Vis kilden til Völundskvädet (PAG)

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Völundarkviða]] !!  !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link=Valundskvæde]] !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Sangen om Vølund]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Kvädet om Volund]] !! 
|-
!  !! [[Fil:Original.gif|32px|link=V&#491;lundarkviða]] !!  !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link= Volundskvæde (Vǫlundarkviþa)]] !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Vålund-Kvadet]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Kvädet om Völund (NFS)]] !! 
|-
!  !!  !!  !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link=Valund smed]] !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Kvadet om Vølund]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Völundskvädet (PAG)]] !! 
|-
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Kvadet om Vølund (F.W.Horn)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Qvädet om Völund (AAA)]] !! 
|-
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Vølundar-Qvida (FM)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Kvädet om Volund (KL)]] !! 
|-
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Vaulundurs Kvæde (B.C.Sandvig)]] !! !! 
|-
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Völunds Kvæde]] !! !! 
|-
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Vølundskvadet (V.B.Hjort)]] !! !! 
|-
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Vålund-Kvadet (1925)]] !! !! 
|-
|}


<center><big>'''[[Edda (P.A.Gödecke)| EDDA]]'''</big><br><big>'''En isländsk samling''' </big><br>'''Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar'''

<br>'''[[Peter August Gödecke biografi| Peter August Gödecke]]'''


<big><big>'''Völundskvädet'''</big></big></center>

<center>[[Bilde:Bort.1.(PAG).jpg|600px]]</center>


Nidud hette en konung i Svitjod, och han egde två söner samt en dotter, som hette Bödvild. Tre bröder funnos också, söner af Finnkonungen; den ene hette Slagfinn, den andre Ägil, den tredje Völund. De lupo på skid och jagade djur.
<br><br>De kommo till Ulfdalarna och bygde sig där hus; där finnes ett vatten, som heter Ulfsjö. Tidigt en morgon funno de å sjöstranden trenne kvinnor, som spunno lin; jämte dem lågo deras svanhamnar. De voro valkyrior. Två af dem voro döttrar till konung Lödvi, nämligen Ladgud svanhvit och Härvör allvitter; den tredje var Ölrun, dotter till Kjår i Valland. Bröderne förde dem hem med sig till sin skåle. Ägil fick Ölrun, Slagfinn Svanhvit, och Völund Allvitter.
<br><br>Sju vintrar bodde de samman; därpå flögo kvinnorna att gästa drabbningar, men kommo icke åter. Då skred Ägil på skid att söka efter Ölrun, Slagfinn letade efter Svanhvit, men Völund satt kvar i Ulfdalarna. Han var den konstfärdigaste man, som omtalas i fornsägner. Konung Nidud lät gripa honom, såsom det lyder här i kvädet:
<br><br>
<blockquote>
1.
<br>Möar flögo sunnan 
<br>genom mörka skogar 
<br>med Allvitter unga 
<br>att öden kora; 
<br>vid stranden de sig 
<br>satte till hvila, 
<br>diser från söder, 
<br>och dyrt lin spunno. 
<br>
<br>2. 
<br>En af dem famnar, 
<br>mö, fager för män, 
<br>och binder vid bländhvit 
<br>barm Ägil; 
<br>svanhvit var den andra, 
<br>på svanevingar buren; 
<br>men den tredje systern 
<br>slog sin arm 
<br>omkring Völunds 
<br>hvita hals. 
<br>
<br>3.
<br>Sju vintrar sedan 
<br>de sutto där, 
<br>i den åttonde tog dem 
<br>trängtan fatt, 
<br>i den nionde de måste 
<br>från männen skiljas; 
<br>möarna längtade 
<br>till mörka skogen 
<br>med Allvitter unga 
<br>att öden kora. 
<br>
<br>4.
<br>Kom från jagten 
<br>klarsynt skytt. 
<br>Völund, vandrande 
<br>från våg så lång; 
<br>Slagfinn och Ägil 
<br>funno salen öde, 
<br>gingo ut och in 
<br>öfver alt att söka. 
<br>
<br>5.
<br>Öster ut lopp Ägil 
<br>efter Ölrun på skid; 
<br>söder ut Slagfinn 
<br>att Svanhvit finna; 
<br>Völund ensam 
<br>i Ulfdalarna satt, 
<br>slog rödt guld 
<br>kring glimmande stenar. 
<br>
<br>6. 
<br>Länk efter länk 
<br>han lykte till en ked, 
<br>bidande så, 
<br>om hans bländhvita 
<br>kvinna åter 
<br>komma ville. 
<br>
<br>7.
<br>Nu spörjer Nidud, 
<br>Njarenes drotten, 
<br>att Völund ensam 
<br>i Ulfdalarna satt. 
<br>Nattetid kommo män 
<br>med naglade brynjor; 
<br>mot halfmånens sken 
<br>deras sköldar blänkte. 
<br>
<br>8. 
<br>Ur sadlarna de stego 
<br>vid salens gafvel, 
<br>gingo dädan in 
<br>och upp längs salen. 
<br>Ringar de på band 
<br>och bast sågo trädda, 
<br>sju hundra, dem husets 
<br>herre egde. 
<br>
<br>9.
<br>De togo af dem, 
<br>de trädde på dem, 
<br>utom en, 
<br>som de icke påträdde. 
<br>
<br>10. 
<br>Kom från jagten 
<br>klarsynt skytt, 
<br>Völund, vandrande 
<br>från väg så lång. 
<br>Han gick att bruna 
<br>björnhonan steka; 
<br>snart flammade torra 
<br>furans ris, 
<br>vindtorr ved, 
<br>för Völunds fot. 
<br>
<br>11. 
<br>På björnfäll 
<br>satt fursten för alfvar 
<br>att sina smycken räkna; 
<br>då saknade han ett. 
<br>Lycklig han trodde, 
<br>att Lödvis dotter, 
<br>Allvitter unga, 
<br>återkommit. 
<br>
<br>12. 
<br>Han satt så länge, 
<br>att han somnade in, 
<br>att i ve och vånda 
<br>vakna upp; 
<br>å hans händer lågo 
<br>länkar tunga, 
<br>och å hans fötter var 
<br>fjätter spänd. 
<br>
<br>''Völund kvad:'' 
<br>
<br>13. 
<br>“Hvilka mäktige män 
<br>ha mannen länkat 
<br>och i bast och band 
<br>bundit mig?” 
<br>
<br>14.
<br>Då ropade Nidud, 
<br>Njarernes drotten: 
<br>“Hur fick du, Völund, 
<br>furste for alfvar, 
<br>vårt ädla guld 
<br>här i Ulfdalarna? 
<br>Guld fans där icke 
<br>på Granes väg, 
<br>fjärran är vårt land 
<br>från fjällen vid Rin.” 
<br>
<br>''Völund kvad:'' 
<br>
<br>15.
<br>“Mera rikedom, 
<br>mins jag, vi egde, 
<br>då vi med de våra 
<br>hemma voro, 
<br>med Ladgud och Härvör, 
<br>Lödvis barn, 
<br>och med fräjdade Ölrun, 
<br>född af Kjår.” 
<br>
<br>16. 
<br>Ute stod Niduds 
<br>nidsluga drottning, 
<br>gick nu in 
<br>och upp genom salen, 
<br>stannade och med dof 
<br>stämma sade: 
<br>“Glad är ej han, 
<br>som nu gångar ur skogen.”
</blockquote> 

<br>Kung Nidud gaf sin dotter Bödvild den guldring, som han tagit af bastet hos Völund; men själf bar han det svärd, som Völund egde. 
<br><br>
<blockquote>
''Völund kvad:'' 
<br>
<br>17.
<br>“Blänker vid Niduds 
<br>bälte ett svärd, 
<br>som jag hvässat har 
<br>så väl, jag mäktat, 
<br>som jag härdat har 
<br>så hårdt, jag mäktat. 
<br>
<br>18. 
<br>“Fjärran från mig föres 
<br>min flammande klinga, 
<br>ej ser jag henne mer 
<br>till min smedja buren; 
<br>och Bödvild bär 
<br>bruden mins 
<br>ringar röda. — 
<br>Det rofvet är urbota.” 
<br>
<br>''Drottningen kvad:'' 
<br>
<br>19.
<br>“Hans ögon glimma 
<br>likt glänsande ormens, 
<br>tänder han skär, 
<br>när han svärdet skymtar, 
<br>och han blänger pä Bödvilds 
<br>blänkande ring. 
<br>Stäcken hans senors 
<br>styrka med knifven, 
<br>och sätten honom sedan 
<br>i Sävarstad!”
</blockquote> 

<br>Så gjorde man. Hans senor skuros af i knävecken, och han vardt satt på en holme, som ligger där framför landet och heter Sävarstad. Där smidde han åt konungen allahanda kostbarheter. Ingen man tordes komma till honom utom konungen. 
<br><br>
<blockquote>
20. 
<br>Där satt han, sof aldrig, 
<br>slog med hammarn, 
<br>smidde snart 
<br>svek mot Nidud. 
<br>
<br>21. 
<br>Smögo två småbarn 
<br>att i smedjedörren titta, 
<br>Niduds söner, 
<br>på Sävarstad. 
<br>
<br>22. 
<br>De kommo till kistan, 
<br>kräfde nycklarna; 
<br>onda voro hans ögon, 
<br>när däri de sågo. 
<br>Smycken många 
<br>där mötte deras blick, 
<br>rödaste guld, 
<br>rika klenoder. 
<br>
<br>''Völund kvad:'' 
<br>
<br>23. 
<br>“Kommen allena, 
<br>kommen i morgon, 
<br>så skänker jag Eder 
<br>skimrande guldet! 
<br>Till svenner i salen 
<br>sägen icke, 
<br>ej till man eller mö, 
<br>att mig I funnit!” 
<br>
<br>24. 
<br>Bittida broder 
<br>till broder ropte: 
<br>“Kom, låtom oss gå 
<br>att guldet skåda!” — 
<br>De kommo till kistan, 
<br>kräfde nycklarna; 
<br>onda voro hans ögon, 
<br>när däri de sågo. 
<br>
<br>25. 
<br>Han högg ungbjörnarnas 
<br>hufvud af, 
<br>deras kroppar vrok han 
<br>i vrån under bälgen, 
<br>men hufvudskålarna 
<br>han från håret skilde. 
<br>slog dem med silfver 
<br>och sände Nidud. 
<br>
<br>26. 
<br>Ädelstenar 
<br>ur ögonhålen 
<br>sände han Niduds 
<br>sluga drottning; 
<br>och af de tvännes 
<br>tänder smed han 
<br>bröstsmycken, 
<br>som han Bödvild sände. 
<br>
<br>27. 
<br>Bödvild rosade 
<br>runda smidet 
<br>- - - - -
<br>- - - - -
<br>bar till Völund 
<br>brustna ringen: 
<br>“Törs till ingen det säga, 
<br>utom till dig!” 
<br>
<br>''Völund kvad:'' 
<br>
<br>28. 
<br>“Bristan i guldet 
<br>skall jag bota så, 
<br>att det din fader 
<br>skall fagrare tyckas 
<br>och din moder 
<br>mycket bättre 
<br>och synas dig själf 
<br>sammalunda.” 
<br>
<br>29. 
<br>Han bjöd henne mjöd — 
<br>en mästare i list — , 
<br>att i sätet hon satt 
<br>och somnade in. 
<br>
<br>''Völund kvad:'' 
<br>
<br>“Nu har jag hämd fått 
<br>för mina hårda sorger 
<br>på alla utom en, 
<br>den ondskefullaste.” 
<br>
<br>30. 
<br>“Rätt så!” kvad Völund, 
<br>“var rask på foten, 
<br>fast Niduds svenner 
<br>med svek dig förlamat!” 
<br>
<br>31. 
<br>Leende Völund 
<br>i luften hof sig, 
<br>gråtande Bödvild 
<br>gångade från ön, 
<br>fruktande sin älskares 
<br>och sin faders vrede. 
<br>
<br>32. 
<br>Ute stod Niduds 
<br>niding till hustru, 
<br>när på salgården Völund 
<br>till hvila sig satte. 
<br>Då gick hon in 
<br>och upp genom salen: 
<br>“Vak upp, Nidud, 
<br>Njarernes drotten!” 
<br>
<br>''Nidud kvad:'' 
<br>
<br>33. 
<br>“Alltid jag vaknar 
<br>utan glädje; 
<br>minst sofver jag, sedan 
<br>mina söner dogo. 
<br>Kallt är mitt hufvud, 
<br>kalla dina råd, 
<br>nu jag vill 
<br>med Völund tala: 
<br>
<br>34. 
<br>“Yppa mig, Völund, 
<br>alfvars förste, 
<br>hvad öde drabbat 
<br>mina dråplige söner!” 
<br>
<br>''Völund kvad:'' 
<br>
<br>35. 
<br>“Först skall du mig alla 
<br>eder svärja, 
<br>vid skeppets bord 
<br>och sköldens rand, 
<br>vid hästens bog 
<br>och vid huggande svärd : 
<br>
<br>36. 
<br>“att ej kval du vållar 
<br>Völunds kvinna 
<br>eller bruden min 
<br>till bane varder, 
<br>fast du, konung, känner 
<br>den kvinna, jag egde, 
<br>och jag har här 
<br>i hallen barn. 
<br>
<br>37. 
<br>“Gå bort till den smedja, 
<br>åt mig du bygt, 
<br>och bälgen skall du finna 
<br>med blod stänkt! 
<br>Jag högg dina söners 
<br>hufvud af, 
<br>deras kroppar vrok jag 
<br>i vrån under bälgen. 
<br>
<br>38.
<br>“Hufvudskålarna 
<br>jag från håret skilde, 
<br>slog dem med silfver, 
<br>sände Nidud; 
<br>ädelstenar 
<br>ur ögonhålen 
<br>sände jag Niduds 
<br>sluga drottning. 
<br>
<br>39. 
<br>“Af de tvännes 
<br>tänder smed jag 
<br>bröstsmycken, 
<br>som jag Bödvild sände; 
<br>nu Bödvild bär 
<br>ett barn under hjärtat, 
<br>enda dottern 
<br>af Eder båda.” 
<br>
<br>''Nidud kvad:'' 
<br>
<br>40. 
<br>“Bittrare bud 
<br>du mig ej bära kunde; 
<br>värre jag ej vill 
<br>dig, Völund, önska. — 
<br>Ej fins man så hög, 
<br>att han dig af hästen kastar, 
<br>och så rask ingen, 
<br>att han dig råkar med pil, 
<br>där du svingar dig fram 
<br>vid sväfvande sky.” 
<br>
<br>41. 
<br>Leende Völund 
<br>i luften hof sig, 
<br>och kvar satt 
<br>i sorg Nidud. 
<br>
<br>''Nidud kvad:'' 
<br>
<br>42. 
<br>“Tackråd, min bäste 
<br>träl, statt upp! 
<br>Bed Bödvild, 
<br>bländande mön, 
<br>att fagert klädd 
<br>till sin fader komma! — 
<br>
<br>43. 
<br>“Är det sant, Bödvild, 
<br>hvad man sagt till mig, 
<br>att Völund och du suttit 
<br>samman å holmen?” 
<br>
<br>''Bödvild kvad:'' 
<br>
<br>44. 
<br>“Sant är det, Nidud, 
<br>hvad man sagt till dig, 
<br>att Völund och jag suttit 
<br>samman å holmen 
<br>en olycksstund, 
<br>som aldrig bort komma. 
<br>Ej kraft jag hade 
<br>att honom kufva, 
<br>ej makt jag hade 
<br>att honom motstå “




<center>[[Bilde:Deko.6.(PAG).jpg|500px]]</center>
</blockquote>


<br>
<blockquote><blockquote><big>'''Noter till Völundskvädet'''</big>
<br>
<br>De dikter, som, under det gemensamma namnet Hjältesånger, bilda den äldre Eddans senare del, utgöra blott en ringa återstod af det stora antal själfständiga kväden och af flera sammanhängande sånger bildade diktkretsar, hvilka, efter många tecken att döma, fordom funnits i Norden. Dessa sångers föremål äro de idealgestalter, till hvilka de nordiskt-götiska folken i ett mycket aflägset skede af sin utveckling blickat upp såsom till urbilder, hvilka egde samlade just de egenskaper, som dessa folk själfva kände bo i sin egen barm. Stundom framstå dessa idealgestalter såsom enstake hjältar, stundom åter och oftast äro de med hvar andra förvandte, så att där uppstår en hjälteslägt, hvars särskilda generationer på olika sätt eller i olika styrka äro uttryck af den anda, som ger hvarje sådan hjälteslägt sin särskilda prägel.
<br>
<br>Det kan vara möjligt, att verkliga, historiska tilldragelser ytterst legat till grund för dessa sånger, men i sådant fall har folkfantasien i årens och århundradenas lopp så fullkomligt omspunnit och omformat dessa tilldragelsers hjältar, att en restitution af det ursprungliga historiska stoffet varder fullkomligt omöjlig; liksom också hvarje försök att uppgöra en egentlig kronologi öfver de skildrade händelserna eller en geografi öfver dessas skådeplats måste såsom outförbart förfalla.
<br>
<br>Då Ragnar lodbrok, den vidtfarande vikingen, just står på öfvergången mellan den heroiska tidsåldern och den tydligare historien, och då Bråvallaslaget, hans faders bedrift, bildar slutpunkten af de egentliga sagotilldragelserna och utgör den knut, i hvilken de yttersta trådarna af skilda sagokretsar löpa samman, måste den äkta hjältediktningens blomstringstid hafva föregått vikingatiden, hvilken just kan betraktas såsom en frukt af den anda, som med hjältesångerna genomsyrat Nordens folk. Då vikingar år 787 för första gången nämnas på Englands kuster, och vikingatiden således tillhör den sista fjärdedelen af det första årtusendet i vår tideräkning, måste hjältediktningens blomstring sättas till midten eller första hälften af samma årtusende och antagas hafva infallit samtidigt med eller omedelbart efter den egentliga mytbildningens tid och gudasångemas daning. Anmärkningsvärdt är här vid lag för öfrigt, att de hjältesånger, som, af alla märken att sluta, äro älst, också äro de skönaste och bästa, och att sålunda hjältediktningens verkliga kulmination icke ligger i slutet eller det sista skedet af det antydda tidehvarfvet, utan mycket längre till baka, något, som äfven bestyrkes däraf, att så väl enskilde hjältar som ock hela hjälteslägter finnas, och det just af de bästa, hvilka, om än olika formade och danade, uppträda både i den älsta nordiska och den älsta tyska sagan och dikten, och hvilka sålunda måste härröra från den aflägsna tid, då fädernestammarne till de götiska folken norr och söder om Östersjön ännu voro ett i språk och traditioner.
<br>
<br>Hvad upptecknandet af dessa hjältesånger beträffar, så har det samma skett mycket längre fram i tiden än deras uppkomst. Då nämligen ingen af de i Codex regius bevarade sångerna, med undantag af Tredje kvädet om Gudrun, är yngre än nionde århundradet, så upptecknades och samlades dessa sånger först omkring år 1100 eller må hända ännu ett århundrade senare. Därtill bör märkas, att dessa sånger kommit efterverlden till hända på en egendomlig omväg. Skapade i de götiska landen hafva de nämligen vandrat Norden omkring, lemnande från SönderJylland till Mälarstranden och Norges inre dalar talrika minnesmärken af sin tillvaro efter sig, tills de i tidens fullbordan af de högättade norske flyktingarne förts med öfver till Island, där de slutligen, efter skrifkonstens utbredning till ön, af desse flyktingars efterkommande förts i pennan för att sent omsider återkomma till de folk, af hvilkas fäder de ursprungligen skapats, återkomma mer eller mindre omdanade och egendomligt stämplade af deras skaplynne, i hvilkas sinne och minne de upptagits.
<br>
<br>Dessa hjältesånger skulle kunna indelas i grupper, alt efter de hjältar eller slägter, de besjunga. Den största gruppen skulle då komma att omfatta alla de många sånger, som tillhöra Völsunga- och Gjukunga-kretsen. Völundskvädet vorde däremot den enda sången i sin grupp, och kvädena om Hälge Hjörvardsson bildade tillsammans en grupp för sig, liksom äfven den till Frodesägnen hörande Sången om kvarnen Grotte. Då nu många sånger höra till samma grupp, händer det dels, att några supplera hvar andra, dels att några variera samma ämnen. Häraf framgår, att bland de sånger, som kommit till vår tid, finnas enstaka kvarlefvor af olika sångräckor, hvilka på något olika sätt behandlat samma ämnen, samt att Eddans hjältesånger icke äro något afrundadt helt, i hvilket någon viss skald samlat och efter sin ingifvelse omdanat det gamla stoffet, utan helt enkelt en uppteckning af alldeles skiljaktiga och hvar för sig fristående folkliga sånger om stammens ypperste heroer.
<br>
<br>Svend Grundtvig påpekar dessutom, att man i Eddans hjältesånger kan skilja mellan kväden af en mer episk och andra af en mer lyrisk karakter. I de förra är händelsernas ström, handlingarnas fortgång hufvudsak, äfven om afbrott af mer dramatisk art skulle förekomma därigenom, att personer införas talande i berättelsen. I de senare är däremot själfva handlingen obetydlig såsom omfattande endast ett ensamt moment eller en enstaka situation, men däremot de uppträdande personernas uttalanden hufvudsak. Grundtvig erinrar vidare om, att man af den till vår tid bevarade heroiska literaturen icke med bestämdhet kan sluta sig till hvilken dera arten är den älsta; ty af den första äro både ett af de älsta kvädena, Völundskvädet, och de två yngsta, Sångerna om Atle. Redan i de älsta kvädena möta oss också båda slagen sida vid sida i fullaste blomstring med Hälgekvädena och Tredje kvädet om Sigurd Fåfnesbane på den ena, öfvervägande episka sidan, samt Sångerna om Fåfne och Segerdrifva och Första kvädet om Gudrun på den andra, mera lyriska sidan.
<br>
<br>__________________
<br>
<br>Völundskvädet är i många hänseenden en af de mest märkliga bland dessa sånger. Det tillhör den heroiska diktningens bästa tid och räknas sålunda till de »fællesgotiske» samt anses af S. Grundtvig såsom den enda bevarade länken af en större krets af sånger, som dels hafva inledt, dels fortsatt den nu bevarade. Grundtvig påpekar äfven, »att om man också intet känner om Völunds härkomst, så är däremot den son af Völund och Bödvild, hvars födelse Völundskvädet i sitt slut bebådar, verkligen de tyska sägnernas Wittich, Didrikssagans Viðga och de nordiska kämpavisornas Vidrik Verlandsson; detta se vi af det nyligen funna fragmentet af den fornengelska Valdarsdikten från det 8:de eller 9:de århundradet, hvilket har ’Widia, Welandes bearn, Niðhades mæg’. Völund, den gotiske Dädalos, den fornhögtyske Wieland, är då en i sin art ensamstående heros: som konungason, hjältebroder, kämpafader, valkyrians älskare, men dock själf — så vidt vi känna honom — icke hjälte eller krigare utan ''konstnär'' (smed)». Därtill också jägare. 
<br>
<br>'''''Prosan till visan 1, sid. 135, raderna 1 och 3.''''' 
<br>'''Konung i Svitjod''' och '''Finnkonung''' äro, liksom de längre ned förekommande Ulfdalarna, Ulfsjö, Valland, Njarernes drotten och Sävarstad, beteckningar, hvilka här näppeligen torde få tagas efter bokstafven eller tänkas hänföra sig till några geografiskt bestämbara lokaliteter.
<br>
<br>'''''Prosan till visan 1, sid. 135, raden 9.''''' 
<br>'''Valkyrior,''' för hvilkas uppgift i Gudasångerna redogjorts i noten till Valans Visdom, visan 31, spela i Hjältesångerna en mycket mer betydelsefull rol. De äro såsom alltid Odins möar, hans »valdöttrar», men deras mänskliga ursprung och rent jordiska uppgifter äro det oaktadt städse fasthållna i dikten. De äro hjältarnes jämbördiga, jordiska konungadöttrar, sysslande med samma slöjder, spanad och väfning m. m., som andra kvinnor, brinnande som de af kärlek och hat, och, fästande sig i äktenskap med den hjälte, de gifvit sin tro, fyllas de i glädje och sorg af samma känslor, som andra dödlige. Men såsom Odins särskilda utkorade lyfta de sig på samma gång ej blott öfver andra kvinnor utan äfven öfver all jordisk tillvarelse. De sväfva i svanhamnar från himlen till jorden och bada i ensliga sjöar, eller de ila öfver land och haf, omgifna af strålar, iklädda hjälm och spjut, för att väfva kampens blodiga väf och för att därunder antingen skydda hjälten för fara eller också kora honom att komma med till Odins sal i Valhall. Än uppenbara de sig och framträda i synbar gestalt, än utföra de sin gärning som osynliga andar. Ladgud, Härvor och Ölrun i Völundskvädet äro dylika valkyrior; så ock Svåfva i Kvädet om Hälge Hjörvardsson samt Sigrun och Brynhild i Kvädena om Sigurd Fåfnesbane och många andra.
<br>
<br>'''''Prosan till visan 1, sid. 135, raden 13. '''''
<br>'''Skåle'''. Se noten till Prosan vid visan i af Skirnes Färd!
<br>
<br>'''''Prosan till visan 1, sid. 135, raden 14.''''' 
<br>'''Allvitter''', S. Grundtvig uppfattar originalets ord Alvitr såsom Âlmvîtr, af âlmr, »båge», och vættr, »väsende», högre väsende. Betydelsen skulle då vara: »bågmö», kampväsende, valkyria.
<br>
<br>'''''Visan 11.''''' 
<br>'''Fursten för alfvar.''' Lüning tyder '''alfvar''' här såsom liktydigt med '''mörkalfvar''' och förklarar dessa såsom '''konsterfarne dvärgar''', hvilkas furste Völund, såsom mästare i smide, kunde kallas.
<br>
<br>'''''Visan 14.''''' 
<br>'''Grane''' är Sigurd Fåfnesbanes häst. '''Granes vägv är tydligen marken, landet.
<br>'''Rin''' är i allmänhet en stor flod.
<br>
<br>'''''Visan 15'''''. 
<br>Visans mening är, att Völund till svar på Niduds beskyllning i föregående visa, att Völund skulle stulit guldet, förklarar, att han fått det genom arf.
<br>
<br>'''''Visan 16'''''. 
<br>'''Han, som gångar ur skogen'''. Hvem detta skall vara, är ej lätt att fatta. Völund ligger redan bunden och kan således icke gå, och Nidud är redan förut till städes.
<br>
<br>'''''Visan 25.''''' 
<br>'''Ungbjörnarna''' äro Niduds små söner. Sådan hämd som Völunds var fullt berättigad efter de gamles sedliga uppfattning.
<br>
<br>'''''Visan 27.''''' 
<br>De felande raderna torde innehållit, att Bödvild, brutit sönder smycket.
<br>
<br>'''''Visan 31.''''' 
<br>'''Völund i luften hof sig'''. Han har sålunda smidt sig vingar, sedan man skurit af senoma i hans knäveck.
<br>'''Bödvilds älskare''' är Völund. Af detta ord framgår det, att Völund vunnit Bödvilds kärlek.
<br>
<br>'''''Visan 44.''''' 
<br>Af slutorden är det tydligt, att Völund ingalunda med våld öfvervunnit Bödvild, utan med egenskaper, som gjort honom oemotståndlig i den unga kvinnans ögon. Af visorna 35 och 36 synes det äfven, att Völund lägger sig ut för henne hos Nidud. Det är nämligen denne, han velat kränka och förödmjuka; dottern har endast varit honom ett medel därför. Af det hela framgår det, att Völund är alla de öfriga personerna öfverlägsen i intelligens.

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Den eldre Edda]]
[[Kategori:Peter August Gödecke]]