Vis kilden til Samefolkets religion - Solguden, Päive (Beiwe)

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !! !! !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Samefolkets religion - Solguden, Päive (Beiwe)]]  !!  
|-
|}


<blockquote>
[[Fil:Gobdas 11.jpg|thumb|500px|<center>Ramme af tromme, <br>Brønøy, Helgeland Museum, Norge.</center>]]

<center>'''[[Samisk religion og mytologi|Temaside: Samisk religion og mytologi]]'''<br><br><br>'''Rafael Karsten'''

[[Samefolkets religion|<big>'''Samefolkets religion'''</big><br>'''De nordiska lapparnas hedniska tro och<br>kult i religionshistorisk belysning''']]

<br> <big>'''Kap. II.'''<br>'''[[Samefolkets religion - Dyrkan av personliga gudar|Dyrkan av personliga gudar]]'''<br>

<big>'''Solguden, Päive (Beiwe)'''</big></big>

</center>



Vid sidan av åskans gud Tiermes uppträder ''solguden'', Päive eller Beiwe (Beive), såsom en av samernas huvudgudar. Detta framgår även därav att han jämte åskan är en av de gudar som oftast avbildas på trummorna. Beträffande den lapska solkultens förmodade skandinaviska ursprung — en teori för vilken särskilt A. Olrik och K. Krohn, och efter dem en del moderna forskare gjort sig till tolkar<ref>Krohn (1906, 163. Se även Reuterskiöld, (1912), 114. Harva, (1915), 66.</ref> — kan detsamma fastställas som sagts om dyrkan av åskan. De skandinaviska drag som kunna spåras i den lapska solkulten, t. ex. i fråga om arten av de offer som hembäras guden, kunna ej undanskymma det faktum, att dyrkan av solen dock i grunden är genuint lapsk. Icke heller Harvas påstående att vår kunskap om denna form av naturdyrkan är inskränkt till de skandinaviska lapparna,<ref>Harva (1915), 61.</ref> håller streck, även om det måste medgivas att de upplysningar vi ha om soldyrkan hos andra lappar äro ganska knapphändiga och allmänt hållna. Om de ryska samerna vid Imandra och över huvud vid Ishavskusten säger Fellman, att då solen gick ned plägade de säga: »Gud synes ej mera», och då den steg upp om morgonen hälsade de den med djupa bugningar, alltid utan korstecken då de trodde sig vara observerade av mig, men med korstecken då de ej trodde sig observerade.»<ref>Fellman, I. 600.</ref> Annorstädes nämner Fellman att Imandra-lapparnas begrepp om Gud, som de kallade Ibmel, var högst oklart. Med ordet Ibmel benämnde de »även solen, åskan och regnbågen». Solens, Beives, bild var, liksom åskguden Atshe’s, omgiven med en inhägnad av renhorn.<ref>Fellman, I. 599.</ref>

Den ryske etnologen Charuzin, som ju främst skildrar de ryska samernas religiösa föreställningar, nämner, säkerligen med rätta, solens gud som en av deras huvudgudar, vilket man bl. a. kan finna av den utomordentligt utvecklade kult för vilken han var föremål. Det var han som erhöll de största offren. Denna dyrkan, säger han, var naturlig hos lapparna som under de långa vintermånaderna äro tvungna att leva i nästan fullständigt mörker. Solens plötsliga framträdande efter sex månaders frånvaro måste storligen förvåna lappen. När solen började upplysa och värma jorden med sina strålar, började för lappen en ny viktig period under vilken han samlade sin föda och utrustade sig för nästa vinter. Denne författare betonar emellertid, att det är flere frågor rörande solguden som vi icke äro i stånd att besvara. Vi veta ej, säger han, huruvida lapparna verkligen antropomorficerade solen eller icke, huruvida man dyrkade solen som sådan eller riktade sin dyrkan till den gud eller ande, som troddes bo i denna himlakropp. Vi ha icke myter eller legender med ledning av vilka vi skulle kunna sluta oss till lapparnas föreställning om himlakropparna över huvud. Endast en analys av solens så högt utvecklade kult kan giva oss någon anvisning i detta avseende.<ref>Charuzin, 144.</ref>

Söka vi besvara den fråga, som Charuzin till sist framställer, synes det sannolikt att samerna beträffande solen liksom beträffande månen icke gjorde någon klar skillnad mellan solen såsom materiell himlakropp och solen som en gudomlighet. Båda föreställningarna måste i deras fantasi ha varit mer eller mindre sammanblandade, såsom bland primitiva folk är vanligt. Märkligt är i alla fall, såsom Manker framhåller,<ref>Manker (1950), 156.</ref> att man på ingen av de lapska trummorna givit solen mänsklig gestalt. Solen såsom en ljus och värme spridande materiell himlakropp synes för detta arktiska folk ha haft en så stor betydelse, att man ej kommit sig för att i sträng mening personifiera henne.

Gå vi till de skandinaviska samerna, finna vi hos äldre författare flere och i regel mera detaljerade upplysningar om deras soldyrkan. Henrik Forbus nämner såsom den förste bland »gudarna i luften» Beiwe eller Solen, som med sitt sken och sin värme uppfriskar jorden och giver renföda. Denne författare ger även upplysningar om offren till solen, av vilka en del förrättades för att råda bot på sjukdomar.<ref>Reuterskiöld (1910), 32 f. (Forbus).</ref> Dessa offer skola vi senare ägna någon uppmärksamhet. Att man offrade till solen för att bliva kvitt sjukdomar är väl förklarligt, ty solens långa frånvaro måste helt naturligt ha till följd att vissa sjukdomar fingo spridning. Solen kom därför att dyrkas bl. a. som en sjukdomar och onda andar fördrivande gud.

Samuel Rheen nämner solen som den tredje i rangordningen bland lapparnas gudar. De betrakta henne som en moder för alla levande djur. Den »konserverar» deras renfoster och meddelar dem den naturliga värmen som gör att de trivas väl. Därför offra de henne unga renar, särskilt hondjur.<ref>Rheen, 42.</ref>

Lappen Paulus Samilin ger i sin kommentar till von Westens brev rörande Norges lappar upplysningen att lapparna dyrka Beifwe — så skriver han namnet — som en gud »för att den skall skina klart och göra att gräset växer till renens föda.»<ref>Reuterskiöld (1910), 13. (Samilin).</ref>

Även Randulf, Närömanuskriptets författare, säger att solen, som han kallar Paive, dyrkas av de norska lapparna såsom en källa till ljus, värme och fruktbarhet. Isynnerhet tillbedja de solen när de antingen äro ute på havet, såsom är fallet med havslapparna, och solen går ned, eller när de äro allena långt borta på fjällen och skilda från andra och det blir mörkt, så att de ej kunna se och finna sina renar och vägen till sina kåtor. Då falla de på knä och bedja solen om dess ljus och sken. De offra även solen ett stycke trä i vilket ett stort runt hål är utskuret. Detta hålla de så mot solen att hon skall skina därigenom som ett tecken på tacksamhet för hennes glans och för att hon har låtit sig se.<ref>»Närömanuskriptet», 51.</ref>

Om själva solen, åtminstone av trumbilderna att döma, mera synes ha dyrkats som en opersonlig kraft eller makt än som en personifierad gudom, så utrustade i alla fall de skandinaviska eller åtminstone de norska samernas mytologiska fantasi henne med en »dotter», som klart personifierades. Detta var Beive-Neida, Solkvinnan eller Soljungfrun, som enligt dessa lappars föreställning bor uppe invid solen.<ref>Reuterskiöld (1910), 39 (Forbus).</ref> Om henne heter det i Solanders relation om lapparnas hedendom att hon har fått offer på samma sätt som Varalden Olmai, dock av vita kreatur. Soljungfrun till ära göres bl. a. en ring av trä, kallad sol-ring, vilken utskäres med figurer och smörjes med blod. Åt henne offrar man på det solen skall »ljuvligt skina», och stundom offras till henne även för dem som »förlorat förståndet.» <ref>Reuterskiöld (1910), 39 (Forbus).</ref> Denna sistnämnda upplysning syftar väl på det speciella slag av sinnessjukdom som solens långa frånvaro under den dystra arktiska vintern kan alstra hos personer som äro särskilt anlagda därför. Även Lennart Sidenius omtalar att lapparna offrat till Beive »för åtskilliga sjukdomar och isynnerhet för brist på förstånd».<ref>Reuterskiöld (1910), 23 (Solander).</ref>

Såsom redan av ovan anförda citat framgår, har även soldyrkan hos samerna olika sidor, vilket är helt naturligt på grund av den oerhörda betydelse solen i olika avseenden har för människorna, och icke minst för ett arktiskt folk. När sålunda Reuterskiöld anser att solen icke är en ursprunglig lapsk gudomlighet på den grund, att »soldyrkan hör hemma hos ett åkerbrukande folk, alltså i en annan kultur än den lapska»<ref>Reuterskiöld (1912), 114.</ref> kommer han alltför lätt från saken. Solen har ingalunda betydelse blott för åkerbrukande folk. Havslapparna behövde henne som vägledning under sina färder på havet, fjällapparna behövde solens värme för gräsväxten och renlaven samt dess ljus under sina fjällvandringar, då de under rådande mörker lätt gingo vilse och förlorade kontrollen över sina renhjordar. Solen ansågs dessutom fördriva sjukdomar och bota dem, som under det långvariga arktiska mörkret hotades till sitt förstånd. Redan på nomadlivets stadium har solen utan tvivel varit en av de nordiska samernas huvudgudar vid sidan av åskguden. Han betraktades, såsom Fellman riktigt framhåller, av lapparna såsom »en moder för allt levande». Hans dyrkan samordnades vanligen, såsom redan Schefferus framhöll, med dyrkan av åskguden Thor. Där Aijek tillbads, där tillbads även Beive. Man hade deras bilder uppställda på samma altare och de företräddes stundom t.o.m. av samma bild. När man bad om liv och välfärd samt försvar mot andar, vålnadet o. dyl., anropade man Aijek. Bad man däremot om ljus, värme och växtlighet, offrade man inför samma beläte åt Beive.<ref>Fellman, II. 87.</ref>
 

==Fodnoter==
<references/>
<br><br>
</blockquote>


[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Rafael Karsten]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]