Samefolkets religion - Joikandet, jougam (jougen)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Replica af samisk tromme,
Árran museum, Norge.

Temaside: Samisk religion og mytologi


Rafael Karsten

Samefolkets religion
De nordiska lapparnas hedniska tro och
kult i religionshistorisk belysning

Kap. III.

Schamanväsendet
Noiden och hans verksamhet

Joikandet, jougam (jougen)

Vi komma slutligen till frågan om joikandet, varmed som bekant förstås den besvärjelsesång som alltid beledsagade trummandet, men även förekom oberoende därav. »Joikning» är ett från lapskan lånat ord, jougam (jougen) och en hel joikningsmelodi kallas på lapska vuolle. Den beskrives av Wiklund på följande sätt. En vuolle är mycket enkel och kort och består ofta blott av en eller ett par takter. Tonerna röra sig blott inom omfånget av en kvart eller kvint, ibland något mera. Intonationen är ytterst osäker och oren och störes av näsliud. Rytmen är ofta svår att urskilja, i det att varje ton uthålles ungefär lika länge och starkt som alla andra. Då lapparna ha dåligt musiköra joika sällan två lappar på en gång så att det stämmer. Melodin kan med eller utan variationer upprepas huru länge som helst, och intrycket av det hela förstärkes genom allehanda biläten och genom ansiktsuttrycket hos den joikande.

Den samiska jougam är åtminstone i regel en sång utan ord och några egentliga besvärjelseformler känner man icke. I samma grad samerna övergivit sin hedniska religion har även joikandet förlorat sin religiöst-magiska karaktär och blivit rent profan. Det heter att samerna numera joika endast när de äro druckna. Ursprungligen har dock jougam varit en ren besvärjelsesång, jämförbar med de besvärjelsesånger som förekomma bl. a. hos eskimåer och indianer, isynnerhet i sammanhang med sjukdomsbehandling. Även dessa äro för det mesta sånger utan ord eller bestå av entoniga melodier, i vilka endast några få kraftiga ord med synnerligt eftertryck upprepas. Kraften som utströmmar ifrån dem och som anses oemotståndligt utöva inverkan även på övernaturliga väsen, beror på trollkarlens egen inneboende kraft. Människokroppen är i sig själv magisk, och denna svårdefinierbara magiska kraft är, på grund av medfödda egenskaper eller speciella »invigningar», särskilt förhanden hos den professionella trollkarlen. Den finnes i andedräkten som utgår från hans mun, den finnes i själva rytmen och tonen hos den sång han vid besvärjelsetillfället sjunger, oberoende av de ord han möjligen uttalar. Den verkar oemotståndligt på själva den yttre naturen, med vilken den bringar trollkarlen i en hemlighetsfull, magisk rapport. V. Salminen säger, på tal om de finska lapparnas joikningssånger, att man gjort joikningar icke blott om levande personer vilkas egenskaper, både goda och dåliga, man skildrat i dem, utan även om de märkligaste fjällen, djuren, älvarna och sjöarna. Det är uppenbart att noiden i sistnämnda fall trott sig stå i intim kontakt med och mystiskt sökt inverka på de rån eller »halder» (haltijat) som enligt samisk tro befolka både de höga fjällen, djuren, sjöarna och älvarna. I norska och svenska lappmarken synes joikandet till och med särskilt ha riktat sig till de andar, som bebodde de heliga fjällen. Forbus säger nämligen att det främst är dessa passevare olmai eller »fiällmän» som lapparna tjänat »med sin förbannade sång eller joikning», fastän de även brukat uppvakta ändra av sina avgudar därmed. Jens Kildal utlägger detta närmare. När en noid vill tillkalla »fjällmännen» (passevare olmai) för att begära deras råd i en eller annan sak, kallar han med sin jouge-sång sin passevare lodde (en hjälpande i form av en fågel) till sig för att han skall flyga bort och hämta fjällmännen. Då en del fjällmän låta sig tillkalla lättare än andra, säger noiden även till vilket fjäll hans lodde i ett givet fall skall flyga. Vilja ej detta fjälls olmai trots allt joikande komma, sändes lodde till något annat fjäll, tills dess andar infinna sig och giva noiden besked om det han vill veta.

Då ekot starkare genljuder i fjällen än annorstädes, och lätteligen uppfattas som bergsandarnas svar, är det tänkbart att man av denna anledning särskilt gjort de höga fjällen till föremål för joikandet.

Vi ha emellertid härmed kommit över till frågan huru den samiske noiden praktiskt opererade, assisterad av sina hjälpandar, när det för honom gällde att t. ex. bota sjukdom eller tvärtom sända ont genom förhäxning. Antydningar härom ha ju givits flere gånger i det föregående, men det gäller för oss att nu mera i detalj följa hans tillvägagående.

Förut har framhållits, att de skydds- eller hjälpandar av vilka de samiska noiderna betjänade sig voro av två slag, dels goda dels onda. De onda, de som kallades paha dakke eller perkeleg-gadze voro sådana som voro behjälpliga uti att skada genom förhäxning eller genom vad man kallade yre. Ingen noid ville väl gärna medgiva att han bedrev svart magi, vilket ju för honom själv kunde medföra vådliga konsekvenser. Själva voro de dock väl medvetna om, att deras konst var ett tveeggat vapen, som kunde användas såväl för gott som ont. Överallt i norden voro som bekant samerna — eller »finnarna» såsom de vanligen kallades av de norska missionärerna — vida beryktade såsom trollkarlar. Många av missionärerna ha åtskilligt att berätta om noidernas, och icke minst om de kvinnliga noidernas trollkunnighet.

Ovan ha redan några av de mystiska hjälpandar nämnts vilka den samiska noiden begagnade sig av då han utövade sin konst för gott eller ont. Genom joikandet tillkallade han först de s. k. »fjällmännen», passevare olmai, vilka voro hans allmänna hjälpare och bundsförvanter vid utövandet av trolldom. Många andra demoniska varelser, som vanligen uppträdde i djurform, stodo dessutom till hans förfogande och hade sina speciella uppgifter såsom hans hjälp- eller följeandar (noida-gaze). Till dessa hörde den redan nämnde passevare lodde, vanligen kallad vurnes lodde (även vuokko), vidare passevare guelle eller salvo-guelle, samt den likaledes förut nämnda »fjällrenen», passevare sarve. Om vurnes eller passevare lodde upplyser Forbus att det ej är någon gud, utan en ond fågel som noiden sänder mot sin ovän eller när han skall i strid med en annan noid. Lodde i sin tur skaffar noiden den s. k. gand-flugan, vilken han sänder ut att skada människor och kreatur. Det lapska ordet guelle, som i likhet med order lodde särskilt förbindes med de heliga fjällen (passevare eller saivo), betyder egentligen fisk, men även orm. Saivo-fiskens eller -ormens speciella uppgift var att bevara noidens själ när han låg i trance och skulle fara ned till dödsriket, Jabmeaimo, för att därifrån hämta en sjuk människas själ, »fiällrenen». passevare sarva, åter hade, såsom framgått av det föregående, som sin speciella uppgift att nedkämpa en annan med noiden rivaliserande noid genom att skada eller döda dennes sarva. Striden mellan noiderna, eller de demoniska renar som representera dem, är ofta hård, och det heter att den noid som står i förbund med fjällets andar därvid av »fjäll-jungfrurna» (saivo-neide) styrkas med saivo-tjatse, det trollkraftiga vatten som flyter ned från det heliga berget (se ovan, s. 21).

Niurenius, vars uppgifter hänföra sig till Ume lappmark, som på hans tid omfattade nuvarande Åsele och Lycksele lappmarker, konstaterar att noiden ledsagas av ett visst antal andar, några av tre, andra av två, men åtminstone av en. De skicka ut allehanda ont medels bollar, och ingen kan motstå dem. Med deras tillhjälp utsända de giftiga pilar mot sina fiender och för att döda deras kreatur, även fastän de äro på flere mils avstånd. De »bollar» om vilka Niurenius här talar ha utan tvivel avseende på den redan nämnda s. k. gand-flugan. Ett annat därmed besläktat och lika mystiskt begrepp är tyre. I likhet med ordet seidr äro både gand (gan) och tyre av germanskt och icke av lapskt ursprung, något som dock inte hindrar att den företeelse de beteckna är genuint samisk. Bägge orden kunna bäst översättas med »trolldom». Tyre (på finska tyra) betyder, säger Fellman, krälande mask. Det var dock icke någon sådan, utan en av diurs hår eller växters fjun hoprullad, med hål försedd boll. Ordet förekommer i lapskan i förmen 'dirri, särskilt i sammansättningen noidendirri, varmed förstås den »trollpil» noiden utsänder för att förgöra eller skada sitt offer. Gand nämnes av flere norska och svenska missionärer, men beskrives kanske utförligast av Leem. De s. k. gand-flugorna, säger han, voro enligt uppgift ett slags flugor (rättare djävlar i flughamn), vilka en lapp fick av sin fader om han hade varit trollkarl, och när ej flere av de från fadern erhållna återstod, skaffade en djävul i gestalten av en ful fågel, kallad vuokko, åt honom andra i deras ställe. Dessa flugor sades trollkarlen ha förvarade i_en ask som kallades hans gand-ask, och han påstods utsända dem för att skada människor och kreatur. Innan noiden begav sig ut för att utöva sin konst och åstadkomma ont, åt han varg- eller rävkött, varigenom han trodde sig få en särskila kraft. När gandflugan hade utfört sitt uppdrag, erfara vi vidare, återvände den till noiden och in uti den ask, vari han hade haft den förvarad.

Fig. 8. Miniatyrbåge och pilar använda av noiderna vid förhäxning.
Enl. Randulf.

Beträffande alla dessa föreställningar om förhäxning och de därvid använda metoderna, må det åter erinras om att de, huru egendomliga de än förefalla, icke hos samerna betecknat någonting alldeles speciellt och enastående, utan ha haft sin motsvarighet hos många andra naturfolk. Likheterna sträcka sig ända till detaljer. Det som samerna kallat gand eller tyre, användande för dessa företeelser de fornnordiska benämningarna, ha sålunda haft sin fullständiga motsvarighet bland så vittskilda folk som de nordasiatiska schamanerna, australnegrerna och Sydamerikas indianer. Plötsligt påkomna, skenbart oförklarliga smärtor i någon del av kroppen har man vanligen ej kunnat förklara på annat sätt än som resultat av den mystiska osynliga »trollpil», som någon illasinnad förhäxare avskjutit mot en medmänniska för att döda eller skada henne. »Pilen» kan antaga olika former, formen av en verklig liten pil avskjuten med en miniatyrbåge, en splint eller sticka, en tagg, en liten sten eller benbit, en insekt, t. ex. en fluga, en geting en mask eller dylikt. Själva sjukdomsorsaken tros dock alltid vara ett osynligt demoniskt väsen som döljer sig i det materiella föremålet. Vissa demoniska djur, i gestalten av fyrfotadjur, fåglar, ormar o. s. v., anses tjäna som trollkarlens hantlangare och redskap när han utsänder sin trollpil. Det blir då den botande trollkarlens uppgift att medels besvärjelser och diverse manipulationer (frotteringar, sugande o. s. v.) avlägsna det onda från patientens kropp.

Den primitiva spekulation, som anknyter sig till samernas noidendirri och därmed sammanhängande bruk, betecknar dock endast en sida av deras teorier om sjukdomarnas natur. Olika sjukdomar anses naturligtvis ha något olika orsaker beroende på symptomen. Den vanligaste förklaringen till farliga sjukdomar, vilkas orsak icke framstod som klar, var bland samerna liksom bland andra finsk-ugriska folk den, att de härrörde från deras egna avlidna släktingar, som ville draga de efterlevande med sig till dödsriket. De avlidna i dödsriket och den härskarinna över dödsriket som — i den mera utvecklade norska mytologin — kallades Jabmeakka, voro i allmänhet angelägna om att draga de efterlevande släktingarna till sig, såsom straff eller endast till sällskap. Insjuknade nu någon i en farlig sjukdom, förmodade man att den sjukes själ i förväg hade gått ned till de dödas boning, och lyckades man ej snabbt befria själen därifrån skulle inom kort även kroppen följa efter. Det gällde alltså för noiden att i trancetillstånd anträda färden till dödsriket för att om möjligt befria själen genom besvärjelser och offer till de avlidna. Det var under denna farliga färd som han bl. a. skulle få hjälp av den förut nämnda saivo-guelle, den mystiska fisken eller ormen som skulle beskydda honom och hjälpa honom att nå sin bestämmelseort. Lyckades han, assisterad av sin hjälpande, återföra den vilsegångna själen till jorden och återförena den med kroppen, så ansågs patienten räddad. I motsatt fall var hans öde beseglat. Misslyckades noiden uti att återföra den till underjorden förda själen, råkade han själv i livsfara under sin vistelse där.

Angående de metoder noiderna iakttogo när det för dem gällde att med tillhjälp av trumman taga reda på sjukdomars orsaker och att bota dem, berättar bl. a. Rheen följande: Den sjuke måste giva noiden en mässings- och en silverring och binda dem omkring siarens högra arm; han skall ha dem för det besvär han haft, heter det. Sedan binder siaren dem vid den ringknippa som alltid brukas när de slå på trumman. Medan han slår den måste alla närvarande män och kvinnor sjunga (joika), männen med en högre och kvinnorna med en lägre stämma. Då förnimmer noiden om sjukdomen är naturlig eller ådragen genom spådom (förhäxning). Sedan måste den sjuke utlova något offer av något djur, antingen en rentjur eller en renoxe, en bock, vädur eller något annat, och detta till någon viss storjunkare (seita), som står på det eller det fjället. Det som noiden föreskriver för den sjuke måste denne antingen offra genast eller förplikta sig att offra efter en viss tid.

Den mässings- eller silverring som den sjuke, enligt sagesmannens uppgift skall giva åt noiden som en betalning »för det besvär han haft», är i själva verket ingen dylik betalning, utan med magisk kraft laddade föremål som skola göra det lättare för honom att spå, d. v. s. med andarnas tillhjälp utfinna sjukdomens orsak. Det därpå följande offret åter är avsett för den seita som befunnits ha inflytande och makt i detta speciella sjukdomsfall.

De samiska noiderna åtnjöto på grund av sin konst och det viktiga ämbete de beklädde ett stort anseende i samhället. När en noid kom till ett hus för att utöva sin konst, isynnerhet när det gällde att häva förhäxning och bota sjukdom, blev han mottagen med stora hedersbetygelser, fick sig anvisad den bästa platsen i kåtan, fick ett nytt renskinn att sitta på, och han undfägnades med den bästa mat man hade samt med brännvin. För sina tjänster blev han alltid väl betalad. Dessutom synes han, i motsats till trollkarlarna hos många andra naturfolk, ha varit i den lyckliga ställning att han, i händelse han misslyckades i sina försök att bota den sjuke, ej löpte någon fara att bliva bestraffad av dennes anhöriga. Han kunde alltid anföra giltiga, icke av honom själv beroende orsaker till sitt misslyckande.

Fodnoter