Tjuguåttonde Runan (Kalevala, Castrén)

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Tjuguåttonde Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Gamle trygge Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Nu man borde björnen fånga,

Borde fälla gyllne djuret

Uti Metsola det ljufva,

Det vaksamma Tapiola,

Att ej Ohto mina hästar,

Mina ston om lifvet bringar.

Icke dödar mina hjordar,

Och ej korna strör kring marken.

Också jag i fordna tider

Var så god som mången annan.

Då man gjorde val af männer,

Då man karlarna fördelte,

Mönstrade de bästa kämpar;

Jag då steg till björnens dörrar,

Till den platta nosens gårdar.

Nu en annan tid är inne:

Monne, arme man, jag redan

Kunnat blifva alltför gammal,

Mera tvekande än andra?

Kanske är det så, men sinnet

Lockande mig likväl bjuder

Att till Metsola nu vandra,

För att njuta af dess honung.

Så jag vandrar hän till skogen,

Går till sysslor utom huset.

Mielikki, du skogsvärdinna,

Tellervo, Tapios dotter!

Lägg nu band på dina hundar,

Ordna vackert dina valpar

I det trybevuxna tåget,

I den lilla ekträdskojan.

Bind för björnens ögon silke,

Vira flätor om hans hufvud,

Stryk uppå hans tänder honung

Och på munnen rena smöret,

Att han icke vädrar mannen,

Icke känner andedrägten,

När jag kommer till hans gårdar,

Till den ädle Ohtos dörrar.

Vackra Ohto, skogens äpple,

Skogens sköna, runda knotter!

När du hör, att mannen nalkas,

Stolta karlen till dig träder,

Göm då klorna in i tassen,

Tänderna uti ditt tandkött,

Att de aldrig måtte såra,

Ej ens i sin vighet skada.

Så må du dig, Ohto, röra,

Så du, honungstass, dig vända,

Som i boet hjerpen rör sig,

Gåsen liggande sig vänder?"

Sjelf den gamle Wäinämöinen

Stötte nu på sköna Ohto,

Rubbade så sidenbädden,

Slog omkull den gyllne sängen;

Höjde upp sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Nu, o Gud, du lofvad vare,

Skapare allena prisad,

När du gaf mig sköna Ohto,

Gaf mig skogens guld till byte.

Träder jag för Ohtos dörrar,

Går till släta tassens gårdar,

Vandrar till plir-ögats koja,

För att der mitt guld betrakta —

Kort är foten, böjdt är knäet,

Nosen trubbig, som ett nystan.

Du min enda, vackra Ohto,

O min honungstass, du sköna!

Blif ej ens på skämt förtörnad,

Jag var icke den dig fällde,

Sjelf du halkade på grenen,

Snafvade på barrträdsqvisten,

Sönderslet din granrisklädnad,

Ref i tu din barrbetäckning;

Hösten är så hal och slipprig,

Höstens nätter äro mörka.

Du min enda, vackra Ohto,

O min honungstass, du sköna!

Än du måste gå en sträcka,

Måste vandra på en sandhed.

Kom berömde, börja färden,

Vandra hän du skogens stolthet,

Skrid blå-strumpa fram med snabbhet,

Stig lättfotade med brådska

Ifrån dessa trånga gårdar,

Dessa alltför smala stigar,

Till en skara utaf kämpar,

Till en talrik karla-samling.

Länge ren der stått ett visthus,

Uppå silfver-fötter timradt,

Bygdt på sköna gyllne stolpar;

Dit vår ädle gäst vi leda.

Föra in vår gyllne främling.

Illa blir han der ej fägnad,

Honung får han till att äta,

Får det färska mjöd att dricka.

Kom nu, såsom ock du kommer.

Ifrån detta trånga näste,

Lemna dynorna af ruskor,

Öfvergif din bädd af granris,

Lägg dig uppå röda bolster,

Uppå mjuka siden-bädden,

Under åsen den berömda,

Under takets vackra fogning.

Rör dig uppå fältets drifvor,

Som ett näckrosblad på böljan,

Sväfva öfver skogens ruskor,

Som på qvisten ekorn sväfvar."

Och nu vandrar Wäinämöinen

Under spel i svedjelunder,

Under hornets ljud på fältet,

Vandrar med den ädle Ohto.

Sjelf han spelar skönt och skickligt,

Låter hornet herrligt ljuda,

Blåste gånger fem för porten,

Blåste tre på hemmets kullar.

Ljudet hördes in i stugan,

Skallade inunder åsen.

Folket talade i stugan,

Så den sköna skaran sade:

"Hören ljudet nu derute,

Som från jägarhornet skallar,

Hören kotte-fogelns läte,

Hören Tapio-tärnans pipa!"

Folket hastade ur stugan,

Sköna skaran sprang på gården?

"Gaf ett honungsdjur er skogen,

Gaf ett lodjur skogens herre,

Då med sång J återkommen,

Skriden jublande på skidor?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Oss en utter är till talets,

Är till sångens ämne gifven;

Derföre med glam vi komma,

Jublande på skidor nalkas.

Men det är dock ej en utter,

Ej en utter, ej ett lodjur;

Sjelf den frejdade här vandrar,

Skogens dimma hit nu sväfvar.

Skogens fradga hitåt rinner,

Ohto nalkas svept i kläde.

Nu med Gud jag helsar eder

Här på dessa trånga gårdar,

Dessa alltför smala vägar,

Gångar trampade af tärnor,

Jemnade af gårdens qvinnor.

Mindre kär kanske är gästen,

Må man husets dörr då sluta,

Men är gästen efterlängtad,

Så må dörren hållas öppen."

Folket svarade och sade,

Så den sköna skaran talte:

"Nu, o Gud, du lofvad vare,

Skapare allena prisad,

Då du gaf den sköna Ohto,

Skänkte skogens guld till byte.

Hell dig Ohto, du som kommit,

Hell dig honungstass, som vandrat

Hit till dessa trånga gårdar,

Dessa alltför smala gångar.

All min lifstid har jag längtat,

Väntat all min blomningsålder,

Att dock skogens silfver komme,

Skogens guld sig skulle närma

Hit till dessa trånga gårdar,

Dessa alltför smala gångar,

Att jag hörde Tapio-hornet,

Hörde skogens pipa ljuda.

Detta har jag städse väntat,

Som ett bördigt år man väntar,

Såsom skidan väntar drifvor,

Längtar efter präktig skara,

Och som flickan väntar fästman,

Den rödkindade en make.

Aftnarna jag satt i fönstret,

Morgnarna på visthus-trappan,

Månaderna invid tåget,

Vintrarna på fähusbacken.

Der jag stod, tills snön förhårdnat,

Tills den hårda snön blef uppsmält,

Marken bar och höljd med sandgrus,

Gruset öfvertäckt med mylla,

Myllan grönskande af nygräs."

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Finns här ingen man, som mottar,

Ingen kämpe, som välkomnar,

När från Metsola jag kommer,

Vänder hem från Tapios boning?"

Folket svarade och sade,

Så den sköna skaran talte;

"Nog här finnas män, som motta,

Finnas kämpar som välkomna,

När från Metsola du kommer,

Vänder hem från Tapios boning.

Länge brygd har drycken varit,

Ölet redan länge färdigt

För den främling, som nu kommer,

För den gäst, som till oss nalkas."

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Hvart skall främlingen nu föras,

Hvart den gyllne gästen ledas

Ifrån dessa trånga gårdar,

Dessa alltför smala gångar?"

Folket svarade och sade,

Så den sköna skaran talte:

"Dit må främlingen nu föras,

Dit må gyllne gästen ledas,

Uti stugan, gjord af tallar,

Uti huset, bygdt af furu,

Under åsen, den berömda,

Under takets vackra fogning."

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Du min enda, vackra Ohto,

O min honungstass, du sköna!

Allt ännu du måste vandra,

Måste fördas fram i lunden.

Gif, mitt guld, dig nu på färden.

Tåga fram, mitt vackra silfver,

Vandra genom gyllne tåget,

Gå längsefter silfver-spången,

Träd i stugan, gjord af tallar,

Uti huset, bygdt af furu,

Under åsen, den berömda,

Under takets vackra fogning.

Sen nu till J stackars qvinnor,

Att ej driften må förskräckas,

Klena hjorden ej förfäras

Ej värdinnans boskap skadas,

När till stugan Ohto kommer,

När det skäggbetäckta trynet,

Platta nosen sticker in sig.

Gossar, gifven rum i förstun,

Stån ej flickor framför dörren,

När till stugan hjelten träder,

När den stolta mannen kommer.

Bry dig ej om våra flickor,

Frukta ej för våra qvinnor,

Räds ej för de mössbetäckta,

De om hasen strumpbeklädda.

Allt hvad qvinna är i stugan,

Må nu längst i vrån sig draga,

När i stugan mannen träder,

När den stolta karlen kommer.

Frid du Gud ock hit förläna,

Hit i denna ringa stuga,

Uti denna låga hydda,

Under åsen den berömda,

Under takets vackra fogning.

Hvart skall nu mitt guld jag föra,

Hvar min lilla fogel ställa?"

Folket svarade och sade,

Så den sköna skaran talte:

"Hell ock dig, som hit har kommit,

Hell dig honungstass, som stigit

Uti denna ringa stuga,

Uti denna låga hydda,

Under åsen den berömda,

Under takets vackra fogning!

Dit må nu ditt guld du föra,

Ställa der din lilla fogel,

Invid hörnet af vår jernbänk,

Vid den fasta plankans ända.

Du min enda, vackra Ohto,

O min honungstass, du sköna!

Nu din pels man måste skåda,

Vackra håret undersöka;

Var dock icke alls bekymrad,

Illa skall man dig ej hålla,

Skall ditt ludna skinn ej gifva

Att hos usla männer vräkas,

Att bepryda ringa karlar?"

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Hvart må sen vår gäst vi föra,

Hvart ledsaga vandringsmannen

Från det långa jernbänks hörnet,

Från den fasta plankans ända?"

Folket svarade och sade,

Så den sköna skaran talte:

"Dit må nu din gäst du föra,

Vandringsmannen dit ledsaga,

Till förgyllda koppar-kärlet,

Grytan med sin koppar-botten.

Länge grytan stält på elden,

Koppar-sidan invid lågan;

Länge ren har vattnet väntat —

Vattnet hemtades från fjerran,

Togs ur vasslesöta källan,

Den till brädden fyllda brunnen.

Saltet ifrån fjerran söktes,

Från de djupa sund i Tyskland,

Roddes hit igenom saltsund,

Lastades så ut ur skeppet.

Veden har man fällt i skogen,

Huggit längesen i öknen,

Hemtat hit från Tuomivaara,

Släpat ifrån höga kullar.

Elden har från himlen fallit,

Ilat ned från himla-midten,

Ofvan från de åtta himlar,

Från den nionde bland rymder."

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Du min enda, vackra Ohto,

O min honungstass, du sköna!

Allt ännu du måste vandra,

Måste gå ett litet stycke.

Börja frejdade nu färden,

Skrid nu fram du gamle kämpe

Från det långa jernbänks hörnet,

Från den fasta plankans ända,

Till förgyllda koppar-kärlet,

Grytan med sin koppar-botten."

Fräsande hörs grytan koka,

Med det färska köttet uppfylld,

Kokar trenne hela nätter,

Kokar lika många dagar.

Sen nu köttet blifvit kokadt,

Kittlarna från elden tagna,

Kopparsidorna från lågan,

Gamle trygge Wäinämöinen

Höjde upp sin röst och sade,

Talade med dessa orden:

"Hvart skall nu mitt guld jag föra,

Hvart min lilla fogel bringa

Från förgyllda koppar-kärlet,

Grytan med sin koppar-botten?"

Folket svarade och sade,

Så den sköna skaran talte:

"Dit må nu ditt guld du föra,

Gyllne fogeln må du bringa

Inuti den gyllne koppen,

Inom koppar-fatets bräddar,

Fram på vackra furu-bordet.

Borden äro här af furu,

Fat af koppar stå på borden

Och vid faten äro satta

Gyllne koppar, silfver-skedar.

Dit må nu ditt guld du föra,

Der din lilla fogel ställa,

Att med mjöd den får sig mätta,

Får af goda ölet dricka."

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Ohto, du min lilla fogel,

O min honungstass, du sköna!

Allt ännu du måste vandra.

Måste gå ett litet stycke,

Kom mitt guld och börja färden,

Skrid nu fram, du gyllne Ohto,

Från förgyllda koppar-kärlet,

Grytan med sin koppar-sida

Inuti den gyllne koppen,

Inom koppar-fatets bräddar,

Fram på bordet utaf furu."

Rågade nu kärlen stodo,

Faten upp till brädden fyllda.

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Skogens honungsrika moder

O du skogens gyllne konung,

Tellervo, du Tapios jungfru,

Skogens lilla, sköna tärna!

Kommen nu till Ohtos bröllop,

Till det långa hårets högtid.

Ymnigt finns här till att äta,

Till att äta, till att dricka,

Att för egen del behålla

Och att dela ut i byen."

Dervid folket tog till orda,

Så den sköna skaran talte:

"Hvarest föddes sköna Ohto,

Hvarest växte glesa håret,

Hvadan är den trinda hemtad,

Hvar den blåa svansen funnen?

Monne väl på badstu-vägen,

Eller uppå brunnens gångstig?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Ohto föds ej uppå halmen,

Ej på båset invid rian,

Der den ädla Ohto föddes,

Der det glesa håret växte,

Nära månen, invid solen,

Uppå karlavagnens axlar,

På den stora björnens skuldra.

Ukko himlens gyllne konung,

Gamle mannen upp i höjden,

Kastar litet ull på vattnet,

Blott ett hårstrå uppå böljan.

Detta vaggades af vinden,

Skakades af vädrets flägtar,

Gungades af vattnets imma,

Fördes så af hafvets bölja

Hän till blomster-holmens stränder,

Till den honungsrika udden.

Mielikki, den väna skogsfrun,

Tapiolas trägna qvinna

Sprang i hafvet upp till knäna,

Sprang i böljan intill gördeln.

Ryckte håret upp från vattnet,

Fina ullen ifrån böljan,

Vaggade uti sitt sköte,

Rörde om i sina kläder.

Sedan förde hon sin fogel,

Lade ned sin gyllne älskling

I en liten korg af silfver,

I en vacker gyllne vagga.

Fästade så lindans bindlar,

Band det stora barnets vagga

Vid den största qvist af trädet,

Vid den lummigaste grenen.

Nu sin vän hon troget vaggar,

Gungar omsorgsfullt sin älskling

I den vackra gyllne vaggan,

Som på silfver-remmar hängde,

Under granens blomsterkrona,

Blomsterkrona, gyllne grenar.

Der hon vårdade sin Ohto,

Fostrade det glesa håret

Invid låga granars rötter,

I en liten, nödväxt tallskog,

Ibland honungsrika buskar,

I den dunkla ökenskogen.

Ännu saknar Ohto tänder,

Ännu fela klor för björnen.

Mielikki den väna skogsfrun,

Tapiolas trägna qvinna,

Sjelf hon går att söka tänder,

Söka klor till björnens tassar.

Letade bland hårda stammar.

Sökte ibland svedda stubbar,

Uppå fältets gröna hymplar,

På de ljungbevuxna hedar.

Växte så en tall på heden,

Reste sig en gran på kullen,

Fanns en silfverqvist i tallen,

Fanns en gyllne gren i granen.

Kave dem med handen ryckte,

Gjorde klor af dem åt Ohto,

Bildade åt björnen tänder.

Byggde så af hägg en stuga,

Fogade af barr en boning,

Bad der björnen bo om vintern,

Hvila sig den värsta tiden

Och ej genomvada kärren,

Icke stryka genom skogen,

Vandra irrande på heden,

Flacka kring de öppna fälten.

Derifrån kom nu vårt silfver,

Hemtades den gyllne gästen."

Unga skaran tog till orda

Och det gamla folket talte:

"Hur blef skogen dock så nådig,

Öknen denna gång så gifmild,

Hur bevektes skogens herre,

Blidkades den gode Tapio?

Monn med spjutet Ohto fälldes,

Eller dignade för skottet?"

Gamle trygge Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Skogen var oss ganska nådig,

Ökenskogen ganska gifmild,

Lätt bevektes skogens herre,

Blidkades den gode Tapio.

Mielikki, den väna skogsfrun,

Tellervo, Tapios dotter,

Lemnade sitt hemvist öde,

Öfvergaf sitt boningsställe,

Hastade att visa vägen,

Gick att hugga vägamärken,

Fästa stakar invid vägen,

Att den rätta kosan lära.

Uthögg märken genom skogen,

Ristade i bergen skåror,

Var beredd sitt guld att byta,

Ta vårt silfver, ge sitt eget.

Ohto fälldes ej med spjutet,

Dignade ej ned för skottet;

Sjelf han halkade från grenen,

Snafvade från barrträds-qvisten,

Föll och gyllne kräfvan sprängdes,

Bäruppfyllda buken klyfdes,

Bröstet sönderslets mot ruskor,

Buken refs af barrträds-qvistar."

"Du min enda, vackra Ohto,

O min honungstass, du sköna!

Nu är benens gny förhanden,

Benens gny och skallens läte,

Häftigt skallra dina tänder.

Näsan tog jag nu af Ohto,

Ingen lukt han mera känner,

Örat tog jag nu af Ohto,

Intet ljud han mer förnimmer,

Sist jag ögat tar af Ohto,

Ögat ser nu aldrig mera."

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Den en karl jag skulle nämna,

Skulle för en hjelte hålla,

Hvilken björnens tänder löste,

Toge bort de fasta betar,

Ryckte ut dem med sin jernhand,

Stödd med knät mot björnens skalle."

Sjelf han björnens tänder löser,

Tager bort de fasta betar,

Rycker ut dem med sin jernhand,

Stödd med knät mot björnens skalle.

Tog så tänderna af Ohto,

Yttrade ett ord och sade:

"Vackra Ohto, skogens äpple,

Skogens sköna, runda knotter!

Än du måste gå ett stycke,

Måste vandra uti öknen;

Kom, berömde, börja färden,

Tåga hän, du gyllne Ohto,

Ifrån denna ringa boning,

Ifrån denna låga hydda;

Svårt det blir att bo i stugan,

Ledsamt att i värmen vistas.

Här vår väg nu tar sin början,

Här begynnas nya stigar,

Som åt skoghevuxna kullen,

Åt det höga berget leda,

Leda till en liten fura,

Till en tall med hundra qvistar;

Godt för dig är der att vistas,

Ljuft du der förnöter tiden.

Karpen jagas dit af vinden,

Abborn förs till dig af vågen,

Vid din sida är en sik-ö,

Tätt invid dig fångas laxen.

Säg när hem du återkommit,

Vändt till Metsola tillbaka:

Illa blef jag der ej fägnad,

Uti denna karla-samling,

Denna skara utaf kämpar;

Honung gaf man mig att äta

Och till dryck blef färska mjödet,

Blef det goda ölet framlagdt."

Gamle trygge Wäinämöinen

Nu till hemmet återvände;

Unga folket tog till orda,

Så den sköna skaran sporde:

"Säg, hvart förde du väl fångsten,

Bragte nu din ringa andel?

Lemnade kanske på isen

Dränkte ibland snö och vatten,

Tryckte in i sanka kärret,

Eller gräfde ned i heden."

Gamle trygge Wäinämöinen

Yttrade ett ord och sade:

"Om jag uppå isen lemnat,

Dränkt mitt byte uti sörjan,

Skulle det af hundar rubbas,

Utaf luftens foglar sudlas;

Hade jag det sänkt i kärret,

Eller nedgräft uti heden,

Skulle det af maskar skadas,

Täras utaf svarta myror.

Ej jag lemnade på isen,

Dränkte bytet ej i sörjan,

Tryckte icke in i kärret,

Grof ej heller ned i heden.

Dit min fångst jag beledsagat,

Bringat dit min ringa andel,

Högst uppå den gyllne kullen,

Uppå koppar-åsens skuldra,

Uti helga trädets krona,

I en gran med hundra qvistar,

På den största ibland grenar,

På den yfvigaste qvisten.

Tänderna jag ställt åt öster,

Ögonen åt vester riktat,

Vändt dem litet emot norden.

Lade ej för högt i toppen,

Skulle der af stormen skadas,

Utaf vårens vind förderfvas."

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Gif, o Gud, ock hädanefter,

Unna Skapare, du sanne,

Att på sådant sätt man lefver,

Att på detta vis man jublar

Vid skogsmannens stora bröllop,

Vid skogsnymfens glada högtid!

Gif, o Gud, ock hädanefter,

Unna Skapare, du sanne,

Att i skogen vägen stakas,

Märken skäras uti träden

För vårt goda jägarfölje,

För vår stora kämpa-skara!

Gif, o Gud, ock hädanefter,

Unna Skapare, du sanne,

Att Tapios pipa ljuder,

Att man skogens pipa hörer

Uppå dessa trånga gårdar,

Dessa alltför smala stigar!"