Om Eddan (KL) Guðrúnarhvot
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna
Guðrúnarhvot
(R)
Efter att hafva dräpt Atle störtade sig Guðrún i hafvet, men böljorna buro henne till konung Iónákrs land, och där blef hon dennes maka. I hans borg uppfostrades Guðrúns och Sigurds dotter Svanhildr, hvilken senare blef gift med den mäktige konungen Iormunrekr, men då denne, som ofvan berättats, misstänkte henne för otrohet, blef hon söndertrampad af hästar. —
Guðrún äggar nu sina söner med Iónákr — Sorle och Hamðer — att hämnas Svanhildrs död :
- Hvi sitten I så
- och sofven bort lifvet?
- Ledsnen I aldrig
- på glädtigt samspråk?
- Minnens, att Iormunrekr
- lät eder unga
- syster bli trampad
- sönder af hästar!
- Icke I liknen
- den härlige Gunnarr.
- Ej heller I liknen
- den hugfulle Hogne.
- Svanhildr I redan
- längesen hämnat,
- om I mina bröders
- hjältemod egden.
Denna » Guðrúns äggelse» är tillräcklig för att hennes söner skola förklara sig villiga att draga hän till Iormunrekr och hämnas Svanhildrs död, hvarpå
- leende Guðrún
- ut gick ur salen.
- Hjälmar och svärd ur
- kistorna tog hon,
- skyddande brynjor
- sönerna skänkte.
- Modigt de sedan i
- sadlarna stego.
- Sade då Hamðer,
- hugstore svennen:
- »Aldrig, min moder,
- ser du oss åter.
- I gotiska riket
- döden oss väntar.
- Tillred ett graföl
- öfver oss alla».
När så hennes söner ridit bort, sätter sig Guðrún att klaga öfver alla sina sorger:
- Gråtande Guðrún,
- Giukunga-dottern,
- satte sig neder
- utanför borgen.
- Med tårar på kinden
- sen hon förtäljde
- sin lefnads så bittra
- sorgtunga saga.
Och när hon nu går igenom allt hvad hon lidit, är det, som om hon knappast visste, hvad som varit tyngst att bära:
- »Tyckes mig hårdast
- af allt hvad jag lidit,
- när Svanhildr, den unga,
- trampades af de
- hetsade, vilda
- hästarnas hofvar.
- Men kvalfullast var väl,
- när hjältarnas hjälte,
- sofvande Sigurd de
- dräpte i bädden.
- Och grymmast det var väl
- af allt hvad jag lidit,
- när glänsande ormen
- smög sig till Gunnarr.
- Dock bittrast det var väl,
- när hjärtat de skuro
- ur bröstet på leende,
- modige Hogne.»
Hon beder därpå den döde Sigurd stiga upp ur sin graf och trösta henne, men ingen Sigurd kommer, och för den kvarlefvande Guðrún gifves det ingen annan tröst än att i minnet ånyo genomlefva sina utståndna lidanden.
