Vis kilden til Frithiofs frieri (Frithiofs saga)

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Frithiofs frieri (Frithiofs saga)]] !! 
|-
|}


<center><big>'''[[Frithiofs saga]]'''</big><br>af Esaias Tegnér<br>(1782-1846)


<big>'''Frithiofs frieri'''</big></center>


::Väl klingar sången i Frithiofs sal,
::och skalderna prisa hans ättartal.
::Men sången gläder
::ej Frithiof, han hör ej hvad skalden qväder.


::Och jorden har åter klädt sig grön,
::och drakarna simma igen på sjön.
::Men hjeltesonen
::han vandrar i skogen och ser på månen.


::Nyss var han likväl så lycklig, så glad,
::ty muntre kung Halfdan till gäst han bad
::och Helge dyster,
::och de hade med sig sin sköna syster.


::Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand
::och kände tillbaka en tryckning ibland,
::och såg betagen
::alltjämt på de kära, de ädla dragen.


::De taltes vid om de glada dar,
::då morgonens dagg låg på lifvet qvar,
::om barndomsminnen,
::de rosengårdar i ädla sinnen.


::Hon helsade honom från dal och park,
::från namnen, som grodde i björkens bark,
::och från den kullen,
::der ekarna frodas i hjeltemullen.


::"Det var ej så trefligt i kungens gård,
::ty Halfdan var barnslig och Helge hård.
::De kungasöner
::de höra ej annat än lof och böner.


::Och ingen (här rodnade hon som en ros),
::åt hvilken en klagan kunde förtros.
::I kungasalar
::hur qvaft var det der mot i Hildings dalar!


::Och dufvorna, som de matat och tämt,
::nu voro de flugna, ty höken dem skrämt.
::Ett par allena
::var qvar; af de tvenne tag du den ena!


::Den dufvan hon flyger väl hem igen,
::hon längtar, som andra, väl till sin vän.
::Bind under vingen
::en vänlig runa! det märker ingen."


::Så sutto de hviskande dagen om,
::de hviskade ännu, när qvällen kom,
::som aftonvindar
::om våren hviska i gröna lindar.


::Men nu är hon borta, och Frithiofs mod
::är borta med henne. Det unga blod
::i kinden stiger,
::han lågar och suckar alltjämt, och tiger.


::Sin sorg, sin klagan med dufvan han skref,
::och glad for hon af med sitt kärleksbref:
::men ack! tillbaka
::hon vände ej mer, hon blef hos sin maka.


::Det väsen behagade icke Björn.
::Han sade: "Hvad fattas vår unga örn,
::så tyst, så sluten:
::Är bröstet träffadt, är vingen skjuten?


::Hvad vill du: Ha vi ej i öfverflöd
::det gula fläsk och det bruna mjöd
::och skalder många?
::Det tar aldrig slut på de visor långa.


::Sant nog, att gångaren stampar i spilt;
::på rof, på rof skriker falken vildt.
::Men Frithiof jagar
::i molnen allena, och tärs och klagar.


::Ellida hon har ingen ro på våg,
::hon rycker alltjämt på sitt ankartåg.
::Ligg still, Ellida!
::ty Frithiof är fredlig, han vill ej strida.


::Den strådöd är också en död: till slut
::jag rister, som Oden, mig sjelf med spjut.
::Det kan ej fela,
::vi blifva välkomna hos blåhvit Hela." -


::Då släppte Frithiof sin drake lös,
::och seglet svälde, och vågen fnös.
::Rakt öfver fjärden
::till kungens söner han styrde färden.


::De sutto på Beles hög den dag
::och hörde folket och skipade lag;
::men Frithiof talar:
::den stämman förnimmes kring berg och dalar.


::"I kungar, skön Ingeborg är mig kär;
::af eder jag henne till brud begär,
::och den förening
::hon var väl äfven kung Beles mening.


::Han lät oss växa hos Hilding opp,
::likt ungträn, som växa tillsammans i topp.
::Der ofvanföre
::band Freja de toppar med gyllne snöre.


::Min far var ej konung, ej jarl en gång,
::dock lefver hans minne i skaldens sång.
::Höghvälfda grifter
::förtälja på runsten min ätts bedrifter.


::Lätt kunde jag vinna mig rike och land,
::men hellre jag blir på min fädernestrand.
::Der vill jag skydda
::så kungens gård som den ringes hydda.


::Vi äro på Beles hög; han hör
::hvart ord i djupet här nedanför.
::Med Frithiof beder
::den gamle i högen: betänken eder!" -


::Då reste sig Helge och talte med hån:
::"Vår syster är ej för en bondeson.
::Nordlandens drotter
::må täfla, ej du, om den Valhallsdotter.


::Yfs gerna att helsas för ypperst i Nord,
::vinn männer med handkraft och qvinnor med ord!
::Men Odensblodet
::till pris ger jag icke åt öfvermodet.


::Mitt rike behöfver du ej ta dig an,
::jag skyddar det sjelf; vill du bli min man,
::en plats är ledig
::ibland mitt husfolk, den kan jag ge dig." -


::"Din man blir jag knappast", var Frithiofs svar,
::"är man för mig sjelf, som min fader var.
::Ur silfverskida
::flyg, Angurvadel, du får ej bida!"


::I solen glänste den klinga blå,
::och runorna lågade röda derpå.
::"Du Angurvadel,
::du är dock", sad' Frithiof, "af gammal adel.


::Och vore det ej for högens fred,
::på stället jag högge dig, svartekung, ned.
::Vill dock dig lära
::en ann' gång ej komma mitt svärd för nära." -


::Så sagdt, han klöf i ett hugg allen
::kung Helges guldsköld, som hängde på gren.
::I två halfrunder
::han klang emot högen, det klang inunder.


::"Väl träffadt, min klinga! Ligg nu och dröm
::om högre bedrifter; till dess förgöm
::de runolågor!
::Nu segla vi hem öfver mörkblå vågor."

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Naturlyrikk og romantikk]]
[[Kategori:Esaias Tegnér]]