Forskjell mellom versjoner av «Samefolkets religion - Månguden, Mano»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
(Samefolkets religion - Månguden, Mano)
 
m (Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten)
Tagg: Tilbakestilling
 
(2 mellomliggende revisjoner av 2 brukere er ikke vist)
Linje 9: Linje 9:
  
 
<blockquote>
 
<blockquote>
[[Fil:Frame drum, South Sami people - Etnografiska museet - Stockholm, Sweden - DSC01307.JPG|thumb|250px|<center>Ramme af tromme, <br>''Etnografiska museet, Stockholm.''</center>]]
+
[[Fil:Frame drum, South Sami people - Etnografiska museet - Stockholm, Sweden - DSC01307.JPG|thumb|250px|<center>Samisk tromme, <br>''Etnografiska museet, Stockholm.''</center>]]
  
 
<center>'''[[Samisk religion og mytologi|Temaside: Samisk religion og mytologi]]'''<br><br><br>'''Rafael Karsten'''
 
<center>'''[[Samisk religion og mytologi|Temaside: Samisk religion og mytologi]]'''<br><br><br>'''Rafael Karsten'''

Nåværende revisjon fra 8. feb. 2026 kl. 09:08

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Samisk tromme,
Etnografiska museet, Stockholm.
Temaside: Samisk religion og mytologi


Rafael Karsten

Samefolkets religion
De nordiska lapparnas hedniska tro och
kult i religionshistorisk belysning


Kap. II.
Dyrkan av personliga gudar

Månguden, Mano


Månen har hos många lägre stående folk varit föremål för vidskepliga bruk som dock snarare kunna kallas magiska än religiösa. Hos samerna har den i forna tider åtminstone skenbart intagit en ställning såsom gudom som icke varit mycket mindre än solens. Månen gör ju också de arktiska trakternas inbyggare en ovärderlig tjänst genom att på regelbundet återkommande tider med sitt sken skingra det nattliga mörkret. Samilin säger i sin tolkning av Tomas von Westens lapska termer kort och gott att Mano, månen, av lapparna hålles för en gud.[1] Icke desto mindre kan man fråga sig huruvida detta uttryck får uppfattas bokstavligt och huruvida man hos samerna kan tala om en verklig religiös månkult. Många lägre stående folk tillskriva månen som himlakropp vissa egendomliga verkningar och ha i överensstämmelse därmed bestämda regler beträffande förrättningar som böra ske eller underlåtas medan månen är ny och medan den är i nedan, utan att man med säkerhet skulle kunna säga att detta sammanhänger med ett verkligt förgudande av månen. Beträffande våra samer nämner Solander att Passe Mano, den nymåne som lyser före eller under jultiden, är dem helig så att de ej spinna hampa och senor, ej hugga eller göra annat buller om aftonen. Däremot hänga de en stor ring uti kåtan, så ställd, att månen kan skina genom den.[2] Denna månring, en motsvarighet till den just nämnda s. k. solringen, omtalas även av Forbus: »Hedningarna ha haft många avguderier även för månen och dess till- och avtagande liksom dess förmörkelse mycket tillskrivit som dock sker av naturliga orsaker. Lapparna våga jultiden om aftonen icke hugga ved eller spinna, tänkande i sin dårskap att månen, som då är på himmelen, skall vara en helig måne samt en bister måne, och för den skull har man, för att stilla hans vrede, honom till ära hängt upp en ring i kåtan som han genom rökhålet i taket skall skina igenom.»[3]

Månringen, liksom den motsvarande solringen, har såväl av de gamla författarna som moderna forskare tolkats som vanliga »offer» till månen och solen. När t.ex. Forbus säger att man hänger upp ringen i kåtan »till månens ära», för att blidka honom och stilla hans vrede vid den kritiska jultiden, så är detta utan tvivel en missuppfattning. Bruket i fråga är rent magiskt. Genom att låta månen skina genom det i träskivan anbragta hålet tror man sig kunna fånga eller fasthålla månen och åstadkomma att den fortfarande sprider sitt sken och lyser samerna på deras nattliga vandringar. Något bevis för en verklig månkult är det icke. Tanken i sig själv är rent primitiv, och huruvida det ifrågavarande bruket är genuint samiskt eller måhända ett skandinaviskt kulturlån, är i grunden tämligen likgiltigt. Vi ha inga uppgifter om verkliga offer av renar eller andra djur till månguden hos samerna.[4]


Fodnoter

  1. Reuterskiöld (1910, 15 (Samilin).
  2. Reuterskiöld (1910), 24 (Solander), 33 (Forbus).
  3. Reuterskiöld (1910), 80 (Forbus).
  4. Harvas uppgift (1915), s. 65, att de nordiska lapparna enligt Jessen plägade hembära månen liksom solen offer av djur som aldrig fingo vara svarta ej heller handjur, beror tydligen på ett misstag.