Frithiof går i landsflykt (Frithiofs saga)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)

Frithiof går i landsflykt

På skeppsdäck satt

i sommarnatt

bedröfvad hjelte.

Som vågor välte

än sorg, än harm

uti hans barm,

och tempelbranden

rök än från stranden.

"Du tempelrök,

flyg högt och sök,

sök opp Valhalla

och nederkalla

den Hvites hämnd,

åt mig bestämd!

Flyg dit och sqvallra,

så hvalfven skallra,

om tempellund,

förbränd till grund;

om träbelätet,

som föll från sätet

och brände ned

som annan ved;

om lunden sedan,

fridlyst allt sedan

svärd bands vid länd -

nu är han bränd,

fick ej den heder

att ruttna neder! -

Det der, med mer,

som hvar man ser,

glöm ej att föra

till Balders öra,

du töckenbud

till töcknig gud!

Helt visst besjungen

blir milde kungen,

som bannlyst mig,

ej just från sig,

men från sitt rike.

Välan, vi vike

till riken blå,

der vågor gå.

Du får ej hvila,

du måste ila,

Ellida, ut

till verldens slut.

Du måste vagga

i saltad fragga,

min drake gul:

en droppe blod

ej heller skadar,

ehvar du vadar.

I stormens sus

är du mitt hus;

det andra brände

gud Balders frände.

Du är min Nord,

min fosterjord;

ifrån den andra

jag måste vandra.

Du är min brud

i becksvart skrud;

ty på den hvita

var ej att lita. -

Du fria haf,

du vet ej af

kung, som förtrycker

med herskarnycker.

Din kung är den

bland frie män,

som aldrig skälfver,

hur högt du hvälfver

i retad harm

hvitskummig barm.

De blåa fälten

förnöja hjelten.

Hans kölar gå

som plog derpå,

och blodregn dugga

i ekens skugga,

men stålblankt är

utsädet der.

De fälten bära

sin skörd af ära,

sin skörd af guld.

Blif du mig huld,

du vilda bölja!

Dig vill jag följa.

Min faders hög

står still och trög,

och vågor döna

omkring den gröna.

Min skall bli blå,

med hafsskum på,

skall ständigt simma

i storm och dimma

och dra allt fler

i djupet ner. -

Du blef mig gifvet

till hem i lifvet,

du blir min graf,

du fria haf!"

Så qvad den vilde.

Med sorg sig skilde

hans trogna stäf

från välkänd säf.

Han vaggar sakta

bland skär, som vakta

ännu i Nord

den grunda fjord.

Men hämnden vakar:

med tio drakar

kung Helge sam

i sundet fram.

Då ropte alla:

"Nu kung vill falla.

Ett slag han ger;

ej trifves mer

Valhallasonen

inunder månen,

vill ofvanom,

hvarfrån han kom;

den gudabloden

vill hem till Oden."

Knappt var det sagdt,

förr'n osedd makt

vid köln sig hakar

på Helges drakar.

Allt mer och mer

de dragas ner

till Ranas döda,

och sjelf med möda

kung Helge sam

från halfdränkt stam. -

Men Björn den glade

log högt och sade:

"Du Asablod,

den list var god.

Mig ingen sporrat,

jag skeppen borrat

förliden natt,

ett lofligt spratt!

Jag hoppas, Rana

af gammal vana

dem håller qvar

men skada var,

att icke drotten

gick med till botten."

I vredesmod

kung Helge stod,

knapt frälst ur vågen.

Han spände bågen,

stålgjuten, rund,

mot klippig grund.

Han sjelf ej kände,

hur hårdt han spände,

tills med en klang

stålbågen sprang.

Men Frithiof väger

sin lans och säger:

"En dödsörn bär

jag bunden här.

Om ut den flöge,

då låge höge

kungsniding fäld

för våld och väld.

Men frukta icke,

min lans ej dricke

den feges blod!

Han är för god

för de bedrifter.

På runogrifter

han ristas må,

men icke på

de nidingsstänger,

der ditt namn hänger. -

Ditt mandomsrön

försjönk i sjön.

Till lands ej heller

det mycket gäller.

Rost bryter stål,

ej du; ett mål

mer högt än detta

vill jag mig sätta.

Gif akt, hur vidt

det går från ditt!" -

Då tar han furen,

till åra skuren,

en mastfur fäld

i Gudbrands däld.

Han tar dess make

och ror sin drake.

Han ror med kraft:

som rörpils skaft,

som kallbräckt klinga,

de åror springa. -

Nu sol går opp

bak fjällens topp,

och vinden ljuder

från land och bjuder

hvar våg till dans

i morgonglans.

På böljans toppar

Ellida hoppar

i fröjd åstad;

men Frithiof qvad:

"Heimskringlas panna,

du höga Nord!

Jag får ej stanna

uppå din jord.

Från dig att stamma

jag yfs med skäl

Nu, hjelteamma,

farväl, farväl!

Farväl, du höga

Valhallastol,

du nattens öga,

midsommarsol!

Du klara himmel,

lik hjeltens själ,

du stjernevimmel,

farväl, farväl!

Farväl, I fjällar,

der äran bor!

I runohällar

för väldig Thor!

I blåa sjöar,

jag känt så väl,

I skär och öar,

farväl, farväl!

Farväl, I högar

vid bölja blå,

dem linden snögar

sitt blomdoft på;

men Saga dömmer

med rättvis själ

hvad jorden gömmer

farväl, farväl!

Farväl, I lunder,

I gröna hus,

jag lekt inunder

vid backens sus!

I barndomsvänner,

som ment mig väl,

jag än er känner

farväl, farväl!

Min kärlek gäckad,

min gård är bränd,

min ära fläckad,

i landsflykt sänd!

Från jord vi vädje

till hafvet väl,

men lifvets glädje,

farväl, farväl!"