Första Runan (Kalevala, Castrén)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 22. jun. 2024 kl. 15:23 av Carsten (diskusjon | bidrag)
(diff) ← Eldre revisjon | Nåværende revisjon (diff) | Nyere revisjon → (diff)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Dansk.gif Svensk.gif


Ilmatar
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Första Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén



Nu mig göres lust i hågen,
I mitt hufvud bor en tanke,
Lust jag har att börja runor,
Laga mig till reds att sjunga.
Du min vän, min gode broder,
Ädle språk-kamrat, ej ofta
Händer, att vi här förenas,
Börja samtal med hvarandra,
Har i dessa öde-trakter,
Dessa sorgsna nordanländer.
Lägg då hand i hand och foga
Haka i den andra haken,
För att sjunga goda qväden,
Fram de bästa sånger lägga,
Att de ädle dem må höra,
Sångens vänner dem förnimma
Bland den ungdom, nu här uppgår,
Bland den skara, som här växer —
Dessa ord som gåfva fångna,
Dessa ljufva sånger, tagna
Från den gamle Wäinös bälte,
Under Ilmarinens ässja,
Ned från Kaukomielis svärdsudd,
Joukahainens båges bane,
Från det innersta af Pohja
Och från Kalevalas moar.


Dessa sjöng min fader fordom,
Då till yxan skaft han täljde,
Dessa lärde mig min moder,
Qvad för mig min fostrarinna,
Under det hon vred sin slända.
Bringade sin ten i rullning.


Ännu andra ord det finnes,
Dem jag fångat, dem jag lärt mig,
Plockat upp vid vägens sidor,
Dem jag brutit har från ljungen,
Rifvit lös från skogens ruskor,
Från de späda skotten dragit,
Under det jag gick att valla,
Gick som barn att vakta hjorden,
På de honungsrika tufvor,
Uppå fältets gyllne kullar,
Efter Muurikki den svarta,
Den med fläckar märkta Kimmo.
Hundra ord jag hemtat dädan,
Tusen ämnen för att sjunga;
Sångerna uti ett nystan,
I en bundt jag sammanhvälfde,
Lade nystanet på kälken,
Bundten i min lilla släde.
Länge har min sång i kölden,
Länge i det dolda varit;
Nu jag sången vill ur kylan,
Visorna ur kölden hemta
Hit till hörnet af vår jernbänk,
Andan af den fasta plankan,
Under dessa sköna sparrar,
Denna vidtberömda takås,
Lossande mitt nystans ända,
Knuten lösande af bundten.


Så en vacker sång jag sjunger,
Låter väl en herrlig ljuda,
Sen jag rågens kärna njutit
Och med kornet mig förfriskat.
Om ej öl förhanden finnes,
Om ej spisöl mer är öfrigt,
Sjunger jag med torra läppar,
Drillar vid en droppe vatten,
Att den sköna qvällen ända,
Aftonskymningen förjaga,
Kanske nästa morgon möta,
Nästa gryning än förljufva.


——


Så jag hörde fordom sägas,
Så man sången förr begynte:
En i sender kommer natten,
En i sender ljusnar dagen,
Ensam föddes Wäinämöinen,
Den evärdelige sångarn.


Kave Ukko, Nordens herre,
Gamle trygge Wäinämöinen
Låg uti sin moders sköte,
Dvaldes der i tretti somrar
Och i vintrar lika många.
Tyckte tiden långsamt skrida.
Kände ledsnad vid sin lefnad,
När han ej fick månen skåda
Och ej solens ljus betrakta.


Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Lös o Måne, Sol befria,
Och du Karlavagn ledsaga
Mannen från ej kända dörrar,
Genom obekanta leder,
Ifrån dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala gångar.
Hjelpen mig att månen skåda
Och att solens ljus betrakta,
Lära karlavagnen känna,
Glädja mig af fria luften."


När ej Månen honom löser,
Honom Solen ej befriar,
Sjelf han för sig ledet öppnar
Med det ej benämnda fingret,
Sparkar upp den röda porten
Med en tå på venstra foten,
Går på händerna till tröskeln,
Fram till farstu-dörrn på knäna
Och på fötterna till gården.
Kom så ut att månen skåda
Och att solens ljus betrakta,
Lära karlavagnen känna,
Glädja sig af fria luften.


Wäinämöinen föds om natten,
Går i smidjan andra dagen.
Smider hamrande med släggan,
Städet klingar under slagen;
Smider sig en halmlik fåle,
Häst, söm liknar ärtens stängel.
Stryker hästen Långsmed ryggen,
Klappar fålen uppå hullet:
"Dugde att på ryggen sitta,
Gunga på det mjuka hullet."
Sjelf han sätter sig på ryggen,
Gränsle sig på hästen kastar,
Rider, så att marken dånar,
Och tillryggalägger vägen
På sin häst, som halmen liknar,
På den ärtskaftlika fålen.


Red i Wäinö-gårdens lunder,
Uppå Kalevalas moar,
Hästen sprang, det led med färden,
Hemmet blef och vägen aftog.
Red så ut på hafvets yta,
På den vida, öppna fjärden.
Icke vätas hingstens hofvar,
Hästens leder fuktas icke.


Var en Lapp med skefva ögon,
Som af gammalt ilska hyste,
Närde agg från fordna dagar
Mot den gamle Wäinämöinen.
Fogade en eldsnabb båge,
Bildade ett ståtligt vapen.
Utaf jern han bågen smider
Och dess rygg af koppar gjuter.
Dem med guld han sedan pryder,
Smyckar omsorgsfullt med silfver;
Får så bågen färdig bildad,
Snabba vapnet sammanfogadt.
Skön var bågen till att skåda
Och dess värde icke ringa.
Der en häst stod bak på ryggen,
Långsmed stocken sprang en fåle,
[Kapo hvilade på bågen]
och vid trissan låg en hare.


Täljer nu en skock af pilar,
Fjädrade på trenne sidor.
Hvarje pil, han färdig täljer,
Blir af sönerna befjädrad
Med små fjädrar utaf svalan
Och med sparfvens lätta vingar.


Hvarmed härdas dessa pilar,
Hvarmed härdas och bestrykas?
Med en ormslås svarta vätskor,
Skarpa ettern af en huggorm.


Hvadan fick han fjäder-snören,
Hvadan strängen till sin båge?
Der han fick sig fjäder-snören,
Der han fick en sträng till bågen:
Ifrån hår af Hiisi-hästen,
Ifrån Lempo-fålens klädnad.


Sedan pilarna man svarfvat
Och med fjädrar dem omgifvit,
Han till fots sin väg beträder,
Vandrar stigande med snabbhet:
Goda bågen under armen,
Kogret pil-uppfyldt på ryggen;
Går till fallet af eld-forssen,
Till den helga flodens hvirfvel.


Spejar morgon, spejar afton,
Spejar hela middagstiden,
Om ej Wäinämöinen komme,
Om ej vattnets vän anlände.


När en dag det åter hände,
Fogade sig någon morgon
Att sin blick han hof mot vester,
Vände hufvudet åt solen,
Såg han gamle Wäinämöinen
På det blåa hafvets yta.


Fattade i eldsnabb båge,
Tog sitt allra skönsta vapen,
Spände så det snabba vapnet,
Drog den starka koppar-bågen
Upp emot det venstra knäet,
Höll i bögeln högra foten.
Grep en pil utur sitt koger,
Fjädrad pil ur djurskinnshölstret;
Tog den rakaste bland pilar,
Valde ut det bästa skaftet.


Skyndsamt nu han bågen spänner,
Vänder den i sina händer;
För till örat eldig båge,
Vid sin högra hand den ställer
För att döda Wäinämöinen,
Vattnets vän om lifvet bringa.


Modren nekar, hustrun nekar,
Tvenne menskor honom neka,
Neka tre naturens döttrar
Att ej Wäinämöinen skjuta:
"Ej du skjute Wäinämöinen,
Son är Wäinö till din faster."


Sköt ändock, han lydde icke,
Tog till orda sjelf och sade.
"Allt som handen riktar högre,
I den mon må pilen sänkas;
Allt som handen riktar lägre,
I den mon må pilen höjas."


Sköt så af den första pilen,
Allt för högt den pilen flydde,
öfver hufvudet till himlen;
Himlen hade nära brustit,
Luftens bågar sprungit sönder.


Sköt så af den andra pilen,
Allt för lågt den pilen flydde,
For i låga moder-jorden;
Den till Manala vill sjunka
Och dess åsar nästan brista.


Sköt så af den tredje pilen,
Och den tredje pilen träffar
Uti blåa elgens mjälte
Under gamle Wäinämöinen.
Pilen for igenom köttet
Uppå hästens venstra skuldra.


Nu den gamle Wäinämöinen
Kom med händerna i vattnet,
Föll med fingrarna i böljan
Damp med näfvarna i svallet,
Sjönk ifrån den blåa elgen,
Från den ärtskaftlika hästen.


Lappen med de skefva ögon
Sjelf till orda tog och sade:
"Ej du gamle Wäinämöinen
Skall uti din lefnad mera,
Ej så länge tiden varar,
Klara månen ännu lyser,
Wäinö-gårdens fält beträda,
Kalevalas moar trampa."


Gamle trygge Wäinämöinen
Sen omkring i sex år vräkes,
Hit och dit sju somrar drifves,
Irrar af och an i åtta
Uppå hafvets stora yta,
På den vida, öppna fjärden.
Under honom flyter vattnet,
Ofvan hvälfves blåa himlen.


Här nu mannen täljer hafven,
Hjelten böljorna begrundar;
Hvar han höjer upp sitt hufvud,
Der med ord han holmar skapar;
Hvar han råkar vända handen,
Der han reder till en udde;
Hvarest foten möter bottnet,
Gräfver han för fisken gropar;
Hvarest land till land sig närmar,
Signar han för notvarp ställen;
Hvar han stadnar uppå fjärden,
Låter han små klippor födas,
Dolda grund i vattnet växa,
Emot hvilka skeppen styras,
Köpmännen sitt lif förlora.


Kom en örn från Turja-landet.
Fogel sig från Lappland sänkte,
Flyger ömsom, ömsom stadnar;
Flög i öster, flög i vester,
Flög så långt sydvest sig sträcker
Och till nordens sista gränser.
Söker för sitt bo ett ställe,
Plats, hvarest hon vistas kunde.


Nu den gamle Wäinämöinen
Höjde upp sitt knä ur hafvet,
Att en hörik tufva vara,
Stråbevuxen, vissnad torfve.


Örnen ifrån Turja-landet
Fann nu plats att bo sig bygga,
Märkte tufvan uti hafvet,
Uppå böljan blåa strimman.
Flyger ömsom, ömsom stadnar,
Sänker sig på knäets ända,
Utaf höet bo sig fogar,
Flätar af det torra gräset;
Lägger så sex ägg i boet,
Gyllne voro de sex äggen,
Men ett sjunde var ett jern-ägg.


Ligger sedan uppå äggen,
Knäets ända örnen värmer.
Deraf gamle Wäinämöinen
Kände hetta uti knäet,
Röjde att hans leder värmdes.
Plötsligt rörde han på knäna,
Skakade om sina leder,
Äggen rullade i vattnet,
Skramlade emot ett stengrund,
Äggen splittrades i stycken,
Örnen höjde sig i luften.


Derpå gamle Wäinämöinen
Några ord allenast sade:
"Nedra delen utaf ägget
Till den låga jord må varda,
Öfra delen utaf ägget
Må till höga himlen bytas.
Hvad som hvitt i ägget finnes,
Må som sol på fästet lysa,
Men det gula uti ägget
Må som måne mörkret skingra.
Äggets andra smärre stycken
Bytas må till himlens stjernor."