Vis kilden til Herr Heimer och fru Margareta

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Herr Heimer och fru Margareta]] !! 
|-
|}


[[Fil:Svenska folkvisor vignet.jpg|300px|right]]

<center>'''[[Folkdiktning |Svensk Folkdiktning]]'''

<br><big><big>'''41. Herr Heimer och fru Margareta'''</big></big>


'''<big>[[Svenska folkvisor]]</big>'''<br>Erik Gustaf Geijer och [[Arvid August Afzelius biografi|Arvid August Afzelius]]
</center>




::1. Stolts Margareta sitter i högan lofts sal, 
::Herr Heimer han till henne giljar. 
::Stolts Hedelin håller så träget ett tal, 
::Hon aktar dem begge att skilja. 
:::Men kärleken dårar så mången. 


::2. »Ack, hör nu ett råd, kära syster min, 
::Du må ifrån orden ej vika! 
::Så grant känner jag herr Heimers sinn, 
::Han aktar dig visserlig svika.» 


::3. »Han blinkar med ögonen, röder i hug, 
::Hans uppsyn synes så farlig. 
::Du aktar nu hvarken hans lock eller trug, 
::Men drag dig ur älskogen snarlig!» 


::4. »Ack, skulle jag sluta herr Heimer ur sinn? 
::Det må du dig aldrig inbilla. 
::Han hafver nu redan blifvit kärestan min, 
::Hvi skulle han vilja mig illa?» 


::5. »Han satte guldringar på min hand, 
::Han kallade mig för sin kära. 
::Af alla de jungfrur uti vårt land 
::Vill han mig endast begära.» 


::6. »Aldrig såg jag så fager en sven 
::Bland konungens riddare alla, 
::Som unga herr Heimer på guldsadelen, 
::När han månd' sina svenner befalla.' 


::7. »Och när som han rider på gångaren grå. 
::Med guldskodda svärdet i handen, 
::Med krusade lockar och kläderna blå, 
::Han kärliga blickar mig sänder.» 


::8. »Han hafver mig svurit sitt hjerta och tro, 
::Och gifvit mig skänkerna många. 
::Och förr skall han våga sitt ädla blod, 
::Förr’n han skall mig nå’nsin undgånga.» 


::9. Stolts Hedelin hon förde så väl sina ord. 
::Hon månde sin syster så svara: 
::»Och jag hafver om herr Heimer sport, 
::Att han uti kriget skall fara.» 


::10. »Ja, visst glömmer han stolts Margreta bort, 
::Och allt, hvad han henne har lofvat, 
::Som det hafver ej fallit honom för svårt, 
::Hos främmande jungfrur att sofva.» 


::11. Stolts Margreta blifver så vreder i sinn, 
::Hon månde sin syster så svara: 
::»Så snart jag får se allrakärasten min, 
::Jag honom de orden uppenbarar.» 


::12. Stolts Margreta axlade sammetet blå, 
::Hon går under grönaste lida; 
::Herr Heimer han månde för henne der stå, 
::Han satte sig vid hennes sida. 


::13. »Hörer I, herr Heimer, hvad jag säga må: 
::Jag kan nu min sorg aldrig glömma; 
::Alla mina vänner de säga och spå, 
::I viljen mig visserlig glömma.» 


::14. »Förr skall jag bryta min brynja i tu, 
::Och förr skall jag hjertat utrifva, 
::Förrän jag skall svika min vänaste brud, 
::Och ingen mig dertill skall drifva.» 


::15. »Alla dina vänner dem ger jag god natt, 
::De skola sin falskhet få röna; 
::På Långbron hafver jag bröllop utsatt, 
::Och der skall oss troheten kröna.» 


::16 »Kära min vän, I stilla den harm. 
::Jag lida måst af vänner och fränder! 
::I veten, hvad kärt jag bär i min famn, 
::Och tiden är redan i händer.» 


::17. Han klappade henne på blomblekan kind, 
::Han bad henne icke att gråta: 
::»Du dölj det endast för fränderna din, 
::Ty jag skall dig aldrig förlåta!» 


::18. Sä glader gick stolts Margreta bort, 
::Henne följde herr Heimer med gamman, 
::Och aldrig var dagen så kall eller kort, 
::De voro icke begge till samman. 


::19. De blandade mjöd och drucko så vin, 
::De spelte gulltaffel till hopa; 
::Men tjugonde dagen, då qvällen föll in, 
::Begynte stolts Margreta ropa. 


::20. Stolts Margreta går sig i stenstugan in, 
::Hon klaga' sin nöd för sin moder, 
::Och der föder hon en rosende kind, 
::Hon kallar på syster och broder. 


::21. »Ack, kära min moder, I gifven mig råd. 
::Och hören I, syskonen kära: 
::I sänder nu strax till herr Heimer ett bud, 
::Han sörjer väl sjelf för min ära!» 


::22. Så hastigt bortgingo de svennerna två, 
::Och tänkte herr Heimer att finna; 
::Förgäfves de klappa' på portarna blå, 
::Dem mötte en afviger qvinna. 


::23. Herr Heimer han reste i morgon sin kos, 
::Han hissa' sin flagga och segel; 
::I kriget han glömde sin blänkande ros, 
::Hon är en besmittader spegel.» 


::24. Så hastigt hemgingo de svenner igen, 
::De råkade jungfrunes broder; 
::Han tog till sin värja och ropa' sin vän, 
::Insegla' på villande floder. 


::25. De sökte i dagar, de sökte i tre. 
::De kunde herr Heimer ej finna; 
::De vände då om sin förriga led, 
::Så hastigt dess vrede månd' brinna. 


::26. Stolts Margreta lider stor ängest och qval, 
::Så fåfängt på döden hon kallar. 
::Hon gråter och håller så ynkligt tal, 
::Dess tårar förgäfves ej falla. 


::27. Hennes moder hon kamma' sin' silfvergrä hår 
::Med hjertelig sorg och möda; 
::Den sköna stolts Kerstin stor möda utstår, 
::Stolts Hedelins hjerta månd' blöda. 


::28. Herr Heimer han vandrar i främmande land; 
::Men samvetet honom dock gnager; 
::Så visst kommer han i verlden på skam. 
::Och ynkelig ändalykt tager. 
:::Men kärleken dårar så mången.  
 



[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Folklore]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Arvid August Afzelius]]
[[Kategori:Erik Gustaf Geijer]]