Valas Visdom (AAA)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk	Latin
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Sæmund den vises
Edda


Valas Visdom
(Völuspá)

öfversat af
Arvid August Afzelius

1. Lyssnen, J alle
helige Väsen,
högre och lägre
Heimdalls barn!
Vill du att Valfaders
under jag täljer:
Männernas fornsång,
den tidig’st jag lärde.

2. Jättar mins jag
arla födda,
de som mig fordom
visdom lärde;
Mins nio verldar,
nio himlar
såg grundämnet glindra
djupt under mullen.

3. Morgon var tidens,
då Ymer byggde:
Var ej sand, icke sjö,
ej svala böljor;
Jord fans icke,
ej himlen den höga;
blott Ginnunga-svalget;
men gräs intet.

4. Till’s Börs söner
fästet upphofvo,
de som Midgård,
herrligan skapte:
Solen sken sunnan
mot kalla bergen;
då grodde å grund
gröna örter.

5. Solen, Månens vän
kastade sunnan
sin högra hand
på himelens hästar:
Sol det ej visste
hvar hon salar egde;
stjernor det ej visste,
hvar de fäste hade;
Månen det ej visste,
hvad för kraft han egde.

6. Då gingo å rådstolar
Magterna alla,
de helige Gudar
och höllo det rådslag;
Natt och dess söner
gåfvo de namn:
Morgon de nämnde
och Middagsstund;
Undorn och Afton,
Åren att tälja.

7. Då funnos Asarne
å Idavallen;
Hörg och Gudahof
höga timrade;
verkstäder anlade,
guld hamrade,
kraft öfvade,
allt pröfvade,
tänger smidde
och verktyg gjorde.

8. De lekte å vallen;
glade voro de;
Då var icke
brist på guld,
tills de kommo
mägtige trenne
Thussa mör
ur Jotunhem.

9. Då gingo å rådstolar
Makterna alla,
de helige Gudar
och höllo det rådslag:
Hvem skapa skulle
Dverga-skaran,
ur Brimers sköte
och svarta lemmar.

10. Der är Motsogner
alla Dvergars
Förste vorden;
men Durin den andra:
menniskolika
många Dvergar
de skapte ur jorden,
som Durin talat.

11. Nye och Nide,
Nordre, Södre,
Östre och Vestre,
Althjofer, Dvalin;
Nar och Nain,
Nippinger Dain,
Vegger, Gandalfer,
Vindalfer, Thorin.

12. Bivor, Bavaur,
Bombur, Nore,
Anar, Onar,
Ai, Mjotvidner,
Thrar och Thrain,
Thror, Vitur, Litur
Nyr och Nyrader;
Nu de mägtige,
Regin och Radsvider
rätt har jag framtalt.

13. Fili, Kili,
Fundin, Nali,
Hepti, Vili,
Hanar och Svior,
Billing Brune,
Bild och Bure,
Frar, Fornboge
Fräger och Lone
Aurvang, Vare,
Eikinskialde.

14. Tid är leda
från Lofar Dvalins
Dverga-skara,
Mennisko-barnom:
de som ur jordens
berg, och träsken
söka sig upp
till Jorovallen.

15. Der var Draupner
och Dolgthraser,
Har, Haugspore.
HIevanger, Gloe,
Skirvir, Virvir,
Skafider, Ai,
Alf och Yngve,
Eiter och Oin.

16. Fjalar och Froste,
Finner och Ginnar,
Heri, Hogstare,
Hliodolfer, Moin.
Spörjas månde
länge som tiden
Dverga-talet,
härledt från Lofar.

17. Till’s trenne kommo
ur det samqväm,
magtige, älskande
Asar till stranden;
funno på landet
Ask och Embla,
utan förmåga
lif och bildning.

18. Ej anda de egde;
ej tanke de hade,
ej blod och ljud,
eller färg och skönhet;
Andan gaf Oden,
tanken Loder,
blod gaf Häner
och lif och fägring.

19. Ask vet jag stånda,
heter Yggdrasil;
kronan fuktad
ur klara källan;
dädan kommer daggregn,
som i dalar faller;
ståndar evigt grön
öfver Urdarbrunen.

20. Dädan komma Mör
mycket vetande,
trenne ur den sal,
under kronan ståndar;
en kallades Urd,
den andra Verdandi;
de skuro i stäf
Skuld den tredje.

21. De lag stifta,
de lif kåra,
de för verlden tälja
ödets domar.
- - - - -
Enslig sat hon ute
då han kom, den Gamle
Asarnes Urfader
och las i dess öga:

22. Hvad spörjer du mig?
Hvi frestar du mig?
allt vet jag Odin!
hvar du ditt öga
dolt i den klara
Mimers brunn.
Mimer dricker
mjöd hvar morgon
af Valfaders pant.
Förstån J än, eller hvad?

23. Valde henne Härfader
ringar och gullkedjor
- - - - -
- - - - -
Trolljud visa
och mägtiga qväden:
Hon skådade vida
kring alla verldar.

24. Valkyrior såg hon,
fjerran komne,
beredde att rida
till Gothiod:
Skuld bar skölden
följd af Skögul,
Gunnur, Hildur Göndul
och Geir-skögul,
(Nu äro talde
Härgudens Tärnor,
redo att rida
å fältet, Valkyrior.)

25. Heidi hon nämndes
hvar hon till gästnings kom,
och Vala den visa:
Vargar hon tjuste ,
Seid hon kunde
sjelf tjusad med seid:
alltid onda
qvinnors oro.

26. Den striden mins hon
först i verlden,
när å svärds udd
Gullveig lades,
och i Hars salar
de henne brände;
tre gånger brände
den tre gånger födda
ofta; och likväl
ännu hon lefver.

27. Då gingo å rådstolar
Magterna alla,
de helige Gudar
och rådslag höllo:
Om Asar skulle
gälda sitt våld,
eller Gudar alla
ega försonat.

28. Bruten var muren
Asa-borgens:
strid-anande fälten
Vanerne trampa;
Men upp språng Odin
och i hären sköt:
Det var den första
härstrid på jorden.

29. Då gingo å rådstolar
Magterna alla
de helige Gudar,
och rådslag höllo:
Hvem hade luften
all blandat med eld;
eller åt Jotuns ätt
Ods mö förrådt.

30. Men der var Thor
så tung till mods:
han sällan sitter,
när slikt han spörjer;
eder brötos,
ord och löften,
alla heliga band
som fästa, löstes.

- - -

31. Hon känner Heimdalls
horn, förborgadt
under Trädet
det heliga höga.
Vattnet ser hon ösas
med skummig fors
af Valfaders pant.
Förstån J än, eller hvad?

32. Öster ut den Gamla
satt i järnskogen;
der födde hon
Ulfvens ungar;
månd’ af dem alla
en mägtig varda,
Månens frätare
i Troll-skepnad.

33. Af fega menniskors
lif han fylles:
Blod han stänker
å Magternas säten:
Solstrålarne svartna,
efter om sommarn
är skadlig all vind.
Förstån J än, eller hvad?

34. Satt der å kullen
och harpan slog
Trollqvinnors Herde,
glade Försten:
Gol kring honom
i högan skog
hanen den fagre, röde,
som Fjalar heter.

35. Gol kring Asar
Gull-kammen,
som hjeltarne väcker
i Härfaders salar.
Men en annan gol
djupt under jorden,
sotröder Hane
i dödens salar.

- - -

36. Jag såg Balders,
den blodige Gudens,
dolda öde,
Odins sons:
Stod reslig vuxen,
högre än dalen,
så späd och fager
Mistiltein.

37. Kom af den telning
som tycktes så späd
det förfärande sorgslag;
Höder den afsköt:
Balders broder
var tidigt född
som nattgammal fällde
Odins son.

38. Ej hand han tvådde,
ej hår kammade,
för’n å bål han bar
Balders Bane.
Men Frigg hon gret
i Fensalen.
Valhalls väktare.
Förstån J än, eller hvad?

39. Bunden såg hon ligga
i källornas lund
den onde Lokes
döda skepnad:
der sitter Sigyn,
glad är hon icke,
hos sin maka:
Förstån J än, eller hvad?

40. Då Gudarne, hårdt
härdade banden,
utaf Vales
inelfvor snodde:
Den Visa vet mycket:
Fram skådar jag längre
till Magternas skymning
och sista striden.

41. Garmer han tjuter
vid Gnipa-hällen,
banden månd’ brista,
och Ulfven flyr.

42. En å faller östan
genom etterdalar
med gytja och torfvor,
Slid är dess namn.

43. Nordan ståndar
å Nida-fiällen
Sindra-ättens
herrliga gullsal;
Men i Okolni
ståndar Jotuns
dryckessal,
som Brimer heter.

44. En Borg såg hon stånda
från solen fjerran
å Likstranden
med nordvände portar;
falla etterdroppar
in genom gluggarne;
Borgen är flätad
af ormaryggar.

45. Der såg hon vada
i tunga strömmar,
män, menedare
och mördare,
och de som andras
makar locka.
Der sög Nidhögger
framlidnas kroppar;
slet Vargen liken.
Förstån J än, eller hvad?

46. Broder månd Broders
bane varda:
Systerbarnen
blodsbandet spilla:
hårdt är i verlden,
hordom mycken;
Bilålder, svärdsålder,
köldar klyfvas;
Stormålder, mordålder
tills verlden störtas,
då skall ingen man
androm skona.

47. Mimers söner leka;
men verlden tändes
vid det gamla
Gjallarhornet:
högt blåser Heimdall,
hans ljud är i luften;
Odin talar
med Mimers hufvud.

48. Skälfver Yggdrasil,
Asken ståndande;
susar det gamla träd,
när Jotun lossnar:
Alla bäfva
på Hels vägar,
tills Surturs son
Odin slukar.

49. Garmer han tjuter
vid Gnipa-hällen:
banden månd’ brista
och Ulfven flyr.

50. Hrymer åker östan
bär sköld för sig:
Jormungand välltrar
i jättemod;
vågen dönar,
Örnen skriar;
lik sliter den bleke
och Nagelfar lossnar.

51. Köl far östan;
komma månd’ Muspels
folk å hafvet
och Loke vid rodret:
Följa dårskapens barn,
ulfven alla;
Bileists broder
är med i färden.

52. Surtur far sunnan
med svajande lågor;
af svärdet glindrar.
Härgudars sol,
Stenbergen braka;
De Jätteqvinnor irra.
Hels väg tråda menskor
och himmelen remnar.

53. Hur är med Asar?
hur är med Alfer?
gnyr det vida
Jotunhem.
Å ting äro Asar;
Dvergarne sucka
vid stendör’n,
bärgvägens vise.
Förstån J än, eller hvad?

54 Då kommer Hlinas
andra sorg,
när Odin gångar
till Ulfva-striden:
Men Beles strålande
Bane, mot Surtur;
då faller Friggs
dyre hjelte.

55. Då framgår den starke
Sigfaders son
Vidar, att strida
mot Valdjuret:
hans hand lät stånda
å Hvedrungs barn
svärd i hjertat;
så Fadren hämnas.

56. Då kommer Hlodyns
herrlige son:
går Odins son,
att strida med Ulfven
dräper med mod
Midgårdsormen:
då månd kämpar alla
jorden lemna.

57. Nio fjät gångar
Fjörgyns son
Med möda från ormen,
den skadelystne.

58. Sol börjar svartna:
Jord siger i haf:
af himlen svinna
de klara stjernor;
upp utaf elden
röken väller:
högt lågan leker
mot sjelfvan himmel.

- - -

59. Såg hon upp komma
andra resan
Jord ur hafvet,
herrligt grön;
såg forsar falla,
flyger deröfver
Örnen, som spejar
fisk, från fjällen.

60. Asarne samlas
å Idavallen,
och tala om fordom
mägtiga stoftet,
och minnas der
styrkans rön
och Fimbul-Tyrs
uråldriga runor.

61. Då månde Asar
de underbare
gyldne taflor
i gräset finna,
dem i urtiden
Gudarnes höfding,
Fjölners ättling,
besutit hade.

62. Månde osådde
skördar vexa,
all nöd förgå;
Balder skall komma
och bygga med Höder
Hropts valsal, den helga
Gudaborgen.
Förstån J än, eller hvad?

63. Då sin lott
kan Häner välja;
De tvenne bröders
barn bebo
Vindhem det vida.
Förstån J än, eller hvad?

64. Borg ser hon stånda
fägre än solen
täckt med guld
å Gimle det höga;
der skola gode
skaror bygga,
och i alla dagar
sällhet njuta.

65. Då kommer den Rike
till stora domen,
den starke ofvan,
Han, som allt skickar:
domar han sämjar,
tvister han sliter,
och lönen stadgar,
som varda skall.

66. Flygande kommer
den mörka draken,
glänsande ormen
från Nidafjällen:
Nidhögg på vingarne
lyfter sitt rof;
far genom rymden
Nu Hon försvinner.