Nittonde Sången (Kalevala, Collan)

Akseli Gallen-Kallela: Suur-Kalevala

Akseli Gallen-Kallela: Suur-Kalevala

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Nittonde Sången

---

Nittonde Sången. Ilmarinen inträder i Pohjolas stuga och begär jungfruns hand: 1—32. — Trenne farliga prof föreläggas honom då af Louhi; genom Pohja-dottrens råd och bistånd utför han lyckligt dessa värf: han plöjer först ett ormfyldt fält, fångar derefter Tuonis björn och Manalas ulf, samt slutligen en stor gädda ur Tuonis svarta elf: 33—344. — Ilmannen trolofvas med Pohjola-värdinnans dotter: 345—498. — Misslynt begifver sig Wäinämöinen hemåt och varnar en hvar att i frieri täfla med en yngre man; 499—518.

---

Derpå smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Skyndsamt sjelf i stugan stiger,

Träder under takets resning.

Nu en dryck af honing hemtas,

Mjöd uti en kanna räckes

Uti Ilmarinens händer;

Smeden yttrar då och säger:

"Ej, så länge tiden varar,

10. Medan gyllne månen strålar,

Vill jag denna drycken tömma,

Förrn jag sett min egen älskling!

Är den vän, jag väntat, färdig,

Färdig den, jag haft att vänta?

Det var Pohjolas värdinna,

Hon till orda tog och sade:

"Möda ger dig den du väntat,

Möda den, du haft att vänta!

Ena skon ej än är påklädd

20. Och den andra knappt till hälften

Färdig blifver den du väntat.

Redo, den du hem skall föra,

När du upplöjt huggorms-åkern,

Vändt det ormuppfyllda fältet,

Utan att din plog sig höjer,

Utan att dess billar darra,

Samma fält som Hiisi upplöjt,

Och der Lempo fåror ristat

Med af koppar smidda billar,

30. Med sitt eldigt hvassa plogbett:

Städse har min son, den arme,

Lemnat åkern plöjd till hälften."

Derpå smeden Ilmarinen

Träder in i jungfruburen,

Yttrar sjelf och tar till orda:

"Nattens mö, du skymnings-tärna!

Mins du väl ännu i tiden,

Då jag Sampo sammansmidde,

Hamrade det granna locket,

40. Hur du svor ett heligt löfte

Inför Gud, den uppenbare,

Inför hans, den högstes, anlet',

Hur ett säkert hopp du gaf mig,

Att du ville bli min maka,

Bli min lifstidsvän för evigt,

Bli en dufva vid min sida?

Nu vill ej din mor dig gifva,

Vill ej skänka mig sin dotter

Förrn jag upplöjt huggorms-åkern,

50. Vändt det ormuppfyllda fältet."

Hjelp hos jungfrun nu han finner,

Detta råd hon gifver honom:

"Hör mig smed, o Ilmarinen,

Du en hamrare evärdlig!

Forma dig en gyllne plogbill,

Gör den omsorgsfullt af silfver;

Dermed kan du fältet plöja,

Dermed huggorms-åkern vända."

Det var smeden Ilmarinen,

60. Guld han kastade i ässjan,

Silfver in i smideshärden:

Häraf smidde han en guldplog,

Smidde sedan tvenne jernskor

Och af stål en benbeklädnad.

Dessa nu han på sig drager,

Fäster skenorna kring benen,

Kläder sig i koppar-brynja,

Spänner sig i stålsmidt bälte,

Pådra'r jernbesmidda handskar,

70. Vantar, af två stenar gjorda,

Tar den eldigt snabbe fålen,

Spänner hästen uti redet,

Och går ut att åkern plöja,

Att på fältet fåror rista.

Ormar hvimlade på åkern,

Hufvud hväste vildt vid hufvud;

Smeden tager då till orda:

"O du orm, som Gud har skapat!

Hvem har lyftat upp ditt hufvud,

80. Hvem har väl befallt och bjudit,         Ormbesvärjelse: v. 78—90.

Alt din skalle skall stå upprätt,

Att din hals sig styf skall höja?

Gå med skyndsamhet ur vägen,

Smyg dig bort bland markens höstubb,

Kryp, du lede, i en rishög,

Göm dig genast uti gräset!

Om du der ditt hufvud höjer,

Skall af Ukko sjelf det krossas,

Af hans pilars hvassa stål-udd,

90. Af hans hagel, hårdt som jernet!"

Huggorms-åkern nu han plöjer,

Fårar fältet, fullt af ormar,

Lyftar ormar upp på tegen,

Den af plogen vända marken,

Säger, när han återkommit:

"Nu jag upplöjt huggorms-åkern,

Vändt det ormuppfyllda fältet,

Dragit fåror på dess tegar:

Skall ej jungfrun nu mig gifvas,

100. Ej min älskling ren mig skänkas?"

Det var Pohjolas värdinna,

Hon till orda tog och sade:

"Då skall dig min dotter gifvas,

Då skall jungfrun här dig skänkas,

När du Tuonis björn har fångat,

När du Manas ulf har betslat

Fjerran uti Tuoni-skogen,

Längst vid Manas landamären;

Hundra män dem gått att fånga,

110. Icke en har återkommit."

Derpå smeden Ilmarinen

Träder in i jungfruburen,

Yttrar dessa ord och säger:

"Åter är ett värf mig ålagdt;

Manas ulfvar skall jag betsla,

Tuonis björnar skall jag fånga

Fjerran uti Tuoni-skogen,

Längst vid Manas landamären!"

Hjelp hos jungfrun nu han finner,

120. Detta råd hon gifver honom:

"Hör mig smed, o Ilmarinen,

Du, en hamrare evärdlig!

Gör dig nu af stål ett betsel,

Hamra dig af jern en grimma,

På en vågsköljd sten vid stranden,

Invid trenne forsars brusning;

Dermed fångas Tuonis björnar,

Dermed betslas Manas ulfvar."

Derpå smeden Ilmarinen,

130. Den evärdelige hamrarn,

Smider sig af stål ett betsel,

Hamrar sig af jern en grimma,

På en vågsköljd sten vid stranden,

Invid trenne forsars brusning.

Vandrar nu att djuren fånga,

Yttrar sjelf och tar till orda:

"Terhenetär, dimmans dotter!

Sålla töcken ner ur sållet,

Utströ hastigt täta dimmor

140. Der de vilda djuren ströfva,

Att de mina steg ej höra,

Ej för mig till flykten taga!"

Ulfven innankort han betslar,

Fängslar björnen i sin jern-ked

Uppå Tuonis vida moar,

Djupt uti den blåa skogen,

Säger, när han återkommit:

"Gif mig, gumma, nu din dotter!

Jag har medfört Tuoni-björnen,

150. Betslad Manas ulf jag hitbragt."

Det var Pohjolas värdinna,

Hon till orda tog och sade:

"Då skall allan åt dig gifvas,

Då först blir din blå-and färdig,

När du fått den stora gäddan,

Flodens flinka, feta fjällfisk,

Ur den svarta Tuoni-elfven,

Djupt i Manala, det låga,

Utan att du not begagnar

160. Eller någon hand-not nyttjar;

Hundra gått att henne fånga,

Icke en har återkommit."

Smeden gripes nu af oro,

Råkar i allt större trångmål,

Stiger in i jungfruburen,

Yttrar dessa ord och säger:

"Åter är ett värf mig ålagdt,

Ännu bättre än de förra:

Att få upp den stora gäddan,

170. Flodens flinka, feta fjällfisk,

Ur den svarta Tuoni-elfven,

Manalas urgamla flöde,

Utan nät och utan dragnot,

Utan några andra redskap!"

Hjelp hos jungfrun nu han finner,

Detta råd hon gifver honom:

"Hör mig smed, o Ilmarinen,

Var för ingen del bekymrad!

Hamra nu en eldfull hafsörn,

180. En hvitfärgad väldig fogel;

Den skall gripa stora gäddan,

Fånga feta, flinka fisken,

Ur den svarta Tuoni-elfven,

Djupt i Manala, det låga."

Derpå smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Hamrar sig en eldig hafsörn,

En hvitfärgad, väldig fogel;

Örnens klor af jern han smider,

190. Formar utaf stål dess fötter,

Vingarne af båtens sidor;

Sjelf på vingarne han stiger,

Upp på örnens vingbensspetsar.

Derpå talar han till örnen,

Råder så den starke fogeln:

"Du min örn, min egen fogel!

Flyg och ila, dit jag bjuder:

Till den svarta Tuoni-elfven,

200. Ner till Manala, det låga,

Spänn dess stora snabba gädda,

Grip dess flinka, feta fjällfisk!"

Örnen nu, den sköna fogeln,

Sväfvar fram med starka vingslag,

Ilar ut att gäddan fånga,

Fisken med de grymma tänder;

Flyger fram till Tuoni-elfven,

Ner till Manala, det låga:

Ena vingen vidrör vattnet,

210. Upp till himlen når den andra,

Klorna uti vattnet gripa,

Näbben slår mot strandens klippor.

Derpå smeden Ilmarinen

Går att vattnet genomsöka

I den svarta Tuoni-elfven;

Örnen vaktar vid hans sida.

Wetehinen steg ur vattnet,

Grep i smeden Ilmarinen;

Örnen flög då på hans nacke,

220. Omvred Wetehinens hufvud,

Stötte ner det uti djupet,

Ner till bottnens mörka gyttja.

Tuonis gädda nu sig närmar,

Vattnets hund i bugter nalkas;

Ej är gäddan af de minsta,

Ej ibland de allra största:

Tvenne yxskaft lång är tungan,

Af ett räfs-skafts längd hvar huggtand

Trenne forsars vidd har gapet,

230. Och sju båtar lång är ryggen;

Gäddan vill i hamrarn hugga,

Söker sluka Ilmarinen.

Örnen flygande sig närmar,

Luftens fogel ner sig sänker;

Ej är örnen bland de minsta,

Icke bland de allra största:

Hundra famnar lång är näbben,

Af sex forsars vidd är gapet,

Af sex spjutskafts längd är tungan

240. Och dess klor fem liar långa;

Örnen varsnar stora gäddan,

Ser den flinka, feta fisken,

Slår då ner på denna gädda,

Griper i dess fjäll-betäckning.

Nu den fjällbetäckta fisken,

Tuonis snabba, feta gädda,

Neddrar örnens starka vingben

Under vattnets klara yta;

Örnen då sig uppåt höjer,

250. Sväfvar åter upp mot himlen;

Svart ett grus med honom stiger

Upp till vattnets klara yta.

Örnen af och an sig svingar,

Gör försök för andra gången;

Nu sin ena klo han hugger

I den grymma gäddans skuldror,

Uti vattenhundens refben,

Och sin andra klo han hugger

In uti en stålfast klippa,

260. Slår den mot en jernhård bergvägg,

Men hans klo mot klippan slinter,

Återstudsar ifrån berget;

Gäddan dyker då i vågen,

Vattnets odjur löst sig sliter

Utur örnens klor, den starkes,

Ur den stora fogelns grabbtag:

Sår hon bar vid sidobenen,

Djupa hål vid skulderbladen.

Örnen nu, med sina jernklor,

270. Gör försök för tredje gången;

Hvita skimrade hans vingar,

Lågor sköto ur hans ögon.

Gäddan fattar han med klorna.

Griper tag i vattenhunden,

Lyftar nu den stora fisken,

Höjer slutligt vattnets odjur

Upp ur elfvens djupa vågor,

Upp till vattnets klara yta.

Örnen så, med starka jernklor,

280. Denna tredje gång omsider

Fångade den stora gäddan,

Tuonis flinka, feta fjällfisk.

Ur den svarta Tuoni-elfven,

Djupt i Manala, det låga;

Vattnet flöt ej mer som vatten

För de fjäll som fisken fällde;

Luften såsom luft ej kändes

För de fjädrar örnen mistat.

Örnen nu med sina jernklor

290. Bär den fjällbetäckta gäddan

Upp på ollon-ekens grenar,

Upp i tallens rika krona;

Här han smakar sjelf på fisken,

Gäddans mage upp han ristar,

Sliter derpå upp dess bröstben,

Lösgör slutligen dess hufvud.

Sade smeden Ilmarinen:

O du örn, du olycksdigre!

Säg hvad är du för en fogel,

300. Hvad slags kräk kan du väl vara,

Då på denna fisk du smakar,

Då du ristar upp dess mage,

Sliter upp jemväl dess bröstben

Och afskiljer gäddans hufvud?"

Örnen, med de starka jernklor,

Vredgas högt och börjar flyga,

Höjer sig i luftens rymder,

Mot det långa molnets kanter;

Skyar skälfva, himlar dåna,

310. Luftens lock i lutning bringas,

Ukkos båge sönderbrister,

Månens horn i stycken falla.

Derpå smeden Ilmarinen

Sjelf tar med sig gäddans hufvud

Till en gåfva åt sin svärmor,

Yttrar dessa ord och säger:

"Detta duga skall för evigt

Till en stol i Pohja-gården!"

Derpå tager han till orda,

320. Höjer sjelf sin röst och säger:

"Nu jag upplöjt huggorms-åkern,

Ormuppfyllda fält jag uppvändt,

Manas ulfvar har jag betslat,

Bundit Tuonis björn i kedja,

Fått den fjällbetäckta gäddan,

Fångat flinka, feta fisken

Ur den svarta Tuoni-elfven,

Djupt i Manala, det låga:

Skall ej jungfrun nu mig gifvas,

330. Skall ej tärnan här mig skänkas?"

Sade Pohjolas värdinna:

"Illa har du nu betett dig,

Då du afskiljt gäddans hufvud,

Då du ristat upp dess mage,

Slitit upp jemväl dess bröstben,

Och, dertill, på fisken smakat!"

Derpå smeden Ilmarinen

Yttrade ett ord och sade:

"Felfritt byte fångas sällan,

340. Icke ens från bättre ställen,

Mindre än från Tuoni-elfven,

Ifrån Manala, det låga!

Är hon redo, den jag väntat,

Färdig, den jag haft att vänta?"

Sade Pohjolas värdinna,

Tog till orda sjelf och talte:

"Redo är hon, som du väntat,

Redo, den du haft att vänta!

Nu min dotter bort jag gifver,

350. Nu min lilla and jag skänker

Här åt smeden Ilmarinen,

Att för alltid bli hans maka,

Bli hans lifstidsvän för evigt,

Bli en dufva vid hans sida!"

Satt ett barn på stugu-golfvet,

Barnet sjöng på stugu-golfvet:

"Nu till våra stugor lände,

Till vårt slott, en väldig fogel,

Nalkades en örn från öster,

360. Stor en hök från himlens rymder;

Ena vingen slog mot himlen.

Vågorna beströk den andra,

Stjerten snuddade vid hafvet,

Hufvudet till molnen nådde.

Af och an han flög beständigt,

Såg sig om åt alla sidor,

Och till männens slott han nedflög,

Knackade derpå med näbben:

Männens slott, det hade jern-tak,

370. Ej ditin han kunde tränga.

"Såg sig om åt alla sidor,

Af och an han flög beständigt,

Nedflög nu på qvinno-slottet,

Knackade derpå med näbben:

Slottet hade tak af koppar,

Ej ditin han kunde tränga.

"Såg sig om åt alla sidor,

Af och an han flög beständigt,

Nedflög nu på jungfru-slottet,

380. Knackade derpå med näbben:

Jungfru-slottet hade lärft-tak,

Dit han lyckades sig tränga.

"Sänkte sig på slottets rökfång,

Nedflög derifrån på taket,

Undanstötte gluggens bräde,

Satte sig vid fönstergluggen,

Invid väggen, grönbevingad,

Hundrafjädrad, vid dess timring,

"Mönstrade de lockomhöljda,

390. Gårdens mör med rika flätor,

Sökte ut den allra bästa

I de lockomhöljdas skara,

Valde bland de perl-beprydda

Den mest blomstrande och fagra.

"Och den stora örnen griper,

Höken hugger nu med styrka

I den bästa uti hopen,

Uti denna flock af änder;

Den mest ljufva, den mest fina,

400. Den mest röda, den mest hvita,

Henne griper luftens fogel,

Fattar med de långa klorna

Den som högst sitt hufvud burit,

Som är skönast vext af alla,

Och hvars fina, mjuka fjädrar

Glänsa herrligast i hopen."

Derpå Pohjolas värdinna

Yttrade och tog till orda:

"Huru visste du, min älskling,

410. Hvar förnam du, gyllne äpple,

Att en sådan jungfru vexte,

Att, ljuslockig, här hon lefde?

Glänste kanske jungfruns silfver,

Spordes hennes guld derborta,

Sken vår sol så långt i fjerran,

Lyste ända dit vår måne?"

Sade barnet uppå golfvet,

Yttrade den späde gossen:

"Deraf visste han, vår älskling,

420. Så fann lyckans mullvad vägen

Till den fagra flickans boning,

Jungfruns vidtberömda hemgård:

Frejdad vidt är hennes fader

För det stora skepp han förer,

Än mer frejdad hennes moder

För de stora bröd hon bakar,

För de hvetebröd hon gräddar

Att förpläga gårdens gäster.

"Deraf visste han, vår älskling,

430. Den fullkomligt obekante,

Att den unga jungfrun vexte,

Att hos oss en tärna uppsköt:

Då engång jag gick på gården,

Framskred nedom våra visthus,

Ännu tidigt, på en morgon,

Bittida vid dagens gryning,

Syntes röken lodrät stiga,

Tjock och sotig upp sig höja,

Ur det vidtberömda hemmet,

440. Ur den unga jungfruns boning;

Sjelf höll jungfrun på att mala,

Svängde flitigt re'n sin handqvarn;

Qvarnen larmade likt göken,

Likt en gräsand stenens handtag,

Sikten ljöd likt siskans qvitter,

Stenen skramlade som perlor.

"Då en annan gång jag utgick,

Vandrade på åkerrenen,

Sökte hon på fältet färggräs,

450. Lutad ner bland markens blommor,

Gjorde rödfärg der i grytor.

Kokade i kittlar gulfärg.

"Då en tredje gång jag utgick

Utanför vår ungmös fönster,

Hördes jungfrun flitigt väfva,

Hördes hennes väfsked klappa;

Skötteln rördes fram och åter

Som en hermelin bland stenrös,

Skedens tenar hördes rassla

460. Som en hackspik uti trädet,

Bommen af och an sig rörde

Som bland trädens grenar ekorn."

Derpå Pohjolas värdinna

Yttrade ett ord och sade:

"Ser du nu, min egen flicka,

Har jag icke alltid sagt dig:

Sjung ej jemnt bland skogens granar,

Qväd ej visor uti dalen,

Lys ej med den smärta halsen,

470. Och med dina armars hvithet,

Med den unga barmens skönhet,

Med den ståtliga gestalten!

"Hela hösten har jag yrkat,

Sagt det hela denna sommar

Och förklarat re'n i våras,

Re'n vid andra sånings-tiden:

Byggom här ett hemligt pörte

Med små undangömda fönster,

Der vår jungfru då kan väfvä,

480. Syssla jemnt med sina väfskaft,

Obemärkt för Suomis fästmän,

Osedd af dess friarskara!"

Nu på golfvet talte barnet,

Gossen, fjorton dagar gammal:

"Lättare en häst man döljer,

Aktar tagelprydda fålar,

Än man kan en jungfru dölja,

Än en lockig mö man aktar.

Om ett slott af sten du byggde

490. Midt bland hafvets vida fjärdar,

För att dölja dina döttrar,

Dina dufvor der bevara,

Vore de dock ej så gömda,

Vexte ej så undandolda,

Att ej höge fästmän komme,

Landets hela friarskara,

Män med högt-uppresta hjelmar,

Hästar med stålhårda hofvar."

Sjelfve gamle Wäinämöinen,

500. Sorgsen och med nedsänkt hufvud,

Färdas bort mot hemmet åter,

Yttrar dessa ord och säger:

"Ve mig arme och försmådde,

Som ej insett har och funnit,

Att som ung man bör sig gifta,

Välja under skörde-tiden!

Allting måste den väl ångra,

Som ett tidigt gifte ångrar

Och att barn som ung han eger,

510. Hushåll i sin bästa ålder!"

Derpå varnar Wäinämöinen,

Råder visligt äldre männer

Att till unga mör ej fria,

Ej de sköna eftersträfva;

Varnar för att skrytsamt simma,

För att ro på vad på vattnet.

Och att täfla i att fria

Jemte andra yngre männer.