Valans sång (Rydberg)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk	Latin
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Vølva av Anker Eli Petersen.

Samlade dikter
Viktor Rydberg
Odaterad (ca. 1880-84)

Valans sång
Völuspá (Återställd)

1.

Hören mig alla

heliga ätter,

högre och lägre

Heimdallssöner!

Manad vill jag Valfaders

verk förtälja,

folkkvad forna

dem främst jag minns.

2.

Urtidsborne

jättar minns jag,

dem som mig fordom

fostrat hava;

nio urträd,

och detta maktträd

i mullen gömt.

3.

Var åldrars morgon,

då Ymer byggde.

Ej var sand, ej sjö,

ej svala böljor,

ej jord, ej heller

höjdens himmel,

ej gavs där ett gräs

i gapande svalg.

4.

Innan Burs söner

upplyft grunden,

de som mäktigt

Midgard skapat.

Sol sken sunnan

å salens stenar,

då grodde grunden

av gröna örter.

5.

Sol grep sunnan,

sällad till månen,

med höger hand

om himlaranden.

Sol visste icke,

var hon salar ägde,

månen visste icke,

vilken makt han ägde.

6.

Då trädde makter alla

till tingsäten,

höghelige gudar,

att härpå akta:

natt och nedan

namn de gåvo,

dagens mitt

och morgon namn.

7.

Asarne möttes

å Idaslätten,

byggde högrest

blotsal och blodkrets,

satte upp ässjor,

smidde smycken,

göto tänger

och gjorde verktyg.

8.

Å gård med tavel

de glade lekte,

av guld de hade

håvor alla,

tills tre kommo,

tursadöttrar,

jättevärldens

väldiga mör.

9.

Tills tre kommo,

ur talda skaran,

kraftige, älsklige

asar till stranden,

funno på landet

föga mäktande,

ödeblottade,

Ask och Embla.

(De hade ej ande,

ej hud de ägde,

ej bloder, ej later,

ej livets färger.

Oden gav ande,

hud gav Höner,

blod gav Lodur

och livets färger.)

10.

Ask vet jag stånda

nämnd Yggdrasil

stamhög vattnad med

skumvit grusvåg.

Dädan kommer daggen,

som i dalar faller,

evigt grön han ståndar

över Urdarkällan.

11.

Dädan komma mör

som mycket veta,

tre från den sal,

under trädet ståndar.

Mänskolotter

och lag de lade,

korande öden

åt åldrarnes barn.

12.

Då trädde makter alla

till tingsäten,

höghelige gudar,

att härpå akta:

vem som i all luften

lömskhet blandat,

vem som givit Ods mö

åt jätteätten.

13.

Brutna vordo eder,

ord och löften,

vart mäktigt avtal

makter emellan.

Han, Tor, slog då till

i trängande harm.

Han sällan sitter

då slikt han hör.

14.

Ensam satt hon ute,

då den urgamle kom.

Asarnes härlige

såg in i hennes öga:

»Vad frågen I mig?

Hvi fresten I mig?

Allt vet jag Oden,

var du ögat dolt.»

15.

Valde henne härfader

halsband och ringar

för siande sång

och spåstavsvisdom.

Fullt vet hon sia,

fram ser hon längre.

Hon såg vida och vida

om världar alla.

16.

Hon minns den första

härstrid i världen,

när å spjut de

spetade Gullveig

och i Härs sal

henne brände,

tre gånger brände,

den tre gånger borna.

17.

Heid de henne nämnde,

var till hus hon kom,

spåklok vala,

som signade gander,

som visste att sejda,

sejda med håglust.

Alltid var hon åtrådd

av andra kvinnor.

18.

Då trädde makter alla

till tingsalen,

höghelige gudar,

att härpå akta:

om asarne borde

böter giva

eller alla gudar

gulden gälda.

19.

Slungade Oden

spjut i hären,

hovs då den första

härstrid i världen,

bruten vart asa-

borgens bålverk,

vaner kunde värnlösa

vallar trampa.

20.

Såg hon valkyrior

komma från fjärran,

såg dem till reds att

rida till Got-tjod.

Sköld bar Skuld

och Skuld bar Skagul,

redo att kora

i kampen fallne.

21.

Vet hon att Heimdalls

horn förborgats

under det höga,

helga trädet;

ser hon det öst med

strida forsar

ur valfaders pant,

veten I mer eller vad?

22.

Ödet för Balder,

blödande offret,

Odenssonen,

såg hon förborgat.

Smärt och fager

stod då vuxen

högt över marken

mistelteinen.

23.

Vart av stängeln,

så smärt han syntes,

harmskott vådligt,

som Höd månd lossa.

Balders broder

vart boren tidigt.

Nattgammal grep till svärd

den gudasonen.

24.

Ej han händer tvagit,

ej huvud kammat,

förr’n å båle var han,

Balders bane.

Men Frigg grät

i Fensalar

Valhalls ve.

Veten I mer eller vad?

25.

Sal såg hon stånda

från solen fjärran

på Nåstrands mark,

åt norr är dörren.

Av flätade ormryggar

rest är salen.

Etterdroppar falla

in från ljoren.

26.

Dädan falla etter-

forsar östa

å dem, som stjäla andras

själsförtrogna.

Där hon såg vada

i svedande strömmar

meneds män

och mordvargar.

27.

Bunden såg hon ligga

i bergkettelunden

en skepnad lik

den lömske Loke.

Där sitter, föga

frejdad av mannen,

Sigyn hans viv.

Veten I mer eller vad?

28.

Gal hos asar

Gullenkamme,

som hjälten väcker

hos Valhalls herre.

Gal en annan

in under jorden,

en sotröd hane

i Hels salar.

29.

Öster ut i järnskogen

bor den gamle

och fostrar där

Fenris yngel.

Skall av dem alla

en förvisso

rustad i trollham

röva månen.

30.

Frossar på föda

av feges kroppar,

färgar gudarnes

fäste med blod.

Svart varder solskenet

somrar efter,

vredlynt varje vind.

Veten I mer eller vad?

31.

Garm skäller vilt

vid Gnipahällen,

fängslet månd brista

och ulven Freke ränna.

Fullt kan jag sia,

fram ser jag längre,

om gudamakters

förmörkning och fall.

32.

Bröder månde bröders

bane vara,

liv mellan syskons

söner spillas,

hårt är i världen,

hordom mycken,

yxtid, knivtid,

kluvna sköldar.

33.

Vindtid, vargtid

innan världen störtar,

ingen man

tör en annan skona,

Nidhögg livlösas

lemmar suger,

vargen sliter män.

Veten I mer eller vad? –

34.

Mims söner leka,

skapelsens öde

bådar sig gällt

ur gjallarhornet.

Högt blåser Heimdall –

hornet i luften!

Oden mäler

med Mims huvud.

35.

Skälver åldrig

ask, den ståndande,

kvider Yggdrasil,

och jätten löses.

Fullt kan jag sia,

fram ser jag längre,

om gudamakters

förmörkning och fall.

36.

Vad är asar?

Vad är alver?

Jättars värld i stormgny!

Asar å tinget;

utanför stendörrar,

stönande dvärgar,

väggbergens vise.

Veten I mer eller vad? –

37.

Garm skäller vilt

vid Gnipahällen,

fängslet månd slita

och Freke ränna.

Fullt kan jag sia,

fram ser jag längre,

jag ser vida och vida

om världar alla.

38.

Nordan skyndar Ryme

med sköld framför sig.

Jormungand slingrar

i jättevrede,

ormen trycker vågsvall,

och örnen skränar,

i lik sliter Näbb-blek,

Nagelfar lossnar.

39.

Skeppet stävar östan,

det styrs av Loke.

Odjurssöner alla

med Freke fara.

Högt skria dödsmän

å Hels vägar,

med dem är Byleists

broder i färd.

40.

Surt far från söder

med svedjeflammor,

Muspels ledung månde

på lågor komma.

Valgudens sol

över vallen bleknar

förrän jorden slukats

av Surts fränder.

41.

Garm skäller vilt

vid Gnipahällen,

fängslet månd brista

och ulven Freke ränna.

Fullt kan jag sia,

fram ser jag längre,

om gudamakters

förmörkning och fall.

42.

Över luften gapar

land-omslingraren,

sprutande giftglöd

och etterlågor.

Trollen flyga,

fälten dåna,

dödsmän trampa Helvägen,

himlen rämnar.

43.

Då är inne för Lin

hennes andra sorg,

när Oden far

att med ulven strida

och Beles lysande

bane med Surt.

Då månde Friggs

hugfröjd falla.

44.

Då kommer segerfaders

store son

Vidar till envig

med valens odjur.

Med handen sitt svärd

han stånda låter

i Ledrings foster.

Då är fadren hämnad.

45.

Garm skäller vilt

vid Gnipahällen,

fängslet månd brista

och ulven Freke ränna.

Fullt kan jag sia,

fram ser jag längre,

om gudamakters

förmörkning och fall.

46.

Då kommer den starke

sonen av Lodyn,

Vidars broder,

ulvabanen;

gångar Odens son

att med ormen kämpa,

midgardsormen, dräper

i vrede honom.

47.

Fot nio

går Fjorgyns son,

innan för nöddjärvt

gift han dignar.

Fjällblock regna,

fjälltroll segna,

dödsmän röja marken

från mänskor alla.

48.

Sol svartnar,

jord segnar i hav.

Från fästet de skära

stjärnor falla,

eld och brusande

ångor hävas

i skälvande hetta

till själva himlen.

49.

Garm skäller vilt

vid Gnipahällen,

fängslet månd slita

och Freke ränna.

Fullt kan jag sia,

fram ser jag längre,

jag ser vida och vida

om världar alla.

50.

Upp ser komma

andra gången

jord ur havet

i härlig grönska.

Forsar falla,

örn flyger över,

han som från fjället

fiskar spejar.

51.

Asarna mötas

å Idavallen

där de om väldigt

världsträd tala,

minna varann

om märkliga öden

och Fimbultys

forna runor.

52.

Månde osådda

åkrar växa,

all ont bättras

och Balder komma.

Ropts segerhem han

och Höd bebygga,

valgudar och vänner.

Veten I mer eller vad?

53.

Då månde åter

de underbara

tavlor av guld

i gräset hittas,

de som ägdes

i åldrens morgon

av gudars furste

och Fjölners ätt.

54.

Sal mer fager

än solen ser hon

täckt med guld

å Gimle stånda:

där skola dygdiga

skaror bygga

och allsköns glädje

evigt njuta.

55.

Höne får välja

fritt sitt öde,

Mode och Magne

Mjölner äga,

och söner av båda

bröderna bo i

Vindhem det vida.

Veten I mer eller vad?

56.

Då kommer den Höge

till hövdingsdomen,

den starke ovan

som allting råder.

Han domsmål sämjar

och strid förlikar

och stadgar en dyrkan,

som stånda skall.

---

Noter: