Skirnesmål (Sången om Skirne)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Skrifter utgivna av modersmålslärarnas förening
Sånger ur den äldre Eddan

Översatta av Axel Åkerblom
1923

Skirnesmål
(Sången om Skirne)

Skirnesmål återgiver i diktens form en myt om huru Frö med sin tjänare Skirnes hjälp vann jättedottern Gärds kärlek. Denna myt har uppfattats något olika. Av somliga har Gärd, i överensstämmelse med den natur, som i allmänhet i den fornnordiska mytdiktningen tillkommer jättarna, fattats som en företrädare för kölden och vintern, och Frös seger över Gärd har då ansetts som en symbol för solens, sommarens och fruktbarhetens seger över vintern, kölden och den döda naturen. Det starka intryck, som på nordliga breddgrader naturens plötsliga uppvaknande vid vårens inbrott gör på människornas sinnen, kunde väl ha framkallat en dylik föreställning. Enligt en annan uppfattning är Gärd en ursprunglig fruktbarhetsgudinna, och Frös förmälning med Gärd är då en av de från många olika folk och tider kända äktenskapliga föreningar mellan två fruktbarhetsgudomligheter, vilka tänktes vara upphovet till liv och växtlighet i världen. Båda dessa uppfattningar kunna ha skäl för sig.

Det mytiska underlaget framträder emellertid föga i dikten. Personerna äro helt förmänskligade, och Frös kärlek till Gärd skildras såsom en ungersvens, som brinner av otålighet att få äga sin älskade. Att Gärds motstånd brytes genom trolldom, sammanhänger väl med att sagan rör sig i gudarnas värld, men bakgrunden för denna föreställning år den tro på trollmedlets kraft, som även i det mänskliga livet för den forntida nordbon spelade en så stor roll.

Njårds son Frö hade en gång satt sig i Hlidskjålv^[1] och skådade därifrån ut över alla världar. Han såg då även in över jättarnas värld och blev där varse en fager ungmö, då hon gick från sin faders byggnad till sin ungmöbur. Av denna anblick fick han stor sorg i sitt sinne. Skirne hette Frös skosven. Njård bad denne att söka få ett samtal med Frö. Då sade Skade^[2]:

»Skirne, stig opp!
utbed dig genast
ett samtal utav vår son!
Fråga, mot vem
vår vise ättling
när en så häftig harm!»

Skirne:

»Vreda ord
jag väntar mig endast,
ber jag om ett samtal Er son
och frågar, mot vem
Er vise ättling
när en så häftig harm.»

Skirne till Frö:

»Säg mig, Frö,
du furste bland gudar,
vad jag vill veta av dig!
I öde sal
vi sitter du ensam,
min drotten, dagen lång?»

Frö:

»Aldrig för dig,
yngling, jag ärnar
säga min tunga sorg!
Ständigt var dag
strålar väl solen,
men aldrig den hugnar min håg.»

Skirne:

»Så svår är väl ej
den sorg, som du bär på,
att ej du den yppar för mig.
I urtiden vi
växte opp samman;
väl böra vi två varann tro.»

Frö:

»Jag såg där gå
i Gymes^[3] gårdar
en mö, som vart kär för mig.
Hennes armars glans
gav då ett skimmer,
som spred sig kring himmel och hav.

Hon är mig mer kär,
än kär någon varit
för någon i unga år.
Men ingen vill
bland åsar och alvar^[4],
att vi skola bygga bo.

Hasta dit hän,
tälj henne min längtan
och för henne hit till mitt hem,
om i frid det skall ske,
om i fejd med jätten!
Din väntjänst jag lönar dig väl.»

Skirne:

»Den fåle mig giv,
som för över eldvågs
döljande, skyddande sken^[5],
det svärd, som självt
sig svingar, när kampen
gäller jättarnas ätt!»

Frö:

»Jag fålen dig ger,
som för över eldvågs
döljande, skyddande sken,
det svärd, som självt
sig svingar, allenast
kämpen är kraftig och klok.»

Skirne till hästen:

»Ute är mörkt,
nu måste vi börja
vår färd över fuktiga fjäll.
Vi två komma fram,
eller falla vi båda
i väldiga jättens våld.»

Skirne red då in i jättarnas värld och fram till Gymes gård. Där voro ilskna hundar bundna utanför ingången till inhägnaden omkring Gärds ungmöbur. Han red fram till den plats, där en herde satt på en kulle, och tilltalade honom:

Skirne:

»Herde, mig säg,
du, som sitter å högen
och vaktar åt varje led:
med unga mön
kan möte mig unnas
för Gymes hundars hop?»

Herden:

»Dödsinvigd
eller död kanske är du,
som rider å fålens rygg.
Aldrig det skall
dig unnas i tiden
ett möte med Gymes mö.»

Skirne:

»Ett bättre det ges
än jämmer och klagan,
då man är färdig till färd.
En dag mig gavs
till gräns för min levnad,
för hela livets lopp^[6].»

Gärd:

»Vad är det för larm,
som mitt öra får lyss till
inne här i vårt hus?
Jord och mark
och jättens fäste
darra vid detta dån.»

En tärna:

»Här är en karl;
av hästen han stiger
och bjuder den beta här.
Ett samtals gunst
av Gymes dotter
ynglingen utber åt sig.»

Gård:

»Bed honom hit in
uti vår gästsal,
vårt bästa mjöd honom bjud!
Jag fruktar dock,
att den främling, som kommit,
är min broders baneman^[7].»

Gärd till Skirne:

Ȁr du en alv,
av åsars ätter,
av vise vaner en?
Hur kom du fram
trots flammor, som rasa,
hit till min faders hus?»

Skirne:

»Ej är jag en alv,
ej av åsars ätter,
ej av vise vaner en.
Dock kom jag fram
trots flammor, som rasa,
hit till din faders hus.

Jag vill dig ge
dessa gyllne äpplen,
som bringa för åldern bot^[8],
mot kärlekens fröjd,
mot att Frö du vill unna
att vara din käraste vän.»

Gärd:

»Jag aldrig tar mot
dina åldersbotsäpplen
för att varda till viljes en man.
Så länge vårt liv
än leves, med Frö dock
jag aldrig skall bygga och bo.»

Skirne:

»Jag bjuder den ring,
som brändes å bålet
med Odens unge son.
Var nionde natt
på nytt drypa åtta
av Draupne, lika med den.»^[9]

Gård:

»Din ring tar jag ej,
om ock den brändes
med Odens unge son.
Ej saknar jag guld
i Gymes gårdar.
Slikt får av min fader jag nog.»

Skirne:

»Skåda mitt svärd,
skarpeggat, runprytt,
som här jag har i min hand!
Ifrån din hals
jag hugger ditt huvud,
ger du ej gynnsamt svar.»

Gärd:

»Aldrig jag skall
av övervåld tvingas
att varda till viljes en man.
Jag tänker dock det,
att, träffar du Gyme,
I stridslystne då gån till strid.»

Skirne:

»Skåda det svärd,
skarpeggat, runstarkt^[10],
som här jag har i min hand!
För denna egg
skall digna din fader,
varda åt döden vigd.

Jag med trollspö dig slår
och tämjer ditt sinne,
mö, till att lyda mig.
Där skall du gå,
där du av ingen
människoson skall bli sedd.

På örnens häll
skall du ensam sitta
vänd ifrån världen hän,
led vid mat
mera, än mänskor
rädas för ringlande orm.

En visa du blir,
vart du än länder.
Må tursar^[11] titta på dig!
Du varder mer känd
än väktarn hos gudar^[12].
Gapa och glo från din port!

Galenskaps rop,
glöd och plågor
må samka dig tårar med sorg!

Sätt du dig ned!
Säga dig skall jag
din vefulla olyckas våg,
ditt tvådubbelt tunga kval.

Dig hemska troll
må trycka, förta dig
all frid uti fränders hem!
Till bitter gråt
all glädje dig varde,
till suckan med tårar och sorg!

Med trehövdad tursbr
din tid skall du leva
eller ock utan en man.
Lik tisteln du blir,
som tryckes av stenen,
när sädesanden är slut^[13].

Till lunden jag gick
bland lövade stammar
att söka en trollmakts-ten.
- - - - -
Trollmakts-tenen jag fann.

Vred är dig Tor,
vred är dig Oden,
vred dig varder Frö.
Ondskefull
du över dig drager
de högas väldiga harm.

Av Hrimgrimne^[14] du
dock skall ägas
långt nedan likens port^[15].
Till tursars hem
hän må du dagligt
hjälplös stappla din stig,
ohjälpt stappla din stig!

Där skall dig ges
getpiss att dricka
under trädrot av trälars pack.
Ädlare dryck
aldrig får du,
hur ivrigt du önskar det,
om ivrigt jag önskar det.

Jag ristar dig turs^[16]
och tre starka runord:

skräck, kättja och kvävande kval,
men ristar dem bort^[17],
som jag ristade dit dem,
om det önskligt mig syns.»

Gärd:

»Hellre, du sven,
var hälsad!
Tag bägarn
full av mångårigt mjöd!
Dock - alltid jag trott,
att aldrig jag skulle
vinna en vanason^[18] kär.»

Skirne:

»Mitt ärende först
jag avgjort vill veta,
förr'n hädan jag rider hem.
När vill du te
Njårds son din ynnest
vid möte med maktfull gud?»

Gärd:

»I Barres lund,
som båda vi känna
- den ligger för stormen i lä -,
unnar Gärd
älskogs gamman
efter nio nätter åt Frö.»

Skirne red därefter hem. Frö mötte honom redan ute; han hälsade honom och sporde honom efter underrättelser:

Frö:

»Skirne, nu säg,
innan sadeln du lossar
och stiger ett fotsteg fram,
säg, har du fått
fylld vår önskan
i visa jättars värld?»

Skirne:

»I Barres lund,
som båda vi känna
- den ligger för stormen i lä -,
unnar Gärd
älskogs gamman
efter nio nätter åt Frö.»

Frö:

»En natt är lång,
längre tvenne:
hur skall jag ej tråna i tre!
Mindre lång
en månad syns mig
än en halv natt av skälvande hopp.»

---

[1] Hlidskjålv är Odens borg med ett högsäte, varifrån han kunde blicka ut över hela världen.
[2] Skade var Njårds hustru. Hon sades vara av jättesläkt.
[3] Gyme: en jätte, fader till den mö, Gärd, till vilken Frö fattat kärlek.
[4] Se ovan s. 13 not 6. ("Våluspå" not 24 i denna elektroniska utgåva)
[5] Gärds boning tänktes omgiven av en skyddande krets av eld.
[6] Skirnes svar innebär, att det icke finnes något skäl att fegt klaga eller tveka inför ett farligt företag, då gränsen för ens liv i alla händelser är bestämd av ödet.
[7] Den här omtalade brodern till Gärd anses vara den jätte Bele, som dödades av Frö (jfr ovan s. 14 not 4). Gärd synes sålunda tro, att det var Frö själv som anlänt till hennes boning. ("Våluspå" not 32 i denna elektroniska utgåva)
[8] Dessa äpplen, en symbol av den eviga föryngringen i världen, omtalas eljest såsom befintliga i gudinnan Iduns (»föryngrerskans») vård; deras njutande tänktes återskänka de åldrande gudarna deras ungdom. Då Frö är fruktbarhetens gud, ha de möjligen enligt en äldre tro tillhört denne.
[9] Den ynglande ringen Draupne, en av dvärgar smidd klenod, var enligt andra källor Odens egendom och säges av denna ha blivit lagd på Balders likbår. Även Draupne är en fruktbarhetssymbol och kan i en ursprungligare föreställning ha ägts av Frö.
[10] Runorna på svärdet hade trolldomskraft. Ristning med runtecken var i forntiden ett ofta brukat medel att utöva trolldom.
[11] Turs: jätte.
[12] »Väktarn hos gudar» är Heimdall.
[13] Detta dunkla uttryck har förmodats syfta på en skördesed, som dock icke uppvisats på nordisk botten. Vid bärgningen av säden frånskildes tistlar, i vilka skadegörande väsen tänktes bo, och lades under stenar att torka. De fientliga andarna höllos fångna av stenen och oskadliggjordes (dödades) så småningom genom torkningen.
[14] Hrimgrimne: en jätte.
[15] »Likens port» (isl. Nágrindr) är porten till dödsriket.
[16] Turs är namn på ett av runtecknen. Med denna runa sades den trollkunnige kunna vålla kvinnor sjukdom.
[17] Genom att utplåna de trolldomsbringande runorna kunde deras upphovsman åter upphäva deras verkan.
[18] Frö var son till Njård, en av vanerna; jfr ovan s. 10 not 4. ("Våluspå" not 10 i denna elektroniska utgåva)