Tjuguförsta Runan (Kalevala, Castrén)

Kalevala

Tjuguförsta Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Gamle trygge Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Hör mig, broder Ilmarinen!

Låt oss nu till Pohja fara

För att taga goda Sampo,

För att skåda granna locket."

Sade smeden Ilmarinen:

"Svårt det blir att Sampo taga,

Svårt att få det granna locket

Ifrån Pohjola det mörka.

Der är Sampo förd att gömmas,

Granna locket att förvaras,

In i Pohja-gårdens stenberg,

Inom kopparbergets gömmor,

Bakom nio lås och riglar,

Och dess rötter har man fästat

På ett djup af nio famnar;

En är fästad ned i jorden,

Invid vattnets rand den andra

Och i hemmets berg den tredje."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Kom blott du att Sampo taga,

Hem det granna locket föra

Ifrån Pohja-gårdens stenberg,

Ifrån kopparbergets gömmor,

Från de nio låsens stängsel.

Först dock hamra mig en klinga,

Ett eldeggadt svärd mig bilda,

Hvarmed hundarna jag tuktar,

Jagar Pohja-skaran undan,

När vi gå att taga Sampo,

När till kalla byn vi komma,

Bort till Pohjola det mörka,

Till det mulna Sariola."

Det var smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Föste skyndsamt jern i elden,

Bragte hastigt kol i essjan,

Tog så trälar till att pusta,

Lönta drängar till att trycka.

Trälar pusta oförtrutet,

Raskt de lönta drängar trycka;

Såsom välling vidgas jernet,

Såsom jernslagg fräser stålet.

Derpå smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Ned uti sin essja skådar,

Synar långsåt bälgens bräddar.

Spratt nu fram ett svärd ur elden,

Sprang en klinga upp ur glöden.

Sjelf nu smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Bildade af guld dess fäste,

Gjorde handtag utaf silfver;

Såsom deg sig guldet töjde,

Silfret såsom hafvets fradga,

Uti essjan, uppå städet,

Under slagen utaf hammarn.

Nu är svärdet färdigbildadt,

Och den gamle Wäinämöinen

Griper i eldeggad klinga,

Fattar tag med högra handen,

Yttrar så ett ord och säger:

"Passar klingan ock för mannen,

Skickar svärdet sig för bärarn?"

Klingan passade för mannen,

Skickade sig väl för bärarn,

Månen lyste uppå spetsen,

På dess fäste glänste solen,

Hästen gnäggade på bettet,

Katten gnällde uppå knappen

Och i slidan låg en hundvalp.

Derpå smeden Ilmarinen

Väpnar sig och sig omgjordar,

Kläder sig i jernsmidd skjorta,

Stålsmidt bälte på sig spänner,

Yttrar så ett ord och säger:

"Mannen är i pansar bättre,

Starkare i jernsmidd skjorta,

Fastare i stålsmidt bälte."

Tiden nalkas nu att fara,

Vandrings-stunden är förhanden.

En var gamle Wäinämöinen,

Ilmarinen var den andre,

Gingo nu att hästen söka,

Söka ett års gamla fålen,

Buro betslet invid gördeln,

Fålens seldon uppå ryggen.

Stigande långsefter vägen,

Kring den dunkla ökenskogen,

Hörde de ett fartyg gråta

Och en båt vid stranden klaga.

Gamle trygge Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Der ett fartyg höres gråta,

Der en båt vid stranden klagar.

Kanske att vi fara sjöleds,

Färdas fram med båt på vattnet,

Eller monn till lands vi resa,

Ridande på hafvets stränder?"

Sade smeden Ilmarinen:

"Säkrare till lands är färden,

Döden gånge ut på hafvet,

Der oss skulle stormen skaka.

Vädrets ilar våldsamt kasta,

Våra fingrar blefve åror,

Våra flata händer styren."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Säkrare till lands är färden,

Säkrare, men mer besvärlig,

Ännu vida mera krokig,

Och det är en fröjd för båten,

När den flyter uppå vattnet,

Stryker fram på vida hafvet,

Följer åt de stora fjärdar,

När den vaggas utaf blåsten,

Gungas utaf vestanvinden,

Föres fram af sunnanfläkten."

Slängde grimman ned på marken,

Hingstens betsel uppå mossan,

Fålens seldon uti lunden.

Vandrar sedan till sin trädbåt,

Båten, som vid stranden gråter,

Talar och af båten spörjer:

"Hvarför gråter du, min trädbåt,

Jemrar dig, du årfästrika?

Smärtar dig, att tung du gjordes,

Att så grof du blifvit timrad?"

Svarade nu trädstams-skeppet,

Årfästrika båten talte:

"Båtens håg är ut på böljan

Äfven ifrån smorda rullar,

Flickans håg till mannens boning

Äfven ifrån höga hemmet.

För min tyngds skull jag ej gråter,

Ej för det, att grof jag gjordes;

Derför gråter jag, ett trädskepp,

Klagar båt af tallar timrad:

Sades nog, då man mig gjorde,

Att jag till en stridsbåt reddes,

Rustades till örlogsfartyg,

Att med gods och skatter lastad

Jag till hemmet skulle vända;

Men ej kom jag ut till striden,

Fördes ej på hafvets böljor.

Andra båtar, sämsta fartyg,

Färdas städse uti örlig,

Vilda fejders stråt beträda

Och förskaffa mera medel,

Än en konung får på sex år,

På sju somrar smeden vinner.

Jag, som är till farkost bilad,

Redd af gamle Wäinämöinen,

Ruttnar jemt på mina spånor,

Vräkes här på timmer-platsen.

Markens allrasämsta maskar

Bo inunder mina vränger,

De bland luftens foglar värsta

Bygga på mig sina nästen.

Tvåfaldt vackrare det vore,

Vore två- och trefaldt bättre,

Att en tall på backen vara,

Stå på heden som en fura,

På hvars qvistar ekorn springer,

Barrträdsfågeln vingen flaxar."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Är du Wäinämöinens fartyg,

Må du löpa ifrån stapeln,

Utan att af händer röras,

Utan att med armar skjutas."

Skickligt svarar trädstams-skeppet,

Årfästrika båten talar:

"Löper ej mitt hela slägte,

Ej de andra brödra-båtar,

Utan att af händer röras,

Utan att med armar skjutas."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Om jag dig på böljan skjuter,

Monne utan rodd du löper,

Utan årors tillhjelp skrider,

Stryker fram förutan myndning,

Utan vind, som seglet fyller?"

Skickligt svarar trädstams-skeppet,

Årfästrika båten talar:

"Löper ej mitt hela slägte,

Ej de andra brödra-båtar,

Om man dem med rodd ej drifver,

Bringar fram med årors tillhjelp,

Myndar med de smärre åror,

Och om vind ej seglet fyller."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Löper du med rodd då drifven,

Om man hjelper till med åror,

Med de smärre åror myndar,

Och om vinden seglet fyller?"

Skickligt svarar trädstams-skeppet,

Årfästrika båten talar:

"Löper ju mitt hela slägte,

Löpa alla brödra-båtar,

Om med rodd de framåt drifvas,

Om man hjelper till med åror,

Med de smärre åror myndar,

Och om vinden seglet fyller."

Gamle trygge Wäinämöinen

Sköt nu båten ut på vattnet,

Qvad sin farkost uppå böljan.

Qvad en sida full med flickor,

Fagra tennbriskprydda flickor,

Unga mör med messingsgördlar,

Ringbeprydda, nätta jungfrur;

Qvad den andra full med fästmän,

Unge män med sträfva lockar,

Sträfva lockar, hårda händer,

Sporrbeprydde, stolte karlar.

Ännu qväder Wäinämöinen

Tofterna i båten fulla

Med en ålderstigen skara,

Med ett slägte, tärdt af tiden; —

Ringa rum för det var öfrigt,

Då han först de unga qvädit.

Sjelf han sätter sig vid rodret.

Ställer sig att styra båten

Uti björkens höjda bakstam,

Stödd emot det krökta styret.

Höjde då sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Flyt i trädlös trakt, du fartyg,

Lägg till rygga vida fjärdar,

Flyt på hafvet som en bläddra,

Som ett näckrosblad på böljan."

Ordnade till rodd de gamle,

Gamle ro och hufvun darra,

Glädjen sämjes ej med glädje.

Rodden sig till rodd ej fogar.

Ordnade till rodd de unga,

Ställde dem att åror sköta,

Unge ro och fingren knaka,

Glädjen sämjes ej med glädje,

Rodden sig till rodd ej fogar.

Sjelf nu smeden Ilmarinen

Tog sin plats på roddar-bänken,

Satte sig att åror sköta;

Nu med glädje glädjen sämjes

Och till rodd sig rodden fogar.

Rodde smeden Ilmarinen,

Rodde med de hårda fingrar;

Nu sig svänger trädstams-skeppet,

Furu-båtens bräder böjas,

Tofter skakas, åror knaka,

Årors skaft som hjerpar pipa,

Årors blad som orrar kuttra,

Fören susar liksom svanen,

Aktern skränar till likt korpen,

Såsom gäss rodd-hakar ljuda.

Sjelf den gamle Wäinämöinen

Styr sin farkost genom svallet

Vid den dimomhöljda udden,

Vid den skogbeväxta holmen.

Ahti bodde uppå holmen,

Kauko uti uddens krökning.

Han sitt usla läge sörjer,

Han sin ringa lott begråter,

Trånga boden honom grämer.

Kastade sin blick åt vester,

Vände hufvudet åt söder;

Ut åt fjerran ser den sköne,

Kämpen skådar öfver hafvet,

Långe mannen bortom molnen.

Ser en ganska liten molnsky,

Ser i skyn en vattendroppe,

Ser en liten sjö i droppen

Och på sjön en liten ökstock,

Varsnar litet folk i stocken,

Ser i båtens stam en hjelte,

Annan kämpe vid dess åror.

Sade muntre Lemminkäinen:

"Ej jag känner detta fartyg,

Känner ej den goda båten,

Som med rodd från Suomi kommer,

Drifs med årslag ifrån öster,

Har sitt styre vändt mot vester."

Nu han höjde upp sin stämma,

Hof ett mäktigt skri vid udden,

Sporde ropande bak kullen:

"Hvems är båten uppå vattnet,

Skeppet, som på böljan flyter?"

Männerna från båten tala,

Qvinnorna det gensvar gifva:

"Hvem är du, som står bak kullen,

Kämpe der i ödemarken,

Här du Skaparns båt ej känner,

Sjelfva Wäinö-gårdens farkost,

Känner icke båtens styrman,

Har om roddaren ej kunskap?"

Sade muntre Lemminkäinen:

"Redan styrmannen jag känner,

Känner roddaren i båten:

Gamle trygge Wäinämöinen

Sjelf vid båtens styre sitter,

Roddaren är Ilmarinen.

Hvart, J männer, gäller resan,

Hvart är kosan ställd, J hjeltar?"

Sade gamle Wäinämöinen:

"Rakt åt norr är kosan rigtad,

Gent emot de stora vågor,

Mot de skumbeklädda böljor

Fara vi att Sampo taga,

Att det granna locket hemta

Ifrån Pohja-gårdens stenberg,

Ifrån kopparbergets gömmor."

Sade muntre Lemminkäinen:

"O du gamle Wäinämöinen!

Tag ock mig på dina färder,

Äfven jag en man der vore,

Vore der en tredje hjelte,

När du går att lyfta Sampo,

Att det granna locket bära

Ifrån Pohja-gårdens stenberg,

Ifrån kopparbergets gömmor."

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog så kämpen med på färden,

Tog i båten raske mannen.

Det är muntre Lemminkäinen,

Vandrar stigande med snabbhet,

Går med lätta steg till stranden,

Hemtar med sig sido-bräder

Uti Wäinämöinens farkost.

Sade gamle Wäinämöinen:

"Vore lagom träd i båten,

Sido-bräder i min farkost,

Vore äfven tyngd tillfyllest,

Hvarför bär du ifrån skogen

Ännu mera träd i båten?"

Sade muntre Lemminkäinen:

"Ej förrådet stjelper båten,

Stacken ej förstörs af stödet,

Ofta ju på Pohja-hafvet

Vinden pröfvar sido-bräder,

Motvind starka sqvättbord fordrar."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Derför är ock smedens farkost

Redd med jernbeslagna sidor,

Att ej båten drifs af vinden,

Ej af vårens ilar kastas."