Samefolkets religion - Seitadyrkan och annan naturanimism

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Samisk tromme. Vitenskapsmuseet, Trondheim.

Temaside: Samisk religion og mytologi


Rafael Karsten

Samefolkets religion
De nordiska lapparnas hedniska tro och
kult i religionshistorisk belysning

Kap. I.
Seitadyrkan och annan naturanimism

Ingen sida av samernas hedniska religion har blivit mera uppmärksammad än deras dyrkan av s.k. seitar, rörande vilken en hel litteratur existerar. Den har vanligen betraktats såsom en för dem särskilt karakteristisk form av primitiv naturdyrkan, och olika teorier ha framställts angående dess ursprung. I själva verket rör det sig dock om en bland alla jordens lägre stående folk framträdande form av dyrkan av den livlösa naturen, även om den måhända varit särskilt framträdande hos samerna.

Ordet seita är som bekant icke något genuint lapskt ord utan av skandinaviskt ursprung. Det fornnordiska seidr betecknade en form av magi som utövades av den kvinnliga skandinaviska schamanen, volvan. Ordet kan bäst översättas med »trolldom», men överfort på lapskt område kom det att få en något annan och mera speciell betydelse. Seita-dyrkan är en form av primitiv animism eller fetischism som innefattar två huvudföreställningar: 1) att stenar, stockar och andra livlösa föremål, som av någon anledning särskilt tilldraga sig naturmänniskans uppmärksamhet, utrustas med liv eller tänkas vara säte för ett andeväsen och 2) att de i följd därav äga mystisk, övernaturlig kraft, varför de hos de s.k. lapparna blevo föremål för verklig dyrkan. 

Fig. 1. Olika slag av primitiva seitar. 1. 2. och 3. exempel på stenseitar; 4. 5. 6. och 7. träseitar.

De lapska kultföremål, vilka blivit kända under namnet seitar, voro sålunda ett slags fetischer och de voro, såsom källorna enstämmigt angiva, av två slag, dels av sten, dels av trä. Stenseitarna voro avgjort de allmännaste och ur religiös synpunkt viktigaste. Seitadyrkan i sin helhet utgör ett uttryck för naturmänniskans allmänna tendens att besjäla den henne omgivande naturen. Icke blott i sig själv och i den levande naturen omkring sig, i djur, träd och växter, ser hon en inneboende andlig livsprincip, en »själ», utan hon utsträcker samma betraktelsesätt även till den livlösa naturen. Dyrkan av stockar och stenar har icke blott varit karakteristisk för alla egentliga s.k. naturfolk, utan har framträtt även hos de gamla kulturfolken under ett tidigare, mera primitivt stadium av deras andliga utveckling. Den framträdde hos fornsemiterna i deras dyrkan av baalîm, lokala naturandar, som antogos bebo märkliga ställen. Kanaaneernas dyrkan av »besjälade stenar» (baitylioi) omnämnda av Philo och grekernas äldre dyrkan av råhuggna naturliga stenar — en dyrkan som geografen Pausanias fann fortlevande på den grekiska landsbygden ännu i andra århundradet e.Kr. — hörde till samma kategori av primitiv stendyrkan som lapparnas seitadyrkan. En fullständig motsvarighet till samernas seitadyrkan ha vi vidare i fornperuanernas dyrkan av s.k. huacas. De bestodo antingen av en enda egendomligt formad sten eller stenpelare eller av flere på varandra lagda platta stenar som tillsammans bildade ett beläte av mer eller mindre människoliknande gestalt. Ofta sades en sådan huaca vara en till sten förvandlad människa, en känd medlem av inkaätten eller dylikt. En sådan gudabild troddes ha en övernaturlig kraft och var föremål för dyrkan. Vanligen voro dylika gudabilder resta på något högt berg, vilket då i sin helhet var föremål för dyrkan med offer av olika slag. Högst i anseende i det gamla Peru stodo de huacas vilka antogos vara säten för själva jordgudinnan Pachamama, som hade sitt särskilda tillhåll i någon egendomligt formad sten på en sådan enslig bergshöjd eller inne i jorden nedanför densamma.

Dyrkan av berg och egendomligt formade klippor är jämte den vanliga stenkulten en i den lägre kulturen allmänt framträdande form av naturdyrkan. Den har varit särskilt karakteristisk för samerna liksom för andra bergsfolk, t.ex. fornperuanerna. Det är intressant att konstatera, att på vartdera hållet bergsandarna troddes vara andar av avlidna, särskilt andar av avlidna trollkarlar, med vilka de levande medels hemlighetsfulla riter trädde i förbindelse. De norska lapparna kallade de heliga fjällen saivo, ett namn med vilket de även betecknade de i fjällen boende skyddsandarna. »Såväl till lands som på sjösidan», läsa vi i Närömanuskriptet, »finnas några fjäll som äro större och av en eller annan orsak mera kända än de andra små fjällen som ligger omkring dem. . . Sådana fjäll håller lappen för heliga och kallar dem saivo. . . Orsaken till dessa fjälls förmenta helighet är att Satan inbillat dem att uti varje sådant fjäll bor en helig engel eller undergud som är mäktig att bevara dem och hjälpa dem i vad de företaga sig. Av dessa fjällenglar utväljer då en lapp en eller två, stundom tre eller flere till sin skyddsande (Angelus tutelaris) som han med sedvanligt joikande tillkallar när han skall företaga något, isynnerhet när han skall slå på sin spåtrumma eller på annat sätt vill spörja Satan när han vill veta något» . . . De svenska och finska lapparna kallade de heliga bergen passevare (»heligt berg») och det var främst på dylika som de s.k. seitarna voro belägna. I allmänhet blevo, säger Fellman; alla stenar och berg som hade någon egendomlig form eller skepnad av de forntida lapparna hållna för heliga. Vid dem förrättade de böner och gjorde sina knäfall. Man ville ej bo i närheten av ett Passevare, ej heller taga nattläger vid ett sådant, allt av fruktan för gudomen, som man varken ville eller vågade oroa genom skrik eller annat buller. Man vågade ej heller här eller i dess närhet skjuta fågel eller annat djur.»

Då saivo-bergen beboddes av trollkarlars andar, blev allt som stod i sammanhang med dem heligt eller laddat med magisk kraft. Så blev t.ex. det vatten som flyter ned för dessa heliga berg (saivo-tjatse) synnerligen trollkraftigt. Av detta vatten gåvo »bergsjungfrurna» (saivo-neide) åt den blivande noiden att dricka, och när en noid under striden med rivaliserande noiders hjälpandar blev trött och matt, läto de honom dricka av samma undergörande vatten för att stärka honom.

Men bergens andar antogos å andra sidan stå i mystiskt sammanhang med underjordens hemlighetsfulla makter. Föreställningen att även underjorden är befolkad av andeväsen har hos lapparna givit upphov till den för dem så betydelsefulla läran om saivo-landet, där de avlidna lapparna, saivo-olmai, troddes framleva sitt liv på ungefär samma sätt som här på jorden. Tron att de höga fjällen och den hemlighetsfulla underjorden äro befolkade av andeväsen var för lapparna så mycket naturligare som de hade för sed att begrava sina döda, förutom i själva jorden eller i skogen, även i bergshålor och -klyftor. Det var samma begravningsbruk som existerade i det gamla Peru och som gav upphov till de peruanska indianernas dyrkan av bergen.

Från saivo-landet böra vi emellertid skilja lapparnas egentliga dödsrike, de dödas land, Jabmeaimo, som spelade en så stor roll i deras mytologi och även tecknades på deras trummor. Vi återkomma till detta begrepp i sammanhang med lapparnas dödskult.

Äldre författare, såsom Högström, Tornaeus och Samuel Rheen nämna mycket belysande exempel på såväl sten- som träseitar från den svenska Lappmarken. I Lule lappmark kallades stenseitarna Storjunkare, ett ord som enligt Rheen är taget från norska språket »enär de kallade sina landshövdingar Junckare». »Denne Storjunkare tillskriva de makten att han såsom en Guds ståthållare har makt över alla djur, björnar, vargar, rävar, uttrar, renar och fåglar, och han kan ge god lycka att fånga dem». De heliga fjällen (passevare) kallas därför här även Storjunckarfjäll. Såsom av Rheens uttalande framgår, ansågs seitarna i denna trakt särskilt giva lappen god jaktlycka, bland annat god lycka att fånga vildren. Enligt Tornaeus väntade man av Storjunkaren även hjälp vid nöd och olycka samt under sjukdom, varför avguden särskilt då var föremål för dyrkan. Enligt sistnämnde författare voro seitarna »av ingen skapnad eller figur», varken med händer eller av naturen gjorda». Stenseitarna voro ingenting annat än »antingen en vanlig gråsten eller en annan svart, ful, gropig och av vatten eller forsar inäten sten». De av trä voro antingen rotfasta stubbar eller pålar nedsatta i jorden. Där Torne träsk utfaller, berättar Tornaeus vidare, finnes på en holme mitt uti en starkt rinnande fors, som kallas Darra, några människoliknande skepnader, alla i rad. Den främste är av sådan höjd som en stor karl, de andra mindre, alla med hattar på huvudet. För den starka strömmens skull är det svårt och farligt att komma till holmen, varför lapparna alldeles övergivit den.

Fig. 2. Rastekaise fjäll i finska lappmarken. Enl. foto av L. Hannikainen.

Bland de många heliga fjäll som äro kända från den skandinaviska lappmarken må nämnas Auranasa i Norge, beläget nära svenska riksgränsen. Överst på toppen av fjället reser sig en väldig klippa som synes ha satt lapparnas fantasi i rörelse. Här befann sig heter det, ännu så sent som 1870 ett altare för verkställande av offer av renar till ställets ande. En liknande helig fjälltopp i finska lappmarken var det bekanta berget Rastekaise, beläget på gränsen mellan ost- och västfinnmarken ej långt ifrån Utsjoki prästgård. Där ha lapparna fordom haft en av sina förnämsta helgedomar, bestående av två stora stenar. Om vårarna då renarna stego upp till fjällen gavs löfte om offer till Rastekaise. Även här gällde regeln att man ej fick utmana bergets gudom genom oljud. Uppstod oväder på berget, ansågs detta som ett bevis på att guden var vredgad. Från Petsamo-området omtalas likaså heliga klippväggar, berg och fjäll, där enligt skoltlapparnas tro underjordiska människor bo med sina hundar och renhjordar. I närheten av dessa heliga platser bör man undvika oljud, annars uppstår plötsligt en häftig vind- eller snöstorm.

Av stor betydelse särskilt för fiskarlapparna voro de seitar som kallades fiskseitar. De kallas även vattenseitar emedan de alltid voro belägna invid sjöar och floder, och de antogos naturligtvis framför allt giva lycka vid fiske. Därför blev själva vattnet invid ett dylikt ställe ett direkt föremål för dyrkan. En typisk sådan fiskseita var t.ex. den gamla offersten, varav Daunius meddelar en fotografi efter Erik Bergström i sin artikel om »De hedniska lapparnas gudabilder». Offerstenen, som var av sådan beskaffenhet att den nödvändigtvis måste tilldraga sig uppmärksamhet, befann sig vid stranden av sjön Saivo norrom fjället Akkavare i Gällivare socken, och den hade, säger Daunius, enligt fullt säker tradition använts som offersten i samband med fiske i sjön. Att över huvud rinnande vatten, älvar och forsar ha haft sina gudomligheter, därom vittnar Jakob Fellman genom följande uttalande: »Även forsen ansågo de ha sina nycker. Det hände stundom att mina skjutskarlar länge betraktade en fors under långa samtal med varandra medan de gingo av och an på stranden. Då jag frågade dem vad det var som vållade uppehållet, blev svaret att forsen icke var vid gott lynne. Jag skyndade härvid icke mera på dem vid forsarna utan gömde mig vid dem ofta i skogen för att därifrån observera deras förehavanden. Jag kunde då se dem långa stunder överlägga med varandra och buga sig för forsen, dock utan att göra korstecknet. Men om de märkte att jag såg dem gjorde de alltid korstecknet därjämte. Slutligen kunde det hända att resultatet blev att båten drogs över land och mitt resgods bars på ryggen förbi forsen, ehuru den icke föreföll vara äventyrligare än många andra där båten stakades upp. De uppgåvo då alltid att forsen var vid dåligt lynne.» I detta fall var det ej fråga om någon seita som gav fiskelycka. Själva forsen var säte för en ond ande som lätt kunde bereda dem ofärd som vågade passera den — en foreställning om strida strömmar och forsar som har sin motsvarighet bland alla jordens lägre stående folk.

Fig. 3. Fisk-seita från Gellivare, enl. en fotografi av E. Bergström, återgiven av Dannius.

Dyrkan av vattendragens andar, de mystiska andeväsen som enligt primitiv tro ha sitt tillhåll i sjöar, träsk, floder och källor, synes — att döma av de talrika spår därav som bevarats ända till vår tid — ha varit allmänt utbredd i hela Lappland. Den allmänna benämningen på dem synes ha varit tjatse-olmai, »vattenmännen». En särskilt viktig roll spelade de heliga sjöarna (passejaure). Anmärkningsvärt är, att ordet saivo vilket ju i den norska lappmarken var en benämning på de heliga fjällen och det mystiska landet i deras inre, i svenska och finska Lappland, bl.a. i trakten av Torneå och Kemi, betydde, icke ett heligt fjäll, utan en helig sjö. Vanligen voro de slutna fiäll- eller dalsjöar utan något avlopp och med höga stränder. Enligt

Tornaeus och andra författare utmärkte de sig särskilt för sin fiskrikedom, men de voro enligt lapparnas tro dubbelbottnade, så att fisken stundom stack sig undan och icke kunde fångas. Träskens rån voro då vreda och måste, för att man skulle få fiskelycka, blidkas medels offer. Fastän de »heliga sjöarna» höllos i särskild vördnad såsom säten för de underjordiske, vittna dock namn sådana som Passejok, Ailesjok m.fl. om att även floderna haft sina lokala andar eller rån. Huru talrika dessa lokala naturandar fordom varit i vissa trakter av det svenska Lappland, framgår bl.a. av den skildring Carl Johansson ger oss i en artikel benämnd »Om kultplatser och heliga områden i Torne och Lule lappmarker» (Svenska Landsmål, 1944). Redan de talrika ortnamn i vilka ingå ord sådana som seite, saiva, akka, halte och passe, vittna vältaligt därom. Många offerställen, heliga berg och sjöar, bära namn på seite, i de nordligare lappmarkerna en benämning på offerstenen eller det av trä förfärdigade gudabelätet. I Karesuando socken finnas många saiva-sjöar (t.ex. Kiellessaiva, Arposaiva, Saivajaure eller blott Saiva). Alla dessa sjöar synas ha varit särskilt fiskrika och därför dyrkats. Vid fiske i dessa saiva-sjöar fick man på inga villkor föra något samtal. Försyndade man sig mot denna regel fick man gå tomhänt från fiskafänget. Liksom de flesta andra heliga siöar i Lappland ansågos de vara »dubbelbottnade» med blott ett hål som förbindelseled. I den andra sjön höll fisken till samt även de märkliga andeväsen som tänktes förknippade med sjön. Många av dem, som författaren, Carl Johansson, sett, hade källdrag, och man kunde se huru vattnet bubblade upp ur ett »mystiskt» hål.

I Gällivare socken voro saiva-sjöarna genomgående verkliga offersjöar och vid varje sjö fanns en offerplats, ofta förbunden med någon seitasten. Till dem voro knutna den för varje verklig offerplats (passepaike) typiska bestämmelsen att kvinnor på inga villkor fingo vare sig beträda offerplatsen eller i båt färdas över sjön. Gjorde de det, skulle de döden dö. I Torne lappmark användes enligt samme författare ordet halte (pl. haltet) som benämning på de underjordiska. Dessa haltet voro å ena sidan lika sydlapparnas saivo, å andra sidan voro de jordiska (kani eller kanitha). De hade ej blott egna renhjordar utan voro även direkt knutna till offerplatserna som vakter för seitastenarna och offergåvorna. I sistnämnda fall voro de liksom tjänare åt gudomen på offerplatsen.— Enligt skolt-lapparnas tro äro de heliga sjöarna de underjordiska människornas fiskevatten.

Vad källornas andar beträffar, dyrkades de uppenbarligen i likhet med sjöarna, i sammanhang med de andemakter som troddes hålla till under jorden, och denna dyrkan behöver ingalunda anses vara av skandinaviskt eller finskt ursprung. Det ur jordens inre oavbrutet framkvällande klara vattnet väckte den hedniske samens undran och ingav honom lätt tanken på ett övernaturligt ursprung. Enstaka offer till källornas andar äro kända åtminstone från den svenska och den finska lappmarken. Enligt Johan Turi bebos de djupa porlande källorna av starka rån eller skyddsandar (halder), som varit föremål för dyrkan. I en sådan källa finnes läkedom för den som vet det, man behöver endast tvätta sig i den och betala litet av något slag. Men man måste akta sig att förarga en sådan källa, ty den kan skrämma en och göra en sjuk. Ur en sådan källa bör man heller aldrig dricka vatten eller använda den till annat än till läkedom. Halderna bli vreda om man använder den till annat. Det är tydligen här fråga om en urgammal och genuint lapsk föreställning, som inte har lånats från något annat håll.

Harva anser att samernas seitadyrkan uppkommit ur den bland de finsk-ugriska folken så vanliga dyrkan av de avlidnas andar och anför som bevis för denna sin uppfattning att seitan dyrkades som en bestämd familjs eller släkts skyddsgud. Denna omständighet bevisar i och för sig ingenting. Men fastän teorin om seitadyrkans direkta uppkomst ur dyrkan av de avlidna icke kan vidhållas, kunna vi dock fastslå att de båda formerna av religiös tro stå i ett visst samband med varandra. Det är nämligen, såsom framgått av det föregående, uppenbart, att de andar som troddes bo i berg, klippor och stenar, sjöar, träsk och floder, i grunden antogos vara andeväsen av samma slag som de till saivolandet gångna lapparnas andar eller själar. Någon fullt klar föreställning om de »underjordiskes» natur bildade man sig sannolikt icke. Man hade väl en allmän föreställning om att även underjorden var befolkad av mystiska andeväsen, men denna föreställning blev i egentlig mening aktuell först när man trodde sig finna ett påtagligt vittnesbörd om deras existens genom någon märklig konkret företeelse ovan jorden. Då var man genast färdig att personifiera och »förguda» den. Så har det varit överallt bland kulturellt lägre stående folk. Fornsemiten antog att en lokal ande, en baal, hade sitt säte på ett ställe som genom någon naturegendomlighet stack av från den övriga omgivningen, t. ex. när en plats på ett för honom hemlighetsfullt sätt gjordes fruktbar genom något underjordiskt vattendrag. Grekerna trodde, särskilt när de under erövringskrig satte sin fot på ett främmande område, att vissa märkliga platser voro säten för lokala andar, som stodo under fiendens kontroll, och avskilde en sådan plats till ett heligt område (témenos) där man genom dyrkan sökte blidka det okända lokala gudaväsendet. På samma sätt var samen benägen att i varje egendomligt formad sten eller trädstubbe, som i den omgivning vari den förekom syntes honom märkvärdig och gåtlik, se ett säte för en i stenen eller trästubben inneboende ande. Förekommo dylika fetischer i stort antal på samma plats, kunde de bliva gudomligheter som dyrkades gemensamt av ett helt byalag, annars dyrkades en seita endast av en enskild familj, ja någon gång kunde t. o. m. en enskild person ha en seita för sig. Johannes Tornaeus, som skildrar samerna i Torne och Kemi lappmarker, nämner först och främst att det i varje by fanns seitar av olika rang och betydenhet, vilka voro placerade var och en på sin plats vid träsken; det fanns t. o. m. individuella seitar som dyrkades av en enda lapp. Men bland dessa fanns det alltid en som var den högsta och förnämsta och som dyrkades av hela byalaget. Denna sattes på en baka eller något högt rum, på det han skulle ses och äras av hela menigheten, men de andra hus- och hemgudarna sattes på lägre platser. Alltid iakttog man att det var en vacker grön gräsmark på vilken guden skulle stå. Om sommaren pryddes han och hela platsen däromkring med gröna löv, om vintern med granris, och så snart det vissnade lade man alltid friskt i stället.

Castrén, som redan på sin tid ägnade lapparnas seitar stor uppmärksamhet, säger att överallt i Lappland stenseitarna voro formade i människogestalt »ungefär som de ännu i dag formas av ostjaker, voguler o. a. grenar av den finska stammen.» Stenseitarna ha till större delen bestått av naturliga, genom sin storlek eller form ovanliga stenar. Även bland stenseitarna, fortsätter han, har det givits sådana som danats av människohand. De bestå av en massa av sammanlagda stenar, bland vilka somliga föreställa huvud, andra skuldror, bröst m. fl. kroppsdelar. »Man hade den föreställningen att en ond ande bodde i stenbilden och man fruktade att den inneboende anden kunde sända över oss ett oväder.»

Fellman ger oss en god beskrivning i ungefär samma stil av seitarna i den finska lappmarken. Byalagens seitar, vilka dyrkades gemensamt av hela by- eller sitlaget, voro vanligen på ställen där naturen var storartad, ty där troddes gudomliga väsen bo, såsom någon bergstopp eller hög klippa, en stor jordfast sten, en holme eller udde eller något näs eller någon plats invid en källa eller grotta m. m. dylikt. Stor vördnad hyste man särskilt för stenar som av vattnet urholkats eller åt vilken naturen annars danat någon egendomlig form. Sådana stenar och klippor utkorades till gudomligheter och formligen invigdes för sitt heliga ändamål. Stundom utgjordes gudomligheten av en större mörkare sten undertill och en mindre vit sten vilande på denna.

Dylika seitar förekommo över hela det lapska området från Kola-halvön i öster ända till den norska Ishavskusten. Genetz nämner att Kola-lapskans sigt eller sigt-kades är identiskt med de västliga lapparnas seida eller seita. Mångenstädes vid vägar och landningsplatser, fortsätter han, befinna sig 1½–2 alnar höga stenhopar, antingen enskilda eller 3–5 tillsammans. Dessa heta taippe eller seidi-taippe och deras betydelse är att något ont väsen bott därstädes. Renoffer har hemburits dem där. Detsamma gäller de stenhopar som kallades Raidz-sijt, ett slags skyddsandar för gräset.

Såsom redan Castrén anmärkte, ha dylika fetischer funnits även bland andra finsk-ugriska folk, t. ex. ostjaker och voguler. Även samojederna, som kulturellt stå lapparna nära, dyrka seitaliknande beläten som de kalla schaadai. Och fornfinnarnas lokala andar eller de s.k. haltiat, vare sig de dyrkades under formen av ett synligt beläte ovanom jorden eller icke, voro utan tvivel att hänföra till samma kategori av övernaturliga väsen.

Reuterskiöld, som i sin framställning av lapparnas religion var påverkad av en viss teori om ett föranimistiskt stadium i religionens utveckling och gärna tolkade seitadyrkan i överensstämmelse med denna, vill göra gällande att seitan var det ställes »maktkoncentration» där belätet var upprest. Enligt primitiv uppfattning koncentrerar sig nämligen makten till en spets, till det sist återstående. »Ursprungligen blev en sådan sten något gudomligt endast därför att den hade en framträdande form. Senare började man hos dessa stenar utläsa en viss yttre gestalt och i samband härmed göra dem till gudar. Senare tyckte man sig se djurform, särskilt fågelform, i stenen, och sist antogo seitarna rent av människogestalt och man uppfann berättelser om huru de engång varit människor, som blivit förvandlade till stenar.» Hela denna av Reuterskiöld beträffande seitan förutsatta utvecklingsgång från en opersonlig »maktkoncentration» till en personlig ande är visserligen en konstruktion som ej har någon sannolikhet för sig. De primitive ha en obetvinglig benägenhet att personifiera allt. De dyrka icke med offer och böner opersonliga »maktkoncentrationer» eller »maktbitar» utan på mänskligt sätt uppfattade andar. Icke desto mindre innehåller Reuterskiölds teori ett korn av sanning så tillvida, att det på sätt och vis är fråga om en koncentration av den andliga makt som döljer sig under jorden på det ställe där seitan finnes. Men föreställningen om anden är härvid det primära, föreställningen om »makten» det sekundära. En noggrann analys av den primitiva föreställningen ger nämligen vid handen att fetischen eller seitan har övernaturlig makt just därför att ett andeväsen tänkes innebo i belätet eller att detta i varje fall står i intimt sammanhang med en ande. Det ställe där seitan står blir därför ett slags kraftcentrum, det blir en helig plats, ty anden behärskar hela det seitan omgivande stället. Man omger det därför med ett gärde eller utmärker det på annat sätt. Inom detta heliga område verkställas offren och det centrala i denna kult blir naturligtvis gudabelätet självt som besmörjes med offerdjurets blod etc. Befinner sig nu en dylik seita t. ex. på en udde invid en fiskrik sjö, så är man övertygad om att all lycka vid fiske på detta ställe beror av den ande som bor i seitan, vilken man söker påverka framför allt genom att bestryka den med fiskfett, en åtgärd som är avsedd att underhålla och ytterligare öka seitans makt. På samma sätt förhåller det sig med seitor av annat slag. Denna sida av samernas seitadyrkan skall senare ytterligare belysas i sammanhang med offerväsendet.

Den s. k. seitan var alltså icke för lappen blott ett dött materiellt föremål, en vanlig sten eller trästubbe, som man av någon obegriplig anledning hade börjat ägna gudomlig dyrkan, utan det var för honom ett säte för ett mer eller mindre personligt uppfattat andeväsen, som man genom offerhandlingar sökte påverka. Detta är för övrigt något som gäller all fetischdyrkan, även sådan den förekommer t. ex. bland Afrikas negrer, vilka i verkligheten rikta sin dyrkan till en i det materiella föremålet boende osynlig ande. Beträffande samerna synas också alla forskare, som mera ingående studerat deras seitadyrkan i fält, vara eniga i denna punkt. Men det andeväsen som enligt samernas tro bor i underjorden och i konkret gestalt uppenbarar sig ovan jorden såsom en sten- eller träseita, kan antaga någon av de olika yttre former andarna i allmänhet tros antaga. Mycket vanligt är, att de uppträda i djurgestalt, d. v. s. i gestalten av något av de djur i vars hamn andarna över huvud antagas uppträda, såsom björn, varg, järv eller något annat rovdjur, eller t. ex. såsom en fågel, en orm etc. Många djur äro enligt lapsk och allmänt primitiv uppfattning »siälsdiur». Det är tydligen en urgammal lapsk föreställning lappen Turi ger uttryck för då han säger: »Djuren, i träden, stenarna och de andra livlösa tingen ha förlorat talets bruk, men hörseln och förståndet ha de ännu. Därför skall man behandla djuren väl och betrakta alla ting som vore de levande väsen som hör och förstår.» Särskilt vanligt var att andarna uppträdde i gestalten av någon fågel, vilket förklarar varför samerna isynnerhet betraktat sten- eller träbeläten, som hade en avlägsen likhet med någon fågel, med vidskeplig vördnad. Samma demoniska djurs bilder avbildade man även med förkärlek på spåtrummorna, såsom vi senare skola se. Men urtypen för ett gudaväsen är dock den mänskliga anden eller själen, varför den i människogestalt formade seitan var den värdefullaste. Stundom var den av naturen formad på ett sätt som påminde om en mänsklig gestalt, i vissa fall kunde samen t. o. m. avsiktligt hjälpa till att giva seitan dylik form. Seitans makt var naturligtvis relativ, och dess maktområde omfattade i allmänhet endast den trakt som närmast omgav belätet. Om vattenseitarna främst troddes skänka fiskelycka i den sjö invid vilken de befunno sig, troddes övriga seitar främst skänka god jaktlycka, särskilt tur vid jakt på vildren. Men — såsom t. ex. Turi uttryckligen framhåller — forntidens lappar ha framför allt tillskrivit seitarna förmåga att föröka hjordarna av tamrenar och sålunda giva lycka vid boskapsskötseln. Den makt som en seita antogs äga växlade ansenligt och synes helt ha varit beroende av de offer man hembar den. Stundom befanns den vara lika med noll, och då förstörde man hela seitan. I kapitlet om lapparnas offerväsen skola vi se, att det egentligen var offret som gjorde seitan till ett kraftbegåvat övernaturligt väsen.

Fodnoter