådan skicklighet och precission, att det genast nedföll liflöst på marken, afdrogs huden med stor skyndsamhet, inelfvorna uttogos och djuret styckades. Sedan detta skett, afskilde nåiden från offerdjurets kropp nos, ögon, öron, hjerna och lungor samt en liten bit kött af hvarje lem och framför allt, om offret var ett handjur, dess genitalia. Det öfriga insattes i offerkitteln. Sedan det der fått koka en stund, uttogs det, som tillkom Damen- eller Tamen-kare, hvarom mera här nedan, och stäldes i ordning medan det, som qvarblef i kitteln, fortfor att koka.

Såsnart köttet ansågs vara behörigen tillredt, nedföllo alla gästerna på knä, välsignade maten och bådo den gud, hvilken offret var tillegnadt, att gunstbenäget emottaga detsamma samt vara dem nådig och behjelplig i det han anropades om. Derpå tog blodmannen af köttet och sade eller sjöng: dat lä N. N. bjergo (= det är N. N:s — här nämndes namnet på den gudomlighet åt hvilken offret var afsedt — mat eller kött), och äfven gästerna gjorde likaledes. Sedan man förtärt framdelen af offerdjuret, hvars bakdel sändes hem att der användas för husets behof, tog sig nåiden en dryck af soppan eller köttspadet och sade: dat lä N. N. kare (det är N. N:s skål eller kärl). Efter slutad måltid föll man åter på knä och bad ytterligare guden vara nådig och ej försmå offret.

Nu ihopsamlade blodmannen alla offerdjurets ben och nedlade dem tillika med hufvudet och ofvan anförda, redan tidigare afskilda delar i ett slags likkista af näfver, öfverströk den med blod och nedgräfde den högtidligen i jorden. Först då ansågs det som fullkomligt offer. Det var detta fat som kallades Tamen- eller Damen-kare.

Med afseende å Damen-kare skulle iakttagas att, sedan nedgräfningen skett, öfver detsamma lades en bild af den gud, åt hvilken offret hembars. Den var förfärdigad af björk och i största möjliga öfverensstämmelse med samma guds bild på spåtrumman, samt dessutom försedd med gudens märke, på det att guden skulle igenkänna sitt offer. Äfven detta beläte, som benämndes Värro muorra (skatte trä), öfverströks och korsades med offerdjurets blod, och dess ögon utmärktes med fett af samma djur. Värro muorra blef vanligen sålunda tillskuren, att af trädets rot formades gudens hufvud och sjelfva kroppen af stamdelen. Detta iakttogs vid alla offer åt Saivo, åt Jabmekerna och åt Sarakka. Men då man offrade åt Radien atshe eller åt Radien Gjedde, stäldes rotändan nedåt.

På hvardera sidan af Värro muorra sattes ytterligare med spetsarne öfver bilden sammanböjda björkqvistar, hvilka benämndes Gielde muorra (spännträ).

Solens Damen-kare eller Värro muorra utmärktes ofvantill medels ett med taggar utrustadt klot, som på alla sidor beströks med blod. Men i stället för gielde muorra sattes vid solens värro muorra en spinnrock, hvarmed man ville beteckna solens gång och strålar. På Oragalles' "Damen-kare" sattes en väldig hammare. Dermed skulle han bortjaga hexor och troll samt onda vålnader öfverhufvud. Någon gång nedgräfdes afgudabilden (värro muorra) jemte offret, hvilket äfven omtalas af Högström (kap. 11 § 22), som tillika omnämner, att han funnit allehanda belåten och bilder, äfven under liknelse af renar, jemte åtskilliga slags offer i jorden nedgräfda. Det synes, säger H. vidare, som skulle sådana offer vara "destinerade" åt den, som är rådande under jorden, liksom de lägga på marken och hänga upp i trän offer åt dem, som äro på jorden och i luften regerande.

Gästabuden till gudarnes ära firade de med sång och trumslag, och ju klarare trumman dervid ljöd, desto mera behagade det guden.

Offer hemburos äfven åt Rota. Men ceremonierna voro icke desamma, som vid offer åt andra gudar. Åt Rota, hvars bild hade skepnaden af en menniska, har man offrat äfven döda hästar, hvilka hela nedgräfvits i jorden, på det att Rota måtte på dem rida bort till Rota aimo (afgrunden). Men emedan Lapparne icke hade hästar, köptes sådana för ändamålet hos angränsande nationer. Hästen åtnjöt nemligen fordomdags icke stort anseende hos Lapparne. Så t. ex. ansåg man i Luleå Lappmark, att hästen ej kunde dö af ålder, emedan den, sade man, ej skapats af gud, utan af den onde.

Man hembar, såsom sagdt, offer för alla möjliga ändamål. Sålunda offrade man icke blott för att gudarne ej måtte göra skada, utan äfven af tacksamhet för att allt gått en väl. Då man t. ex. lyckats fånga en vildren, lemnades vanligen någon del deraf på fångstplatsen, vare sig skinnet af hufvudet eller ock hornen eller fötterna, såsom offer åt ställets Seita. Den, som dödat en björn, behöll väl hud och kött, men af tacksamhet mot den gud, som befordrat jagten, nedgräfde man i jorden björnens hufvudskål och ben, eller anstälde man annat offer åt honom. I sammanhang med björnjagten förekommo derjemte vidlyftiga ceremonier och sånger, hvilka omständligen beskrifvas af Scheffer.

I något samband med offrandet stod väl äfven det, att den ren, som drog ett lik till grafven, aldrig vidare fick komma hem, utan skulle slagtas och förtäras vid grafölet jemte det att benen nedgräfdes i jorden. I Utsjoki brukar man nu gifva denna ren åt presten för likpredikan och jordfästning. Någon fördom torde dock icke numera ligga till grund härför, helst sådant ej alltid iakttages, om ej den aflidne derom förordnat.[4]

Stundom offrades, säger Leem, mjölk, gröt, ost eller annat dylikt smått. Ett slags offer var äfven det, att man vid afflyttning från ett ställe, der man bott, spillde litet mjölk på marken såsom gärd af tacksamhet mot ställets Lares. Åt vissa Lares, eldstad, tröskel m. m., offrades äfven brännvin eller annat. Ett sådant offrande kallades samestebme.

Om man vid de högtidliga offren, vid hvilka man i regeln hade att iakttaga tystnad, försummade detta eller något annat, som hörde till de urgamla ceremonierna, trodde man att offren icke behagade gudarne. De unga nåiderna måste derföre grundligen undervisas i allt som hörde till offertjensten.

Offringen var således, såsom af det ofvansagda framgår, en hos Lapparne helig akt. En annan sådan var dopet.



Fodnoter

  1. Friis, som äfven omtalar "Kovre" efter ett manuskript af L. L. Læstadius, hvilket han till begagnande erhållit af Pastor Stockfleth (Jfr. Friis: Lappisk Mythologi, Christiania 1871 s. XI och 143 ff.) yttrar härom: "Rimeligvis var det dog ikke den flaaede Renkrop, som dyrkedes, men denne stod i samme Forhold till den Guddom, der antoges at fremme Rensdyravlen, som andre Billeder till andre Guder. Sandsynligvis var det en Hunren, som ofredes, og heri faar man da Förklaring paa den særegne Omstsendighed, at flere af de Basse-varek. hellige Fjelde, som Leem opregner, have Tilnavnet Bassealdo, hellige Simle, f. Ex. Mæiske vare basse aldo, Mæiske Fjeldets hellige Simle, Nieid vare basse aldo, Jomfrufjeldets hellige Simle, og flere. Uagtet intet nævnes derom i Missionærernes Skrifter, har det rimeligvis ogsaa i Finmarken i de ældste Tider været brugeligt om Høsten at ofre en hel Ren for Held med Rensdyravlen. Det, som nemlig tyder herpaa, er, at man paa Runebom No. 1 finder en Hunren stillet op iblandt de överste Guder som Offer. Kovre eller Kevre, som denna offerren kaldtes af de terske Lapper, er rimeligvis Finnernes Kekri, Käkri eller Köyri, der, efter Agricola, var en Guddom, som havde Omhu for Kvæghjordens Trivsel. Til denne Guddoms Ære holdt Finnerne fordum en Fest om Høsten paa Allehelgens Dag, som derfor endnu af Finnerne kaldes Kekri. Man slagtede et Faar, som tilligemed anden Mad spistes till Ære for Guddomen. Lappernes Kovre ellerBasse aldo, hellige Simle, og Finnernes Kekri har altsaa i Almindelighed taget været Yppighedens og Frugtbarhedens Symbol, men det er vel nu ikke muligt at afgjøre, om Lapperne have laant Ideen af Finnerne — eller omvendt".
    Ofvanstående uttalande af Friis har anförts här, dels på grund af det intressanta deri, dels emedan allt hvad Læstadius yttrat om Kovrre är taget ur författarens till dessa anteckningar manuskript, hvartill man kan sluta af den marginalanteckning Læstadius i samma manuskript gjort vid den längre fram intagna rubriken Kovrre.
    Den omständighet, att djuret skulle flås utan tillhjelp af jernredskap, tyder måhända på, anmärker Læstadius enligt Friis l. c, "at denne Offerskik var meget gammel eller fra en Tid, da man endnu ikke kjendte Jernredskaber". Utgifv.
  2. Att sådana offer förekommo i Norge ännu omkring 1790 ses af Friis a. a. s. 154 f. Jfr. ock här nedan under rubriken Akka. Utgifv.
  3. Leem uppgifver, att den Lappe (i Finnmarken), som offrade, bar något hvitt linne öfver skuldrorna, en bindel omkring hufvudet och hade dertill ännu en blomsterkrans, hvarmed offerdjuret omvirades.
  4. Jfr här nedan under Saligavin. Utgifv.