Descriptio Lapponiæ

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Samisk seite, Rusland

Temaside: Samisk religion og mytologi

Nicolai Lundius
Descriptio Lapponiæ

ca. 1675

Uddrag af
Nicolai Lundii Lappi Descriptio Lapponiæ

Effter såsom uti lapparnas tal är stor åtskilnad så är och stor åtskilnad uti deras lefwerne som dhe hwar för sig hafwa. Samuel Rhen har nogsamt beskrifwit om Lule lappar, och deras lefwarne: Will jag något beskrifwa om Uhmå lappar, Pitho lappars anbelangande wet jag eij, effter jag eij hos dem warit, och eij wet deras lefwerne: Nu är en stor åtskillnadt emillan Lule lappars tal och Umå lappars: Först will jag beskrifwa om deras spådoms anda, som jag wet sanfärdeligen hos dem brukeligen wara.

Caput I^mum.

Om deras spådoms anda, hwadan de dän bekomma och huru de dem få, som nu här effter följer.

Ändåck icke alle lappar hafwa trummor, så hafwa de icke heller alla spådoms anda, utan desse spådoms andar ärffa de ifrån hwar andra, Då weta de icke af hwilcken de dem få och bekomma; Wid lappen är kommen pass wid mid ålder: och wid han till skogen sin ährende hafwer, då kommer spådoms andan till honom och sig oppenbarar, så sjunger spådoms anda, och den samma wisan måste lappen hafwa i minne, Dagen där effter går lappen på samma ställe, Är det så att spådombs andan will hos honom wara, kommer spådoms andan på samma rum, och sig åter uppenbarar med siungande. Hwar om icke spådoms andan will den samma lappen behaga, då kommer han icke till den samma lappen: Desse spådoms andar, som hos dem synnerlig är: så är det fisk eller fogel, eller örnar eller drakar eller små folck: Desse små folck äro wid aln lång: och somblige hafwa 3 somblige hafwa fyra, somblige 5, och somblige också 9 och icke deröfwer: Är det så att spådoms andan will wara hos samma lappen, så måste lappen siunga den samma wisan, som han lärdt hafwer af spådoms anda, då kommer spådoms andan till honom, när honom hälst behagar:

Desse spådoms andar kallas på deras tungomål sueie det är så mycket som med hielp: De bruka ock spådoms andar: där till när som de resa ifrån sine land till marcknadsplatsen då sänder han långt för sig sin spådoms anda till att bese om de Swenske borgare äro komne ifrån Swänska städer eller eij, Då kommer spådoms andan igen till samma lappen, och för kunnar honom alt huru det till står ditt som han resa skall, Den samma lappen som är förnämst i konsten kalla andra lappar honom fiäll konung eller fiell herre, och hålles han i respect för de andra lappar, att de måste honom underkufwa: Desse spådoms andar bruka de att giöra de siuka helbregda, när som någon blifwer siuk: Wetta de att den samma är när, då giöra de honom båd: reser den samma lappen dit till den siuka, måste den siuka wid hans tillkomst slachta en ren den största som fins wid hans renar, som de först offra afgudarna, Effter offret begynner han spela på sin trumba: Wid han spelar faller han död i marcken och hans kråpp är hård som en sten, wid han ligger en timma så förmanar han dem som där inne äro, då timman är fulländat att de siunga en wisa, Wid de siunga reser den döda sig opp, och tager åter sin tromma, och sätter henne wid sin öra, och slår på henne sachta, Wid han således en stund slagit har, sitter han ock betäncker sig åter en stund, Då begynner han säja hwarest han warit hafwer, säger han sig hafwa warit under jorden: han säger att under jorden är ett folck, som gå sine fötter emot wåra fötter, Säja de att det folck är mycket däjelig till anseende, Spådoms anda förer lappens anda till desse folck, Lappen säger att desse jordiske folck de hafwa ett ting af den siuka, antingen det är hans myssa eller hans sko, eller hans hanska, Är den lappen så mächtig att han kan få det samma igen blifwer den siuka god, qwar om icke måste den siuka qwälljas lika med sin siukdom. Desse jordiske folck weta förr än som lappen kommer dit neder under jorden, dåck säger lappen att desse jordiske folck tillsluta sine dörrar hårdeligen, lika wist finner lappen ett håll som han kan krypa igenom, När som han far tillbakars igen förer spådoms anda lappens anda med hast igenom berg och dalar, så att stenar och sand de yra som regn och hagel, Desse spådoms andar bruka de till foga sin nästa skada, när som twenne lappar begynna träta sig emillan och de mena sig wara lika konstiga, som gemenligen sker wid marcknadsplatsen, när de äro druckna, sättia de sig emot hwar andra, som de kalla på sitt tungomål (killadt) det är så mycket som fresta hwar andras konst, Wid de nu spå emot hwar andra, den som hafwer starckare spådoms anda öfwerwinner den som swagare är, och förderfwar hela hans wälfärd både hans renar och lycka till fogell och fisk, ja under stundom måste han sättia lifwet till, Igenom desse spådoms andar profetera de långt förut huru med den och den skie skall; När som han först får spådoms andan affecterar han sig som han woro rasande 1/2 halfft åhr, och kan eij lida sin hustru, barn eller tienstefolck: utan går i enslighet i skog och marck och fantiserar och sig med ringa mat bespisar, Hans krafft är och fast ringa, utan som de mena som jag deras barn befrågat hafwer, att han uppehåls af spådoms andan: Hende sig en gång att tuenne lappar begynte sättia sig emot hwar andra uti sin kåtta, den andra war på den ena sidan, och den ena på den ena sidan; Wid de nu spå, blifwer den andra öfwermächtig och den andra måste gifwa tapt, Blifwer så den andra död: och wid han blifwer död, rinner blodet igenom hans ögon, öron, mun och näsa: så mächtige äro de med sine spådoms andar. Yttermehra de lappar som hafwa trummor och icke hafwa någon spådoms anda, de äro icke så mächtige i sin konst: utan spådoms andan är icke hos dem synnerlig, och de kunna eij munteligen tala med dem: utan spådomsandan talar allenast igenom hans trumba, säger allenast hwarest han diur få och bekomma skall: Desse lappar som icke hafwa spådoms anda utan allenast trummor, de kunna intet tillfoga någon skada med trumban, utan de hafwa andra konstige ord, som de lära af de lappar som hafwa spådoms andan: Trumborna giöra de af sådant trä som lutar sig österut, till solenes oppgång; säia de, att hon är den lycksammste: Jag wet och ett trålkonst wara hos dem brukelig, i det de opphängia en yxa wid sin kåtestång med ett band mitt på skafftet, så begynner han tala med ycksen begynner yxan gå sachta omkring, och dit som skafftet wisar honom dagen effter: går han dit som skafftet honom wisat hafwer, får han på samma ställe diur, antingen det är will ren, eller foglar eller andra skogs diur, som dåck eij är honom wist altid utan understundom; Sammaledes giöra de och med stenar, som de taga af de bärg som stor-Junckaren uti är, och giöra på samma maner som de med yxan giöra, knyta ett band mitt på stenen, När som lappen begynner tala med stenen, begynner stenen gå sjelf omkring, och wisar honom wägen hwar han gå skall: De lappar som hafwa spådoms anda, wara så långt de will wara ifrån sitt hus och hem, weta de lika wist huru deras hustru och barn och deras renar de lefwa, förty spådoms andan förkunnar honom allt huru det tillstår, De äro och mächtige i sin konst att han kastar en sten i eldenom och wid stenen blifwer röder tager han honom i sin hand, och hans hand kan icke skada honom till det ringeste, utan håller honom till dess stenen blifwer kall, Sammaledes giöra de och en eld med store ståckar, Wid han mest brinner, stiger han mitt i eldenom, kan icke skada honom till det ringesta: utan elden slåcknar ut, Man kan icke se röken der af, utan det blifwer som man watten der öfwer slagit hafwer. Qwinfolcken hafwa eij någon synnerlig spådoms anda som de för sin ögon se, utan de hafwa andre spådoms ord, som de kunna giöra sin nästa skada med: Desse qwinfolck som spådoms orden kunna kallas på deras tungomål kwepckas, det är så mycket sagdt som swartkonstig qwinna.

_ _ _ _ _ _

Lapparna hafwa många widskepelser uti sina drömmar som de och säja att spådoms andan oppenbarar dem mycket i sömnen: De liggia om nattetiden och siunga i sine drömmar, som jag och offta hördt hafwer: Med hög röst jag hafwer hördt dem ochså offta gråta i sin sömn. Lapparnas gråt är lika som det woro hop med wargar, När som de hafwa någon sorg ropar den ena öfwer den andra, att antingen deras föräldrar dö eller andre deras slächt, då kläda de på sig gambla och rifna kläder. De hafwa en sädane natur att de eij sörja länge utan de öfwerwinna snart sin sorg:

_ _ _ _ _ _

När som de begrafwa sine döde i Luhle lappmarck, så är hos dem bruckeligt att de uthugga af en ståck kring wärfder man. I Uhmå bruka de wackra kistor: När som de dö lägga de i den dödas kista en liten säck med åtskillige mat, ost, kiött, fisk, smör talg och andra matsaker som jag eij ihogkomma kan. Eld, ben, yxa flinta lägga de ochså ditt, säja de att den döde skall hafwa sitt oppehälle när han kommer till det folck som under jorden äro: Lappen wet eij hwar siälen länder effter döden, som jag dem offta frågat hafwer. Säja de jag wet eij, utan du giör som en god wän och underwis mig hwart min siäl skall lända: Lapparna komma ej offta med sine lik till kyrckian, utan de lägga dem på samma ställer som de dö.

Lapparna de tillbedia också Maria som jag och det hördt hafwer med mine egna öron, att om de falla säja de hielp Maria, eller när som de undra på något ting då korssa de sig och säja hielp Maria, (: heter på deras tunga tungomål wecket Maria :) så mycket sagdt hielp Maria:

Solen hålla de för en moder för alla lefwande diur: När som månans förmörckelse skier och de se att månan förmörckas skiuta de opp i himmelen med byssor och säja de att troll henne oppäta: De se och på månen om sine hustrur antingen hon bär piltebarn eller pigobarn som nogsamt där om är beskrifwit:

_ _ _ _ _ _

Alla lappar hafwa not både fattige och rike De förgiöra och hwar annars not till lika att han icke kan få fisk i det de sätia i noten 3 läncker eller 4 af ett mässingskied för den andra som de bruka på trumman eller ett hufwudhår Wid desse twenne ting de äre i noten kan de inga fiskar få eller bekomma så märcker den andra lappen straxt hwad orsaken är så finna de fullwäl mässingskiedet, men hufwudhåret är ondt att igenfinna, så framt han icke dess konstigare är i spådomen; kan han intet igenfinna hufwudhåret då hafwer han en stor olycka till dess håret af faller sjelf: De spå och mycket ondt åt hwarandra uti maten och i dricken När som de utsända sine spådoms andar så ligga lapparna När som de eij kunna nå någon sjö eller älf så leta de sig kiällor som springa opp af jorden, då giör spådoms andan ondt i desse kiällor som den andra lappen dricker af, är det så att han låter giöra honom till döds, skier ochså eller så mycket han kan blifwa siuk, både hustru och hans barn som och offta plägar skie: Desse kiällor oppspringa af jorden och är klardt och hela sommaren så är det kaldt wattn och sandbåtnen och kommer opp lika som en ström eller som man slår wattnet i ett stordt kar och rörer omkring då blifwer mitt på karet som en gruba, altså är med desse kiällor wid Uhmå wid lyckella där som lappScholan är där ifrån är en källa pass wid en halfannan mil wäg som ochså kommer opp af jorden och wid hon oppkommer så grena sig ifrån henne tre små bäckiar den ena öster den andra wäster och den 3 norr åt Där taga Swenskt folck wattn till tandwärck Hon fryser aldrig om hela wintien, fast det wattnet wore uti något kiäril skulle det dåck icke frysa:

_ _ _ _ _ _

I Lappmarcken där är mycket Thor dunder om sommaren; När som der om wåren de höra tor dunder dee som hafwa ryckwerck kasta de sig neder och wältra sig omkring säia de wara en stor lisa för ryghwerek. Han klyfwer ochså store trä i Lappmarcken alt ifrån ofwan och ned igienom. Där som han slår skier det at han klyfwer twenne trä på ett ställe och brinner så widt som en gårdztomt så slåcknar det, säja Lapparne at han ihiälslår tråll. Elljest och när som thordön höras utkiöra de sina hundar aff sin kåtta, säja at tråll giöma sig under hundar, och aldrig skolle de hafwa tomma sina knifslidror när som de höra honom dundra, säja at tråll krypa in uti kniffslian, Hafwa de eij annat så stupa de en sticka uthj knifslian, och aldrig töra de giöra sinne båtar under trä om sommaren för den samma rädslan skull; Eller då rägn är wid han dundrar töra de aldrig stå under trän för åfwanbem:te orsaak skuall. I Lappmarcken slår han så hårdt at jorden dundrar och skiälfwer. Wid han så hårdelig slår, så blifwer watnet så tiåckt, kalla lapparna det hans brännsteen som yrer af himmeln, och han skrämer mycket fisk på diupet ifrån Landet, at de dereffter icke på en lång tijd fisk bekomma kunna.

_ _ _ _ _ _

Dee mena at Werlden warit hafwer af ewigheet. Dee hafwa och den mening at eij någon ny himmel och Jord blifwa skall utan de mena det skall blifwa som det warit hafwer.

_ _ _ _ _ _

När som lappen skjuter willren eller andra diur, då hån kommer hem kryper han igenom helig dören som är bak uti kåtan: igenom den samma inkasta de mat igenom den samma intaga de sine trummor, och andre utwalte ting som hos dem räknas wara kåstbart,

_ _ _ _ _ _

I Uhmå lappmarck och Ångerman lappmarck weta de icke stort af stor Junckaren, Om man skulle fråga dem om stor Junckaren skulle de le åt den samma och kalla honom för narr.

_ _ _ _ _ _

Wid deras Giästebud bruka de och ett särdeles maner att de offra afgudomen, en beta af ost, af kiött, af fisk, af flått, af märg och andre matwaror Dän samma lägga de uti en liten skieppa med låck före, och den nedgräfwa uti jorden utmed Afguden: De offra Afguden effter de döda ben af renen hugga de stora ståkar och uthugga en Afgud af trä, och lägga honom under desse stora ståckar wid och under store stenar utmed alle been, så att det minste icke skall förfaras och förskingras.

_ _ _ _ _ _

I Norje kiöpa mästedels lappar kor, hästar, får Geter, som de offra Afguden om hösten och kalla det buck åffer. Det maner som lapparna bruka uti deras åffrande kan ingen så utskrifwa utan de allenast som äro hos dem som det skinbarligen se och ingen kan häller utskrifwa deras spådoms anda huru han är i grund; det är omöjligt eij eller oppenbara de all sin kånst; utan det skier när som de äro druckna kan man då med klokhet något af dem sådant få weta sampt af deras barn, men de förmana sina barn strengeligen att de icke skola hos Swenskt folck förmäla.

Lapparna hafwa mycket spe ord uti sig och agera mycket hwar andra, de hafwa och öknamn och tillnamn åt hwarandra, den heter så, den så, den annorlunda, och altid tala de om fålck hafwa de icke annadt så säja de, hörde du huru prästen prädikade i förleden hälg om wåra trummor och om wåra åffrande och andra wåra bruk: de wärdera desse sina kånster wara mycket hedersamma, de säja så skulle wi och icke bruka som wåra förfäder hafwa giordt, det aflägga wi aldrig uti wårt land:

Kilde

Nicolai Lundii Lappi descriptio Lapponiæ descripta Upsaliæ MDCCXV. 28 Oct. ex αυτογραφω b. Autoris. hoc manuscpt. communicavit mihi D. P. Hök qui illud in originali habebat extabat n. in titulo. Nicolai Lundii Lappi manus propria. isdem stylus hicce erat e reliquo. – Udgivet af K. B. Wiklund: Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folkliv. XVII:4, 1905