Frithiof på hafvet (Frithiofs saga)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)

Frithiof på hafvet

Men på stranden stod

kung Helge och qvad

med förbittradt mod,

och till trollen han bad.

Se, då mörknar himlabågen,

dundret går kring öde rum,

och i djupet kokar vågen,

och dess yta höljs med skum.

Blixtarna i molnen draga

här och der en blodig rand,

alla hafvets foglar jaga

skrikande emot sin strand.

"Hårdt blir vädret, bröder!

Stormens vingar hör jag

flaxande i fjärran,

men vi blekna ej.

Sitt du lugn i lunden,

tänk på mig och längta,

skön i dina tårar,

sköna Ingeborg!"

- - - -

Mot Ellidas stam

drog ett trollpar till fejd.

Det var vindkall Ham,

det var snöig Hejd.

Och då lösas stormens vingar,

och den vilde doppar dem

än i djupet, än han svingar

hvirflande mot gudars hem.

Alla fasans makter skrida,

ridande på vågens topp,

ur den skummiga, den vida,

bottenlösa grafven opp.

"Skönare var färden

uti månens skimmer

öfver spegelvågor

hän mot Balders lund.

Varmare, än här är,

var vid Ingborgs hjerta,

hvitare än hafsskum

svälde hennes barm."

- - - -

Nu Solundar-ö

står ur våg, som går hvit,

der är stillare sjö,

der är hamn, styr dit!

Men förvågen viking rädes

ej så lätt på trofast ek,

står vid styret sjelf och glädes

åt de vilda vindars lek.

Hårdare han seglen fäster

skarpare han vågen skär.

Rakt i vester, rakt i vester

skall det gå, hvart böljan bär.

"Lyster mig att kämpa

än en stund mot stormen.

Storm och nordbo trifvas

väl ihop på sjön.

Ingborg skulle blygas,

om dess hafsörn flöge

rädd, med slappa vingar,

för en il i land."

- - - -

Men nu växer våg,

nu fördjupas göl,

och det hviner i tåg,

och det knakar i köl.

Dock, hur vågorna må strida,

tumlande nu med, nu mot,

gudatimrade Ellida

trotsar ännu deras hot.

Som ett stjernskott uti qvällen,

skjuter hon sin fart i fröjd,

hoppar, som en bock på fjällen,

öfver afgrund, öfver höjd.

"Bättre var att kyssa

brud i Balders hage,

än stå här och smaka

saltskum, som yr opp.

Bättre var att famna

kungadotterns midja,

än stå här och gripa

roderstången om."

- - - -

Men oändlig köld

snöar skyn utur,

och på däck och på sköld

smattrar hagelskur.

Och emellan skeppets stammar

kan du icke se för natt,

der är mörkt som i den kammar,

der den döde blifvit satt.

Oförsonlig våg, förtrollad,

vill dra seglaren i qvaf;

hvitgrå, som med aska sållad,

gapar en oändlig graf.

"Blåa bolstrar bäddar

Ran i djupet åt oss,

men mig bida dina

bolstrar, Ingeborg!

Goda drängar lyfta

årorna Ellidas,

gudar byggde kölen,

bär oss än en stund."

- - - -

Öfver styrbord gick

nu en sjö med fart,

i ett ögonblick

spolas däcket klart.

Då från armen Frithiof drager

lödig guldring, tre mark tung,

blank som sol i morgondager,

var en skänk af Bele kung.

Hugger så i stycken ringen,

konstfullt utaf dvärgar gjord,

delar dem och glömmer ingen

utaf sina män om bord.

"Guld är godt att hafva

uppå giljarfärden,

tomhändt träde ingen

ner till sjöblå Ran.

Kall är hon att kyssa,

flyktig till att famna,

men vi fästa hafsbrud

med det brända guld."

- - - -

Med förnyadt hot

faller stormen på,

och då brister skot,

och då springer rå.

Och mot skeppet, halft begrafvet,

vågorna till äntring gå.

Hur man också öser, hafvet

öser man ej ut ändå.

Frithiof sjelf kan ej sig dölja,

att han döden har om bord.

Högre dock än storm och bölja

ryter än hans herskarord.

"Björn, kom hit till roder,

grip det starkt med björnram!

Sådant väder sända

Valhalls makter ej.

Trolldom är å färde:

Helge niding qvad den

säkert öfver vågen,

jag vill upp och se."

- - - -

Som en mård han flög

uti masten opp,

och der satt han hög

och såg ned från topp.

Se, då simmar för Ellida

hafshval, lik en lossnad ö,

och två leda hafstroll rida

på hans rygg i skummig sjö.

Hejd, med pelsen snöad neder,

skepna'n lik den hvita björn,

Ham, med vingar, dem han breder

viftande, som stormens örn.

"Nu, Ellida, gäller

visa, om du gömmer

hjeltemod i jernfast,

bugtig barm af ek.

Lyssna till min stämma:

är du gudars dotter,

upp, med kopparkölen

stånga trollad hval!"

- - - -

Och Ellida hör

på sin herres röst,

med ett språng hon kör

emot hvalens bröst.

Och en blodig stråle ryker

utur såret upp mot sky;

genomborradt vilddjur dyker

vrålande till djupets dy.

På en gång två lansar springa,

slungade af hjeltearm,

midt i luden isbjörns bringa,

midt i becksvart stormörns barm.

"Bra, Ellida, träffadt!

Ej så hastigt, tror jag,

dyker Helges drakskepp

opp ur blodig dy.

Hejd och Ham ej heller

hålla sjön nu längre:

bittert är att bita

i det blåa stål."

- - - -

Och nu stormen flyr

på en gång från sjön,

blott en svallvåg styr

mot den nära ön.

Och på en gång solen träder

som en konung i sin sal,

återlifvar allt och gläder

skepp och bölja, berg och dal.

Hennes sista strålar kröna

klippans topp och dunkel lund,

alla känna nu de gröna

stränderna af Efjesund.

"Stego Ingborgs böner,

bleka mör, mot Valhall,

böjde liljehvita

knän på gudars guld.

Tar i ljusblå ögon,

suck ur svandunsbarmar

rörde Asars hjertan,

låt oss tacka dem!"

- - - -

Men Ellidas stam,

utaf hvalen stött,

går i marvad fram,

är af färden trött.

Tröttare ändå af färden

äro alla Frithiofs män,

knappast, stödda emot svärden,

hålla de sig uppe än.

Björn på väldig skullra drager

fyra utaf dem i land,

Frithiof ensam åtta tager,

sätter dem kring brasans brand.

"Blygens ej, I bleke!

Våg är väldig viking,

det är hårdt att kämpa

emot hafvets mör.

Se! der kommer mjödhorn

vandrande på guldfot,

värmer frusna lemmar.

Skål för Ingeborg!"